Och på tal om Stephen King…

…så hade jag ju tänkt se Det på bio för några veckor sen. Men jag insåg precis innan jag skulle köpa biljetten att det faktiskt inte går. Och det beror inte på att jag faktiskt avskyr skräckfilm och att bli rädd, det beror på det där andra som är Det för mig. Det är till stora delar en av de bästa böcker jag läst, inte en av de mest skrämmande, men den allra vackraste om uppväxt och en av de allra, allra sorgligaste. Jag kan fortfarande sex år efter att jag läste boken börja gråta över Georgie. När han ger sig ut i regnet med pappersbåten för att aldrig komma hem… Jag klarar inte av det! Och den här hösten när jag upplever att känslor som jag stängt ute länge återkommer med full kraft samtidigt som utmattningens avstängdhet ger vika så är jag helt enkelt inte redo för förlusten av Georgie i filmform, igen. Jag har nog med världen och vardagen och oron och allt. Jag kommer absolut se filmen, men det blir nog i hemmets trygga vrå så att jag kan stänga av om det inte går, och så blir det nog när jag är aningens mer balanserad. 

Den inte alldeles självklara bokmässan

Ja, hur tänker jag om bokmässan ett år som detta? Rätt mycket får jag säga. Fram och tillbaka. Jag har länge varit obeslutsam och rätt arg. Högerextrema publikationer och nazistdemonstrationer har förmörkat och överskuggat det mesta, lusten har inte infunnit sig än.

Det är nog ilskan som fått mig att bestämma mig för att åka trots allt. Litegrann är det också för att bevisa för mig själv att jag kan. Förra året var som en utmattningsmardröm och jag satt mesta tiden på hotellrummet, stirrade in i en vägg och hade ångest. I år ska jag i alla fall se till att jag mår bra. Och jag är beredd på att det kan betyda att det blir rätt lite mässa ändå. Från torsdagen och fredagen har jag seminarier inbokade, men lördagen har jag halvvägsfärdiga planer på att göra till en läsdag, någonstans väldigt långt från nazisterna.

Idag skriver jag, på Kulturkollo, mer om den där ilskan, men också om alternativa bokmässor, samtal och manifestationer mot högerextremism. Texten hittar du här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett år senare

Saker jag inte gjort i år som jag gjorde förra sommaren: lånat hem böcker om ångest över semestern. Inte heller har jag skrivit såna här blogginlägg. Eller känt mig fångad i en bur av illamående och yrsel och svårt att andas och ångest och hur fan ska jag komma vidare med mitt liv.

Sen jag kraschade för ett år sen har jag rört mig via apati, sorg, “jaha, var det såhär livet blev?”, eufori över att kunna känna glädje över något, bakslag, frustration, hjärtklappning, “jaha, är det såhär livet ska vara nu?”, långsam glädje, andetag.

I fredags var det precis ett år sen jag vabbade ett barn och blev sittande i uterummet kontemplerande över om det var rimligt att jag skulle ha det som det var. Om det kanske fanns något annan väg ut ur det där stängda rummet än att släcka ljuset om ni fattar. Nej, jag tänkte inte ta livet av mig, men när jag den dagen nuddade vid att jag inte längre såg någon väg ut och att jag inte orkade existera på det sättet så förstod jag att jag måste göra något. Att jag förtjänade bättre. Så jag skrev en lista över allt som var fel.

Sen googlade jag och flest träffar fick jag på stress och utmattning. Jag läste, gjorde tester och grät en skvätt över att det kanske… Sen pratade jag med min man. Sen mailade jag med min chef. Sen pratade jag med mina kollegor. Sen pratade jag med min chef. Sen gick jag hem.

Idag är på pricken ett år sen jag gick på promenad som sjukskriven och började försöka få det att sjunka in.

Det har varit ett sjukt år, på många sätt. Jag har gråtit så mycket och varit så rädd. Att förlora förmågan att formulera sig var nog för mig det värsta. När tankarna flög, jag inte fick tag i trådarna och inte kunde föra en fungerande samtal med min man. Då var jag rädd. När jag inte kunde analysera eller fantisera. När jag inte kunde lyssna till mina barn.

