Vampyrtröttheten

Idag skriver jag på Kulturkollo om hur himla trött jag är på vampyrer, och analyserar lite kring hur det kunde gå så illa. Och så tipsar jag förstås om det bästa jag hittade i bokväg innan jag fick nog. Vampyrtrötthetstexten hittar du här.

Buffy fyller 20 år!

 

Ni som följer mig på instagram vet att jag har en vampyrdödartuff katt som heter Buffy och ni anar nog ett samband med min djupa kärlek till tv-serien och karaktären med samma namn. Att idag fira 20-årsjubileum för denna serie känns surrealistiskt men himla bra. 

Det händer att jag får frågan vad som är grejen med Buffy och jag tror att det handlar om gänget, om att serien är en så bra skildring av att bli vuxen, om balansen mellan helhet och detaljer. Kompisgänget är den viktigaste karaktären, men det är viktigt också att delarna i det där kollektivet är så fina. Där finns min favoritbibliotekarie (Giles), min älsklingsdatanörd (Willow), min bästa kaninfobiker (Anya) och världens bästa mamma (Joyce), och alla är de perfekta och operfekta på precis rätt sätt. Och där finns  vampyrer att hatälska och skurkar och dryga tonårstjejer och irriterande vampyrhärskarungar och… 

Jag har redan skrivit en hel del om Buffy här, det är bara för den engagerade att slänga sig ut i texter om Spike, säsonger och seriekärlek:

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Och missa för allt i världen inte DNs fantastiska quiz ”Buffy The vampire slayer” eller Simone de Beauvoir? Testa dina citatkunskaper här. Jag lyckades skrapa ihop 10 av 12 poäng vilket förstås är bra, men jag tycker nog att jag borde ha tagit full pott. Dags att återbesöka Sunnydale alltså, det är allt för länge sen jag var där. Jag tror inte det är dags för en hel omtittning, men jag har sett serien nog många gånger för att kunna plocka avsnittsrussin ur kakan. Kvällen och helgen kommer nog ägnas åt ”Once more with feeling”, ”Hush” och andra guldklimpar.

Hur firar du 20-årsjubileet?

Natten jag dog

natten-jag-dogDen här röda boken har legat rätt länge på mitt sängbord. Det har varit så mycket annat som behövt få gå före, och så är det det här med vampyrerna som jag tröttnat lite på…

Natten jag dog utspelar sig på flera platser, som London och Göteborg, och det är just platserna och stämningen som griper tag. Det känns inte bara väldigt välreseachat, det känns upplevt. Jag kan känna lukter och dofter och jag hör ljuden från gatan utanför. Det är väldigt effektfullt. Människorna får jag inte lika starkt grepp om och de berör mig inte riktigt så mycket som jag vill.

Och ja, det här med vampyrerna då? Jag är verkligen trött på dem. Allt annat än det vampyriska, skildringen av det historiska och miljöerna, intresserar mig mer än vampyraspekten så det är ju tur att det finns en del av det i den här boken. Ibland tycker jag att det blir för packat med detaljer för att det ska flyta ordentligt i läsningen, men på det stora hela är Natten jag dog en välskriven roman. Och ska jag läsa en vampyrskildring så är jag tacksam om den är ”realistisk”, alltså utan glittrande snubbar med högt hår och så… Det är den här, garanterat. 

NATTEN JAG DOG
Författare: Peter Erik Du Reitz
Förlag: Hoi förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Politik i Bon Temps

När du tänker politik tänker du kanske tråkiga typer i kostym. Och när du tänker vampyrbok tänker du inte tråkiga typer i kostym? Aha, säger jag då – läs Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse så garanterar jag att du får en lite ny syn på både det ena och det andra. Det är vampyrsheriffer och varulvspolitik och oskrivna och skrivna regler på var och varannan sida i de här böckerna och just politiken är, tillsammans med sex (eller allra helst i ljuvlig kombination av sex och politik), ofta drivkraften till det som händer i Sookies liv. Och som det händer, i alla fall innan hon drar sig tillbaka och ägnar de sista böckerna åt att städa  vinden. Första boken, Dead until dark, är rätt trist både ur politisk och all annan synvinkel men sen tar det sig. Läs och förundras över vad politik också kan vara 😉

The Vampire tapestry

Nej, det här är inte ännu en trött vampyrromantisk roman i högen. Det var inte därför den tog mig ett år att läsa ut. Det var för att förra sommaren lämnade mig med akut läsöverdos och jag orkade helt enkelt inte med en enda blodsugare till, oavsett hur egen han var.

