Frostskymning

frostskymningAtt gå in i Frostskymning, eller egentligen att gå in i Ondvinter och hela Berättelsen om Blodet, är som att gå ner till de underjordiska så som det beskrivs i boken. Jag vet inte om det är så klokt, jag vet inte om jag kommer att ta mig ut, det är bara att gripa tag i en tråd och hålla fast, och hoppas att det är den rätta.

Jag vet inte vad jag älskar mest med den här berättelsen. Att den är så vindlande kanske, att Anders Björkelid litar så fullkomligt på mig, att jag ska släppa taget och låta mig sugas med och in. Att där inte finns några ursäkter för det gamla traditionella patriarkatet, allt som händer är en diskussion och ett ställningstagande i relation till och mot det. Sunias kamp för att vara sin egen och gå sin egen väg må vara svår, men den är en fantastisk inspirationskälla för alla flickor som ska bli kvinnor och alla oss som försöker vara det varje dag. Den eviga kampen och balansen mellan Rytmen och Traditionen i boken är verkligen evig.

Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan och Frostskymning är en fantastisk helhet. Handlingen är som sagt vindlande, karaktärerna som griper tag är så väldigt många, språket är fantastiskt – att skriva om bitvargar, galgmän, börsen och hirdeldar och få dem alla att framstå så självklart, det är en konst.

Någonstans känner jag att Frostskymning är för lång för att vara en bok, under tiden jag läser, men nu såhär efteråt inser jag att jag har fel. Ibland är det bara så skrämmande att irra bort sig i en berättelse att en hoppas på att den ska ta slut även om en inte vill det. Frostskymning är en sån bok. Och jag älskar det.

FROSTSKYMNING
Författare: Anders Björkelid
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Avslutande delen i Berättelsen om Blodet. Föregående delar: Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna

7. Till vinterskeptikern

ondvinter

Anders Björkelids första bok i Berättelsen om blodet är inte bara en stor läsupplevelse i sig själv, den är också portalen in till en serie som bara blir bättre och bättre för varje bok.

Det här är ungdomslitteratur när det är som bäst. Den tar sina läsare på allvar och litar på att de kan hantera svåra ämnen som död, sorg och förräderi. Björklid väjer aldrig för det svåra och tunga utan låter det istället ta över hela den värld han skapar. Den förlamande ondvintern blir så påtaglig att man nästan fryser i soffan.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Förbundsbryterskan

Det här är en efterlängtad bok. Det känns som att jag väntat på den hur länge som helst men sanningen är egentligen den att det inte är så mycket längre än ett år (ett och ett halvt kanske?) sedan förra delen i serien gavs ut. Men ett år kan ibland vara en lång, lång tid…

Jag älskade Ondvinter, hade lite svårt att ta mig in i Eldbärare (vilket nog var mer mitt fel än bokens) men älskade den också ungefär halvvägs in och ända till det febrigt utlästa slutet. Och nu är det alltså dags för Förbundsbryterskan, dags för tredje delen i Berättelsen om Blodet, dags att se om det verkligen ska hålla och leda fram till den där fina serien som jag hoppas så mycket på.

Förbundsbryterskan tar vid där Eldbärare slutar. Sunia och Wulf söker sig till nolafolket för att bryta förbundet som styrt förhållandet till de underjordiska sedan urminnes tider. Att berätta något om handlingen är egentligen omöjligt, det är svårt att inte trassla in sig i trådarna och lika svårt att redogöra för vad som verkligen händer. Och dessutom skulle man kunna argumentera för att det faktiskt inte händer någonting, egentligen… Den enkla sättet att förklara det på är att Wulf och Sunia går under jorden och möter sina och andras minnen, de möter vittra och repfolk och tid förflyter. Men hur den förflyter och vad som egentligen är dröm, verklighet eller förebud känns mindre viktigt, och det måste man nog läsa själv för att ens börja förstå.

Kan det då vara en bra bok om ”ingenting” verkligt händer? Ja, hur bra som helst faktiskt. Jag skulle säga att det är den bästa i serien hittills och även om inte allt händer på riktigt så händer det verkligen. Så att säga. Jag får några svar, fler frågor men framförallt så lär jag känna Sunia bättre. För det här är en bok om Sunia och hennes inre demoner, om hennes saknad, skam och styrka.

Berättelsen om Blodet är en serie inom fantasygenren, med tydliga och många inslag av saga. Själv har jag läst så lite fantasy att jag inte tycker mig kunna göra några jämförelser eller dra några paralleller men det jag kan säga är att allt det övernaturliga, allt det underjordiska och alla förfärliga och fantastiska varelser känns helt naturliga i Björkelids tappning. Jag tror på Sunias och Wulfs värld rakt igenom. När jag i framtiden ska uppmuntra mina barn att läsa för att resa mellan världarna i sitt eget huvud tänker jag placera Berättelsen om Blodet i deras händer och lämna dem med all den lästid de behöver.

Och själv kan jag naturligtvis knappt bärga mig innan jag får läsa upplösningen. Ett år är som sagt en lång, lång tid ibland men jag hoppas att jag inte behöver vänta så väldigt mycket längre än så. Å andra sidan är jag mer mån om att få en fin avslutning än vad jag är om snabb läsning och den som väntar på något gott och så vidare… Vi kan väl nöja oss med att jag längtar helt enkelt. Mycket.

