Tidens gång

Den här veckan är det jag som drar i trådarna på Kulturkollo och temat är Tiden. Utmaningen för veckan lyder 

Vilken är din bästa bok, film, tavla eller tv-serie som på något sätt behandlar temat tid?

Jag skriver en text på Kulturkollo på söndag där jag kommer fördjupa mig i detta. Men redan nu kan jag säga att alla dessa historiska romaner jag omger mig med ofta får mig att tänka på tiden och dess gång, människor och hur lika vi är över tid trots att våra förutsättningar ändrats drastiskt. Just nu läser jag The Witchfinders sister av Beth Underdown om förföljelse av kvinnor i förgången tid. Det är mycket olikt hur vi har det idag, och ändå samtidigt är mycket likt…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Brev till min dotter

Nej, jag såg det faktiskt inte komma. Den totala gråtattacken som var min upplevelse av Brev till min dotter. Och det var inte de starka berättelserna eller råden per se. Visst känns det i mammahjärtat massor och visst brinner jag efter att skriva ett eget brev till min dotter (och ett till min son, det behövs sannerligen guidning när det kommer till att vara man och människa över huvud taget), men det är ändå inte det.

Jag tror att det handlar om själva grejen. Om kärleken som genomsyrar hela projektet och boken. Det finns en inkluderande värme här, inte bara i de skrivande mödrarnas kärlek till sina döttrar, en värme som kan omsluta också alla de som levt och lever sina liv utan föräldrar som vill eller förmår inympa det här i sina barn. Jag tror kanske att min reaktion mycket bottnar i den där systerskapskänslan, att breven förvisso är skrivna till verkliga döttrar, men de är också skrivna till skribenterna själva – det här har jag lärt mig i livet, se hur långt jag kommit – och till alla oss medkvinnor. Där ligger den stora hammareffekten för mig. Att texterna kan läsas av mig som om de var skrivna till mig, för det är de, också.

Alla texter är välskrivna och starka, men mina favoriter är Therese Söderlind (jag storgrät genom hela, på ett bra men oerhört jobbigt, sätt), Nabila Abdul Fattah, Elaine Eksvärd och Mia Skäringer. Och Märta Tikkanen förstås, alltid Märta Tikkanen.

BREV TILL MIN DOTTER
Redaktör: Elcim Yilmaz
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Johannas deckarhörnaVästmanländskans bokblogg
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ljudboksälsket och e-bokens återkomst

Mitt läsmönster har definitivt ändrats sen jag började kunna läsa igen i december*. Jag läser mycket långsammare och lite mer kräset (böcker som inte fångar mig släpper jag rätt snabbt numera), men framförallt är det skillnad på vilket bokformat jag väljer.

Ljudböckerna började jag upptäcka redan förra våren, men de var mer en bredvidaktivitet som jag ägnade mig åt när jag gick till jobbet eller målade staket. I utmattningen blev de efter ett tag (efter den värsta sammelsuriumperioden när alla intryck var hemska) min räddningsplanka, den snälla påminnelsen från läsvärlden om att allt nog skulle bli bra igen. Jag lyssnade mig långsamt ur min sorg över att ha förlorat böckerna.

När jag sen började kunna läsa själv igen fann jag till min förvåning att jag hittade tillbaka till e-böckerna. De jag möjligen slutade med för att jag tampades så mycket med dem på jobbet. Jag har två e-bokläsare, men har nästan helt slutat låna och läsa i min Pocketbook vad det verkar, det är kindlen som gäller. Säkert mycket tack vare bakgrundsbelysning och enkelheten i den inbyggda butiken.

När det gäller e-böckerna så läser jag dem nog rätt mycket som jag läste dem förut och som jag tar mig an pappersböcker – i sängen eller soffan, totalt uppslukad. Och jag kan till och med läsa böcker som berör mig nu igen. Jag har fortfarande en hel del dagar då orken inte räcker till och då jag blir påmind om att också läsningen är något som kostar energi och som jag är oerhört tacksam över när det fungerar. Ljudböckerna lyssnar jag i större utsträckning på dagar när jag inte orkar läsa själv (om jag orkar med ljudintryck vill säga), och när jag känner för sällskap till stickningen.

