I Döda flickors dans är Claire och hennes vänner från Glashuset tillbaka. De är insyltade i intriger bland såväl människor som vampyrer och livet hänger minst sagt på en tunn tråd. DFD bjuder på lika delar action och bultande tonårshjärtan. Jag gillar naturligtvis tanken att lyfta idén om att ont och gott aldrig är okomplicerat och att dessa båda ytterligheter ytterst sällan visar sig i sin rena form. Stör mig gör jag dock på att Claire är så naiv, visst hon är 16 år men ändå… Var man sådär aningslös som 16-åring? Å andra sidan är kanske boken skriven för dem som är snäppet yngre och då kan det kanske vara bra/funka att vara lite pedagogisk och tillrättalagd (men är det tillrådligt att förespegla att unga killar är riktigt så chevalereska?).

Döda flickors dans är precis som sin föregångare helt ok underhållning för stunden. Jag saknar lite jäklar anamma i Claire (men det är förstås orättvist att jämföra henne med Katniss), lite mer djup och smärtsammare svärta. Jag skulle vilja känna mer med karaktärerna helt enkelt. Kanske hade jag gjort det om jag var 16 (eller 14) år gammal? Det är mycket möjligt att det är mig det är fel på i det här fallet och för målgruppen kan det här säkert vara alldeles, alldeles underbart läsvärt och bra (jag är till och med rätt säker på att det faktiskt är så, jag hade slukat det här med hull och hår som en lite yngre upplaga av mig själv). Själv sätter jag nog ändå punkt vid den här boken och låter tonåringarna ha Vampyrerna i Morganville för sig själva. Nästa bok kommer på svenska i höst, för er som inte är lika gamla och buttra som jag förstås

~Styxx fantasy 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Döda flickors dans: Swedish Zombie, Bokälskarinnan

Shori vaknar i en grotta, sönderslagen och helt ny för världen. Ingen känner henne, inte ens hon själv. Alla minnen är försvunna och det enda hon vet är att hon är väldigt hungrig. Snart hittar hon Wright och inleder en symbiotisk relation som också ger henne vissa svar om vem hon är – ytligt sett en liten svart flicka med en vuxens inre – och vad hon är.

Jag vill egentligen inte skriva att det här är en vapyrroman eftersom jag då med all säkerhet skrämmer bort en hel hög potentiella läsare. Men samtidigt är det centralt just detta att Butler skapar något nytt av vampyren, den skrämmande blodsugaren. Här är hotet inget hot och det beror inte på att hon är någon försvarslös liten flicka. Ina/vampyrerna skiljer sig inte mycket från människorna i den här boken – några reagerar med våld på det de tycker är skrämmande, de allra flesta är dock varma och omhändertagande, inkluderande. Det var länge sen jag läste en så varm vampyrbok, om jag någonsin gjort det.

Butler går mer eller mindre djupt in på teman och diskussioner om ras, kön och sexualitet. Hon lyckas få dessa diskussioner att bli allmänmänskliga just för att Shori är en karaktär, förvisso inte helt mänsklig i sin DNA men likväl mänsklig i sitt tänkande och i sina moraliska ställningstaganden, som man bryr sig om. Jag vill absolut läsa mer av Butler, jag är sur över att hon inte hann skriva mer om Shori och jag undrar vad jag ska ta mig an härnäst.

~Grand central publishing, 2005~

Ja, det är vi men inte riktigt lika nära som vi varit. Det får inte ta över 100 sidor innan man kommer in i en Sookie Stackhouse-bok. Det ska liksom gå av sig självt. Lite av segheten skyller jag på True Blood, jag har svårt att skilja bokserien från tv-serien ibland och skulle behöva läsa om alla böcker innan jag börjar på en ny, men vem orkar det? Den huvudsakliga förklaringen är väl att Dead Reckoning är en mellanbok, kanske till och med den andra på raken. Jag hoppas i alla fall att det är en mellanbok och inte början till slutet för serien. Förvisso ska den ju avslutas nu snart men jag hoppas att Harris kan lyfta sig lite och avsluta med ett fyrverkeri snarare än med en gäspning. Snälla!

