Fiktiviteter ~

Det här läser jag ikväll – lite död, lite drama, lite (P. D) James Austen. En klassikerhyllning av bästa märke. Vad läser ni?

Det är naturligtvis lite väl tidigt för att börja tala om årsbästalistor och dylikt men det är lika naturligtvis aldrig för tidigt att börja förbereda sig. I år tänkte jag köra ett lite annorlunda upplägg för att utse de allra bästa här på bloggen. Nu ska två böcker plockas ut varje månad, de allra bästa och de största läsupplevelserna. Till dessa kommer jag att lägga tre ”wildcards” i december, tre böcker som inte kommit med på den där listan under året men som kanske växt med tiden. Allt som allt plockar jag alltså ut 15 särskilt bra böcker och i slutet av året presenterar jag precis som 2011 en topp tiolista.

De böcker som förtjänat plats på listan från januari är: Generation Loss av Elizabeth Hand och Det stora huset av Nicole Krauss. Januari var en väldigt bra läsmånad och det var inte helt lätt att välja ut enbart två böcker, vilket är ett problem jag gärna genomlever igen. Varför inte varje månad?

Vilka var era januarifavoriter?

Jag är inte så mycket för baksidestextsrecensioner (sådana som enbart innehåller baksidestexten och sen ett betyg från läsaren), de fyller säkert en funktion men lockar mig sällan till egen läsning. Men ibland händer det att man dyker på en bok som känns totalt omöjlig att sammanfatta men där förlaget lyckats desto bättre och Besatta av Elif Batuman är definitivt en sådan bok. Baksidestexten lyder:

Om du bara ska läsa en bok om konferensplanering, Isaac Babel, Leb Tolstoj, pojkbenstävlingar, jätteapor, uzbekisk poesi, det intellektuella livet och själens uppgivenhet – DET HÄR ÄR BOKEN FÖR DIG!!!

Så sant som det är skrivet… Besatta är en sanslös och absurd berättelse, eller flera berättelser egentligen, om en litteraturforskare som blir besatt av den ryska litteraturen, som reser på en påtvingad semester i Samarkand, som ständigt är fel eller lite sen – hon bevistar en Tolstojkonferens i fyra dagar utan att byta skjorta eller flip flops – som vet mycket, älskar mycket och har en sann förmåga att återge sin upplevelser och tillkortakommanden på ett synnerligen humorsitiskt sätt. Så jag säger som baksidestexten, vill du läsa en bok om en massa dråpliga situationer, om ryska författare och om klassiker – då är det här boken för dig!

~Natur & Kultur, 2012 / Recensionsexemplar~

Möjligen hänger det ihop med den där ibland påkomna lässtressen som jag skrev om häromdagen. eller så är det ett personlighetsdrag impregnerat i lathet. För jo, jag är ganska lat. Möjligen är det bara en fix idé, men oavsett vilken förklaringen är så har jag dokumenterat svårt att ta mig an läsprojekt. Eller i alla fall så har jag självbilden att jag är sån. Om en bok är tjockare än 500 sidor så backar jag några steg och är det dessutom en del i en serie så blir jag ännu mer skeptisk.

Förvisso har jag läst en hel del serier (Isfolket, Stad-serien och Sookie för att nämna några ur olika delar av mitt liv) men jag har undvikit väldigt många fler enbart för att de är serier. Jag vet ju att jag inte måste läsa alla böckerna bara för att jag testar den första men jag blir alltid lite rädd att jag ska vilja. Och swoosch så har man dragit på sig tio nya böcker att läsa, liksom. Ett aktuellt exempel är Knausgård, han med kampen. Hade han kämpat sig färdig i en bok så hade jag kanske läst om det (med betoning på kanske för han faller ändå inom den där ”gubbe navelskådar ur eget perspektiv”-genren) men sju böcker? No Way! Att jag sen har gett mig på att läsa första delen i snortjocka ”A song of Ice and Fire”-serien är en helt annan sak. Där hade jag drivkraften att läsa första boken innan serien kommer på svt och att jag sedan skulle stanna där och inte läsa vidare. Tjenare, det kommer ju att gå finfint det. Är redan fast som i ett skruvstäd och sen ligger x (jag väljer här att inte ta reda på hur många det egentligen är) lika snortjocka böcker till och väntar på mig. Lite snark, lite jippi.