Hur läser du?

*Mer om min läsning med utmattningssyndrom hittar du här

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Ensamma tillsammans

Ensamma tillsammans av Jörgen Löwenfeldt är en intressant resa in i två personers möte och relation (eller egentligen en av personernas upplevelse av den). När vi lär känna dem får vi veta att Johan spelar poker och målar, Eva tycker inte om prylar. Båda har de valt att börja plugga på psykologlinjen, det är där de möts.

Jag gillar en hel del i den här boken, som pluggandet, det var länge sen jag kände den där lusten att studera. Det är som ett kroppsligt begär efter att återvända till universitetet jag känner när jag läser inledningen av den här boken. Studentlivet. Kanske säger det mer om mig och mitt just nu, men sanningen är den att jag alltid älskade att studera, forska, skriva. Att jag sen fick nog och egentligen inte alls vill tillbaka till det förgångna är en annan sak, men boken väckte något.

En annan detalj jag gillar är Johans målerier, det finns något fascinerande med människor som målar på väggarna helt enkelt. Och det är framförallt i början när konsten är en till synes mycket inrutad fritidssysselsättning som den talar till mig. Kanske skulle en välja en vägg och gå lös…

En sak jag har lite svårare med är att jag aldrig känner Johan eller Eva, snarare tvärtom på något sätt. Jag förstår dem aldrig riktigt, de känns inte i hjärtat och jag relaterar inte till dem. Kanske är det för att Johan som berättar är så kallt analytisk att inga känslor slipper igenom. Kanske är det hela poängen, att de utforskar sina egna djup utan att hitta något? Men jag vill så gärna lära känna dem när vi hänger med varandra i boken. Jag vill känna.

ENSAMMA TILLSAMMANS
Författare: Jörgen Löwenfeldt
Förlag: United stories publishing (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Som ett sandkorn
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Det där med läsning i utmattningens skugga

Jag fick en fråga på instagram tidigare i vintras som jag tänker kan vara intressant att ta här också, och dessutom reflektera lite mer över. Personen som frågade hade precis själv kraschat in i utmattningen och mitt svar blev därför formulerat med det i åtanke:

Är nyfiken på hur lång tid det tog i din utmattning innan du kunde börja läsa böcker igen?

Jag hade en period på ca 2 månader (som kändes som 2 år) då jag inte kunde läsa alls eftersom orden bara rörde ihop sig och blev obegripliga. Sen började jag kunna lyssna på ljudböcker, men bara Mumin och jag märker nu när jag läser dem med barnen att jag inte minns särskilt mycket alls.

Sen följde en tid då jag till slut orkade läsa någon enstaka sida per dag i en bok utan att akutsomna av utmattning. Efter tre månader (från utmattningsstarten) var det nästan (med stark betoning på nästan) normalt igen. Men jag läser fortfarande långsamt och blir trött av att läsa ibland, jag väljer inte att sträckläsa en bok om jag vet att jag måste orka något nästa dag till exempel.

Jag kan inte ge mycket tröst i stunden annat än en försäkran om att det kommer komma tillbaka i sinom tid. Jag vet hur frustrerande det är, jag försökte själv med olika småprojekt för att lura hjärnan att börja kunna läsa tidigare (jag vet, det är lika dumt som det låter, men då kändes det livsnödvändigt och supersmart), men det enda är nog att vänta ut det.