Men nu. Är jag fortfarande galet trött på vampyrer men jag kan ändå göra rum för en bra berättelse även om den råkar innehålla några av attributen. Det fina med The vampire tapestry är att den verkligen inte är nerlusad med det gamla vanliga. Inga huggtänder, inga goriga blodorgier, inga sex med smärta-orgier heller och ingen stalkerkille som trycker ner en ung tjej. Vampyren i den här berättelsen, om han ens är vampyr, är en äldre herre. Och han är allt annat än den typiske förföraren.

I The vampire tapestry är det rätt trist att vara vampyr, vardagstråkigt liksom. Mr Weyland går i terapi, han tvingas smyga och gömma, han passar inte in. Han blir tillfångatagen av galningar. Det är helt enkelt för jäkligt och han är rätt desillusionerad och depressiv.

Det här är också en bok som har fördelen av att vara äldre (och opåverkad av Twilight-vampyrismen), novellerna är skrivna på 1980-talet. Och så formen, noveller som tillsammans skapar en romanliknande helhet, det funkar väldigt bra. Gillar Weyland gör jag definitivt inte men jag fattar sympati för honom.

THE VAMPIRE TAPESTRY, Suzy McKee Charnas
Orb Books, 2008

Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna, Eli läser och skriver

Svart passion

I somras hände det sig att jag höll vampyrsommar och nog förläste mig en smula på blodsugande bestar. Jag tröttnade helt enkelt och just nu mår jag nästan lite illa vid tanken på att jag har några böcker i ”ska läsa snart”-hyllan som jag längtar efter men som innehåller vampyrer. Orkar inte med dem! Så det var kanske ett misstag att läsa det där recensionsexemplaret som blivit stående. Förutsättningarna var inte de bästa när jag tog tag i Svart passion men jag försökte verkligen.

Jag gillar ambitionen. Att placera en vampyrhistoria på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg ger en helt annan närhet och igenkänning än någonsin Forkes eller Bon Temps. Det gillar jag jättemycket liksom blinkningarna till popkultur och vampyrfiktion. Men detta till trots så krävs det något nytt till vampyrgenren, förutom en ny stad då, om det ska bli ett nytt liv. Hela genren är annars lika trött som jag just nu. Det är för mycket mänsklig flicka suktar efter mörk, hemlighetsfull kille som visar sig vara vampyr. Och så lite blod och lite våldsamt och så lite kyssar på det. Svart passion är tyvärr inte något undantag. Det är ok skrivet men känns inte nytt eller omvälvande på något sätt. Nej, jag tror inte att det bara är min vampyröverdos som gör det. Hade jag hamnat inför Sunshine eller Judas barn eller Sookie-böckerna eller The Gilda stories just nu hade jag känt motstånd inför att läsa det men jag hade ändå uppskattat berättelserna när jag kastade mig in. Här vill jag aldrig ge mig riktigt hän. Det är helt enkelt inte särskilt bra.

Svart passion är första delen i en serie som heter Dimmornas folk. Jag kommer inte läsa vidare men jag tycker att många av de ungdomar som läst Cast och Mead och är redo att återvända till hemmaplan borde kunna gilla det här, det är inte dåligt (förutom slutet som känns väldigt b), det är bara inte så bra som jag kräver av vampyrlitteraturen nu för tiden. Den vampyr som inte rockar min värld göre sig icke besvär.