Andra som skrivit om Dead Reckoning: Calliope, Bokbabbel, Zachan

Sofie Trinh Johansson har gett sig på uppgiften att försöka skapa en ny vampyrroman, med en ny infallsvinkel och faktiskt också nya teman. Och jag tycker att hon lyckas riktigt bra. Aveline är en till synes vanlig tjej som ganska snart inser att verkligheten är en helt annan än den hon förberett sig på. Hon är ett halvblod, dvs hälften människa och hälften vampyr, och hon är dessutom eftersökt av sina vampyrsläktingar. Hon tvingas fly från allt det välbekanta och tvingas dessutom förlita sig på tvivelaktig hjälp för att klara sig.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. Låt oss ta det i punktform:

• Aveline. Hon är sårbar men gömmer sig aldrig bakom det i sina relationer, hon är riktigt tuff och ibland riktigt, riktigt irriterande korttänkt och alltså kan jag relatera till henne.
• Billy. Ok att det ibland är lite övertydligt vad det gäller vissa hemliga saker i berättelsen men han är en väldigt komplex och fint tecknad människa, förlåt karaktär. Det finns förstås den lilla nackdelen med Billy att han är väl hårdhänt i sitt hanterande av Aveline men han har också den fördelen att han skärper till sig när han inser det. Jag gillar dessutom att det inte alltid är självklart vem som är den starka (fysiskt såväl som psykiskt) av Billy och Aveline i olika situationer.
• Vampyreriet. Sofie Trinh Johansson gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att bygga upp ett trovärdigt vampyrsamhälle med regler och naturlagar. Jag är också väldigt förtjust i hur hon suddar vid gränserna för gott och ont och hur hon till exempel låter Aveline gå över dem vid upprepade tillfällen. Det dödas i den här boken och det görs på äckliga sätt. Jag gillar hur författaren inte väjer för någonting i den vägen.

Det finns egentligen bara en sak som stör mig i boken och det är en karaktär som jag inte vill avslöja allt för mycket om. Men jag kan säga så mycket som att han är väldigt god. Likt en cockerspanielvalp går han runt och är just bara god vilket irriterar livet ur mig (jag tror för övrigt att det är meningen att jag ska känna så, hoppas det i alla fall). Det i sig väcker dock intressanta tankar på hur sjukt det är att man (jag) har lättare att relatera till ondska än godhet. Borde nog läsa om vissa passager i terapeutiskt syfte…

Halvblod är första boken i en trilogi och jag kommer helt klart läsa fortsättningen för att få veta var den leder Aveline, Billy och den irriterande . Håll också utkik här på bloggen för det kommer att bli en utlottning vad det lider. För er som redan skaffat boken behöver jag inte berätta att jag har blurbat boken men jag gör det ändå eftersom jag är lite stolt över det .

~Mörkersdottirs förlag, 2011 / Förhandsexemplar~

Spikes resa

När Spike dyker upp i säsong två av BtVS är han i det närmaste en renodlad bad guy. Tillsammans med sin följeslagare Drusilla och den förvandlade Angelus är han seriens onda nav.  Spikes självpåtagna mission är att härja i Sunnydale, dricka blod och att göra livet surt för Buffy. Som så ofta är fallet i Joss Whedons fiktiva värld har dock skurken sina svagheter. Han älskar Drusilla över gränsen till tillbedjan. Deras relation betraktas som märklig i vampyrsamhället och redan från början markeras Spike som en udda vampyr. Hans förmåga till känslor lyfts fram vilket tidigt skiljer ut honom (tillsammans med Angel) bland seriens vampyrer. När den så kallade Domaren (The Judge)  kommer till Spikes lilla grupp för att hjälpa till med utplåningen av Sunnydales mänsklighet utbrister han att han känner ”the stink of humanity – love and jelousy” från Spike och Drusilla (Säsong 2: Episod 14 Innocence). Detta är en bisak i säsong två men ska visa sig få långtgående konsekvenser längre fram.