Det här svaret skrev jag alltså i februari och jag skulle nog säga att det fortfarande är där jag är i processen. Jag läser, men ganska långsamt. Vissa dagar när jag fått många intryck på jobbet orkar jag inte lyssna på en ljudbok eller ta mig an någon ny bok hur lockande den än är (och gör jag det är det alltid ett tröttande misstag som leder till illamående och intrycksöverdos och att jag inte heller orkar ta in vad jag läser). Såna dagar har jag upptäckt att Sagan om Isfolket är min allra, allra bästa vän. Precis som en isfolketbok var den allra första bok jag orkade läsa i höstas var isfolket det enda jag orkade med under exempelvis perioden när jag gick upp på 50% på jobbet (och så är det fortfarande riktigt trötta dagar). Böcker jag läst så många gånger tidigare att de inte bjuder på några överraskningar eller motstånd, bara trygghet, igenkänning och ett löfte om att läsningen kommer att komma tillbaka till mig, nästan som det var. Men helt som det var vet jag inte om jag vill ha det, jag hade en förmåga att stressa upp mig och läsa allt för mycket allt för fort. Jag hoppas hitta en balans där också, jag hoppas hitta den frivilliga långsamläsningen. Möjligen är det därför jag leker lite med tanken på en omläsningssommar. Jag tänker Domedagsboken, Stad-serien, Tjärdalen, Wolf hall. Bara gammalt och underbart bra och bekant. Vi får se…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

På tal om digerdöden

Förra veckan skrev jag om Elin Boardys finfina Tiden är inte än och snuddade då vid min förkärlek för pestlitteratur.

Visst kan jag med intresse läsa fackböcker i ämnet men det är ändå skönlitteraturen jag är ute efter. Jag tror att det har med de stora (eller grundläggande är nog ett bättre ord) frågorna som aktualiseras i och med stora omvälvningar att göra. De om överlevnad, mänsklighet, medmänsklighet, tro, hopp, livskraft.

Då när jag läste Tiden är inte än hamnade jag i samspråk med andra pestläsare, som Helena Dahlgren, på sociala medier och det var två böcker som nämndes i det samtalet. Min inkörsport till detta, Connie Willis tidsreseroman Domedagsboken (som jag nog måste läsa om i sommar), och Helenas inkörsport När pesten kom av Jill Paton Walsh. Den har jag lånat hem och ska precis börja läsa.

När detta aktualiserades insåg jag att för att vara förtjust i digerdöden har jag läst fasligt lite så ge mig era bästa romantips i pestens skugga, tack!

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

The bookshop

Jag har länge velat läsa Penelope Fitzgerald, jag tror det var när jag läste Susan Hills bok om favoritböcker och långsamläsning (Howards end is on the landing) som jag började tro att det skulle vara något för mig. Valet av första bok föll på The bookshop av lättförklarliga skäl (hallå, bokhandel!).

The bookshop är berättelsen om en liten by och några av de som bor där, och framförallt är det berättelsen om när en invånare i byn bryter mönstret och testar något nytt. Florence Green öppnar en bokhandel…

Det är långsamt och reflekterande, väldigt väl observerat. Mer än en gång tänkte jag på Beryl Bainbridge när jag läste, för det där vardagliga och stillsamma, tillbakalutade men ändå på tå. Den där känslan av att liksom vara där och se på utan att kunna ingripa.

Jag gillar Penelope Fitzgerald sätt att berätta, jag gillar den där känslan. Nästa bok ligger inte allt för långt i framtiden.

THE BOOKSHOP
Författare: Penelope Fitzgerald
Förlag: Harper Collins UK (2016)
Inläsare: David-Nicholls (förord), Eve-Karpf, Stephanie-Racine
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Lucky boy

“If this is a story, it’s one with no right ending” där någonstans slutar Lucky boy. Romanen om pojken och hans mödrar, om människors lika värde och livets ohjälpliga hjärtekrossande komplexitet.

Lucky boy är en berättelse om kvinnor och om olika förutsättningar och vad de (förutsättningarna) kan göra med våra liv. Solimar följer sin dröm och lämnar (under svåra umbäranden) Mexico för USA och Berkley. Hon söker frihet och en möjlighet att göra något av sitt liv. Kavya bor i Berkley med fin man i fint hus, hon drömmer bara om ett barn. Bara… Solimar blir gravid under resan till Berkley från hemmet i Mexico. Kavya blir fostermor till ett barn vars mor hamnat i svårigheter. Det är samma barn och att berättelsen är välskriven bevisas av att det är omöjligt att inte känna båda kvinnornas sorg, kärlek och utsatthet. Det finns inga vinnare här, och inga enkelt utropade förlorare.  Omvärlden gör allt för att de som inte fötts i rikedom inte ska få tillgång till den, men motsatsparet vinnare/förlorare känns inte meningsfulla. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Det här är en bok om att alla har sin egen kamp att utkämpa, alla har sina sorger och glädjeämnen och ingen kan veta vilka de är genom att bara betrakta ytan. Och så är det en bok om att vi bör bygga broar istället för murar, vilket är ett sorgligt aktuellt budskap idag.