Svart passion av Annika Banfield. Idus förlag

Det här med vampyrfilm del 2

Vi har pratat om det här tidigare, att jag har så evinnerligt svårt att tycka om vampyrer på film. De blir så lätt för fåniga/synliga/ologiska. Med netflix har jag haft två nya filmupplevelser. Och de är ypperliga exempel på hur vampyrfilm kan göras bra respektive dåligt.

Fright night

Den här filmen har två stora plus – bra skådespelare och deras förmåga till självironi. När larger than life-vampyren flyttar in som granne kan det bli hur fånigt som helst men i Fright night fungerar det tack vare förmågan att inte ta egentligen någonting på så förtvivlat stort allvar. David Tennant återfinns i en något annorlunda roll, Toni Collette är som vanligt sevärd, före detta kompisen och looser-nörden Ed kan vara en av de roligaste och mest misslyckade karaktärer som skrivits och Colin Farrell är fenomenal som oerhört ond onding. Mitt enda minus är att kvinnosynen mot slutet är rätt unken, möjligen är det en otydlig blinkning till genrens traditionella syn på kvinnor som slampor och offer men det räcker inte riktigt med ett försök.

30 days of night

Här har vi istället ett gäng stela skådisar som stirrar ut i luften, ofta. Det är mycket eftertanke på ytan här, utan egentlig tanke. Och vampyrerna är totalt ologiska och fåniga (det där väsande språket de har, ska det vara skräckinjagande eller?) och så är det blod, blod, blod och blod. Det enda som får mig att bli obehagligt berörd är det där hunddödandet i början och det känns bara onödigt och äckligt. Jag som är så lättskrämd borde verkligen bli skrämd i alla fall en gång av en sån här film, istället skrattar jag trött (möjligen är trött nyckelord här, det är möjligt att jag gillat något med den här filmen om jag varit piggare när jag såg den) åt stelheten flera gånger. Jag tycker att det här är (nästan!) sharknado-dåligt* men utan charmen.

* Sharknado har jag också hunnit se sen netflix och jag ingick någon slags äktenskap. Och det är en dålig film på riktigt det, sanslöst dålig. Så dålig att det blir bra. Se den, det är en fantastisk upplevelse!

Vampyrsommaren, så blev den

Jag inledde sommaren med att utropa den i vampyrernas tecken och nu är alltså frågan hur det gått. Har jag läst några vampyrfiktioner, har de varit bra, kräks jag nu varje gång jag tänker på en vampyr. Svaren är i tur och ordning ja, en del och ja…

De av er som läst min inläggsserie Veckans vampyr har koll på vad jag läst, och dessutom är jag mitt inne i Vampire tapestry som förvisso är riktigt bra men som hamnade i skarven där jag drabbades av vampyröverdos vilket troligen betyder att det kommer dröja ett tag innan den blir utläst. Så här såg listan inför sommaren ut:

  • The Accursed av Joyce Carol Oates, började läsa men fastnade ganska omgående, nya försök vid senare tillfälle…
  • Staden som försvann av Stephen King, läst
  • 13 bullets av David Wellington, våldsam hårdkokt vampyraction som jag inte ens försökt börja på.
  • The Gilda stories av Jewell Gomez, läst
  • The vampire tapestry av Suzy McKee Channas, halvvägs som sagt, hänförd men vampyrtrött…
  • Black swan rising av Lee Caroll, läst
  • Dead ever after av Charlaine Harris, läst
  • Judas barn av Markus Heitz, läst

Dessutom har jag läst De odödligas regler av Julie Kagawa

Ett riktigt bra resultat tycker jag, mycket bättre än jag vågat hoppas på. Och av de böcker jag läst var The Gilda stories allra bäst och Judas barn en mycket positiv överraskning. Nu kommer det att dröja ett tag innan jag försjunker i vampyrfiktion igen, förutom Buffy-tittandet då (vi har gjort en paus i slutet av säsong fyra för att se senaste Doctor Who, men snart är vi på banan igen 🙂 ). Hur har ni haft det med vampyrerna på sistone?