Konstateras kan att jag är rädd för tegelstenar och för tegelstensserier. Konstateras kan samtidigt att det är skillnad på projekt och projekt också i min värld. Det är väl sällan jag håller mig borta från serier eller tjockböcker bara för att de är serier eller tjockböcker men jag blir nog lite extra benägen att hitta fel hos dem i förväg. Kanske är det ett tecken på att jag är inskränkt och fördomsfull i min läsning, eller så är det helt enkelt så att jag är utrustad med en i alla fall liten gnutta självbevarelsedrift…

Hur tänker ni – gillar ni serier och storslagna läsprojekt? Finns det boksorter som ni undviker av vana eller är ni öppna för alla sorters läsning?

Ännu en mytserie-bok, ännu en stor författare som tolkar en känd myt och ännu en utmaning från boktolvan. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om boken. Är den bra? Inte på det sätt att den griper tag eller intresserar mig. Språket känns överlastat och jag känner inte att Byatt adderar något till myten om asagudarna. Är den då dålig? Nej, inte det heller. Den är mer ansträngd än dålig skulle jag säga, jag hittar ingen riktig passion i texten. Ett problem är också att jag intresserar mig mycket mer för kringberättelsens bleka flika som kämpar sig igenom krigsåren i England än jag bryr mig om Tor och Oden och gänget. Tyvärr får jag allt för lite av flickan för att bli nöjd. Efter upplevelsen med Grossmans Lejonhonung har nu mytserien alltså dippat igen. Berg- och  dalbanan fortsätter…

När det gäller Byatt så ska jag ändå ge henne en ny chans, och då blir det Possession (som väntat i bokhyllan allt för länge snart).

~Canongate, 2011~

Ni har väl inte missat att vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris 2011 har offentliggjorts idag. Inte helt förvånande och mycket välförtjänt blev det Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg som tog hem bucklan (eller äran då). Jättekul tycker jag som naturligtvis röstade på den (tillsammans med min evigt omtjatade Antiloper av Ester Roxberg och Christoffer Carlssons fina glesbygdsskildring Den enögda kaninen).

Grattis Sara och Mats och grattis till alla oss som läst Cirkeln och nu i vår har fortsättningen, Eld, att se fram emot

I perioder av mitt läsarliv har jag kämpat med stress av olika styrkor. Ibland har det varit böcker som jag känt att jag borde läsa (klassiker och hyllade böcker mestadels) som ställt sig som hinder för läsglädjen. Oftare har det varit kurslitteratur som måste läsas och som inte sällan varit stentrist men likväl ställt sig framför lustläsningen och sträckt ut tungan. Ibland har det varit en typ av lyxstress som drabbat mig, en sorts overloadvariant – den där ”det finns hur många böcker som helst som jag vill läsa, hur ska jag hinna och var ska jag börja”-stressen. Den har drabbat mig nu.

Bokhyllan dignar av olästa böcker som jag längtar efter att läsa, biblioteket lockar med blivande älsklingar varje gång sätter min fot där (=varje dag) och så finns det nya författarskap att utforska (Elizabeth Hand och A.S. Byatt till exempel), böcker som filmatiseras och blir tv-serie (A Game of Thrones…). Det finns så mycket jag vill läsa med omedelbar verkan att det liksom sätter stopp till och med när jag till slut försöker skriva en lista över i vilken ordning jag ska avnjuta dem. Jag vill inte bortprioritera eller senarelägga en endaste liten titel. Och en slalomläsning av 20 titlar är nog ändå inte att rekommendera. Min bästa lösning för tillfället är att tala lugnande till mig själv och försöka intala mig att jag har all tid i världen, att jag kan koncentrera mig på en bok i taget och att en god bok är värd att vänta på. Idel lögner alltså (nästan i alla fall). Det går så där kan jag säga men jag tror ändå att jag är på väg ur den värsta fasen, mycket tack vare Joan Didions Ett år av magiskt tänkande som är en bok som omöjligen kan läsas med halva hjärnan upptagen av att tänka på nästa läsprojekt. Fullständigt krav på närvaro är nog precis vad jag behöver.

Hur är det för er – drabbas ni någonsin av den här sortens lässtress och hur botar ni den i såfall, alla huskurer emottages tacksamt!

Det har blivit lite av en tradition att den första boken som dimper ner i brevlådan varje år är en ny roman från Amanda Hellberg, en Maja Grå-roman. Ok, det har hänt två år på rad nu men det kan väl ändå kallas för en tradition? Förra årets bok, Döden på en blek häst, sveptes jag totalt in och med av. Delvis tror jag att det beror på en optimal läsförutsättningar med småfeber, varm filt i soffan och godispåsen bredvid, plus en hel dags läsmöjlighet utan andra krav. Och sen var den rätt uppslukande också med internatskolemiljö och Oxford och allt vad det var. Dessutom minns jag den som läskigt obehaglig.

Årets bok handlar också om Maja som står i begrepp att flytta till Skottland med sin pojkvän. Hon bosätter sig i huset med det fantastiskt fantasieggande namnet Tistelblomman och det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar hända – något som rör sig i ögonvrån, frysningar längs ryggraden, nyckelhålet och så alla de där viskningarna från byinnevånarna som aldrig verkar vilja tala klarspråk.

Låt mig direkt klargöra att Hellberg ligger på plus redan från början för finns det något som lockar min fantasi mer än Oxford och London så är det Skottland. Och att få bo i de skottska högländerna i ett småruckligt hus har varit en dröm sedan barnsben. Så det är ett mycket bra sätt att tvinga mig att läsa vidare om Maja. Och så är det ju alltid ”trevligt” med hemsökta hus. Och det är lite småruggigt det här, en natt när jag tvingades (av små sparkande barnben) kliva upp mitt i natten och lägga mig i soffan i vardagsrummet och blev utlämnad åt nattens tystnad (och kattens klampande steg naturligtvis) flimrade det lite Tistelblomme-bilder i mitt huvud. Inte kul alls faktiskt.

Tistelblomman är en ganska långsam bok som sedan stegras väl mycket de sista kapitlen. Det är lite för många outtalade varningar, lite för svårt att förstå varför folk håller så tyst. Drivkrafter och förklaringar köper jag inte rakt av, men det är en mysigt ryslig liten berättelse ändå och jag gillar Maja som karaktär. Hon är skadad naturligtvis men också under utveckling. Maja är någon som lär sig att leva och det gillar jag att följa med på.

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

När jag härom dagen sonderade terrängen om intresset för att läsa/läsa om och skriva om något av Jonas Gardell var intresset riktigt stort. Jättekul eftersom jag själv verkligen vill göra en omläsning men nog behöver sparken i baken från mina medbloggare. Jag har ännu inte bestämt vilken bok jag ska läsa men jag är väldigt sugen på att ta tag i det nu och dessutom få dela upplevelsen med andra.

Mitt förslag på datum för publicering av våra inlägg är lördagen den 11 februari. Tanken är att vi på en och samma dag, lite utspritt i tid, ska publicera våra inlägg om en Gardelläsning vi gjort nyligt eller för länge sedan. För att kunna sprida ut inläggen under dagen så vill jag gärna att ni skickar ett mail till mig (fiktivahelena@gmail.com) och berättar att ni vill vara med (senast den 8/2). Sen gör jag ett schema över alla inläggen. Den som inte har en egen blogg får gärna skriva ett gästinlägg här i bloggen, skriv bara att du vill göra det i mailet du skickar.

I min läsning av mytserien har jag nu kommit fram till David Grossmans bok om Simsonmyten. Snarare än att vara en skönlitterär omtolkning är detta en analytisk diskussion utifrån religion, språk och psykologi. Vem var Simson, varför resonerade han som han gjorde och varför måste han vara så oustägligt ensam? Grossman skriver sin analys med vass, ofta humoristisk och samhällskritisk penna. Jag lär mig massor om hans Israel men också mycket om den bibliska och judiska myten och dess betydelse i dagens realpolitik. Det här är ett oerhört bra exempel på hur det förgånga tar plats i nuet och spelar en viktig roll. Den är också viktig för att belysa hur myter används och hur också bibelns berättelser kan ha skrivits med politiska syften, som dessutom är relevanta för många än idag.

David Grossmans Lejonhonung ger mig, efter min lite svajiga upplevelse med Jeanette Winterson, hoppet åter när det gäller mytserien.

Med anledning av August Strindbergs uppmärksammade födelsedag uppmanar Lyran denna vecka till framlyftande av klassikerfavoriter. Jag tackar ödmjukast för att det inte handlar om tre Strindbergfavoriter då jag bara lyckats läsa Mäster Olof och novellen Ett halvt ark papper för väldigt länge sen och de kan nog i och för sig räknas som favoriter men utgör dock bara två sådana så jag skulle ha lite svårt att fylla på med en till. När det gäller svenska klassiker över huvud taget så har jag dock lite mer att välja på. Mina tre favoriter (eller tre av mina favoriter kanske vi ska säga) är:

Hjalmar Söderberg är en av mina allra största favoriter. Hans språk är fenomenalt liksom hans öga för samtiden. Än så länge så har jag en del av hans produktion oläst men jag anar att det inte kommer hålla sig så särskilt länge. Favoriter av favoriten är Den allvarsamma leken (som ju också jubilerar i år) och Doktor Glas. Förstås.

Älskade Selma Lagerlöf har skrivit en hel hög svenska klassiker som jag älskar. Också av henne har jag fina saker olästa, inte minst Jerusalem och Gösta Berlings saga. Min absoluta favorit bland Selmas diktning är, i svår konkurens, Kejsarn av Portugallien.

En av mina största läsupplevelser är fortfarande Harry Martinssons Aniara. Det där oerhört mörka, tunga och övergivna i den där besättningen som svävar mot sin avlägsna död i universum och drömmer om det förflutna. ”Svårt att andas”-känslorna var påtagliga när jag satt i min allra första egna lägenhet och läste högt för mig själv ur Aniara. Jag tror inte att jag blev mig lik efter det.

Oj då, jag hade visst utlovat någon sorts Gardellomläsningsaktivitet här under 2012 års första månader. Hur har ni det, är ni fortfarande intresserade av att läsa och skriva om Gardell och att kanske göra det en speciell dag så att vi alla kan läsa varandras inlägg och diskutera samtidigt? Själv har jag inte hunnit välja vilken bok det är som ska få äran att bli omläst ännu men ett beslut närmar sig. Allra troligast blir det Frestelsernas berg eller Fru Björks öden och äventyr igen.
Så vad säger ni, ska vi köra ett Gardellrace om någon helg? I mitten eller slutet av februari kanske? Säg vad ni tycker så spikar jag i så fall ett datum och styr upp lite för att samordna skriverierna. Och det går, precis som jag sa förra gången alldeles utmärkt att skriva ett gästinlägg här om man inte har en egen blogg.

Uppdatering: Det är verkligen jätteroligt att så många är intresserade av att vara med, jag återkommer i veckan med förslag på lämplig helg att sampublicera och lite annan info om upplägg osv.

Ni som befinner er i Göteborg med omnejd har väl inte missat att det vankas bokbloggsträff den 29/1? För mer detaljer och anmälan tittar ni in hos Enligt O senast den 25/1. Själv befinner jag mig turligt nog i Göteborg för ett möte och familjemys på lördag och söndag och lyckas därmed klämma in en efterlängtad bokbloggbrunsch i schemat. Hoppas vi ses där!