Låt er inte luras av att det här är en sån där “viktig” bok, tro mig när jag säger att den är bra istället. Engagerande och omvälvande och på samma gång lugnt och bedrägligt vardaglig.

LUCKY BOY
Författare: Shanthi Sekaran
Förlag: Putnam / Penguin Random house (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Tiden är inte än

En ny bok av Elin Boardy är alltid en sorts julafton. Jag tycker mycket om hennes sätt att se världen och formulera den.

Jag älskade hennes debut Allt som återstår lite mer än normalt och sen tyckte jag mycket om de följande Mot ljuset och Mary Jones historia. När jag sen förstod att hennes fjärde bok skulle komma att bli en bok i digerdödsskugga övertogs jag nästan av förväntad läslycka. Alla har vi våra märkliga favoritromanperioder och teman…

Jag har skrivit en text på Kulturkollo om den här romanen idag, bland annat skriver jag:

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

Läs hela texten här.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Wistrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Min recension på Kulturkollo hittar du här
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Världspoesidagen – några ljudbokstips

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

 

vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

 

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En enda risk

Är du ute efter het och välskriven romance så är du ute efter Simona Ahrnstedt böcker helt enkelt. Hon kan verkligen det här med att skriva så det blir trovärdigt, men samtidigt lite sådär överjordiskt lyxigt att det är något att längta efter snarare än känna igen. Väldigt bra helt enkelt.

Jag var inte helt förälskad i förra boken i serien, den med hemligheten, men det kan lika gärna ha varit jag som var på dåligt humör. Jag gillade den, men inte lika mycket som allt annat jag läst av Simona Ahrnstedt. Nu med Ambra och Tom är jag med på tåget igen. Och jag vet inte om det inte är en av bifigurerna, Jill, som intresserar mig mest. Det finns många fascinerande berättelser och personer i utkanten och det är nog det jag tycker allra mest om med Simona Ahrnstedts alla böcker, att hon inte gör det lätt för sig. Det känns helt enkelt väldigt på riktigt just för att det finns så mycket strax utanför fokus…..

EN ENDA RISK
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Forum (2016)
Del 3 i en serie. Del 1 En enda natt, del 2 En enda hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Om verklighet och overklighet, och John Oliver

Igår skrev jag på Kulturkollo om det här med inställningen till verklighet, fakta och annat livsviktigt. Och det hela utmynnar förstås i en liten kärleksförklaring till John Oliver också. De senaste veckorna har jag umgåtts rätt intensivt med honom, sett den pågående, oerhört dystra och skrämmande, men upplysande nya säsongen. Dessutom har jag sett ikapp den föregående, den med presidentvalskampanjen och allt hemskt som hände då. Och hur förfärligt allt än är så lyckas John Oliver ändå alltid ge mig hopp om livet. Det behövs i dagar som dessa. Läs mitt inlägg på Kulturkollo här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Hummelhonung…

Hummelhonung är ett av mina allra vackraste ord och det var också romanen Hummelhonung som var mitt allra första möte med Torgny Lindgren. Hummelhonung var därför det första jag tänkte på när jag nyss läste att han är borta. Jag har så mycket kvar att läsa av hans bokskatt, jag tar det långsamt för att spara och dra ut på det. Nu kanske jag tar det ännu långsammare eftersom de böcker han skrivit inte längre kan bli fler. Jag kommer sakna Torgny Lindgrens röst och känner mig samtidigt som jag konstaterar det oerhört tacksam över att han läst in flera av sina böcker. Att ha fått Ormens väg på hälleberget berättat för mig av honom är en av mina största litterära upplevelser. Och så kommer det alltid att vara.

Läs också Annas fina text på Kulturkollo om hennes möte med Torgny Lindgren, och om den där Torgny Lindgren-kärleken vi och så många med oss delar.