I series tredje säsong återvänder Spike till Sunnydale för ett kort besök. Han ramlar bokstavligt talat in i Buffys värld, berusad och förtvivlad sedan Drusilla lämnat honom på grund av den vekhet hon sett hos honom när han i slutet av säsong två samarbetade med Buffy. Än en gång får Spike ta konsekvenserna av påstådd känslighet och vekhet. Det är fortfarande den blodtörstige och sarkastiske vampyren vi möter men hans sårbarhet antyder att en utveckling är på väg. Den ”nye” Spike skymtar i Lovers walk.

I säsong fyra återvänder Spike på riktigt till Sunnydale och råkar genast i trubbel. Han tillfångatas av “the Initiative” och får ett chip inplanterat i hjärnan vilket hindrar honom från att döda människor. Buffy och hennes gäng tar, motvilligt, hand om honom och Spike blir mot allas vilja en del av gänget.

Från och med säsong fem är Spike med i alla episoder och hans roll blir också viktigare och mer komplex. Under den femte säsongen växer Spikes komplicerade känslor för Buffy till kärlek samtidigt som han försöker hitta ett sätt att hantera sin oförmåga att döda människor. Han slåss mot demoner och sprider sarkasmer. Under seriens femte säsong blir Spike mer och mer sårbar och när Buffy dör i slutet av säsongen verkar han vara slutgiltigt krossad.

När Buffy återuppstår från de döda i säsong sex söker hon sig till mörkret och Spike, hans sorg efter hennes död gör honom villig att inleda ett förhållande som är oerhört destruktivt för dem båda. I slutet av säsong sex beger sig Spike ut på en resa för att återta sin själ. När han än en gång återvänder till Sunnydale har han sin själ men också svåra problem som kan relateras till svårigheten att ta till sig de nya känslorna och den drabbande skulden. Han blir ett lätt offer för Den första ondskan som är Buffys nemesis i avslutningssäsongen. Buffy tar sig an Spike och trots att deras sexuella förhållande är slut så är det nu som den jämlika kärleken mellan dem växer fram och mot slutet har de hittat en närhet som Buffy inte har med någon annan. Serien avslutas med att Spike, vampyren som inte kan ”leva” med eller utan sin själ offrar sig för mänskligheten.

Spike som antihjälte och hjälte

Såväl Angel som Spike i BtVS är intressanta som karaktärer och som representanter för olika vampyrtyper. Angel är något så ovanligt som en godhjärtad och byronsk hjältevampyr (Se Anna Höglunds avhandling Vampyrer och Deborah Wilson Overstreets Not Your Mothers Vampire för definition av och diskussion kring byronska hjältar) medan Spike som i sitt mänskliga liv levde den plågade poetens liv inte alls är särskilt inåtvänd eller grubblande som vampyr (i alla fall inte till en början).  Han är samtidigt ondskevampyr, antihjälte och hjälte. Redan lord Ruthven* var en varelse med såväl mänskliga som monstruösa egenskaper och med åren har vampyrerna gått mot att bära allt fler mänskliga drag. Spike genomgår denna resa i serien, hans utveckling i BtVS speglar således en lång förändring i vampyrfiktionen.

Jag skulle vilja säga att Spike är ett utmärkt exempel på det som kallats en postmodern vampyr (Se Wilson Overstreet för diskussion om detta begrepp). Ondska är inte enkelt och karaktärer är inte heller enkla att lista ut. Spike är en vampyr som utvecklas, retarderar och förändras utan att egentligen följa ett mönster. Hela tiden är han dock på väg mot sitt ”slut”, avslutandet av sin hjältevandring (som jag dock förstått inte är det slutgiltiga slutet för dem som sett Angel-serien). Hos Spike möter vi den dekadenta vampyren, som likt Varney** hemfaller åt njutningen. Vi möter vampyren som konstnär även om Spike sedan länge lämnat sina hemska dikter bakom sig. Vi möter en vampyr som likt så många andra började sitt andra ”liv” med att kapa banden till det första genom att döda en förälder. Spike bär mycket av det typiska i sin karaktär och det kanske är just det som gör honom så unik. Det är viktigt att minnas att Spikes resa inte rör sig från ond till god, han bär hela tiden drag av såväl ondska som godhet inom sig vilket gör honom till en mycket föränderlig men också mänsklig vampyr.

