The end! Jag har förvisso sett det förut och visste ju hur det skulle sluta men det är inte utan att jag vill gråta en smula nu när det är slut. Visst kan jag slänga mig över dvd:erna igen genast men det känns inte riktigt som rätta sättet att hantera abstinensen. Jag får nog ta hjälp av mina kära bloggkollegor i någon form av nördig Buffyutmaning men jag har inte fnulat klart kring den än.
Den sjunde säsongen alltså… Inte lika stark som de föregående men inte heller lika mörk och ibland otittbar av den anledningen. Nu menar jag inte att de föregående säsongerna inte har varit sevärda utan att de ibland tvingar en till pauser för att det blir väldigt, väldigt tungt. Den här säsongen saknar inte heller svärta men den är inte längre lika djup eller personlig och blandas tydligare med annat.
Sjunde säsongen är en helhet där inte särskilda avsnitt sticker ut som de gjort i tidigare säsonger. Det finns inget Once more with feeling, The body eller Hush men det betyder inte att det saknas riktigt starka berättelser och scener. Buffy söker sin väg till ledarskap, Willow letar sig fram i mörkret efter sin förvandling i slutet av förra säsongen och genom sin sorg. En annan favorit som i det tysta växer sig stor är Xander som hela tiden befunnit sig lite i bakgrunden och nu på ett sätt finner sig tillrätta med att vara där.
Min absoluta (vampyr)favorit Spike får en chans att slutligen omskapa sig själv i den här säsongen och jag tror att det är det som är starkast i säsong sju – att följa hans väg och kval i försöken att hantera sin ”nya” själslighet. Det är sorg, kärlek, galenskap och sarkasm inkapslat i en och samma karaktärsresa. De sista avsnitten är, ur Spike-perspektivet, oerhört starka och rätt tårframkallande.
Säsongens bad guy är ju The First, dvs den ursprungliga ondskan som förstås är rätt omöjlig att tas med men samtidigt också ganska diffus. Caleb, säsongens förkroppsligade elaking, är en mer påtaglig fiende och dessutom så obehaglig man blir rädd på allvar. Det är inte utan att det känns omåttligt bra när denne kvinnohatare får ta stryk av en liten blond tjej där på slutet.
Sammanfattningsvis alltså: säsong sju är bra men inte lika bra som femman och sexan. Serien som helhet är en av mina största seriekärlekar och just nu saknar jag den rätt rejält. Visst, snart dyker det upp något annat att älska men faktum kvarstår att Buffy har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag längtar redan tills jag kan introducera mina barn in i Whedons universum. Hur länge måste man vänta tror ni 
Det tog väldigt lång tid att se klart den sjätte säsongen av Buffy the vampire slayer men det beror förstås inte på serien utan på yttre omständigheter (sommar, Battlestar Galactica som fick förtur och en himla massa läsning). Flera av mina favoritavsnitt återfinns i den här säsongen som nog får betecknas som min favvosäsong (om man nu måste välja). Det finns väldigt många anledningar till det och här är några:
- Spike. Jag är ju, inte så hemligt, förälskad i Spike och hans synismer. Skulle det ges ut en bok med Spikecitat (vilket säkert redan hänt när jag tänker efter) så skulle jag slänga mig över den. Att Spike under hela säsong sex är smärtsamt förälskad i Buffy ger upphov till många fina, sorgliga, roliga och aggressiva ordväxlingar. Jag kan väl passa på att berätta för er som våndas över antalet vampyrer på den här sidan att ni nog troligen kan skylla det på Spike och den långvariga crusch jag närt för honom och hans rappa repliker.
- Once more with feeling – ett av dessa oförglömliga Buffyavsnitt. Hela Sunnydale brister ut i sång och alla spelar sina roller i en enda fabulös musikal. Vissa sjunger bra (Spike, Tara och Giles framförallt) medan andra (Willow) sjunger sisådär men som helhet är det härligt och våldsamt roligt (soundtracket finns på Spotify för oss Buffynördar).