Foto: Cato Lein

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Wild swans

Jessica Spotswood fångade mig verkligen med sin feministiska ungdomsserie om systrarna Cahill (allt om det älsket kan du läsa här, här och här) för något år sen. När jag hittade Wild Swans blev jag således eld och lågor och införskaffade den direkt. Sen kom den stora tröttheten och boken blev liggande oläst i läsplattan. Men, efter utmattning kommer vår och läsork eller vad som nu brukar sägas.

Wild swans är inte riktigt lika stark som systratrilogin, möjligen för att den bara är en bok och inte riktigt får möjlighet att fördjupa sidokaraktärerna lika mycket som en serie tillåter. Men det är ändå bra, och jag älskar att fokus ligger där det ligger. På familj, på mor-dotter och systrarelationer. Det finns romantisk kärlek här också, men den är i bakgrunden. Och den är bra. En av huvudpersonen Ivys bästa vänner är feminist, mycket uttalad sådan, och visst blir hennes inpass ibland lite undervisande, men aldrig så det går över gränsen (och aldrig utan självdistans) och hennes övertygelse backas snyggt av väldigt mycket okommenterad vardagsfeminism, annars hade det ju blivit rätt ihåligt och jobbigt. Jag älskar också HBTQ+-vinkeln.

Wild swans är inte världens mest originella bok när det kommer till grundhandlingen (flicka blir övergiven av mamma som helt plötsligt dyker upp igen, flicka kämpar med alla krav som ställs utifrån och av henne själv), men genomförandet och känslan gör det till något annat och eget. Jag är alltså fortfarande förälskad i Jessica Spotswood och kommer fortsätta hålla koll efter hennes böcker.

WILD SWANS
Författare: Jessica Spotswood
Förlag: Sourcebooks (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Arrested development – bättre sent än aldrig

Vissa vägar äro kanske mindre outgrundliga och mer pinsamma, men det var i alla fall såhär att under nyårshelgen råkade jag och familjen zappa in på den fantastiskt smakfulla (inte!) filmen Blades of glory. Där tyckte jag mig känna igen utan att kunna placera den man som spelade Amy Poehlers bror. Jag googlade och insåg att han var hennes (nu fd) man i verkligheten och att jag inte alls kände igen honom. End of story, not. Jag kom naturligtvis in på hans imdb-profil och insåg a) att jag ville se hans netflixserie Flaked (vilket jag kommer skriva om snart) och b) att jag inte sett Arrested development fast jag alltid trott att jag velat. Så efter att här ha gjort en rätt kort historia onödigt lång – jag och maken slängde oss över Arrested development och herregud vad jag älskar den serien!

Det allra bästa med Arrested development är – allt! Nej, men jag tror att det är karaktärerna, de är så fantastiska. När jag försöker komma på vilken som är min favorit tror jag först att det nog är Job (självaste Will Arnett, mannen som drog igång det hela), familjens storebror som ingen gillar, totalt misslyckad i allt från trollerikarriär till kärleksliv. Sen kommer jag på att det nog är Tobias, han som är obeskrivbar, eller Lindsey, syrran som kämpar och aldrig lyckas riktigt med något. Eller Buster och hans (befogade) sälskräck. Och så tänker jag att George Michael är underbar med sina små uttryck och att Maeby är härligt företagsam. Men slutligen landar jag nog ändå i att Lucille Bluth, skräckmamman, är bäst av dem alla. Och det är nog det som är grejen, att de alla är så härligt älskansvärda, och verkligen inte (de är rätt hemska hela bunten).

Det finns tre ordinarie säsonger och en netflix-säsong. Den senare känns lite skakig, inte riktigt lika bra, men ändå lite av en fördjupning och nästan ännu mörkare än originalserien.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Buffy fyller 20 år!

 

Ni som följer mig på instagram vet att jag har en vampyrdödartuff katt som heter Buffy och ni anar nog ett samband med min djupa kärlek till tv-serien och karaktären med samma namn. Att idag fira 20-årsjubileum för denna serie känns surrealistiskt men himla bra. 