Andra delen i ungdomsserien Vampyrerna i Morganville kommer ut på svenska i dagarna. Jag tyckte att den första delen i serien, Glashuset, var helt ok underhållning men hade ändå vissa invändningar och landade väl i någon sorts känsla av att jag inte riktigt kan räkna mig till målgruppen längre…

I Döda flickors dans är Claire och hennes vänner från Glashuset tillbaka. De är insyltade i intriger bland såväl människor som vampyrer och livet hänger minst sagt på en tunn tråd. DFD bjuder på lika delar action och bultande tonårshjärtan. Jag gillar naturligtvis tanken att lyfta idén om att ont och gott aldrig är okomplicerat och att dessa båda ytterligheter ytterst sällan visar sig i sin rena form. Stör mig gör jag dock på att Claire är så naiv, visst hon är 16 år men ändå… Var man sådär aningslös som 16-åring? Å andra sidan är kanske boken skriven för dem som är snäppet yngre och då kan det kanske vara bra/funka att vara lite pedagogisk och tillrättalagd (men är det tillrådligt att förespegla att unga killar är riktigt så chevalereska?).

Döda flickors dans är precis som sin föregångare helt ok underhållning för stunden. Jag saknar lite jäklar anamma i Claire (men det är förstås orättvist att jämföra henne med Katniss), lite mer djup och smärtsammare svärta. Jag skulle vilja känna mer med karaktärerna helt enkelt. Kanske hade jag gjort det om jag var 16 (eller 14) år gammal? Det är mycket möjligt att det är mig det är fel på i det här fallet och för målgruppen kan det här säkert vara alldeles, alldeles underbart läsvärt och bra (jag är till och med rätt säker på att det faktiskt är så, jag hade slukat det här med hull och hår som en lite yngre upplaga av mig själv). Själv sätter jag nog ändå punkt vid den här boken och låter tonåringarna ha Vampyrerna i Morganville för sig själva. Nästa bok kommer på svenska i höst, för er som inte är lika gamla och buttra som jag förstås

~Styxx fantasy 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Döda flickors dans: Swedish Zombie, Bokälskarinnan

Jag gillade Ninni Schulmans deckardebut, Flickan med snö i håret. Jag gillade den trots att den utspelade sig i min uppväxtstad. Trots alltså, jag hade svårt med alla detaljerna som stämmer så bra och som gjorde hela läsupplevelsen alldeles för påtaglig för mig. Jag började fundera kring om den karaktären kunde motsvara den personen i verkligheten och jag kände ett tvång att hela tiden hänga med i geografin (och jag är annars också allergisk mot kartor och liknande i romaner, tittar i princip aldrig på dem). Det kombinerat med att jag tycker synnerligen illa om den stad som utgör bakgrund till båda Schulmans deckare gjorde Flickan med snö i håret till en utmaning för mig.

Nu har bok två i serien om journalisten Magdalena Hansson och poliserna i Hagfors polishus kommit. Den heter Pojken som slutade gråta och rör sig kring en pyromanintrig som är minst sagt spännande. Min oro inför läsningen av boken handlade inte om ifall jag skulle köpa intrigen eller ej, utan gällde snarare om jag skulle kunna släppa tanken på ”mitt” Hagfors och låta det bli Magdalena Hanssons Hagfors. Det kunde jag faktiskt, delvis tack vare att våra bilder av staden på i alla fall några plan är densamma, inte minst symboliserade av Ninni Schulmans skarpa och säkert för utsocknes läsare obemärkta instick i dagsaktuella debatter – storskoledebatten, kärleksrelationerna i kommunhuset osv.

Men framförallt faller jag för Pojken som slutade gråta av den anledningen att jag gillar de här personerna och deras relationer. Jag bryr mig om hur det går för Christer Berglund och hans flamma. Hur Petra klarar relationen till barnen och hur Magdalena och Petter egentligen ska hitta balansen mellan nuet och det förgångna. Alla känns väldigt jordnära och bekanta, som om de vore jag eller någon jag känner. Ett extra plus till boken också för att Schulman lyckades få mig att gråta över upplösningen, så himla sorgligt!

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~