All denna skuld. Alla dessa tankar på att jag borde ha fattat. Att jag borde ha förstått redan första gången jag stod i lånedisken på biblioteket och inte visste vad jag skulle göra med det där personnumret jag fått mig upprabblat. Jag skulle skriva in det någonstans, men hur? Siffror som sägs och ser ut är inte detsamma… Jag borde ha fattat. Alla runtomkring säger att de borde ha fattat, hur skulle de? När inte jag? Men jag skulle ha. Det är så lätt att veta i efterhand. Att det inte är värt det.

Just nu lånar jag inte böcker om ångest. Och jag jobbar på, långsamt. Det går bra. Men rädd är jag. För jag är fortfarande skör och jag är fortfarande en annan. Jag har börjat förstå att det är för alltid jag är det och att det nog är bra (men jag hade önskat att jag fått välja själv). Jag är rädd att ramla igen, rädd att inte se om det kommer närmare igen. Jag är rädd att skrämma mina barn och jag är rädd att inte orka med mig. Det finns fortfarande de där dagarna när jag liksom inte kan existera för att utmattningen tar all kraft i min kropp, dagarna jag nästan inte kan andas. Dem är jag rädd för.

Men jag är tacksam för redskapen jag hittat. Yogan. Andningen. Titta ut i skogen-timmarna. Samtalen med barnen. Det kommer att gå bra det här. Till slut.

Jag vet att många av er varit med om detsamma som jag och jag vet att det finns ett stort behov av att dela erfarenheter. För att högtidlighålla ettårsdagen på något sätt som är bra har jag skapat en sida här på bloggen där jag samlar allt utmattningsrelaterat. Hoppas det kan vara till någon sorts hjälp för någon.

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Den komplicerade kroppen

Den här veckan jubilerar vi på Kulturkollo, genom att lyfta fram inlägg som förtjänar en ny läsning. Jag skriver om våra konferenser idag, men det finns ett enskilt inlägg som jag vill säga något mer om. Ett inlägg som jag burit med mig genom året som gått. Fanny skrev Min kropp är min kropp i december 2016 och hon inledde såhär:

Min kropp. Denna kropp som jag burit på i drygt fyra decennier, denna kropp som har förändrats drastiskt – faktiskt fördubblats – under de senast två decennierna. Denna kropp som har fått genomlida såväl självsvält som tröstfrosseri.

Det här året har varit en utmaning. Utmattningssyndromet har fört med sig så mycket. Jag har skrivit om en del här eller på mitt instagram, men jag har inte skrivit så mycket om det kroppsliga. Det har förblivit oskrivet för att jag inte är färdig med tankarna och det är viktigt för mig att det blir rätt. 

Jag har inte skrivit om träningen, som var en avkoppling, men som gick förlorad. Med den har jag kämpat det här året, ibland på helt fel sätt ibland lite mer rätt. Just nu känns det rätt och jag har återerövrat i alla fall lite av den där känslan av att den här kroppen är min.

Och jag har gått upp i vikt. Jag har blivit större och jag kommer inte i alla kläder längre. Med den ätstörda viskrösten i bakgrunden, den jag berättat om tidigare förstår ni säkert att det varit en jäkla kamp. Och jag har inte vunnit den än. Hur accepterar man sig själv som man är? Ja, man säger det väl till sig själv tills man tror på det antar jag… 

Visst har jag försjunkit i “jag måste gå ner i vikt”-tänket, men inte längre. Min kropp berättade för mig att jag höll på att stressa ihjäl mig, belöningen för det kan inte vara att jag mixtrar med den och späker mig (som jag ju annars är så bra på). Nej, den ska belönas, med kläder som den känner sig bekväm i och med uppskattning. Och där kommer Fannys text in. Jag har tänkt på hennes text och kampviljan i orden oräkneliga gånger sen i vintras, den har tröstat och eldat på mig. 

Min kropp och jag är i ett lärande. Ett lärande som med tiden ger mig fler dagar, timmar och minuter vid den främsta stridslinjen, på de hösta barrikaderna, på de största krigsskådeplatserna.

Läs hela Fannys text här.

Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Det var en halvsen junikväll efter jobbet som tanken på att läsa den där boken om folk som nog är rätt mycket som jag själv dök upp. Såna som känner och gör in absurdum och inte ser väggen förrän den slår dem i ansiktet. Så jag laddade hem en e-bok och slängde i mig Drunkna inte i dina känslor.

Och jag hittade mycket att känna igen, några råd att ta till mig. Men viktigast är att jag kan koppla ihop. Sensitivitet med utmattning, kravet att vara duktig med rädsla, känslan av att inte vara bra nog och oron för att inte räknas in med allt det andra. Den eviga prestationen och hur den hör ihop med att känna sig omtyckningsbar över huvud taget. Och de där känslorna jag burit som blir så stora och triggar igång känslosvall och reaktioner. 

Det är mycket att känna igen, men jag skulle inte direkt kalla boken för en ögonöppnare, den går lite för lite på djupet för det. Men en riktig uppenbarelse får jag ändå i slutet när de lyfter en av mina mest älskade romankaraktärer och får mig att se varför jag älskar honom så innerligt, innerligt. Jan i Skrolycka, som nog stängt inne sina känslor (som rusat i hans kropp men inte fått någon plats, hur skulle det ens fungera i torparlivet?) tills dagen då den lilla flickan kommer in i hans liv med solen. Då öppnar han alla fönster och går totalt upp i känslorna. Jag har alltid älskat det, och honom för det. Nu ser jag att han, förutom att vara är en del av en underbar berättelse av en underbar författare, är en frände. Och jag kan se en längtan hos mig att göra som han, släppa alla spärrar och bara låta det svälja mig. Det går ju inte så bra och skulle inte funka, men frihetskänslan måste ändå vara total, för en stund tänker jag.

Det här är inte en fantastisk bok, men den skickar med mig väldigt nyttiga saker. Som självacceptans och vikten av att faktiskt vara snäll mot sig själv. Jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra och det är inte bara ok, det är fantastiskt.

DRUNKNA INTE I DINA KÄNSLOR – EN ÖVERLEVNADSBOK FÖR SENSITIVT BEGÅVADE
Författare: Maggan Hägglund och Doris Dahlin
Förlag: Libris förlag (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Recept för överlevnad (eller hur många Isfolket-böcker orkar en människa läsa?)

Jag har skrivit en del om det där med läsning och utmattning som kombo, om att det inte är helt lätt. Nu för tiden läser jag ju igen, både det ena och det andra. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju förstås, är det ett författarskap som räddat mig i detta. Var vore jag utan Margit Sandemo?

På bilden ser ni sånt jag ägnat mig åt under mars och april när jag kämpat med att jobba halvtid och samtidigt fungera på några andra plan, typ som förälder och så. Jag har periodvis orkat läsa väldigt lite nytt och då har gamla bekanta Isfolket varit min räddning. Det har känts fint att kunna läsa något som bjuder noll överraskningar och motstånd. Mindre trevligt var det att återupptäcka hur oerhört mycket kvaliteten sjunker i serien framåt slutet. Nu är jag lite trött på de där trollande och kärlekskranka typerna och gläds åt att jag orkar läsa lite annat om kvällarna. När jag ökar på arbetsdosen igen och drabbas av den stora tröttheten hoppas jag hitta något annat att trösta mig med. Kanske Maria Lang.

Avkoppling är inte alltid så väldigt avkopplande

Det här med avslappning kan vara väldigt stressande. Man ska vara så i stunden att man hamnar i en annan stund bara av att försöka. Mitt allra bästa är att sitta med katten och stirra ut på ekorrarna som skuttar i träden. Och att andas. Eller stirra på ekorrar och andas samtidigt, riktigt andas.

När det blir riktigt omöjligt att samla in tankarna har jag hittat två meditationer på storytel som funkar jättebra. Och nu häromveckan hittade jag också en bok som är mer en handfast “gör den här övningen såhär så måste du fokusera tankarna på att balansera för att inte ramla och slå ihjäl dig” än svävande, kvävande, stressande minfulness-krav. Jag gillar!

