Athena – pappas flicka av Li Österberg

Modernt omtolkade myter är alltid intressanta, är de också feministiskt utforskande så blir det förstås ännu bättre. Li Österbergs Athena – pappas flicka är just det. Den undersöker genom Athena vad det innebär att vara kvinna och att vara det i en patriarkal värld inte så olik vår som man kan tro. Athena är relativt nyfödd, det är bara några månader sen hon slets ut ur pappa Zeus huvud. Hennes kropp var vuxen redan från början, men hennes medvetande och själ är mycket ung. Athena är ett barn. Att Athena är en del av sin far och väldigt lik honom, också kroppsligt, ställer stora krav på anpassningsförmåga.

Athena hittar en kamrat i Pallas men allt slutar i kaos. Sen bär det av till Olympen där Athena ska lära känna sin far, ska försöka lära sig mer om sin mor Methis och ska förstå sig på Hera, Zeus syster och hustru som går under rykte att vara psykiskt instabil.

Jag tycker om att alla de omgivande gudarna och gudinnorna (Hades inräknad) tar Athena till sitt hjärta och att de aldrig behandlar henne så illa som de behandlar varandra. Athena lever ett turbulent liv under den tid som faktiskt är hennes uppväxt, men hon lever det omgiven av gudar som genuint bryr sig om henne.

Athena ställer många relevanta frågor om vad det innebär att vara kvinna och varför kvinnor förväntas vara på vissa sätt men inte andra. Athena – pappas flicka är en väldigt lyckad tolkning av en i alla fall utifrån det här perspektivet väldigt outforskad del av de grekiska gudasagorna.

ATHENA – PAPPAS FLICKA
Författare: Li Österberg
Förlag: Epix (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Wage slaves av Daria Bogdanska

Det här är samhällsgranskande seriekonst när den är som allra bäst. Personligt, politiskt, avslappnat ursinnigt. Det finns ett driv här som gör gott. Ska jag jämföra med något, eller snarare koppla till något så blir det samtida arbetarlitteratur som Yarden av Kristian Lundberg.

I Wage slaves möter vi Daria som flyttat till Sverige för att plugga och för att hänga med lite folk hon känner. Snart inser hon att hon behöver jobba för att klara sig och att det är väldigt svårt att få jobb om man inte har personnummer (och personnummer får man inte utan jobb). Snart sitter hon fast i en rävsax med en chef som utnyttjar människor på gränsen till sammanbrott, som driver dem hårt och inte ens behöver hota med något eftersom att alla vet vad som gäller.

Wage slaves beskriver ett samhälle vid sidan av det officiella, ett samhälle vi egentligen alla vet finns, men som vi också upprätthåller och tillåter att fortsätta fungera. Genom att blunda, genom att handla, genom att sätta vår egen bortskämda bekvämlighet först.

WAGE SLAVES
Författare: Daria Bogdanska
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Vägarna är som tvättbrädor här av Hilding Sandgren

Jag läste Det som hände i skogen för något år sedan, men jag verkar inte ha skrivit om den av någon anledning. Vägarna är som tvättbrädor här är i alla fall en fortsättning på den berättelsen. Här får det som hände i skogen konsekvenser. Och inte.

Det är så snyggt skildrat av en glesbygdsort där så mycket är osagt och underförstått. Flera sidor passeras utan att något sägs, för att det kanske inte behövs. Så som det är, på gott och ont.

Det är ett patriarkalt samhälle som skildras, en plats och en tid (några år tillbaka i tiden, men också nu) där unga flickors ord och upplevelser inte räknas som så särskilt viktiga. Men det är också en plats och tid där vuxna människor oavsett könstillhörighet känner sig otillräckliga och oviktiga. Det här är berättelser om de osynliga. Men vissa är såklart mer utsatta än andra. Vissa har också mer kraft än andra när det blir oundvikligen dags att testa gränser, utmana och slita sig fri.

VÄGARNA ÄR SOM TVÄTTBRÄDOR HÄR
Författare: Hilding Sandgren

Förlag: Galago (2017)
Fortsättning på Det som hände i skogen
Köp den t.ex. här eller här.

Love hurts deluxe av Kim W. Andersson

Åh vad jag gillar Love hurts deluxe av Kim W. Anderson. Och det hade jag ingen aning om för en liten stund sen.

Love hurts deluxe kastar mig tillbaka till tiden när jag smygläste de där serietidningarna jag hittade i släktingarnas källare, de där med skräck och halvnakna kvinnor – Chock? Här finns det också sex och skräck, men inte alls det där dåliga (sexualisering och sånt) som fyllde dem. Här är allt väldigt mycket modernare, roligare och himla snyggt.

Love hurts deluxe är resultatet av en synnerligen lyckad kickstarterkampanj. Volymen innehåller inte bara alla Love hurts-serier som skapats, den innehåller också texter av personer som på något sätt varit inblandade i Kim W. Anderssons skapande och så finns där generöst med bakomberättelser, skisser och förklaringar. Rent guld med andra ord.

Min bästa serie är den som Sara Bergmark Elfgren varit med och medskapat. Och så är jag förtjust i den med kung fu-mästarinnorna, och en hel del andra totaltvistade vändningar, blinkningar och galenskaper.

Och så vet jag att jag nu bara måste läsa Alena, den där Love hurts-serien som känner lite på hennes historia lockar verkligen till att jag ska kasta mig in i hennes mörka hemska värld.

LOVE HURTS DELUXE
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Rökridå av Krysten Ritter

Letar du efter en bok där mörkret är totalt och ogenomträngligt kompakt? Då tror jag att Rökridå är boken för dig. Jag skulle aldrig i livet klara av att läsa bara eländes elände som detta, men emellanåt är det märkligt välgörande. Det finns också något fint i att närstudera och dissekera det hemska. Det är inte så sällan som det visar sig finnas små diamanter också i smutsen.

Krysten Ritter har skrivit en huvudperson, Abby, som hela tiden påminner mig om hennes egen rollkaraktär Jessica Jones. Minus superkrafter. Hon är en trasig Jessica light. Jag tycker om det, hon är någon att relatera till, någon att gilla och störa sig på samtidigt. 

Abby återvänder till en barndomsstad som inte etsat fast några solglimrande minnen i själen. Där finns bara minnen av svek, mobbing, sorg och smärta. Och det är inte som att det blir bättre den här gången. 

Det finns två teman som jag fastnar särskilt för. Dels är det Abbys relation med sin pappa, den kristna översittaren som blivit gammal. Dels är det relationen (om man kan kalla det ensidiga sökandet så) med flickan som för länge sen var en vän, Kaycee. Abby söker sanningen om Kaycee som försvann, trots att hon gjorde fruktansvärda saker mot Abby under skoltiden, saker som inte kan förlåtas. Jag greps väldigt starkt av den där förmågan Abby har att se saker och människor för hur de är, och ändå drivas framåt i en kamp för upprättelse för någon som gjort henne så illa. Det är i de där små glimtarna, i vissa relationer som det som gör den här boken överlevnadsbar ligger. Det finns hopp om ljusa minnen också, ibland har de bara skymts allt för länge av de svarta molnen.

Jag hoppades mycket på Rökridå, inte minst för att Krysten Ritter är en av de coolaste personer jag känner till. Jag blev inte besviken. Boken är förvisso inte fantastisk, men den är på det stora hela bra. Den är spännande och bladvändartvingande, och bitvis är den till och med riktigt skarp och vacker. Jag ser fram emot att läsa mer av Krysten Ritter framöver, med en debut som denna kan det bli riktigt fantastiskt framöver.

RÖKRIDÅ
Författare: Krysten Ritter
Förlag: Southside stories (2018)
Översättare: Hanna Williamsson, originaltitel: Bonfire
Köp den t.ex. här eller här.

Zelda: Allt är normalt av Lina Neidestam

Jag känner inte igen mig över huvud taget i Zelda, hon är så olik mig som man kan vara. Hon är kaotisk när jag är superplanerad. Hon lever ett totalt annorlunda liv från mig, tack och lov, det verkar väldigt kämpigt. Och ändå, kämpigt eller inte så önskar jag att jag vore mer som Zelda. På det där ”följa sina drömmar”-sättet till exempel.

En av alla bra saker med Zeldaserierna är det ständigt pågående samtalet kring feminism och hur inte alls särskilt enkelt det är. Det visar sig varje dag i tidningar och sociala medier där det ska slåss med knytnävarna kring vad som får kallas feminism och vem som får vara med eller inte. Zelda sätter fingret på det där utan att bli en del av problemet. 

ZELDA 6: ALLT ÄR NORMALT
Författare: Lina Neidestam
Förlag: Kartago (2016)
Del 6 i serien om Zelda. Del 1-4 har jag skrivit om här, del 5 Täckning saknas har jag läst men tydligen glömt att skriva om…
Köp den t.ex. här eller här.

Framtidens arab (del 1 och 2) av Riad Sattouf

Framtidens arab är Riad Sattoufs självbiografiska skildring av en uppväxt i Libyen, Syrien och Frankrike. Det är en svit tecknade böcker, tre till antalet (jag har läst två än så länge).

Jag tänker ofta på Marjane Satrapis mästerliga Persepolis när jag läser Framtidens arab, och det är ett gott tecken. Framtidens arab är också skildringen av en uppväxt så olik det mesta annat jag läst att jag tvingas tänka och lära mig. Jag lär mig förstås saker om just Riad och hans familj, men också tiden (det sena 70-talet till mitten av 80-talet, min uppväxttid) framstår på ett nytt sätt. Att få känna lite på en tid när Khadaffi var nytänkande och lite hipp, när Hafez al-Assad var en nyberättad framgångssaga i Syrien. Det känns viktigt att förstå det som hände då för att bättre begripa det som händer nu.

Det som griper mig allra mest i den här skildringen är mammans trötthet. Hur hon finner sig i makens kringflyttande och sökande efter det där optimala som han aldrig kommer att uppnå. Det är uppenbart att han saknar och flyr sin barndom som så många av oss gör. Hans hjältedyrkan i relation till de nytillträdda diktatorerna (inte minst Saddam Hussein som han avgudar) är sorglig i all sin patetiska kamp för att passa in. Men det är också djupt tragiskt när han allt mer ger uttryck för deras åsikter i sina utfall mot judar och afroamerikaner. Och kvinnor.

Det är de djupt rasistiska tonerna som stör mest. Att pappan (som står oemotsagd av alla utom mamman som egentligen heller aldrig sätter ner foten) och alla barn runt Riad ger uttryck för sådant människoförakt gör ont att läsa. Och jag vill förstås att någon ska ta dem i örat allihop och få dem att skärpa sig. Men samtidigt gör det där oemotsagda att jag tvingas brottas med det, med mina fördomar och med det faktum att det är så det såg ut. Det är också viktigt för förståelsen av sånt som händer just nu. Och det faktum att Riad skriver med det i sin uppväxtskildring visar ju att det må ha varit oemotsagt då, men det är inte oreflekterat längre. Jag tror på en uppgörelse i den tredje boken. Jag ser fram emot en sån uppgörelse. Väldigt, väldigt mycket.

FRAMTIDENS ARAB. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1978-1984)/(1984-1985)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2014/2015)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L´arabe du futur
Del 1 och 2 i en serie
Köp den t.ex. här eller här.

Det blir visst en serievecka

Det var inte helt planerat, men det blir en serievecka det här. Med start imorgon kommer jag skriva om serier varje dag fram till och med nästa måndag (med uppehåll på torsdag då jag tar mig an Krysten Ritters Rökridå) och sammantaget tycker jag att det kommer visa i alla fall litegrann av genrens bredd och djup. Det blir självbiografiskt, historiskt, realistiskt och väldigt inte alls så realistiskt. Det blir små smakprov från en fantastisk värld som jag aldrig kan få nog av. Hoppas ni hänger på!

En ny tid av Ida Jessen

Ibland skördar man frukterna av det här bokbloggandet. Som när förlag mailar och undrar om man inte vill recensera deras nya böcker och det visar sig vara böcker som skrivna för en själv. Som nu med En ny tid. Jag är osäker på om jag hade hittat den här boken på egen hand, i alla fall hade det tagit väldigt lång tid innan andras recensioner fick mig att begripa att den var läsvärd.

Och hjälp vad läsvärd den är! Den må vara lite knölig med kronologin, men det är ju bara ett uttryck för Lillys sätt att vara, tänka och dokumentera. Hennes dagbok täcker in så mycket, så många fragment av så mycket stort som hon ser som smått och vardagligt. Där finns oälskad kärlek. Äktenskap som är tomma, men följer tidens mönster (vi befinner oss i början av 1900-talet fram till 1920-talet). Landsbygdens ensamhet och sociala kontroll skildras fint, men allra vackrast är ändå Lillys funderingar, hennes lugn inställning till livet, hennes sätt att omfamna livet, så som det blev.

En ny tid är en väldigt fridfull bok, långsam, böljande. Vi får följa Lilly när hennes make ligger för döden, när han vägrar vara svag och släppa in henne. Vi får följa henne hem efteråt när allt ska ordnas och vissa inte tror att hon är kapabel att fixa. Hon är väldigt kapabel. Jag älskar hur Lilly hela tiden har varit fri och stark under ytan, hur hon inte låtit sig förtryckas av patriarkatet som ligger så tungt på hennes axlar. Hon lever i en tid då kvinnor fått rösträtt, men det är ändå få som tilltror hennes sort någon form av duglighet.

Jag längtar till nästa bok som ska komma i höst. Där ska Ida Jessen fortsätta berätta om makarna Bagge och jag hoppas bland annat på en fördjupad bild av den undanglidande och långt ifrån sympatiske doktorn. 

EN NY TID
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Första boken av två om makarna Bagge, nästa bok kommer på svenska i höst.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går…

8 mars + Jessica Jones

Idag på Internationella kvinnodagen uppmärksammar vi kvinnors villkor runt om i världen. I år har jag bestämt mig för att hålla mig lugn och inte hetsa upp mig över de där ”grattis på kvinnodagen” som garanterat kommer komma. De menar nog inget illa med det, det är nog bara ogenomtänkt… 

Jag tänker ära dagen genom att slänga mig över säsong 2 av Jessica Jones som släpps på Netflix just idag, jag gissar att släppdatumet inte är en slump. Längtet tills jag får tid att sitta ner med Jessica igen ikväll är nästan paralyserande. Skulle man inte kunna få feministlov resten av veckan?

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Den här boken är verkligen ren magi. Många (och särskilt Carolina som jag alltid lyssnar på förr eller senare) har hyllat den länge nu, men jag har ärligt talat inte riktigt begripit vad som skulle vara så speciellt med den. Så lyssnade jag och nu inser jag 1) att den är alldeles, väldigt speciell och fantastiskt och 2) att jag inte hade en chans att förstå det innan. Inte kan jag heller förklara för er nu. Den är obeskrivlig och måste helt enkelt upplevas.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen heller. Faith reser med familjen till en ö där vetenskapliga utgrävningar ska bedrivas av bland annat Faiths pappa som är framstående vetenskapsman. Men något är fel, allt går fel. 

Faith är superkantig och smart och hon funderar mycket över det där med att flickor och kvinnor inte får vara det, smarta alltså. Det tar också stor plats i hela berättelsen. Det är jag förstås svag för. Sen är jag också väldigt rörd av relationen mellan Faith och hennes lillebror. Och Faith och hennes pappa förstås. Och mamman… Det är helt enkelt relationerna som står i centrum här även om det kanske inte verkar så på ytan. Och allt är egentligen väldigt kallt och hårt, sorgligt och otillgängligt. Men det är också djupt kärleksfullt och jag känner mig alldeles lycklig över att det finns såna här böcker.

Jag har skådat ljuset!

LÖGNERNAS TRÄD
Författare: Frances Hardinge
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Inläsare: Agnes Forstenberg

Folkkraft av Dennis Bergström

Jag ska inte låtsas att jag begriper mig på det här, att jag förstår vad det betyder. Jag får anstränga mig jättemycket för att hänga med, för att försöka förstå hur allt hänger ihop, och allt som oftast sitter jag här med en känsla av att det inte gör det. Det är nog det jag gillar allra mest med poesi över huvud taget och med Folkkraft. Att jag får anstränga mig, utmana mig själv och i efterhand inte riktigt veta vad som precis hände. Det finns för lite sånt i livet.

Dennis Bergström skriver prosadikter, lite längre resonemang utan rim och radbrytningar. Jag tycker väldigt mycket om den formen, att läsa och, när jag pluggade skrivande och gav mig tid till det egna skönlitterära, att skriva. Det finns på något sätt ännu färre begränsningar i prosalyriken.

Jag gillar som sagt det som utmanar mig, jag gillar att här finns ord som kastar mig ur läsningen, ord som inte alls är lyriska (kanske blir de för många tillslut, men jag tycker om att de finns där). De som sen följs av formuleringar som för mig tillbaka igen. De är svårt för mig att få ut en historia av det här, eller många. Jag känner lite att det i mångt och mycket handlar om ett hantverk med ord. Att sätta ihop ord med varandra så att de bildar något nytt. Där det är huvudsaken. Det får mig att sakna att skriva poesi. Jag saknar experimenterandet och pusslandet, jag kanske borde…

FOLKKRAFT
Författare: Dennis Bergström
Förlag: Smockadoll förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Gamla demoner

Idag är det min tur att skriva på temat Divor och dämoner på Kulturkollo, och jag kan förstås inte låta bli att titta tillbaka lite på min barndoms kärlek till Ingmar Bergman och en annan demonmästare – Edith Södergran. Texten hittar du här.

Vi är en av Sarah Crossan

Herregud så bra det här är!

Men först det allra viktigaste, det som fick mig att läsa till slut. För jag tror att ni redan läst några recensioner om hur bra den här boken är, det hade jag. Det var först när jag läste Enligt Os recension av Moonrise som jag begrep att Sarah Crossan skriver prosalyrik. En av mina bästa skrivsätt någonsin! Jag har begripit att Vi är en är bra tidigare också, men jag har inte fattat förrän nu att jag måste, måste, måste läsa den. Nu har jag fattat allt.

Graces berättelse om sin vardag med sammanväxta tvillingen Tippy är en berg- och dalbana. Att få följa med dem till high school för första gången, vara med när de får vänner. Uppleva när de inte mår så bra och allt förändras. Det är så många känslor. Jag älskar hur det får vara det utan att vara tillrättalagt. Och hur det är en berättelse om hur det är att vara sjutton med den alldeles speciella utsatthet Grace och Tippy har, men utan mobbing och allmänt elände. Istället med kyssar, sprit, längtan och totalt okomplicerad syskonkärlek. Jag älskar hur andra än Grace och Tippy får ta plats, hur det helt saknas bad guys, och Dragon. Lilla fina Dragon…

Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om den här boken. Jag ska läsa allt Sarah Crossan skrivit och jag ska läsa det nu!