Spike som man – en varierad mansroll

Att Spike liksom de flesta andra vampyrer är fysiskt stark råder det ingen tvekan om. Den psykiska styrkan vacklar dock ibland. Spike är något så intressant som en vampyrman som tillåts vara svag. I relationen till Drusilla är han omhändertagande men också underordnad och i den stormiga relationen med Buffy är det hon som till slut beter sig omänskligt av de två.  Att Buffy som vampyrdödare dras till vampyrer och att de i sin tur dras till henne är ingen unik företeelse för BtVS. Spike dras till Buffy just för att hon är vampyrdödare, han dras till hennes mörker liksom hon dras till hans. Det finns en sällan uttalad men ändå tydlig koppling mellan hennes dagliga dödande och hans. I slutet av serien är det till och med hon som står för det huvudsakliga dödandet av de båda…

Spike är uppenbarligen en sexuell karaktär i BtVS, det har gjorts sexuella läsningar av relationerna mellan Spike/Riley såväl som Spike/Angel (För mer om dessa tolkningar rekommenderas Fighting the forces red. Wilcox & Lavery). Sexuella underströmmar hittas naturligtvis också redan tidigt mellan Buffy och Spike. Han har också sexuella relationer med Anya och vampyren Harmony, och förstås ett långt kärleksförhållande med Drusilla. Spike är våldsam, sarkastisk och i grunden rätt så olycklig över de val han gör men han är ändå (eller på grund av det) attraktiv för såväl de kvinnliga karaktärerna i serien som för tusentals av seriens fans. Varför är det så? Min tolkning är att det handlar om blandningen mellan våldsamhet och sårbarhet. Spike är ett monster samtidigt som han är en främling i världen. Han har aldrig riktigt lyckats frigöra sig på det sätt han vill ge sken av. I bakgrunden finns alltid den mor som kvävde honom och Drusilla som skapade honom. Där finns Angel som hela tiden överglänser honom i den mänskliga världen, den värld han så gärna vill tillhöra. Jag tror också att svärtan lockar, monstret inom ängeln och ängeln inom monstret.

BtvS är menad att vara en feministisk serie och Spike är på många sätt en feministisk hjälte och antihjälte. Spike är inte den ständigt starke och kapable hjältevampyr vi är vana från de paranormala romanserna men han är inte heller någon allt igenom ond figur. Istället tillåts Spike vara både stark, svag, frånstötande och tilldragande på samma gång. Spike symboliserar en modern och komplicerad man samtidigt som han upprätthåller sin vampyrhjältestatus.

Till sist

Spikes resa är synnerligen krokig och oförutsägbar. Alla dessa skrymslen som uppdagas i den själ han uppges sakna gör honom till lika delar ovanlig vampyr och synnerligen mänsklig man. I mötet med den övermänskliga men vanliga flickan, Buffy, uppstår en dynamik som gör det möjligt för seriens skapare att spegla såväl olikhet som likhet, utanförskap och gemenskap, ondska och godhet i samma karaktärer. På så sätt blir det också möjligt för oss i publiken att identifiera oss och stötas bort på en och samma gång.

* Lord Ruthven är en av huvudkaraktärerna i Polidoris The Vampyre från 1819

** Varney är en karaktär i den tidiga serien Varney the Vampire; or, The Feast of Blood som gavs ut åren 1845-47

* Recensioner av andra böcker i serien: Vampire academy,  Frostbite, Shadow Kiss och Löftet (Spirit Bound har jag inte kommit mig för att skriva om men den är också seeeg ganska länge för att sedan ta fart mot slutet)