Veckans vampyr: De odödligas regler

Eftersom jag fortfarande har en skärva semester kvar att njuta av så håller jag mig lite kort. Det får bli en recension modell mycket liten helt enkelt.

20130726-164545.jpg

Vad handlar De odödligas regler om? Det är en vampyrbok som försöker gå på djupet med vampyrskapet. Huvudperson är Alison som lever i total fattigdom och utsatthet i utkanten av en vampyrstad.
Vad gör den unik? Ja, inte är det omslaget, hej The Twelve 2… Utgångspunkten kanske, att det inte handlar om kampen mot vampyrerna utan att anpassa sig till eget vampyrvarande.
Vad gillar jag med den? Just det, djupdykningen i vampyrmyten och Alison som är tuff som… något väldigt tufft…
Vad gillar jag inte? Det är lite långsamt och segt emellanåt. Är det boken eller möjligen det faktum att jag är lite trött på vampyrer nu efter den här vampyrlässommaren?
Någon sorts betyg? En trea av fem.
Kommer jag fortsätta läsa serien? Kanske, det finns potential till något riktigt bra men det är förstås beroende på vilken riktning författaren tar med boken. Det känns som en serie som skulle kunna bli bättre för varje del.

De odödligas regler av Julie Kagawa. Harlequin

Veckans vampyr: Salem´s lot

salems lotTillsammans med Anne Rices En vampyrs bekännelse från 1976 är väl Stephen Kings Salem´s lot (1975) den moderna klassikern bland vampyrskildringar. Äntligen har jag också läst den.

Och visst är den stilbildande, visst förstår jag att King nu för tiden gnäller över glittrande mesvampyrer och visst är det skrämmande. Men, som vanligt, ligger inte storheten i skräcken. Det händer mot slutet att det blir lite mycket av vassa blodiga huggtänder och äckel (jag kan inte låta bli att se för min inre syn hur fel det här kan gå som filmatisering, jag har inte sett den som gjorts), det blir på gränsen till fånigt där ett tag. Storheten, genialiteten, ligger i Kings oefterhärmliga skildring av småstaden, av människorna som han fångar på kornet på bara några rader för att sen ta livet av på de mest förfärliga sätt, och jag bryr mig om dem. Han är så vanvettigt och härligt osentimental King, och naturligtvis väldigt medveten om vad som funkar och inte. Värst blir det förstås med barnen (och föräldrarna) och jag tror att det är just det här osentimentala, att han inte låter läsaren dröja, som gör det hanterbart över huvud taget. Den krypande skräcken i dagsljus, den där det blir tydligare och tydligare att något är fasansfullt fel är så väldigt mycket värre än att i mörkret stå öga mot öga med ett väldigt tydligt monster.

Det är en hel del Draculakoppling här vilket King också tar upp i slutordet, sin långvariga kärlek till Stokers klassiska vampyrroman. Överstevampyren i boken är lik greven i mycket och det är väl ingen slump att antikvitetshandlare Straker heter nästan Stoker antar jag… Jag brukar ha svårt för romaner som ligger alldeles för nära Dracula, mestadels för att jag tycker att den är så seg, men här är det en egen historia som är skriven på ett väldigt osegt sätt. Tack och lov slipper vi nästan sexscener i den här boken vilket King annars brukar vara pinsamt krattig på. Det är lite tråkigt att den enda kvinnliga huvudpersonen är så dumenvis/spånig/trist men jag köper det av någon anledning, kanske för att inte männen heller är särskilt smarta hela tiden…

Jag tycker väldigt mycket om Salem´s lot och jag måste säga att för första gången har jag också fått uppleva gklädjen i att läsa en riktigt bra e-boksutgåva. Inte bara begåvades den med en ca femtio sidor lång epilog (i form av två noveller) som jag inte hittat i de tryckta utgåvorna (det finns en bit av den där men hela den där historiska biten om Salem´s lot på 1700- och 1800-talet var nytt, kanske finns de i lite nyare tryckta utgåvor också…). Och så finns där bortplockade scener så som det brukar göra i dvd-boxar. Det är hur spännande som helst att få läsa små fördjupningar och framförallt veta vad King först tänkte skulle hända med exempelvis fader Callahan. Det är mycket som förändrats genom versionerna av boken. Ofantligt spännande! Och så finns där bilder, väldigt spöklika bilder på platser som passar väldigt fint in i boken och i e-boksformatet.