När du känner stress – en vägledd meditation av Lina Dahlgren (ljudbok)
Balans -vägledd meditation av Lina Molander (ljudbok)
Paus – en liten bok om konsten att landa av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner

Ljudboksälsket och e-bokens återkomst

Mitt läsmönster har definitivt ändrats sen jag började kunna läsa igen i december*. Jag läser mycket långsammare och lite mer kräset (böcker som inte fångar mig släpper jag rätt snabbt numera), men framförallt är det skillnad på vilket bokformat jag väljer.

Ljudböckerna började jag upptäcka redan förra våren, men de var mer en bredvidaktivitet som jag ägnade mig åt när jag gick till jobbet eller målade staket. I utmattningen blev de efter ett tag (efter den värsta sammelsuriumperioden när alla intryck var hemska) min räddningsplanka, den snälla påminnelsen från läsvärlden om att allt nog skulle bli bra igen. Jag lyssnade mig långsamt ur min sorg över att ha förlorat böckerna.

När jag sen började kunna läsa själv igen fann jag till min förvåning att jag hittade tillbaka till e-böckerna. De jag möjligen slutade med för att jag tampades så mycket med dem på jobbet. Jag har två e-bokläsare, men har nästan helt slutat låna och läsa i min Pocketbook vad det verkar, det är kindlen som gäller. Säkert mycket tack vare bakgrundsbelysning och enkelheten i den inbyggda butiken.

När det gäller e-böckerna så läser jag dem nog rätt mycket som jag läste dem förut och som jag tar mig an pappersböcker – i sängen eller soffan, totalt uppslukad. Och jag kan till och med läsa böcker som berör mig nu igen. Jag har fortfarande en hel del dagar då orken inte räcker till och då jag blir påmind om att också läsningen är något som kostar energi och som jag är oerhört tacksam över när det fungerar. Ljudböckerna lyssnar jag i större utsträckning på dagar när jag inte orkar läsa själv (om jag orkar med ljudintryck vill säga), och när jag känner för sällskap till stickningen.

Hur läser du?

*Mer om min läsning med utmattningssyndrom hittar du här

Det där med läsning i utmattningens skugga

Jag fick en fråga på instagram tidigare i vintras som jag tänker kan vara intressant att ta här också, och dessutom reflektera lite mer över. Personen som frågade hade precis själv kraschat in i utmattningen och mitt svar blev därför formulerat med det i åtanke:

Är nyfiken på hur lång tid det tog i din utmattning innan du kunde börja läsa böcker igen?

Jag hade en period på ca 2 månader (som kändes som 2 år) då jag inte kunde läsa alls eftersom orden bara rörde ihop sig och blev obegripliga. Sen började jag kunna lyssna på ljudböcker, men bara Mumin och jag märker nu när jag läser dem med barnen att jag inte minns särskilt mycket alls.

Sen följde en tid då jag till slut orkade läsa någon enstaka sida per dag i en bok utan att akutsomna av utmattning. Efter tre månader (från utmattningsstarten) var det nästan (med stark betoning på nästan) normalt igen. Men jag läser fortfarande långsamt och blir trött av att läsa ibland, jag väljer inte att sträckläsa en bok om jag vet att jag måste orka något nästa dag till exempel.

Jag kan inte ge mycket tröst i stunden annat än en försäkran om att det kommer komma tillbaka i sinom tid. Jag vet hur frustrerande det är, jag försökte själv med olika småprojekt för att lura hjärnan att börja kunna läsa tidigare (jag vet, det är lika dumt som det låter, men då kändes det livsnödvändigt och supersmart), men det enda är nog att vänta ut det.