Jag har skrivit översvallande. Jag har varit läsförväntansfull och passionerad. Men nu… Det har helt omärkligt hänt något och jag undrar lite förvirrat om det är mig eller Sookie det är fel på. Den senaste boken Dead Reckoning kom ut i maj och jag köpte den förstås genast, jag längtade efter att läsa, jag åtrådde den rent utav sådär som man bara gör med ett utvalt fåtal av sina böcker. Jag planerade in ostörd läsning i hammocken, jag skulle ge den den tid som förtjänades och behövdes. Jag skulle ge mig tillåtelse att riktigt sjunka in i den. Men det funkade aldrig. Läsningen hackade. Nu är jag fortfarande futtiga 50 sidor in i boken och har inte fastnat alls (eller det är väl det jag gjort…), efter en hel sommars försök. Jag tvingas inse att även om jag läser ut den här boken (och det kommer jag förstås att göra) så kommer jag inte älska den lika mycket som de föregående (förutom Dead until Dark då som jag nästan avskyr litegrann). Och det gör mig sorgsen. Som att jag håller på att förlora en vän. Det har jag förvisso förväntat mig men inte förrän Harris avslutar serien. Den förra boken var också lite långsam men jag gillade det ändå, det fanns ett lugn där som var fint. Men nu förstår vi inte längre varandra jag och Sookie, eller rättare sagt jag bryr mig inte längre om henne eller Eric eller Sam eller någon nog mycket för att orka förstå. Kanske blir det bättre när jag kämpar mig vidare, kanske återfår vi kontakten. Men kanske, kanske håller jag på att förlora Sookie och det gör mig som sagt lite ledsen på riktigt.

I första boken slängs läsaren ganska mycket in i handlingen när Anita tvingas utföra spaningsarbete för en synnerligen bitchig vampyrledare. Det handlar om att avslöja en ovanligt målmedveten vampyrmördare och Anita är lämplig för jobbet eftersom hon själv har gjort sig ett rykte som synnerligen effektiv vampyrdödare, hon besitter dessutom vissa övernaturliga gåvor. Guilty Pleasures är på intet sätt en fantastisk bok men vis av erfarenheten med relativt trista Dead Until Dark som senare ledde vidare till en smått fantastisk fortsättning på Sookie Stackhouse-serien så ger jag ju inte upp så lätt. Vidare till bok nummer två alltså.

Och denna del två, The Laughing Corpse, håller vad den första boken lovar. Det är fortfarande inte fantastiskt men ändå ganska oslagbar nöjesläsning om man vill koppla bort den verkliga världen en stund. Det är fortfarande vampyrer och (väldigt många) zombies och det är fortfarande tuffa repliker och den där självdistansen som jag gillar med bra vampyrböcker. Jag tycker också om att Anita Blake är tuff på riktigt, hon behöver verkligen inte bli räddad av någon (inte ens någon mörk, mystisk vampyr!). Hon får en hel del stryk men reser sig alltid på egen hand med en sarkastisk replik. Naturligtvis finns där ett romantiskt inslag men jag älskar hur Hamilton liksom portionerar ut det teskedsvis genom serien (så här långt i alla fall). Det enda som verkligen stör mig med The Laughing Corpse är det vidrigt blodiga när zombien börjar äta små barn. Där någonstans går min gräns men jag blundar lite på ena ögat och hoppar framåt till nästa sida, nu har jag nästan förträngt att det ens ”hände”.

Så sammanfattningsvis. Anita Blake-serien är en trevlig ny bekantskap och vi kommer nog kunna bli goda och långvariga vänner. Det handlar inte om den där okritiska och hängivna kärleken som jag har med Sookie men det är helt klart något som kan få mig genom de här långa månadernas väntan på nästa bok i den serien.

Är det någon av er som läst vidare i serien och kan säga något om hur långt den håller?

”Feminism has sort of a negative connotation. It makes you think of women that don´t shave their legs. [...] I hate the word.”* Orden är väl ganska typiska men det ”roliga” i sammanhanget är att de yttrats av Sarah Michelle Prinze (fd Gellar) alltså huvudrollsinnehavare i Joss Whedons Buffy the Vampire slayer, en serie med uttalade feministiska ambitioner. Buffykaraktären utvecklades av Whedon med den tydliga ambitionen att skapa en feministisk ikon… Jag gillar hur det där citatet visar på skillnaden mellan fiktion och verklighet, och hur storheten i Buffyprojektet skymtar fram. För det fina med Buffy (enligt mig) är inte det uttalat feministiska – bilden av den unga kvinnan som slåss mot monstren. Det verkligt vackra är när Buffy (och hennes vänner, för feministiska hjältinnor slåss inte ensamma) möter verklighetens problem – vuxenblivande, ansvarstagande, skola, arbete, kärlek – och lyckas komma igenom dem med hjälp av sin egen styrka och den vänskap som omger henne.