Det händer att jag får frågan vad som är grejen med Buffy och jag tror att det handlar om gänget, om att serien är en så bra skildring av att bli vuxen, om balansen mellan helhet och detaljer. Kompisgänget är den viktigaste karaktären, men det är viktigt också att delarna i det där kollektivet är så fina. Där finns min favoritbibliotekarie (Giles), min älsklingsdatanörd (Willow), min bästa kaninfobiker (Anya) och världens bästa mamma (Joyce), och alla är de perfekta och operfekta på precis rätt sätt. Och där finns  vampyrer att hatälska och skurkar och dryga tonårstjejer och irriterande vampyrhärskarungar och… 

Jag har redan skrivit en hel del om Buffy här, det är bara för den engagerade att slänga sig ut i texter om Spike, säsonger och seriekärlek:

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Och missa för allt i världen inte DNs fantastiska quiz ”Buffy The vampire slayer” eller Simone de Beauvoir? Testa dina citatkunskaper här. Jag lyckades skrapa ihop 10 av 12 poäng vilket förstås är bra, men jag tycker nog att jag borde ha tagit full pott. Dags att återbesöka Sunnydale alltså, det är allt för länge sen jag var där. Jag tror inte det är dags för en hel omtittning, men jag har sett serien nog många gånger för att kunna plocka avsnittsrussin ur kakan. Kvällen och helgen kommer nog ägnas åt ”Once more with feeling”, ”Hush” och andra guldklimpar.

Hur firar du 20-årsjubileet?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

En feministisk inspirationslista

Det nya året har väl egentligen slutat vara nytt för länge sen, men det är aldrig för sent för en ny Läslista. Och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att uppmärksamma internationella kvinnodagen än att söka feministisk inspiration.

I tider som dessa finns det mycket att förfäras över, ilskna till kring och bli riktigt heligt förbannad av. Jag har försökt formulera mig kring hur jag känner mig inför hela den här röran som är samtiden, men det blir inte bra. Jag vill inte skriva den här uppgivna ilskan, jag vill skriva kamplusten och tron på att det kommer bli bättre. Men jag mäktar inte riktigt med det just nu. Det jag dock kan göra är att fylla på argumentförrådet för diskussionerna som återkommer om och om och om igen. Så jag tar ett djupt andetag, ägnar dagen åt att inte förtvivla och ser allt bra som händer samtidigt. Och så återkommer jag till den här listan. Först en kort sammanfattning av vad jag läste om feminism, normkritik och HBTQ+ 2016:

Orlando av Virginia Woolf
Bad feminist av Roxane Gay
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Blå är den varmaste färgen av Julie Maroh
Tidsklyftan av Jeanette Winterson
Om jag var din tjej av Meredith Russo
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir
Flickorna av Emma Cline
Henrietta är min hemlighet av Maja Hjertzell
Husfrid av Alison Bechdel
Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill
Torskarnas pride-parad av Sara Hansson
Smålands mörker av Henrik Bromander
Baby Jane av Sofi Oksanen
Bara det här med dörrarna av Malin Backström
Sputnikälskling av Haruki Murakami
En syster i mitt hus av Linda Olsson
Fågelburen av Lisa Jewell

Kvar och tillagda på listan:
Imamens fall – Nawal el Saadawi
Förbjuden betraktelse, Pojkflickan – Nina Bouraoui
Ställd – Susan Faludi
Kris – Karin Boye
Den femte sanningen – Doris Lessing
Älskarinnorna – Elfride Jelinek
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Piga bland pigor – Ester Blenda Nordström
Om skönhet – Zadie Smith
En riktig kvinna – Sara Arrhenius
Livstråden – Sarah Waters
Mörkrets gärning – Val McDermid
Vinterträdgården – Christine Falkenland
Förlust – Emma Donoghue
Skrivet på kroppen, Det finns annan frukt än apelsiner, Varför vara lycklig när man kan vara normal, Powerbook, Skapelsens kön – Jeanette Winterson
Middlesex – Jeffrey Eugenides
Ett hem vid världens ände – Michael Cunningham
Natten utanför – Colm Tóibín
Kaktusen blommar om natten – Shani Mootoo
Svart kvinna – Fana Ndow Norrby
Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollstonecraft
Det går an – Carl Jonas Love Almqvist
Ett dockhem – Henrik Ibsen
Mor gifter sig – Moa Martinsson
Kvinnorummet – Marilyn French
Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst
Medan jag var ung – Yvonne Hirdman
Kalmars jägarinnor – Tove Folkesson
Den dag jag blir fri – Lahwen Mohtadi
40 piskrapp för den otrogna hustrun – Lubna Ahmad Al-Hussein