Det här svaret skrev jag alltså i februari och jag skulle nog säga att det fortfarande är där jag är i processen. Jag läser, men ganska långsamt. Vissa dagar när jag fått många intryck på jobbet orkar jag inte lyssna på en ljudbok eller ta mig an någon ny bok hur lockande den än är (och gör jag det är det alltid ett tröttande misstag som leder till illamående och intrycksöverdos och att jag inte heller orkar ta in vad jag läser). Såna dagar har jag upptäckt att Sagan om Isfolket är min allra, allra bästa vän. Precis som en isfolketbok var den allra första bok jag orkade läsa i höstas var isfolket det enda jag orkade med under exempelvis perioden när jag gick upp på 50% på jobbet (och så är det fortfarande riktigt trötta dagar). Böcker jag läst så många gånger tidigare att de inte bjuder på några överraskningar eller motstånd, bara trygghet, igenkänning och ett löfte om att läsningen kommer att komma tillbaka till mig, nästan som det var. Men helt som det var vet jag inte om jag vill ha det, jag hade en förmåga att stressa upp mig och läsa allt för mycket allt för fort. Jag hoppas hitta en balans där också, jag hoppas hitta den frivilliga långsamläsningen. Möjligen är det därför jag leker lite med tanken på en omläsningssommar. Jag tänker Domedagsboken, Stad-serien, Tjärdalen, Wolf hall. Bara gammalt och underbart bra och bekant. Vi får se…

Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

När jag insåg att det var utmattad jag var (för att folk väldigt tydligt sa till mig att det var så) ville jag ha en karta, eller allra helst en lista förstås. På den skulle allt jag behövde göra för att må bättre finnas uppradat och så skulle det finnas en plats att rita in ett kryss när det var avklarat. Några sådana listor finns inte, men jag tror att det är universellt att vilja ha dem när inget är bekant. Särskilt för oss som hamnat i utmattningen för att vi blivit beroende av att göra allt rätt, perfekt och avprickbart på en lista.

Det är en sällsam upplevelse att läsa Väggen av Pia Dellson. En lite jobbig men mest av allt frigörande upplevelse. Så mycket av måendet i akut utmattning präglas av skam, för att man inte orkar vara den man strävat efter att vara, för att jag (som ju klarar allt), men inte alla andra, knäckts av pressen, för att jag gjort såhär mot mig själv (och mina barn, min man). Skuld, skam, självhat, sorg – så många känslor att bära med en hjärna och en kropp som inte kan, tack och lov. Det är lättare att trycka bort när man inte orkar ta till sig…

Man är ofta väldigt ensam i utmattningssyndromet även om man som jag är orimligt tursam med människor omkring sig som förstår och vill hjälpa. Att läsa Väggen och ord för ord känna igen sig, se att det här är en sjukdom som drabbat mig, som drabbat andra, som handlar om att kroppen tar över för att jag uppenbarligen inte klarar det själv. Som inte handlar om att just jag är värdelös. Att ord för ord ta in att någon annan upplevt precis det jag går igenom. Det är en rikedom. Och alla timmar jag framförallt i början av min sjukskrivning ägnade åt att känna efter och tycka att ”jag har nog bara inbillat mig och överdrivit, jag är nog inte så sjuk egentligen”, de var förstås helt onödiga (det kom en tid då sådana tankar inte fick plats för den förlamande tröttheten som väntade), men de är också en bild av en förnekelse många av oss delar. Det är skönt att veta. Liksom att mina fel till stora delar är alla andras fel i den här processen, jag måste göra dem själv men jag är inte ensam om dem.

Pia Dellson Väggen är oumbärlig för dig som befinner dig i utmattning (kanske inte allra först i början men hela vägen i övrigt), som gjort det. Och så är den för dig som sitter bredvid och håller handen. Jag vet att känslan av utmattning aldrig kan förstås fullt ut utifrån, men Väggen beskriver den så väl att man nog ändå kan säga att det är så nära man kan komma. Den beskriver känslan av att förlora sig själv, den förlamande rädslan, men också frihetskänslan som kommer när man inser att man aldrig vill ha tillbaka sig själv som man var och livet som det blev. Det finns annat att längta istället, annat att sträva efter att orka göra. Livet måste bli ett annat och det ligger en stor njutning i det, att få chansen att börja om här någonstans mitt i livet.

VÄGGEN – EN UTBRÄND PSYKIATERS NOTERINGAR
Författare: Pia Dellson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

52 bra saker: Att kunna läsa!

Åh allt det där vi tar för givet. För mig var det läsningen (och en hel massa annat men förlusten av läsningen var väldigt påtaglig och jobbig), och den försvann… Nu är den litegrann tillbaka, men inte som förr. Kanske blir det aldrig som förr, kanske gör det ingenting. Kanske får jag bara bli noggrannare med att välja böcker och starkare när det gäller att släppa sånt jag inte gillar även om alla andra gillar det. Läsningen blev en del av stressen där ett tag och det ska den aldrig bli igen.