Salem´s lot är helt enkelt så bra som jag hoppats och kanske lite till.

Salem´s lot av Stephen King. Knopf Doubleday Publishing Group

Veckans vampyr: Black Swan Rising

20130724-080740.jpgJa, Black Swan Rising är väl i ärlighetens namn ingen vampyrbok, men det finns en vampyr där i alla fall vilket öppnar för en plats i Veckans vampyr-kategorin (en får ju anstränga sig lite…). Vampyren heter Will Hughes och är börsmäklare (…), och boken handlar alltså inte om honom. Fast lite…

Huvudperson i Black Swan Rising är istället Garet som rätt plötsligt, en vanlig dag på New Yorks gator typ, dras in i (eller ska det visa sig, blir ifatthunnen av) en rad dramatiska händelser. Och mitt i alltsammans möter hon Will som kan berätta en hel del om varför och hur och vem. Tycke uppstår och ni fattar hur det är…

Möjligen driver jag lite med boken nu, den är faktiskt lite för mycket (varelser till höger och vänster, Shakespeare-namn, vampyrhunkar…) ibland, men faktum är att jag tycker att den är helt ok underhållningsläsning. En bladvändare för lata semesterdagar. Inte stor littertur och inte alls lika bra som exempelvis The lake of dead languages när Carol Goodman skriver själv (Lee Caroll är ju en pseudonym för henne och maken Lee Slonimsky). Men den är i paritet med Incubus (tack och lov minus allt demonsex) och ungefär hundra gånger mer läsvärd än Water witch

Och vampyren då? Ja, han är också helt ok…

Black Swan Rising av Lee Carroll. Bantam books

Andra som läst Black Swan Rising, Marias bokliv, Dark places

Veckans vampyr: Judas barn

20130627-214545.jpgBlodet (förstås), inälvorna, dissektionerna, laboratoriet, gravöppningarna, avrättningarna, döden, råheten, fulheten, lukterna, stanken… Det är så vanvettigt vidrigt det här med Judas barn, och så väldigt bra.

När det kommer till (modernt skrivna) historiska vampyrer så har jag inte orkat mig på så många, och det är inte för att jag inte är intresserad men de flesta rör sig kring ett eller annat Dracula-tema och jag var rätt trött på det redan innan jag läste Dracula själv… I Judas barn väljer Markus Heitz att berätta en helt annan historia, en som faktiskt känns riktig och intressant på ett helt annat sätt. Att följa flickan Scylla genom uppväxt, forskarmödor och vampyrlore är hur spännande som helst, det känns som att jag lär mig massvis om gamla ursprungliga vampyrlegender och det är inte tråkigt för en sekund. Det enda som faktiskt är tråkigt med boken är att den tappar tempot ibland och särskilt mot slutet (måste vi ha en hundra sidor lång, känns det som i alla fall, strid som avslut?). Lite svårt har jag också för tidshoppen även om båda historierna intresserar mig, nutiden dock lite mindre.

Judas barn är riktigt god vampyrfiktion, inget att rekommendera den som inte intresserar sig för vampyren som fenomen kanske men för oss legendtörstare är den superb. Lite kortad hade den varit ännu bättre. Jag kommer med skräckäcklad glädje läsa fortsättningen i serien, Judas son och Judasdöttrarna, när de kommer på svenska.

Judas barn av Markus Heitz. Coltzo

Andra om Judas barn: Bokstävlarna, Eli läser och skriver

Veckans vampyr: Gilda

20130612-211613.jpgAlltså snacka om långsamläst bok… The Gilda stories är så tät att den verkligen kräver sin läsare och sin tid. Den rör sig från tidsepok till tidsepok och från samhällsproblem till samhällsproblem. Aldrig har jag skådat en författare som så genomtänkt förstår hur man kan använda en vampyr som observatör genom tiden.