Fyll gärna på med tips i kommentarerna så uppdaterar jag listan.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Stoner

Jodå, den är precis så bra som ”alla” säger…

För en gångs skull har jag faktiskt inte undvikit en sån där snackis för att det var just en snackis, utan för att jag nog inte trodde att den var något för mig först och sen för att det inte kändes som att det var dags än. Nu var det dags, och när det var det blev det i ljudboksform och på engelska och inte alls den där boken som agerat hyllvärmare rätt länge nu. Vissa läsupplevelsers vägar är helt enkelt outgrundliga och oberäkneliga.

Stoner är en historisk roman (jag hade fått för mig att den utspelade sig på 60- och 70-talen men det var ju fel), handlar om William Stoner som föds i slutet av 1800-talet. Han lever och verkar i ett Amerika under förändring. Boken handlar helt enkelt om William Stoners liv, från uppväxten på gården vidare till universitet som han kommer att älska och ge sitt liv till.

Jag gillar hur tiden rör sig som den gör, att vissa delar av ens liv helt enkelt kräver mer uppmärksamhet och minnen medan andra mest passerar.

Stoner är ingen passionerad människa och därför verkar inte heller skildringen av hans liv till en början särskilt passionerad. Jag trodde inte att jag skulle gilla något som är så blodfattigt (fast det bubblar förstås såpass mycket under den där ytan att det blir livfullt nog) och nästan kyligt observerande. Men jag älskar det! Jag älskar William Stoner, hans oerhört felmatchade (med honom) fru Edith och dottern jag aldrig får lära känna på djupet (eftersom Stoner inte gör det). Och mot slutet, mot slutet av Stoners liv inser jag att passionen inte alls saknas, det är bara väldigt vardagligt. Stoners liv är så allmängiltigt och allmänmänskligt att det är lätt att missta det för ett misslyckande eller något annat det är inte är.

STONER
Författare: John Williams
Förlag: Random house (2016)
Inläsare: Alfred Molina
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Syndavittnet

Jag är rädd att det här är en sån där liten oansenlig bok som lätt försvinner bort i nyhetsflödet, som kanske glimtar förbi men glöms bort. Jag får helt enkelt jobba hårt för att inte låta det hända här och annorstädes, för Syndavittnet är en alldeles fantastiskt förträfflig bok.

Den där ön i Ishavet som de bor på är så sjukt ogästvänlig och karg. Jag skulle aldrig i livet vilja sätta en fot i dess hamn, och ändå… Något lockar ändå, något med livet där och att vara så liten inför naturen, det händer att också jag, så skogsmänniska jag är kan längta sådana platser. Det som händer på ön spär verkligen inte på en sådan längtan, och ändå…

Det är svårt att sammanfatta Syndavittnet och dess teman, men jag tror att jag kan säga att det i grunden handlar om tro och tvivel och vad dessa storheter gör med oss som människor. Tron man kan gömma sig bakom och övergivenhetskänslan när man inte längre hittar en trygghet i vetskapen som är tro. Det handlar också om vad det kan innebära att vara människa, att allt är försent och inget. Vi är förutbestämda och fattar våra egna beslut. Det är hopplöst, men också så vackert.

Syndavittnet är en bok jag tänker mycket på, men inte riktigt kan hitta orden till att beskriva. Ändå försöker jag också på Kulturkollo där vi idag konfererar om boken. Och det slutar nog inte där, jag har ju min mission att sprida boken till rätta vederbörande. Jag lär nog tjata.

SYNDAVITTNET
Författare: Mattias Hagberg
Förlag: Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Konferens på Kulturkollo
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest