Handlingen i mycket kort korthet: Eva flyttar in i en lägenhet. Hon är ledsen och besviken över livet men hoppas på en bättring och återförening med pojkvännen. Eva känner sig illa till mods i lägenheten. Det händer mystiska saker. Allt blir bara värre och värre.

Det är oerhört svårt att skriva en recension av en bok som man inte vill avslöja för mycket om och som jag dessutom, om sanningen ska fram, än så länge bara har fattat hälften av. Gåtorna är så många – varför är Eva i lägenheten, vari består det mystiska och skrämmande, vem ligger bakom, ligger någon bakom, vad händer, varför händer det, händer det över huvud taget? Och jag har fortfarande ingen aning, pusslandet pågår i mitt huvud och jag misstänker att jag aldrig kommer att nå några svar eftersom de inte finns. Det jag vet är att Bragi berättar en stark berättelse om inre kamp, om hopp, förtvivlan, ensamhet, kvinnoförakt och om stunden när rädslan för att ge upp försvinner (och vägen dit).

Det finns ett kapitel i slutet av boken som är en nyckelscen till förståelsen av vad som händer med Eva. Den är fasansfull och involverar en liten flicka, Eva, en svår situation och ett val. Egentligen är det en förtvivlad scen men när Bragi plötsligt och utan att åter kommentera händelsen lämnar det därhän för att gå vidare blir det ingen tid för längre gråtattacker. För mig är det inte bara en av nycklarna till berättelsen utan också till förståelsen av varför Steinar Bragi är en så skicklig författare. Han försjunker inte, drar inte fram violinerna utan går istället vidare till konsekvenserna av valet. Han följer berättelsen istället för att hemfalla åt sentimentalitet vilket är snyggt och väldigt befriande. Det betyder förstås inte att jag glömmer kapitlet eller vårdar det mindre ömt i mitt tårkanalade minne men det hjälper mig att placera det i sammanhanget snarare än att lyfta fram det som huvudsak och slutpunkt i berättelsen.

Vill man läsa något riktigt otäckt, klaustrofobiskt och alldeles, alldeles underbart ska man alltså läsa Kvinnor av Steinar Bragi. Min känsla är att den tappar lite i fantastiskhet mot slutet när berättelsetrådarna flyger åt alla håll men jag är inte säker på om jag har rätt. Den här boken kan man aldrig riktigt säkert veta var man har nämligen.

~Natur & Kultur, 2010~

Anna Karenina är en koloss som jag faktiskt började på för ganska många år sen, som jag då tyckte om men sen var tvungen att lämna tillbaka till biblioteket och så föll den i glömska. Nuförtiden står den i bokhyllan vilket borde borga för att jag någon gång kommer att få lust och ork att verkligen ta tag i den igen.

Jane Eyre kanske inte betecknas som någon tegelsten men ganska tjock är den allt. Den är inte alls något dåligt samvete eftersom jag nu (sen ett halvår tillbaka) läser den. En ren njutning och väl värd att vänta på.

Murakamis Fågeln som vrider upp världen är en riktig tegelsten som jag längtar efter att få tid att läsa. Jag har hört så mycket positivt om den men hittar inte tiden att ge mig in en sådan tjockis just nu. Det får nog bli någon av de mer hanterbara Murakamisarna först.

Och så Brott och straff förstås… Jag befinner mig någonstans ganska precis mitt i den här tegelstenen och tycker att den är väldigt intressant men läsningen går ändå trögt. Brott och straff är mitt sällskap riktigt långsamma dagar på biblioteket och vi har inte haft några sådana på ett tag

Vilka är dina olästa och efterlängtade tegelstenar? Vilka av dem jag nämnt har du läst och vad tyckte du?

Så vad har jag läst då? Jo – en deckare, ett tätt drama, en vampyrbok, några böcker om ondska och lite annat smått och gott. Glädjande nog har jag inte stött på några rejäla bottennapp under perioden. Inger Edelfeldts Samtal med djävulen var förväntat bra och intressant  liksom Ann Heberleins En liten bok om ondska. Den största positiva överraskningen bjöd Josefin Sundström på med sina Vinteräpplen. Men allra, allra bäst under augusti var de två senast utlästa – Steinar Bragis Kvinnor (som jag recenserar imorgon här på bloggen) och Christine Mavrikakis sagolikt fina Himlen i Bay City (som jag också ska recensera snart).

September inleds med två klassiker – Dracula och Jane Eyre (vilket par ) som båda är riktigt, riktigt bra vilket ju bådar gott inför nästa läsmånad.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

En av mina absolut största läsupplevelser var Den engelske patienten av Michael Ondaatje och eftersom han kommer från Kanada får jag skriva om den här Jag läste boken ungefär samtidigt som filmen kom (vilket resulterade i att mitt ex av boken pryds av ett sånt där förhatligt filmomslag…) och föll i handlös förälskelse med den. Filmen blev jag dock rejält besviken på när jag såg den, jag tyckte att den var seg där boken var trollbindande. Och då spelar ändå en av mina favoritskådisar – Ralph Fiennes huvudrollen… Undrar om jag skulle tycka lika idag?