- Nördtrion – Buffys nemesisisis. Detta fantastiska gäng av totala loosers som väl egentligen inte lyckas med något hela vägen. Deras dialog, deras leksakssamlingar, deras klingonska kärleksdikter… Det är en himla tur att de, på sätt och vis, hänger med in i nästa säsong.
Det finns tusen andra anledningar att älska Buffys sjätte säsong men man måste ju begränsa sig. Nu är det alltså bara upploppet kvar och sjunde säsongen har redan påbörjats, börjar redan fundera på hur jag ska klara mig sen…
Redan omslaget grep och hemsökte mig ett tag innan jag verkligen fick tid att läsa boken. The Passage var från allra första början en av de där fåtaliga böckerna jag visste att jag skulle komma att tycka mycket om.
Sen var det inledningsmeningen som sög in mig i boken på riktigt:
Before she became the Girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy.
Och sen hela det andlösa första kapitlet… Och så resten av boken…
Justin Cronin har skrivit en riktig tegelsten som med sina 760 ganska tätskrivna sidor ger en hel del action och information.
Till en början upplevde jag att jag nästan var tvungen att närläsa texten för att inte missa något viktigt vilket först ledde till viss frustration eftersom jag helst av allt ville snabbsluka hela boken. Vare sig Cronin eller barnen gick med på det dock En av de fina sakerna med The Passage är att när man väl ger sig tid att ge den tid så får man lära känna ett människomyller och alla börjar betyda något för en. Det börjar ganska snart spela roll hur det går för dem alla.
Handlingen är lite svår att beskriva utan att avslöja för mycket men huvuddelen av boken utspelar sig efter en ojämförbar katastrof. Det är postapokalyps och ständig kamp för att överleva och mitt i den där kampen är det som om människor glömmer det där med att bygga något nytt.
Jag tycker att bokens största fördel är att den, trots sitt omfång och alla ord man serveras, ändå säger mest mellan raderna. Den lämnar mig med tusen tankar om innebörden av att vara människa, hur vi lever tillsammans, hur ett samhälle byggs upp, raseras och byggs upp igen. Vad kan vi egentligen göra med oss själva och varandra utan att det slutar vara ok? The Passage är långt från en själlös skildring av vampyrer och äckelblodiga nattliga angrepp. Det viktiga är istället hur de här människorna fungerar och tvingas eller väljer att agera. Det är också en bok om de smittade, de utstötta, de som inte längre får vara mänskliga och som drömmer om att veta vilka de verkligen är, vilken deras plats i det hela är. Efteråt.
~Orion Books, 2010~
Jag tyckte ju rätt mycket om den första boken i Vampire Academy-serien och den andra gör mig faktiskt inte heller besviken.
Baksidestexten menar att detta är en serie i twilight-anda det vill säga en handling kretsande kring romantisk kärlek och sen ganska mycket punkt slut. Men så är det inte. Visst finns det en hel del romantisk kärlek men jag tycker exempelvis att huvudkaraktärens brottande med sin relation med modern är långt mer intressant och faktiskt också får ta plats i berättelsen.
Efter senaste bokens händelser och uppenbarelser sänker sig nu vardagen över vampyrakademin. Rose tränar, bekämpar sin förälskelse och försöker hantera sin komplicerade och, visar det sig, såriga relation till sin mamma. Men så bryts vardagslunken av en fruktansvärd massaker som får oförutsedda konsekvenser.
Jag tycker om blandningen av ren action och inre själsbrottning. Jag gillar att Rose får vara komplex – också inför sig själv och att det inte är självklart hur allt ska sluta. Dessutom tycker jag om att också fiender kan slåss för varandra och visa sig vara annat. Det är helt klart på liv och död men inte till vilket pris som helst vilket jag tycker är snyggt.