Det råder naturligtvis delade meningar om huruvida Buffy är den där feministiska ikonen Whedon ville att hon skulle bli. Det finns naturligtvis sprickor i feminismbygget även här men det tycker jag att man kan ta om bara helheten lutar åt rätt håll. Jag kan komma på få serier (om ens några?) som gjort så mycket för att styrka unga tjejer i deras identitetsskapande som Buffy the Vampire Slayer och jag kan faktiskt inte riktigt vänta tills jag om kanske 10 år får sätta mig i tvsoffan med min dotter och min son och introducera dem i Buffyvärlden. Och skulle det då vara så fantastiskt att världen inte längre är i behov av lite feministisk power och skulle det då vara så att den här Internationella kvinnodagen tjänat ut sin roll så är det ju underbart men jag tänker tvångsmata barnen med Buffy ändå bara för att den är så oerhört bra också bortom det feministiska.

För er som inte känner för att se (eller se om) sju säsonger Buffy just idag men ändå vill uppmärksamma kvinnodagen så rekommenderar jag läsning om feminism, kvinnokamp och vikten av denna kamp i någon av följande böcker: Kattöga av Margaret Atwood, Jag skulle vara din hund… av Anneli Jordahl, Pennskaftet av Elin Wägner, Allt som återstår av Elin Boardy, Mäster av Alexandra Coelho Andoril och Blonde av Joyce Carol Oates.

* Citatet är hämtat från Fightning the Forces. What´s at stake in Buffy the Vampire Slayer (s. 3) som för övrigt är en mycket intressant bok för alla oss Buffynördar. Rekommenderas!

Diana Bishop är en häxa som inte använder sin inneboende trolldom eftersom hon sedan barndomen kopplat ihop magiska krafter med sina föräldrars våldsamma död. Efter att hon, i sin roll som historieprofessor (I like!), fått upp en mystisk och förtrollad handskrift från biblioteksmagasinet blir hon jagad och förföljd av allehanda väsen. Det är trollkarlar, demoner och häxor till höger och vänster. Och så vampyren då förstås. Mörk, mystisk, stark och med fransk brytning…

Pluspoäng ger jag till Harkness för att hon försöker göra något annorlunda. Hon försöker till exempel göra vampyren sårbar, tyvärr nöjer hon sig med att han vänder sig ”ängsligt” om eller ser ”osäker” ut några gånger vilket dock inte går helt ihop med resten av beskrivningen. Men hon försöker i alla fall. Det talas också oändligt mycket om hur Diana minsann inte tänker låta mannen/vampyren uppföra sig som den gammalmodige och traditionelle vampyr han är, Diana kan minsann själv. Det låter ju finfint men sen när Diana hela tiden behöver hjälp från alla håll för att trassla sig ur de trollerier hon inte kan hantera så klingar det ganska tomt bland de feministiska försöken. Dessutom krävs det att hon är den starkaste och mest multitalangfulla powerhäxan någonsin för att Matthew (vampyren) ska respektera henne och nästan låta henne göra som hon vill. En normalbegåvad kvinna hade av allt att döma fått nöja sig med det rakt igenom gammalmodiga och traditionella. Rätt trist och oattraktivt tycker jag.

Det låter lite som att jag hatar det här va? Men det gör jag inte egentligen, jag kan ta ganska mycket i en vampyrroman och det finns ju ändå några trevliga ingredienser där – forskning, historia, handskrifter, försöken att skapa en ny mytologi. Och ett försök till någon form av samtal med genren när det gäller kvinnosyn. Det gillas ju förstås. Bokens största brist är att den är för lång. Den innehåller som sagt 700 sidor och efter 250 är jag tämligen uttråkad och har slutat bry mig om vampyrens bakgrundshistoria och Dianas ovilja över att trolla. Jag vill mest ge dem en ordentlig omskakning men inte ens det orkar jag uppbåda någon energi för att ta tag i. Bara tanken på att det här är första delen i en trilogi gör mig lite matt…

~Forum, 2011 / Recensionsexemplar ~