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Alice Munro är ju en av de där författarna som ständigt nämns i nobellprisspekulationerna (och snart är det väl dags igen). Hon är föddes i Ontario 1931 och gav ut sin första bok 1968. Jag har enbart läst novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat som jag upplevde som tät, krävande och intressant. Jag läser henne gärna igen i framtiden. För bara några veckor sedan kom hennes senaste bok på svenska – För mycket kärlek.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har ju ännu inte läst en enda bok av Margret Atwood men det är en brist som jag planerar att avhjälpa under hösten. Troligen kommer jag att ge mig på Oryx & Crake först. Sen är jag väldigt nyfiken på Kattöga också…

Huvudpersonen Alex är sju år gammal när han omhändertas av socialen efter att ha misshandlats i hemmet. En lärare, en socialarbetare, en psykolog och en polis kretsar kring honom i en berättelse som snurrar fortare och fortare för varje sida. Till en början tror man att katastrofen redan inträffat men efter hand inser man att det bara har börjat.

Från första sidan är det här en engagerande bok och ungefär halvvägs var jag riktigt förtjust. Språket är bra, drivet fungerar, karaktärerna känns äkta och allt är riktigt bra. Det enda att invända mot är att jag faktiskt inte blir berörd på djupet. Visst tycker jag synd om Alex men känslan går inte djupare än så. Tyvärr är det också så att jag efter halva boken börjar bli lite irriterad. En för berättelsen avgörande händelse inträffar och det är där som jag tycker att det börjar gå fel. Möjligen är jag extra allergisk eftersom en händelse med vissa drag gemensamt med det som händer i boken utspelat sig i min närhet och jag tycker inte att Giolito lyckas ge mig ytterligare perspektiv på det. Möjligen är det för mycket begärt men jag tycker inte heller att spännings-elementet (vem är skyldig?) fungerar. Ett ännu större problem tycker jag är att det till slut blir för mycket av allt. Alla har en übertrasslig barndom bakom sig, alla lever i jobbiga relationer och alla bär på en sorg. När sen slutet kommer blir det också för mycket. Jag hade föredragit ett öppnare slut i denna mörka berättelse, nu blir det också en aning för mycket.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Bara ett barn är en välskriven och spännande historia som tyvärr inte räcker ända fram. Det är inte så att den plötsligt blir dålig men jag slutar att tro på den vilket är synd eftersom stora delar av den här boken är sann för alldeles för många människor.

~Piratförlaget, 2010~

I somras läste jag Blonde - detta Joyce Carol Oateska mästerverk. Med så många lovord i ryggen var jag nog ganska övertygad om att bli en aning besviken men boken var så bra att den ändå lyckades övertyga mig om sin förträfflighet. När det gäller tegelstenskategorin tycker jag att Blonde passar in bra med sina (ca) 800 sidor – det var för övrigt den främsta anledningen till att det tog mig så lång tid att orka börja läsa den.

Hilary Mantels Wolf Hall tog mig tre månader att läsa beroende på tre saker – det täta språket, sidantalet och en långvarig läsdepression. Men det var tre väl använda månader och jag längtar redan några år framåt när jag med gott samvete kan ta mig tid för en omläsning. För mig som är närmast besatt av engelsk historia är Wolf Hall ett måste och jag vill tro att de flesta skulle må bra av en dos Cromwellkunskap (Thomas Cromwell är bokens huvudkaraktär).

Brott och straff är väl också att beteckna som en tegelsten. Jag befinner mig någonstans i mitten av detta mästerverk för tillfället och förundras över hur nutida och aktuell den känns. Ytterligare aktualitet i mitt läshuvud fick den när jag läste Ann Heberleins lilla bok om ondska för några veckor sen eftersom hon för många diskussioner kring Raskolnikovs eventuella ondska i relation till andra romankaraktärer. Brott och straff ska bli rättvist utläst under höstens gång.

För bloggens räkning betyder det nog att jag kommer att skriva om barnboksklassiker emellanåt och troligtvis också lite om vampyrer – men inte mer än vanligt skulle jag tro… Helt klart är i alla fall att Dracula (som jag läser nu) och Låt den rätte komma in (som ska läsas i oktober) kommer att få lite utrymme framöver.

Vad gör ni i höst? Pluggar, jobbar, njuter av livet?

Först tycker jag att ni kan läsa mitt boktips på Hej Litteraturens sida, sen kan ni ju med fördel läsa Det går an som jag tipsar om där. Efter det tycker jag att ni, liksom jag, kan roa er med att förbereda er inför valet – det är bara 21 dagar kvar nu – genom att kolla vilket parti ni ”ska” rösta på i svd:s valkompass (eller svt:s valpejl som enligt o tipsar om i kommentarerna). Därefter blir det fria aktiviteter, kontemplation och kanske lite valfri läsning. God söndag!

LYSSNAR DU PÅ MUSIK NÄR DU LÄSER? OM JA, VILKEN ÄR DEN ULTIMATA ”LÄSARMUSIKEN” ENLIGT DIG (JUST I DETTA NU!)? OM NEJ, HAR DU NÅGON ANNAN RITUAL KRING LÄSANDET SOM DU KAN DELA MED DIG AV?

Nej, nej och absolut nej. Jag kan inte läsa med musik vilket troligen beror på någon form av outvecklad samordningsförmåga. Musiken tar överhanden och så kan jag inte koncentrera mig på boken alternativt att boken tar överhanden och musiken blir till någon sorts oljudsmatta i bakgrunden. Så mitt svar är alltså nej

Jag har nog inte så många ritualer heller utan läser så snart jag får möjlighet – var som helst och när som helst. Men en filt, en skön fåtölj med fotpall och en kopp te är ju inte helt fel…