Fallet Vincent Franke är något så ovanligt i min läshög som en berättelse om Stockholms undre värld med gangsters, trafficking och knark.
I min värld är det långt ifrån självklart att jag ska tycka om och läsa ut en sån bok. Men Christoffer Carlssons språk är mestadels väldigt drivet och inledningen leder rakt in i berättelsen på ett fint sätt.
Boken kretsar kring Vincent som precis släppts ur häktet där han suttit misstänkt för knarkinnehav. Han är morfinist och djupt nedsjunken i sitt beroende. Strax efter hemkomsten dyker en vän upp med en okänd kvinna som Vincent beordras övervaka i sitt hem. En försiktig vänskap, eller i alla fall ett samförstånd, växer fram mellan de båda och ska senare utvecklas till en slag Bonnie och Clyde-relation.
Det finns mycket positivt att säga om den här boken. Språket är bra, vissa kapitel lyser verkligen av briljans (särskilt har jag svårt att släppa ett kapitel med Vincent och en katt) och berättelsen drivs snyggt framåt. Men det finns sånt som är mer problematiskt. Hela berättelsen känns som ett enda långt rus och jag har svårt att hänga med och förstå drivkrafter ibland. Varför blir Vincent kär i Maria (om det nu är det han blir)? Varför gör han som han gör, varför gör andra som de gör, varför, varför, varför? Men det är helt ok att inte få veta allt i en bok. Däremot känner jag att jag saknar några pusselbitar när det gäller Maria – vem är hon egentligen? Vad känner hon? Varför slutar det som det slutar för henne? Det är förstås sånt som jag kan fundera vidare över själv men jag skulle gärna ha velat ha lite mer hjälp.
Fallet Vincent Franke är utgiven på Piratförlaget. Utgivningsår: 2010
Nu ställde du till det för mig ;-). Den här boken hörde jag en hel del gott om på annat håll och la till på önskelistan. Men nu får du mig att tveka (vilket är bra, jag har inte tid att läsa alla böcker, men vill inte missa de omisstliga). Åtminstone hamnar den nu på kanskelistan.
nilla: Alltså, den är helt ok men inte riktigt min genre. Dessutom har jag läst så otroligt mycket bra böcker på slutet att den här inte riktigt når upp i den nivån. Jag tycker som sagt att den är helt ok men omistlig skulle jag inte vilja säga. Å andra sidan är det ju alltid intressant med nya svenska författare.