En helg

Ungefär hela den här helgen har gått åt till att ta in och bearbeta två kulturella uttryck, två riktigt fantastiska och smärtsamma kulturella uttryck som väckte oanade sorgeminnen i mig. Precis så som det är när det är som bäst. En bokrecension kommer förstås vad det lider men för nu nöjer jag mig med att rekommendera och samtidigt utfärda försiktighetsvarning för denna bok respektive film:

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Och sen avslutade vi den av bokläsning sorgtyngda lördagen med en av de tyngsta och absolut bästa filmer jag sett. Någonsin.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 15 Sep 2018 kl. 11:47 PDT

Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

Making a murderer

Några år efter alla andra har jag nu precis avslutat tittningen på Netflix-serien Making a murderer och vad kan man säga? Jo, jag kan säga att den är helt jäkla ogenomträngligt förfärlig. Jag vet inte när jag mådde så dåligt av något som jag gjort under de här tio avsnitten. Jag fick ta till överlevnadsmekanismer som att sticka intensivt på sjal för att kunna ha lite ofokus, och att tvätta hjärnan med komediserie efteråt. Det har varit förfärligt.

Att det varit förfärligt för mig är förstås väldigt småttigt att framhålla i sammanhanget…

Making a murderer är bra, oerhört dramaturgiskt imponerande. Det är förstås väldigt vinklat, det är alla dokumentärfilmer, jag förstår att det finns en del jag inte får veta, men det är ändå galet fascinerande och förfärligt som det är. Värst är inte Steven Averys situation, värst är det att se 16-åriga Brendon Dassey ledas av polisens utredare in i en berättelse som är uppenbart falsk, men som han inte tar sig ur.

Jag vet inte efter att ha sett serien vem som mördade Teresa Holbach. Jag tror inte att det var Steven Avery, jag är rätt säker på att det inte var Brendan Dassey. Alternativen, just nu kretsar (försvarets) misstankarna kring Brendans bror och styvfar, är alla fasansfulla. Oavsett vilket kan jag tycka att också denna gång (som nästan alltid i true crime-sammanhang) hamnar offret i bakgrunden. För Teresa Holbach finns ingen rättvisa att få, hennes liv är över och troligen kommer hennes död inte ens leda till att rätt gärningsman spärras in och hindras från att begå fortsatta brott. Igen (det är ju det som är det värsta med det första fallet där Steven Avery satt fängslad i 18 år för en våldtäkt medan den verklige gärningsmannen gick fri och förgrep sig på kvinnor). Det är så genomgripande sorgligt alltihop.

Återbesök i West Memphis

Jag såg, i min allmänna true crime-förhäxning i somras, om den tredje Paradise lost-filmen. De första två orkar jag inte någonsin igen, men den sista bär ju någon form av happy ending. Eller inte.

De där filmerna gjorde något väldigt speciellt. Långt före Making a murderer satte de sökljuset på ett fall som begravdes av myndigheterna. Det är hjärtskärande att se de tre oskyldigt dömda männen (som var pojkar när de först greps) sitta på presskonferensen efter att de tvingats göra en sk Alforduppgörelse där de kan hävda sin oskuld men måste svära sig skyldiga (för att delstaten ska slippa oroa sig för skadeståndskrav). Hur orättvisan äter dem, hur Jason Baldwin med tårar i ögonen berättar att han inte ville, att han ville kämpa för rättvisan men att han ändå gjorde det för att ”de ville döda Damien” och Damien Echolls tackar honom för sitt liv. Det är så förfärligt. Och de mördade barnens föräldrar som vet att mördaren för alltid kommer att gå fri eftersom delstaten bestämt att sätta skyldigstämpel på de som inget gjort, för att det är enklare så.

West Memphis 3 lever sina liv idag. Det gör också den verklige mördaren. Men inte Christopher Byers, Michael Moore eller Stevie Branch. Ingenting har hänt. Det är som det alltid varit.

Mina tidigare inlägg om filmerna kan du läsa här.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

När jag läst ut I’ll be gone in the dark skrev jag något på instagram om att jag aldrig skulle kunna sova igen. Sanningen var den att boken redan stulit nattryggheten från mig flera veckor tidigare. Jag började läsa den, gjorde paus och läste sen ut större delen av boken i ett svep. Redan från första sidan åt den sig in i det undermedvetna och väldigt medvetna. Redan från första ordet förde den med sig märkliga ljud om natten och en oförmåga att stänga dem ute.

Michelle McNamara la en stor del av sin tid och, skulle det visa sig, sitt liv åt att gräva ner sig i den serieförbrytare hon benämnde Golden state killer. Det är väldigt sorgligt (inte det mest sorgliga i allt, men ändå sorgligt) att hon avled innan polisen slutligen knackade på rätt dörr och förde den så länge eftersökte och gäckande mot rättvisan. Hon drömde om det, inte att själv vara den som ”fångade”, men att vara med och veta att det blev gjort och att hon spelat en liten roll. Det tror jag att hon gjorde, genom att sätta ljuset på brotten och vända lite på stenarna en gång till. Genom att inte låta hans brott och offer falla i glömska.

I’ll be gone in the dark är en av de allra mest skrämmande böcker jag läst, för att Golden state killer var så särdeles ohotad. Hur kan man våldta över 50 kvinnor och döda mer än 10 människor utan att lämna avslöjande bevis efter sig? Det skrämmande ligger förstås också i att han tog sig in i människors hem, förgrep sig, sökte igenom, mördade par, gick över alla gränser till vad vi tror att vi vet. Det är svårt att inte tänka sig hur det skulle vara att väckas av en ficklampas ljus i ögonen…

Det bästa med den här boken är verkligen inte beskrivningen av morden (och mördaren är ointressant i sig eftersom han inte fanns annat än som en skugga när boken skrevs och eftersom han är det nu också), det är Michelle McNamaras självreflekterande. Hur hon ser likheter mellan sitt och andras sökande med mördarens stalkande av sina offer. Hur hon känner och beskriver passionen som blir besatthet, och kanske framförallt tror jag hur hon aldrig låter sig eller mig se den som något negativt, något att trycka undan. Jag blir också titt som tätt besatt av saker, sånt jag utforskar eller gör (inte så till den milda grad som Michelle, men det kanske också är en fråga om att låta det hända och vad man blir besatt av), men jag drabbas alltid av ett mått dåligt samvete när det händer. Visst finns det väl viktigare saker som jag borde ägna mig åt? Men Michelle McNamara lär mig att det kanske faktiskt inte finns det. Det ska jag bära med mig långt efter att jag förträngt den där smygande, mördande, vidriga ynkryggen till mördare. Jag ska minnas Michelle McNamara och glömma honom, det känns som en passande hedersbetygelse till en kvinna som gick ur tiden allt för tidigt.

I’LL BE GONE IN THE DARK
Författare: Michelle McNamara
Förlag: Faber & Faber(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker, Marcus på BokhoraBeroende av böcker

Bäst bland brottsligt och sant

Veckans utmaning på Kulturkollo går ut på att lista topp 3 verkliga brottsskildringar. Jag har själv hittat på utmaningen, men kan förstås inte hålla mig till spelreglerna. Här kommer mina 7 (eller 10 om vi ska räkna rätt…) allra bästa filmer och böcker inom genren true crime (utan inbördes ordning):

Paradise lost 1-3 (The child murders of Robin Hood hills, Revelations, Purgatory)
Jag har skrivit en hel temadag av inlägg tillsammans med Beroende av böcker om de här filmerna och West Memphis 3. Jag kommer skriva ännu mer under veckan som kommer. De här filmerna saknar egentligen motstycke när det kommer till hur drabbande de är och hur mycket de bidrog med. Det är ingen lätt sak att ta sig igenom dem (vilket framgår med all önskvärd tydlighet här), men det är värt det.

I skuggan av ett brott av Helena Henschen
Jag har alltid läst mycket om historiska brott och det här är nog den skildring jag tycker allra mest om. Helena Henschen skrev om ett uppmärksammat mord i den egna familjen och hur det påverkat flera generationer.

Med kallt blod av Truman Capote
Den här klassikern har jag läst först i sommar. Den är en fantastisk upplevelse och jag kommer utveckla mina tankar kring den på söndag här och på Kulturkollo.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara
Ännu en bok som jag skriver om den här veckan och som lämnade mig sömnlös i sommar. Oerhört fascinerande och bra.