VI ÄR EN
Författare: Sarah Crossan
Förlag: B. Wahlström (2015)
Översättare: Lina Erkelius, originaltitel: One
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Litteraturkvalster, Enligt O

Mars = städmånad = slattläsning galore

Den här månaden tänker jag ge mig på ett litet lästema. Och det är inte så inspirerat som såna brukar vara, ingen resa ut i världen eller annat spännande. Nej, jag har samlat på mig en del böcker som är halvlästa och jag börjar tröttna på det. Det finns förstås böcker jag inte läst klart för att de inte lockar mig och dem låter jag ligga där de ligger, men såna där bra böcker som blivit liggande på grund av annat. Förkylningar, andra böcker, jobbtoppar eller vad det nu kan vara, de ska inte ligga halvlästa länge till. I mars tänker jag ta mig an dem och jag hoppas på att vilja läsa så många som möjligt. Det rör sig förstås också uteslutande om hyllvärmare så jag tänker på mars som slå två flugor i en smäll- månaden också.

Bokrea minsann

Jaha ja, nu har bokrean slagit upp portarna för året. Jag brukade vara en sån som köade, sen blev jag en sån som förhandsbeställde. Jag har hur som helst alltid varit en sån som köpt de flesta av mina böcker på bokrean. Men i år. Jag har inte orkat engagera mig (säkert delvis beroende på en monsterförkylning), och när jag har bläddrat och kollat och försökt skriva listor så har jag inte hittat någonting jag måste ha. Visst finns det någon klassiker jag kan tänka mig att köpa om den finns om någon vecka när jag eventuellt tittar förbi rean, om det är halva reapriset. Men ingenting är förhandsbeställt, ingenting är önskat. Jag är chockad. Och lite ledsen. Bokrean var ju sådan magi!

Jag får försöka vara tacksam över att jag inte hamnade här förrän typ 25 år efter att jag för sista gången gick ner för den där spiraltrappan på bokhandeln i Hagfors, där bokrean faktiskt var magisk. Det tog mig 25 år att inse att det inte längre är det den är. Och så krävdes det kanske att barnen inte är så små längre (barnböcker kan man fortfarande fynda), att jag har obegränsad tillgång till allt jag vill läsa genom biblioteksjobb och recensionsexemplar. Det jag de senaste åren fyndat är uteslutande engelska titlar och det fanns nästan inte alls i år. Så jag sparar väl pengarna. Har ni gjort några fynd?

En äventyrlig lista

Jag bad er ju om hjälp att hitta böcker om äventyr, vildmark och sånt, här kommer listan över tipsen jag fick (plus lite eget som jag tror kanske kan passa in):

Tunn luft (into thin air) och Into the wild – Jon Krakauer

Ett brokigt band om renens horn av Keradam Balajieyi

Eremiterna i taigan av Vasilij Peskov

Is (Ice) av Anna Kavan (har jag läst och gillade inte alls, men jag kan se att den kan fascinera, lite utanför tema dock)

Guld av Rose Tremain

In the Kingdom of Ice: The Grand and Terrible Polar Voyage of the USS Jeannette av Hampton Sides

Skeppet Narwhals resa av Andrea Barrett

The great alone av Kristin Hannah

I vargars följe av Stef Penney

Abominable av Dan Simmons

Lite länkar och motivationer hittar du här. I det inlägget hittar du också länkar till mina recensioner av mina favoriter i genren, de som drog igång hela sökandet.

Gemina av Amie Kaufman och Jay Kristoff

Dags för ännu en otillräcklig recension. Vad kan jag liksom skriva för att på riktigt förmedla storheten i den här boken? ”Gemina är en bra bok hörru” ”Läs den!” Det räcker inte va?