När jag gick in i 2016 var det med en känsla av att det gick lite fort, att jag läste lite för mycket och inte tog mig tid att landa. Jag körde på ändå. Men inför 2017 tänker jag inte sätta några mål, förutom att jag ska njuta av läsningen varje gång jag vill och kan ge mig hän i den. Inga måste-böcker, inga antal-mål, bara läsavkoppling. Jag är beredd att jobba hårt för att nå dit. Med tänket alltså, själva läsningen ska inte vara en ansträngning.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

52 bra saker: Ut och gå och andas

img_20161027_165412Jag har alltid tyckt om att promenera och den här hösten alltså, som jag promenerat! I utmattningen har det blivit en ventil, att släpa sig ut på en runda i skogen för att få lite luft och att få andas den ordentligt. Ibland har jag gått för att alla säger att det är så himla bra för mig, ibland har jag gått för att få lugn och ro och tystnad, ibland har jag gått bara för att kläcka ett ägg i Pokémon go, men för det mesta har jag bara gått för att jag velat. Och varje gång har jag känt mig lite starkare när jag kommit hem. Lite mer benägen att klara ett läxförhör eller middagslagning eller att sitta upprätt någon timme till. För den som vill se bilder från dessa promenader rekommenderar jag mitt instagramkonto, för den som är ointresserad av sånt rekommenderar jag verkligen inte mitt instagramkonto 😉

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

52 bra saker: Vila

Min terapeut har lärt mig att jag inte ska säga att jag sitter hemma och ”gör ingenting”, jag ska säga som det är, att jag vilar. Och det är förstås sant, och lite svårt att få in i skallen. Men det är till stor del precis just det jag gjort de senaste månaderna, bland alla promenader, stickningar och snurrande tankar. Jag har vilat, jag vilar. Jag börjar bli ganska bra på det.

Min största upptäckt, eller återupptäckt ska jag nog säga, är att vila inte behöver vara att göra något för att koppla av och bort så som läsning och löpning varit för mig tidigare. Vila är i sig själv nog, nu kan jag återigen sitta och titta ut i skogen en timme och fantisera eller inte, bara vila i stunden. Det är sorgligt att inse att jag förlorat det, men fint att jag fått återerövra det igen. Vila är ett av mina bästa ord just nu.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Pappan och havet

För någon vecka sen instagrammade jag lyckligt att jag kunde lyssna på ljudböcker. Då hade jag försökt ett bra tag med en väldig massa olika röster utan att hitta något jag klarade av. Det är dels koncentrationssvårigheterna som gör det, men också ljudkänsligheten tror jag. Det blir så nära med en ljudbok.

pappan-och-havetDet som till slut funkade var Mumin, inläst av Mark Levengood. Jag testade Tove Janssons egen inläsning först och det gick inte alls, av oklar anledning. Men med Mark och Mumin har det funkat. Jag lyssnar när jag stickar (eller stirrar på träd) och jag gör det bara små stunder i taget, rekordet är 30 minuter men då var jag riktigt trött efteråt och blev tvungen att sova. Inte minns jag så särskilt mycket efteråt heller, för att jag inte orkar fokusera förstås, men det är ok.

Jag har insett att jag tidigare bara läst väldigt korta stycken om muminfamiljen, bilderböcker och noveller. Att äntligen möta dem alla på riktigt är väldigt mycket som balsam för själen. De är så oerhört underbart sina egna allihop, på ett vridet och mindfult sätt (och helt utan stress, mindfulness brukar annars sällan vara stressfritt…). My är så bitsk, Mumin en sån drömmare, pappan som slits mellan att ta hand om familjen så som han tror att han måste och gör, och att göra det där andra han egentligen vill. Och Mårran! Åh så jag tycker om Mårran, och Mumintrollets styrka att se henne för den hon är i den här boken. Mårran är världshistoriens sorgligaste karaktär, och ändå så oerhört vacker. Det händer att jag identifierar mig med henne, då är det skönt att det finns mumintroll här i världen som är beredda att komma med lyktan så Mårrorna kan få dansa de också.