Gilda är kvinna, svart, lesbisk och vampyr. Ni förstår ju att det finns en del teman att gräva i. Som rasism, från slaveri till framtid. Som feminism, från 1850-tal till framtid. Som sexualitet, liv, död, blod… Men mitt i allt det stora handlar det ändå mest om Gilda och hennes resa från plantagen som en liten flicka, in i vampyrfamiljen och ut i världen. Värmen i vampyrfamiljen får mig att tänka på Fledgling-familjen, jag älskar det oväntat kärleksfulla som kontrast till Charlaine Harris maktvärld och känslokylan hos Anne Rices blodsugare.

Det enda jag tycker är jobbigt är att jag bara får glimtar av ett drygt 200 år långt liv. De glimtar jag får är förunderligt knivskarpa, viktiga och starka men jag saknar så mycket däremellan. Jag vill ha hela Gilda liksom, samtidigt som hon naturligtvis gör sig bäst som ett mysterium. Jag känner mig kluven inför de uppföljningsnoveller som faktiskt existerar…

The Gilda stories av Jewelle Gomez. Firebrand books

Veckans vampyr: En vampyrs bekännelse

Det är så länge sedan. Mitt allra första möte med vampyrerna. Jag bodde hemma (= mer än 15 år sen), lånade boken på vinst och förlust på biblioteket och redan efter första meningen var jag fast. Louis berättelse grep mig från första ordet, just för det direkta tiltalets skull, och sen släppte han inte taget. Jag var också den där journalisten…

20130531-171335.jpgMitt starkaste minne var sorgen, ensamheten och att det gjorde så ont hela tiden. Där var Louis andra födelse och uppvaknande till natten som grep mig väldigt starkt men dessförinnan också hans liv. Där var Lestat som kämpar som ett djur för att upprätthålla bilden av sig själv som okrossbar men som samtidigt utstrålar så mycket ensamhet att jag bara ville gråta. Och så är där Claudia. Henne har jag faktiskt gråtit över på riktigt. Hur tydlig vikten av moral också i det mest dekadenta av samhällen blir. Grymheten i att skaffa sig ett sällskap för sin egen skull. Ett barn. Claudias ilska, hat och förtvivlan mot alla dem som får växa till kvinnor och mot dem som skapat henne är så stark att den berör mig än.

Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av Rices böcker för den senare vampyrvågen. Så många följer hennes regler och visst känner vi igen Lestat i såväl Eric (Southern Vampire Mysteries & True Bood) som Spike (Buffy tVS)? Louis har väl fått stå modell för de plågade vampyrerna, som Angel (BtVS), Edward (Twilight) och Stefan (Vampire Diaries), men originalet är betydligt mycket coolare. Han är den skuldtyngda vampyren, minus all mesighet…

Jag har också läst några ytterligare delar av Anne Rices Vampyrkrönika men minns inte så mycket av dem. Någon som är begåvad med bättre minne, är de värda en omläsning?

Veckans vampyr: Dead ever after

Jag försöker verkligen hålla inne med spoilers men utfärdar ändå en varning eftersom jag inte fixar det helt och hållet.

20130608-093855.jpgLåt mig vara ärlig, efter allt prat om dödshot pga dåligt slut, den här boken är inte bra. Det är såsigt och trist så som Sookieböckerna aldrig var till en början. Det är för mycket kristet prat mitt i allt dödande, för mycket matlagning, duschar (som Calliope redan påpekat) och alldeles för många gamla bekanta som måste dyka upp och säga hej alternativt rädda eller förstöra dagen. Det enda som egentligen funkar för mig är faktiskt slutet. För det första är det inte oväntat varför jag inte förstår chocken hos så många. För det andra gillar jag att Sookie väljer snällt och respekterar sig själv. Jag fattar att många önskade se henne leva lycklig med en viss person och tro mig det gjorde jag också länge. Men efter att ha tuggat mig igenom de senaste böckerna är jag oerhört tacksam över att inte Charlaine Harris valde att bortse från allt bråk utan faktiskt lät det destruktiva draget falla i bakgrunden. Det jag bär med mig efter läsningen av den här boken är att det uppenbarligen är svårt att få ihop en så här lång bokserie och att Harris trots allt var både sann och snäll mot Sookie till slut. Och det gillar jag.