Min vän Dahmer av Derf Backderf
Handlar inte mycket om brott, men om en brottsling. Den är ett försök att förstå att en människa man växt upp med blev en av världens mest omskrivna seriemördare. Läs min recension här.

The Jinx
För mig är det här, och inte Making a murderer (som jag sett först nu och skriver om här i veckan), den ultimata true crime-tv-serien. När Robert Durst tror att mikrofonen är avstängd där på slutet… ”Blodet isar sig” är ett uttryck som jag förstod innebörden av först i det ögonblicket. Läs min text om serien här.

Fallet Mary Bell och Ohörda rop av Gitta Sereny
Egentligen är väl hennes bok om en annan brottsling, krigsförbrytaren Albert Speer hennes magnum opus, men berättelserna om Mary Bell är också oförglömligt. Hon berättar alltid helt utan att förenkla och försjunka i sentimentalitet. Jag är fortfarande lite sur över att hon inte hann få nobelpriset i litteratur.

Det är mina favoriter – vilka är dina?

True crime för hela slanten

Den här veckan är det jag som basar över Kulturkollos tema och det betyder som så ofta mörker och hemskheter. Den här gången ägnar vi oss åt verkliga brott. Inledningsinlägget hittar du här. Också här på Fiktiviteter kommer jag att ägna mig åt brott och det blir bland annat inlägg om Making a murderer som jag sett alldeles nyligt, ett återbesök i West Memphis och en del om böcker som ”förgyllt” min sommar (läs: skrämt vettet ur mig och stulit min nattsömn).

En valdag

Idag är det dags. Jag ska alldeles strax bege mig iväg till vallokalen, med barnen i släptåg för ett styck demokratisk upplevelse (det blir med all säkerhet den sedvanliga föreläsningen om rösträttskamp och sånt också). Jag tycker att det är en stor och fin sak att få rösta. Det är ingen självklarhet vilket omvärlden och historien visar oss om och om igen. Det är en plikt och ett privilegium.

Den här valrörelsen har varit ännu mer unken än vanligt, med färre sakfrågor och fler uttryck för ohöljd rasism och hat. Det är lätt att förtvivla inför samhället och utvecklingen. Men jag tror att det är viktigt att försöka bekämpa den där känslan av uppgivenhet. Vi måste fortsätta tro att det är värt att slåss för samhället, för oss, för barnen. Det kan bli bra. Om vi gör det tillsammans. Mitt sätt att kämpa vidare är att idag omfamna allvaret och rösta för ett mänskligare, mer inkluderande samhälle (och inte minst på en politik som tar ansvar för miljön så att vi har något gemensamt att förhålla oss till över huvud taget).

Och så lämnar jag er med en tanke som jag stulit från mig själv, från Kulturkollo, där jag avslutar min valdagsreflektion 2014 såhär:

Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på ”Torchwood: Children of earth” i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan ”Vad är en människa?”. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer är den första bok som översätts till svenska av Alma-belönade Jacqueline Woodson. Det kommer förstås inte vara den sista, får det inte vara. Det är också den första av hennes böcker jag läser och jag måste säga att jag är totalt tagen av den.

Brun flicka drömmer är en självbiografisk skildring av en uppväxt i amerikanska södern mitt under förändringsprocessen som drivs av  medborgarrättsrörelsen. Kampen är svår, livsnödvändig och påtaglig. Känslan av att betraktas som en andra klassens medborgare allerstädes närvarande.

Brun flicka drömmer handlar om sådant som är igenkänningsbart från alla barndomar. Familj, vänner, oförståelse inför vad de vuxna håller på med… Sorg, lycka, kärlek. Men på det stora hela är inte det här en bok om alla barndomar, den särskilda utsatthet som Jacqueline, hennes familj och allt för många andra upplevt och upplever är inte allas, men det gör det än viktigare att vi alla tar del av och försöker förstå den nu när vi ges chansen. Än viktigare tror jag dock att Brun flicka drömmer är ur ett representationsperspektiv, att det finns en brun flicka som drömmer och driver en berättelse.

Det jag särskilt fastnar för, förutom den nämnda utsattheten och rörelsen, är Jacquelines kamp med fantasierna och att skriva, hur hon alltid är ”den andra Woodson” eftersom storasyster är så briljant. Hur hon vill räcka till, men ofta känner att hon inte gör det. Sen fascineras jag mycket av det här med tron också, hur mormor är ett Jehovas vittne medan morfar inte är det, hur mamma inte är troende men ändå låter barnen leva som vittnen i skolan. Hur Jacqueline hoppas att gud ska se morfars godhet och låta honom komma in i himlen ändå, trots allt. 

Och så får vi inte glömma att det är prosalyrik, min favoritform när det kommer till litteratur, och dessutom riktigt bra prosalyrik.

BRUN FLICKA DRÖMMER
Författare: Jacqueline Woodson
Förlag: Natur och kultur (2018)
Inläsare: Athena Farrokhzad

Binas historia av Maja Lunde

Jag kan inte tänka mig en bättre tid att läsa Binas historia än i slutet av den konstiga sommaren 2018. Jag var rädd hela sommaren, för att värmen skulle ta kål på mig, för att skogen bakom huset skulle börja brinna, för att det här bara är början. Mot slutet av sommaren tänkte jag hela tiden på det jag inte hörde, insekternas surr.

Binas historia utspelar sig över tre olika tidsplan. I mitten av 1880-talet möter vi William som bekämpar sin depression med bistudier och konstruktionen av en ny bikupa, i början av 2000-talet kämpar biodlaren George för att behålla sina bin och 2098 lever Tao med konsekvenserna av bidöden som länge varit ett faktum. Alla huvudpersoner är intressanta, om än inte lika mycket hela tiden (mitt intresse för dem växlar med kapitlen, alla är de mitt huvudfokus under någon del av berättelsen), det är en ynnest att få lära känna dem.

Binas historia är en miljödystopi om något som börjat hända för länge sedan och visar på en hel rad möjliga konsekvenser av detta. Allt är skrämmande när det gäller miljön och det vi förstör, i verkligheten och naturligtvis också i fiktionen.

BINAS HISTORIA
Författare: Maja Lunde
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Översättare: Lotta Eklund, originaltitel: Bienes historie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går…

When she woke av Hillary Jordan

Premissen för When she woke är intressant, jag införskaffade boken för att den fanns med över en lista på böcker man ville läsa om man gillade Tjänarinnans berättelse (tillsammans med bland annat The power). I When she woke straffas kvinnor som förbrutit sig mot lagen hårt. Hannah vaknar upp på en sorts tillfällig fängelseavdelning efter en summarisk rättegång sen hon blivit påkommen med att ha gjort en abort. Straffet – hon har fått ett ämne injicerat som inte bara gör henne spårbar utan också färgar hennes skinn rött (rött är för de som dödat, gult är för mindre förseelser). Tiden på ”avdelningen” är vidrig, men det är när hon ska ut i samhället, med sitt brott så tydligt skrivet på sin hud som det blir hemskt på riktigt.

Det är ett radikaliserat, kristet samhälle som skrivs fram. Terror, naturkatastrofer och en pestliknande sjukdom som ändrat förutsättningarna för reproduktionen har ändrat samhället i grunden, och ändå är det förstås mycket som känns igen. Idag mer än någonsin. När jag läste Tjänarinnans berättelse blev jag arg, när vi var framme vid tiden för tv-serien kände jag en skräck i kroppen jag inte känt tidigare. Att läsa When she woke idag är att nästan inte kunna andas. Vi är så fruktansvärt nära ett samhälle där kvinnor inte äger sina kroppar, eller ska jag kanske hellre säga att vi är så många steg längre ifrån den utopiska tillvaro där vi gör det än vad jag hoppades, än vad vi var.

Jag tyckte mycket om Hilary Jordans debut, Mississippi, men jag tycker tyvärr inte riktigt lika mycket om When she woke. Den är intressant, skrämmande och tankeväckande, men den hade tjänat på att kortas lite (första halvan av boken är oerhört tät och välskriven, riktigt trollbindnade, sista halvan är något helt annat tyvärr) och på att författaren hade en tydligare vision om vad som är huvudsaken tror jag. Och så hade slutet gärna fått vara mer öppet.

WHEN SHE WOKE
Författare: Hilary Jordan
Förlag: HarperCollins (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

Jag är chockad! Visst visste jag att Kerstin Thorvall skriver bra, efter Det mest förbjudna och Jag är en blå bänk i Paris, jag visste, men ändå känns det nu som att jag inte riktigt förstod.

När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt. Jag trodde att det skulle vara en roman om arbetarrörelse och kanske politik och det är det väl kanske, men samtidigt inte alls. Hilma är så tvär och kantig och osäker att jag ömmar för henne direkt, det finns så mycket att känna igen. Det är så stort när hon får utbilda sig, bli lärarinna och uppfylla de drömmar hon inte visste att hon drömde. Sen möter hon läroverksadjunkten från den fina prästfamiljen, han som sjunger så fint och brinner för arbetarnas sak. Han som överväldigar henne med sin passion och som hon gifter sig med. Han.

Jag tror att jag ska låta er leva i den ovisshet jag levde i om ni inte redan läst och vet, det var en uppenbarelse att sakta inse vad det är som känns så fel. Men jag kan säga att Kerstin Thorvall är fantastisk på att skildra det som drabbar den lilla familjen, det blir liksom aldrig Sigfrids fel det där som han faktiskt inte kan lastas för, samtidigt som det han bör hållas ansvarig för blir så outsagt och förtiget, jag älskar det! Och den där familjen hans…

Jag tycker så oerhört mycket om När man skjuter arbetare (och den är mästerligt inläst av Gunilla Nyroos) att jag inte vet om jag vågar mig på att läsa nästa bok i serien.

NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Bonnier Audio (2014)
Inläsare: Gunilla Nyroos
Första delen i en serie.

Sommarens bästa 2018

Semestern och sommaren är över och jag har förstås lite läsning att redovisa. Här kommer mina bästa tips från perioden april till och med augusti, massor av riktigt fin läsning som jag rekommenderar som höstsällskap om ni inte redan är bekanta.

Mitt bästa april-augusti

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

The trespasser/Inkräktare av Tana French

Förlåten av Agnes Lidbeck

De sju goda åren av Etgar Keret

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn

Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Ædnan av Linnea Axelsson

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara*

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

Med kallt blod av Truman Capote*

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

How to stop time av Matt Haig

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell*

Binas historia av Maja Lunde

The end we start from av Megan Hunter*

 

*Recension kommer vad det lider.

Valet och kvalet osv

Så var den här då, valveckan, eller kvalveckan kanske man ska kalla det. Jag tycker ju att det här med själva röstandet är oerhört viktigt och rätt coolt. Visst är det en plikt, men också ett privilegium.  Precis som Patrik Lundberg i Berättelsen om Sverige (som jag recenserade i förmiddags) så brinner jag för det här med demokrati. Jag tror att det kommer märkas under veckan, alla böcker jag skriver om kommer på något sätt röra sig kring politiska frågor på något sätt.

På Kulturkollo har jag idag dessutom äran att hjälpa till att kicka igång ett tema om val och jag gör det rätt lättsamt genom att skönlitteraturtipsa i återkommande valtidsämnen som vård, skola och omsorg. Läsa där kan du göra här.

Berättelsen om Sverige av Patrik Lundberg

Det här är en typiskt bra bok. Den är informativ, lättläst men problematiserande, politisk men inte skriva på näsan-ig. Berättelsen om Sverige känns genomtänkt och samtidigt som skriven i ett enda svep, direkt ur hjärtat.

Berättelsen om Sverige och Patrik Lundberg riktar sig i första hand till unga människor i det att den informerar om hur saker och ting ser ut med vår yttrandefrihet, offentlighetsprincip och föreningsfrihet. Men jag tänker att också vi något till åren komna ungdomar kan behöva påminnas och tänka ett varv till om det där som vi tar för givet, men kanske inte alltid har koll på.

Patrik Lundberg brinner för demokratin och för att det är vi som gör den. Han vill att vi alla ska vara engagerade i samhället vi bygger och lever i. Jag känner ett oerhört starkt släktskap där och jag hoppas på att den här boken når många, många under år framöver. Det känns lite som en blivande folkbildningsklassiker.

Ett extra plus också för illustrationerna av Daria Bogdanska (som tidigare gett ut Wage slaves).

BERÄTTELSEN OM SVERIGE. TEXTER OM VÅR DEMOKRATI
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Inga fler levande begravda barn för mig!

Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker. Om jag tänker… När Sharon Boltons nya roman, The craftsman (den kommer i dagarna med svensk titel Hantverkaren), släpptes skaffade jag den genast till läsplattan, fast övertygad om att den skulle bli min bästa sommarläsning. Sen blir det då semester och avkopplande resa med lästid om kvällarna och jag börjar läsa. 

Redan från början inser jag vad det faktiskt står i baksidestexten. Det här är en bok om en seriemördare som mördat barn genom att begrava dem levande. Att bli levande begravd är mitt allra värsta mordsätt (sen Spårlöst försvunnen med Jeff Bridges), jag kan liksom inte värja mig när det dyker upp. Och här är det barn dessutom, lika gamla som mina barn. Och det beskrivs väldigt närgående och känslomässigt hur de har det där nere i sina kistor. Jag står helt enkelt inte ut! 

Efter en liten diskussion med mig själv kom jag fram till att man faktiskt inte måste läsa böcker man mår fysiskt och psykiskt dåligt av, även om de kanske är bra.

Ni som är lite mindre kräsmagade och tuffa hittar förstås boken på närmsta bokhandel (eller här och här) och på ditt bibliotek. Läs om ni orkar… Själv har jag gått vidare till snällare böcker.

The duchess war av Courtney Milan

Sällan har jag varit så ovän med en bok som med The duchess war. Och jag vet inte ens vad det beror på, boken är nog inte ens särskilt dålig…

En av anledningarna till att jag bråkat med den här boken och kämpat med att få den utläst i över ett år är troligen mina sjukt höga förväntningar. Jag älskade novellen som föregick, The governess affair, och tycker nog fortfarande att det är den bästa romance-bok jag läst. Då blir det svårt att mäta sig.

Sen blir jag inte särskilt förtjust i vare sig henne eller honom heller, trots att de möts för första gången i ett bibliotek. Och så pratas det så mycket, ska tas så många omvägar om klassamhälle och civilkurage och allt möjligt som förstås är intressant, men här blir det lite pladdrigt.

Boken är utläst i alla fall och jag ger inte upp om Courtney Milan, jag bestämmer att med ett så fabulöst första möte förtjänar hon en ny chans. Jag läser vidare.

THE DUCHESS WAR
Författare: Courtney Milan
Förlag: Femtopress (2013)
Första (eller bok 1,5 eller andra beroende på hur man räknar) boken i Brother sinister-serien. Föregås av The governess affair
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

How to stop time av Matt Haig

Jag har inte läst någonting av Matt Haig tidigare och jag skulle väl inte säga att How to stop time (eller Historieläraren som den heter på svenska) är en perfekt bok, men jag är ändå beredd att utropa Matt Haig till någon slags geni. Boken är som sagt inte perfekt, den är väldigt, väldigt bra, men har sina små luckor. Men så finns där också passager, formuleringar och tankar som är så briljanta att de lyser upp allt det andra.

Bokens huvudperson, Tom, har levt lite drygt 400 år. Han är trött. Just nu är han, på egen begäran, historielärare på en högstadieskola i London. Han har huvudvärk på grund av allt han måste hålla ordning på, allt han inte får avslöja och allt liv som levts som aldrig får berättas om. Tack och lov väljer han att berätta för oss läsare. Och vilket liv det är! Själv blir jag förstås mest gripen av och alldeles kär i den historiska delen av berättelsen. Smygtitten in i vardagsliv på 1600-talet, kärleken, misären, sjukdomen, vardagligheten. Jag tycker så mycket om det och så tycker jag om människorna. Jag tycker om Tom. Och Matt Haig. Jag gillar hur han berättar och är sådär snusförnuftig som bara en 400-årig huvudperson tillåter en att vara, utan att jag blir irriterad. Det är nästan så att jag misstänker att det är en självbiografi, så som skenet av livsvisdom hålls uppe.

Jag längtar lite efter att se det här som film, och jag kommer absolut att läsa vidare i Matt Haigs bibliografi.

HOW TO STOP TIME
Författare: Matt Haig
Förlag: Canongate (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bina’s books, Ugglan & boken