PAPPAN OCH HAVET
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 8 i serien om Mumintrollen, jag läser i helt fel ordning och det gör ingenting.

Utmattning, läsning och inte läsning

Jag berättade häromdagen att jag testar ett litet projekt för att öva tankarna på att kunna läsa igen. Det har jag slutat med nu. Jag kom väl till insikt om att det var ett av alla sätt jag stressar upp mig själv på.

Det jag gjorde innan jag slutade var att läsa poesi (Edith Södergran), som poesiterapi. Jag har läst och läst och läst om tills jag typ klarar att hålla ihop ord ett med ord två, rad tre med rad fyra och sen har jag antecknat vad orden betyder och vad det säger mig. Väldigt basic, väldigt jobbigt när det hakar upp sig hela tiden och jag påminns om att jag inte ens kan läsa en jävla dikt, ganska dumt med andra ord. Så gör inte det om du hamnar här.

Men det där är också lätt för mig att säga nu eftersom anledningen till att jag slutade inte alls var någon gudomlig insikt. Det var att jag kom på den bästa idén i världshistorien. Det slog mig att jag har ett lager av bästa tänkbara böcker som jag borde kunna läsa också i denna tid av total ofokus. Sagan om Isfolket. Böcker jag läst kanske tio gånger tidigare (minst), böcker jag kan utantill, på gränsen till ordagrant, böcker jag kan läsa lite sådär på en höft och ändå känna att jag hänger med i. Så jag plockade en på måfå, “läste” den och kände att jo, det här kommer funka igen så småningom. Just nu kan jag inte läsa på vanligt sätt, men jag känner ändå någon sorts trygghet i att det kommer tillbaka. Och när jag längtar som mest kan jag alltid återvända till Isfolket. Det gör jag inte för jag är inte så sugen, men jag vet att jag kan.

Så min lärdom så långt – försök inte så himla mycket! Och jag ska inte blir irriterad på mig när jag ändå gör det. Jag kan återvända till det jag känner och låtsasläsa lite om det behövs för sinnesrons skull. Sen struntar jag i det där med böckerna och ser på tv-serier istället (vilket låter sjukt hurtigt och helt ignorerar det där i hjärttrakten placerade läslängtet, men ändå…).

Men poesiterapin var förstås inte helt bortkastad, jag fick återuppleva dikter som denna och det är aldrig fel:

Höstens dagar
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…

Älskade Edith, jag kommer tillbaka igen när jag kan göra dig rättvisa!

Något annat

Så var det slut på mina tidsinställda recensioner. Och inga fler finns på horisonten eftersom jag inte kan koncentrera tankarna nog mycket för att läsa än. Och inte går det lika lätt att formulera skrift heller. Mer om varför kan du läsa här.

Jag är fortfarande trött, fortfarande ofokuserad och sjukskriven ett bra tag till med order att vila. Vissa dagar går det rätt lätt och vissa dagar är det obegripligt svårt och tungt. Men, och det här är ett jätteviktigt men, jag har det rätt bra. Jag tar mig tid att vila sådär som jag egentligen alltid gjorde fram till en punkt i livet när jag glömde. Jag sitter i en timme och tittar på träden som släpper sina blad i höstvinden, jag låter tankarna fara och bara är. Och det är fantastiskt.

Och så har jag börjat sticka. Och jag har ett “komma tillbaka till läsningen”-projekt. För jag ska tillbaka till läsningen, sakta men helt säkert så ska jag dit. Hur jag gör tänkte jag faktiskt berätta om snart. Hoppet är långt ifrån dött och så alltså inte heller den här bloggen, den kommer bara handla lite mer om läsning, lästestande och strategier en stund. Och så kommer den vara långsam och så som den blir. Inget krångel, inga krav. Men jag känner att det kan vara bra (för mig, men också för andra kanske) att skriva ner lite om hur jag hanterar just den här lilla biten av utmattningssyndromet. Det är lite spännande ändå, och jag vill ju väldigt gärna fortsätta skriva trots att jag inte läser. Jag vill hålla fast i någonting som är normalitet och passion i allt det här lugna och vilsamma.