Ett sånt här avslut (ja, det kommer någon sorts avslutningsbok också men den ska jag verkligen försöka ignorera med tanke på hur sopig The Sookie Stackhouse companion var) manar till eftertanke och nostalgi gör det inte? Jag läste min första bok om Sookie för fem år sen (på ett ungefär, tror jag – det var pre bloggen så jag minns inte så noga). Det var den där första översättningen av Dead until dark, den med den hemska framsidan och stavfelen och svengelskan och allt det där som kan få en att avsky en bok. Och jag tyckte verkligen inte särskilt mycket om, den första boken är fortfarande ingen favorit. Jag vet inte vad som tog åt mig, jag måste väl ha sett ett embryo till något stort, men jag testade tvåan också och där var jag fast. Sen läste jag feberartat bok efter bok fram till Dead and gone, tyckandes att den förvisso hade vissa brister men historierna var väl berättade och det var riktigt bra underhållning. Dead and gone var ett sånt fabulöst klimax att det naturligtvis inte kunde bli annat än nedförsbacke därifrån, men att det skulle gå så snabbt ner i tröttheten anade jag inte. Problemet med de senare böckerna är att de inte har varit lika bra berättade, det finns inget driv, de är lite tråkiga och det får inte underhållning vara. Det slutar liksom att vara underhållande då… Men jag kan förlåta det, jag kan bortse. Nu vet jag hur det gick, känner mig nöjd med det (ett tips för alla som inte är nöjda, läs fanfic, jag lovar att det finns det slut du önskar dig och jag är lika säker på att det till och med kan vara välskrivet) och kan lugnt avbryta nästa omläsning vid Dead and gone. Tack och hej Sookie, det har varit ett nöje (nästan hela tiden)!

Dead ever after av Charlaine Harris. Ace Books

Alla mina tidigare Sookie-recensioner finns här.

Veckans vampyr: En läslista!

Sommarläsningen förväntas ju gå i vampyrens tecken här på bloggen och vad kan passa bättre som inledning på denna temaläsning än några lästips? Jag har helt enkelt samlat ihop all vampyrfiktion jag kan komma på att jag har läst och gjort en lista (nämnde jag att jag ääälskar listor?). Jag har delat in dem efter hur mycket jag älskar dem, inom varje kategori råder dock ingen rangordning. Eftersom jag säkert missat ofantliga mängder vampyrlitteratur i listan så har jag också gjort en kategori för era tips, för ni hjälper väl till va?

Älsklingsvampyrer
Sunshine av Robin McKinley
Fledgling* av Octavia E. Butler
The Gilda stories av Jewell Gomez (recension kommer)
Legend av Richard Matheson
Judas barn av Markus Heitz (recension kommer)
Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu
En vampyrs bekännelse av Anne Rice
Den fjortonde bruden av Ann Meredith Pierce
Böckerna om Sookie Stackhouse (länkar till recensioner hittar du här)
Vampire Academy-serien (länkar till recensioner hittar du här)
The passage och The Twelve av Justin Cronin

Bra och ok vampyrfiktion
Dracula av Bram Stoker
Halvblod av Sofie Trinh Johansson
Glashuset och Döda flickors dans av Rachel Caine
Guilty Pleasures och Laughing Corpse av Laurell K. Hamilton
Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt
Skuggornas demon av Amelia Atwater Rhodes
The Strain-trilogin av Guillermo Del Toro & Chuch Hogan (jag har läst
The Strain och Förgörelsen)
Vampire Diaries av L.J Smith (jag har läst The Awakening och Kampen/The Struggle)
Och så Twilight-serien förstås (recensionslänk finns här)

Böcker jag tyckt verkligt illa om
Fangland av John Marks
Alla själars natt av Deborah Harkness

Vampyrrelaterat jag tänker läsa i sommar
The Accursed av Joyce Carol Oates
Staden som försvann av Stephen King
13 bullets av David Wellington
The Gilda stories av Jewell Gomez
The vampire tapestry av Suzy McKee Channas
Black swan rising av Lee Caroll
Judas barn av Markus Heitz

Era favoriter
Tipsa i kommentarerna så fyller jag på!