Redan första boken i serien, Illuminae, var så bra att tiden på något sätt stannade. Det var en sån där bok jag längtade hem till när jag var på jobbet eller gjorde annat viktigt typ föräldraskapskopplat grejs. Det var en bok jag ville häva i mig, och spara på. En sån där bok man sällan stöter på men sen aldrig riktigt glömmer upplevelsen av efteråt. Gemina är ännu bättre, den är allt det där och lite till.

Jag gillade Kady i förra boken väldigt, väldigt mycket. Här är jag totalt förälskad i såväl Hanna som Nik och Ella. De är ljuvligt kick ass-smarta och oövervinnliga. Eller just det är de ju inte, det är förstås chockartat att upptäcka.

Om prick en månad kommer tredje och sista delen i Illuminae files-serien. Jag har inte kollat upp vad den handlar om för jag vill få fundera lite till. Jag längtar otåligt samtidigt som jag inte vill att boken ska komma, jag slänga mig över den och sen är det över. Jag vill fortsätt för evigt, kan vi inte fixa det, eller i alla fall en Isfolket-lång serie på 47 delar? De är väl det minsta man kan begära?

GEMINA
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Knopf, Borzoi books (2016)
Del 2 i serien The Illuminae files. Del 1: Illuminae
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Old adult reads young adult

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Räcker det om jag skriver att Norra latin är himla bra? Behöver jag utveckla eller har ni redan läst allihop? Ok då, lite ansvar får jag väl ta för det här bokbloggandet.

Allt är bra med Norra latin. Grundhistorien (Tamar och Clea följer sina drömmar och börjar på teaterlinje på Norra latin) är relaterbar och känns som på riktigt (= inte okomplicerad), magin (det finns en berättelse om en pojke som gjorde något fasansfullt och sen försvann, fast kanske inte helt) och det realistiska (Tamars utanförskap, Cleas krångel med sin skithög till kille, plugg, vänner, vardag) – allt är bra. Språket också och inläsningen (jag började läsa boken men övergick till ljudbok när jag tappade läsorken).

Jag längtar efter fortsättningen som ska komma, inte för att jag är supersugen på gåtorna och magin (jag tror att den berättelsen måste bli lite annorlunda), men jag hoppas på att få lära känna fler av Sara Bergmark Elfgrens människor, jag älskar att hänga med dem!

NORRA LATIN
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Inläsare: Nina Zanjani
Första delen i en planerad trilogi
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna vår bokkonferens om Norra latin på Kulturkollo

I have the right to destroy myself av Young-Ha Kim

Idag skriver jag om sydkoreanska I have the right to destroy myself på Kulturkollo. Jag tycker inte särskilt mycket om den, precis hur lite, eller egentligen hur komplicerad min upplevelse av den är, kan du läsa här. Ett smakprov:

Det finns något Austerskt och något Murakamiskt över det här. Det mystiska, smygande, vindlande, det absurda och vardagsmagiska. Det är fascinerande och jag vet inte alls om jag tycker om det eller inte.

Och på tal om Murakamiskt… Jag har oerhört svårt för kvinnosynen i I have the right to destroy myself. Att det bara är kvinnor som tar hjälp av den mystiske halvguden ska nog vara ett utslag för att de är starkare och männen sitter för djupt fast i sina eländiga deppliv. Men det blir något annat, särskilt som alla jag-personer här är män, alla kvinnor ses ur manligt perspektiv. Kvinnorna blir lite mystiska och ouppnåeliga. Så där piedestalplacerade som jag har så svårt för. Och sexualiserade. Detta sammantaget med att jag tycker att boken tar alldeles för lätt på självmordstemat och depressionens verkningar gör att jag känner mig ganska äcklad efter att ha läst ut. Något av det smutsiga från Seouls bakgator har fastnat på mig.

Hela texten hittar du alltså här.

I HAVE THE RIGHT TO DESTROY MYSELF
Författare: Young-Ha Kim
Förlag: Harcourt books (2007)
Översättare: Chi-Young Kim
Köp den t.ex. här eller här.