Jag vidhåller att detta är den bästa ungdomsvampyrserien just nu (av dem jag läst i alla fall) och jag blir mycket gladare över att den här finns än över Twilightsseriens framgångar. Inte ett giftermål eller en märklig graviditet så långt ögat når…
~Razor Bill, 2008~
…vila lite nu… Igår kväll läste jag ut Justin Cronins The Passage och den var…intensiv… Den var inte så otäck som jag trott men det ska ändå erkännas att det har varit lite oroligt att göra den där dassutflykten efter mörkrets inbrott här vid stugan Jag återkommer förstås med en recension när jag hämtat mig en smula men så mycket kan jag säga som att jag fascineras av att man kan skriva en bok på 750 sidor och låta det riktigt intressanta vara det som sägs mellan orden och all action. The Passage är en bok som fortsätter mala i mig – vad är en människa, vad är ondska, hur lever vi människor tillsammans och hur skapar vi en civilisation (till vilket pris)? Det är tydligen meningen att Ridley Scott ska producera och regissera en filmatisering av boken och den är jag verkligen nyfiken på liksom de kommande delarna i trilogin.
Det blir ju en hel del vampyrer här men det här är ändå boken jag väntat på och längtat efter i ett år. Del tio i serien om Sookie Stackhouse.
För allas skull – de som inte läst så långt i serien och de som följer True Blood och är nöjda med det – tänker jag inte säga mycket om handlingen. Men konstateras måste i alla fall att det i den förra boken hände hemska saker med Sookie och flera av dem närmast henne. Sookie skadades på flera plan och i den här boken börjar vi se följderna av det.
Det finns två saker som jag är extra förtjust i här. Den första rör Sookies kärleksliv och här får jag verkligen trippa på tå för att undvika spoilers (läs inte mer om ni inget vill veta!)… Jag tycker om hur Harris skildrar det vardagsliv Sookie försöker leva med den ”man” hon valt. Det är så tragikomiskt i all sin omöjlighet. Båda parter blir så sköra och små i relation till varandra och hur mycket det än smärtar mig att säga det så förstår jag ju att det inte kan hålla. Den andra saken som jag tycker om är det relativt lugna tempot. Först tänkte jag på det som en mellanbok men tillslut insåg jag att det är något mer än det. Vi får se början till en förändring i Sookies karaktär – hon blir mörkare, bittrare och tröttare. Och undra på det… Jag ser verkligen fram emot fortsättningen för nu känns det som om vad som helst kan hända…
Tack och lov lyckas Harris hålla sig fri från True Blood – det enda som finns från serien är en snygg liten blinkning till inledningslåten. Det händer saker här som motsäger det Alan Ball berättar i serien. Det gör mig ju inte direkt mindre förvirrad men det känns viktigt att de får vara sina egna världar.
Slutligen måste jag säga att jag är rätt svag för det lite pratiga jag-berättandet som Harris kör med i Sookie-böckerna. Det skulle aldrig funka om Sookie var den hon är i True Blood men nu är hon ju tack och lov inte det här.
~Ace Books, 2010~
Nej men ser man på – om man kämpar sig igenom nog mycket ungdomsvampyrskildringar och sega humanvampyrvarianter ala Stefan* så dyker man till slut på något som är riktigt bra.
I Richelle Reads första del av Vampire Academy-serien möter vi något så ovanligt som inte bara en utan en hel bunt vampyrtjejer. Och de är huvudpersoner. Och de är inte enbart trånande och väntande på sin tur. De tar för sig, är irriterande, bitchiga, svaga, små och larger than life.
Rose och Lissa befinner sig på flykt från skolan där de går men de fångas snart in och tvingas återvända. Det visar sig snart att tjejerna lever i en annan värld än vår och skolan skiljer sig också, i alla fall på vissa punkter, från den skola vi själva gick i eller går i. Rose är dhampir – en sorts halvvampyr vars uppgift är att skydda de kungliga moroivampyrerna, den sortens vampyr som Lissa är. Tjejerna har ett starkt band mellan sig som man får förklaringen till ganska långt fram i boken.