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo
Historikern av Elizabeth Kostova
Smittad av Johanna Strömqvist
Katie MacAlisters ”Dark Ones” serie
MaryJanice Davidsons Undead serie
Sherrilyn Kenyons Dark Hunter serie
J.R. Wards Black Dagger Brotherhood serie.
Lynsay Sands Argeneau Serie
Magic-serien av Ilona Andrews
novellen ”Finis” som finns i novellsamlingen ”The Inheritance” av Robin Hobb/Megan Lindholm
The reformed vampire support group” av Carolina Jinks

* Det mörka tornets viktiga invändningar mot Fledgling gnager rätt rejält i mig just nu. Jag vet att jag brottades med det när jag läste boken men jag har glömt hur jag kom till ro med det. Jag behöver en omläsning men innan jag får tid och lust till det så håller jag fast vid min första åsikt, att Fledgling är en roman som tar upp många svåra frågor och gör det bra. Men jag lovar att återkomma om en omläsning får mig på andra tankar.

The vampyrhög

Behold! Stora delar av min sommarläsning!

20130518-141348.jpg

Jag insåg för ett tag sen att jag faktiskt inte läst så många vampyrböcker det senaste året och att jag därför samlat på mig en del i hyllorna. Plus att det kommit ut några riktigt spännande titlar på slutet. Nu är jag lite sugen att ta mig an den hög som uppstått och voila! så har vi ett sommartema. Här ska läsas vampyrböcker och varje vecka med start 14/6 kommer jag skriva om temat under rubriken Veckans vampyr. Roligt för mig, förhoppningsvis inte helt supertrist för er 😉

Böckerna i högen, som kanske kommer läsas, är:

The Accursed av Joyce Carol Oates, en historisk roman med vampyrinslag. Vad finns det mer att säga?
Staden som försvann av Stephen King, klassiker.
13 bullets av David Wellington, våldsam hårdkokt vampyraction tror jag.
The Gilda stories av Jewell Gomez, feministisk vampyrkrönika.
The vampire tapestry av Suzy McKee Channas, av denna förväntar jag mig sorgsna stordåd.
Black swan rising av Lee Caroll, av denna förväntar jag mig underhållning för stunden.
Dead ever after av Charlaine Harris, sista Sookie, inga större förväntningar.
Fattas på bilden gör Judas barn av Markus Heitz men den är på ingång via biblioteket.

Berätta gärna vad ni tycker om mina böcker! Bäst? Sämst? Några önskemål om vad vampyrrelaterat jag ska skriva om i sommar, förutom böckerna?

Grattis Buffy

Idag är det prick 16 år sedan den första episoden av Buffy the vampire slayer visades på amerikansk tv. När jag räknar på det så inser jag att jag var väldigt mycket äldre än jag trodde när serien kom till Sverige… Jag trodde liksom att jag var jämngammal med Buffy (som var 15 i början av serien), I wish… men min åldersnoja åsido, Buffy firar alltså sweet sixteen idag och jag känner mig lätt nostalgisk. Det är inte långt bort att jag hemfaller åt ”såna tv-serier gör de minsann inte längre”-resonemang och annat trist och så kan vi ju inte ha det. Jag länkar istället till allt jag tidigare skrivit om älskade, fina, fantastiska Buffy och sen övergår jag till stillsamt kontemplerande över alla mina vänner i Sunnydale, och så min ålder då…

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Jag blir sugen att starta en omtittning bara av att gå igenom de här inläggen igen, det är ju ändå två och ett halvt år sen sist…