Naturligtvis finns det kärlek också och den starkaste och mest komplicerade är den mellan Rose och hennes mentor, dhampiren Dimitri. Och Dimitri är något så ovanligt som en vampyr som man förstår att huvudpersonen blir kär i. Han är inte mestråkig som exempelvis Stefan i Vampire Diaries eller Angel i Buffy men han är heller inte helt psykopatisk vilket annars brukar vara alternativet (ett exempel på det är ju Damon i VD som jag i och för sig är rätt förtjust i men som man verkligen inte skulle vilja ha att göra med ”i verkligheten”). Dimitri är snäll, proffsig, modig, stark och ibland till och med humoristisk. Naturligtvis finns det en hake men också den känns trovärdig. Jag hoppas att fortsättningen på serien bjuder på några scener där Rose får rädda honom undan trubbel bara för jämställdhetens skull.
Jag gillar att tjejerna i boken får vara som tjejer är mest – snälla, elaka, slampiga, försiktiga, manipulativa, ovetande, kära, skitförbannade och så vidare. Vampire Academy är ingen fantastisk bok men den är bra och i sin genre är den en frisk fläkt utan att ta steget bort från tonårsvärlden för att bli något annat.
* I Vampire Diaries
~Razorbill, 2007~
Jag som inte ens har kunnat se en enda liten bit (eller droppe) av True Blood gläds ändå åt att serien nu fått förlängt förtroende också över en fjärde säsong. Än så länge, två säsonger in, är jag bara delvis förälskad men jag hyser fortfarande förhoppningar om att det ska bli bättre och att det till slut ska kunna nå upp till de höjder serien har potential för.
Mer om detta i Aftonbladet och SvD.
Just nu vet jag inte om jag ska vara sur över att den bok jag reserverat hamnade på bibliotekshyllan istället för på reservationshyllan till mig eller om jag helt enkelt ska hoppa lite upp och ner av glädje för att jag faktiskt gick förbi och råkade se den i hyllan. För nu är den ”min” ett tag framöver och jag kan försjunka i läsningen av ännu en vampyrbok som jag dock tror kommer att bli betydligt mer än så. Min nya vän som jag plockar med mig hem idag är Fledgling av Octavia E. Butler. Jag har dessutom förstått att jag som inte läst ett endaste dugg av henne har missat något så jag börjar botgöringen nu 
Nörd som jag är så var jag ju tvungen att läsa Anna Höglunds avhandling Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet. Jag fick veta att den fanns tack vare Johanna Koljonens mycket intressanta artikel i DN i februari. Artikeln ligger urklippt i bokhyllan och avhandlingen lånades snabbt på universitetsbiblioteket.
Min vana trogen (en yrkesskada bland doktorander?) så läser jag inte avhandlingar från pärm till pärm. Lustläsningar av avhandlingar är inte det lättaste men om man får hoppa runt lite hit och lite dit så blir det snabbt väldigt intressant. Den här gången fastnade jag främst i det avslutande kapitlet om humanvampyrerna (förstås). Jag tycker hennes iakktagelse om att Anne Rice med sin Interview with the Vampire snarare än att skapa något nytt bygger en brygga tillbaka till den vampyr som befolkade litteraturen i slutet av 1800-talet. Det romantiska går igen liksom strålkastarljuset som riktas mot vampyren snarare än människorna. Och så gör hon mig uppmärksam på vilken brist det är att jag inte har läst om Oscar Wildes Dorian Gray eftersom Rice tydligen lånar flera scener och teman därifrån, bland annat en porträttscen som jag faktiskt minns…
Sen är det roligt att hon tar upp hur den romantiske konstnären i vampyrform idag ofta är rockstjärna. Jag har inte läst om så många rockstjärnevampyrer men Lestat är ju svår att glömma och det finns faktiskt en i The Strain också… Höglund behandlar också de moderna humanvampyrerna och deras problem med mat och ätande. Det är inte längre helt ok att döda gatflickor i gränderna och många av dem har gått över till vad de, märkligt nog, kallar vegetarisk föda. Höglund talar om vampyrerna som ätstörda och för fram exempel på såväl bulimi som självsvält.
För den som vill ha mer om vampyrer och som dessutom vill sätta in dem i ett historiskt sammanhang och få sig till livs en akademisk analys av dem så rekommenderar jag verkligen en läsning av Höglunds studie. Själv kan jag bara säga att jag just nu innerligt önskar att det var den här avhandlingen jag skrivit och inte den luggslitna hög av papper som ligger framför mig…