~Natur & Kultur, 2011 / Recensionsexemplar~

Andra om som skrivit om Förbundsbryterskan: Bokstävlarna, Eli läser och skriver (och vi är alla rörande överens om att Förbundsbryterskan är bäst i serien, hittills)

Eldbärare

Först när jag började läsa boken tyckte jag att jag inte förälskade mig lika djupt i den som i Ondvinter. Den grep mig inte på samma sätt och vi klickade inte riktigt. I efterhand är jag osäker på om det berodde på mig eller boken. Kanske var det jag som förväntade mig för mycket eller inte riktigt gav den den uppmärksamhet och tid som den förtjänade. För till slut släppte texten in mig och jag blev lika vilt förälskad som förra gången.

Wulf och Sunia har befunnit sig i domarcirkeln med grimen, där vi lämnade dem senast, i ett år. De har sett det förflutna och lärt sig mer om blodet, rytmen och traditionen. Ändå är de oförberedda på verkligheten när de tvingas ut i den. Ondvintern är över men problemen är långt ifrån slut. Syskonen får en uppgift som visar sig hart när omöjlig att uppfylla.

Eldbärare är, efter mina inledande problem, en slukarbok. Jag går in i den här världen och kan inte komma ut förrän när den sista sidan tvingar ut mig. Och då är jag ganska trött. Det är helt ok att det dröjer ett tag innan den tredje delen om Sunia och Wulf kommer – jag behöver vila mig lite från alla galgmän, bitvargar och issmittade hjärtan innan jag orkar ge mig på det igen.

Vecka 17: Läsrapport

Den här veckan har varit något mindre splittrad läsmässigt och det känns inte som att jag har suttit med näsan i böckerna hela tiden. Ändå har jag läst fem böcker…

Den andra pocketkedjeboken blev utläst och var hur bra som helst – kommentarer på den kommer om några veckor när nästa paket packats och skickats iväg.

Björn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn tog bara en förmiddag att läsa men kommer att finnas med mig betydligt längre. En väldigt fin och stark skildring av ung kärlek. Recension kommer under veckan.

Jag jobbade en obeskrivligt lugn kväll på biblioteket och passade då på att läsa L J Smiths Kampen som är del två i Vampire Diaries-serien. Helt ok läsning – mer ingående om vad jag tyckte kan man läsa här.

Hillevi Wahls Hungerflickan visade sig vara en för mig väldigt drabbande roman full med jobbig igenkänning.  Oerhört sorglig om självförakt, utanförskap och en självkänsla på noll. Recension kommer inom kort!

Sist men absolut inte minst så har jag läst del två i Berättelsen om blodet – Anders Björkelids Eldbärare. Den är bra, lika bra som Ondvinter tror jag.

Nästa vecka blir det John Ajvide Lindkvists Lilla stjärna för nästan hela slanten och det ser jag verkligen fram emot. Har läst 50 sidor hittills och den känns väldigt lovande…

Bokfrågornas ABC 21

Denna vecka har Lilla O hunnit fram till bokstaven U med sina frågor:

Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till vuxna läsare? Oj, det finns många. Mest aktuella är Anders Björkelids underbara Ondvinter och Eldbärare som är de två första delarna i en serie om fyra. Det är ungdomsfantasy när det är som bäst. Överhuvudtaget tycker jag att det brukar vara väldigt givande att botanisera bland ungdomsböckerna då och då – det finns väldigt mycket bra där.

Finns det några böcker som du undviker? Jag läser inte deckare eller böcker där barn far illa. Det begränsar ju urvalet en del 😉 Sen undviker jag en del andra genrer också som evighetslånga serier från Norge (typ Tre systrar och allt vad de heter, de lånas ut flitigt på biblioteken i alla fall kan jag säga)…

Berätta om en riktigt underhållande bok! Jag tillhör den halvan av mänskligheten som skrattade hysteriskt när jag läste Liftarens guide till galaxen så jag måste nog säga den. Det är inte så ofta man skrattar högt åt en bok. Sen kan det naturligtvis vara underhållande utan skratt också men jag väljer den lite striktare tolkningen av underhållning 🙂

Och slutligen vill jag att du tipsar om en bok som är alldeles underbar! På fredag kommer en recension här på bloggen av en bok som heter Flickan med glasfötter (skriven av Ali Shaw) – den är underbar!

Ondvinter

Jag läser inte så ofta ren fantasy och är inte så bevandrad i genren. Men första delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet är en väldigt bra bok, det förstår till och med jag. Om den är bra som fantasy betraktat kan jag inte riktigt uttala mig om men som bok betraktad är den i alla fall finfin.

Det här är ungdomslitteratur när det är som bäst. Den tar sina läsare på allvar och litar på att de kan hantera svåra ämnen som död, sorg och förräderi. Björklid väjer aldrig för det svåra och tunga utan låter det istället ta över hela den värld han skapar. Den förlamande ondvintern blir så påtaglig att man nästan fryser i soffan.

Berättelsen är delvis skriven i vi-form då huvudpersonerna Wulf och Sunia delar en gemenskap som för dem är helt naturlig men som snart visar sig förgänglig. Berättelsen börjar just som tvillingarna ställs inför den plötsliga uppenbarelsen att deras liv inte är vad det alltid synts vara. Fadern bär hemligheter som snart visar sig bli dödliga. Rädda och förlamade av sorg tvingas Sunia och Wulf fly ut i en värld som de aldrig vetat existerade.

Berättelsen och språket är vackert, böljande, poetiskt och mystiskt. Släktskapet till Mio min Mio finns där även om den här bokens motsvarighet till Riddar Kato är den än så länge diffusa Kylan. Ondvinter är dessutom vuxnare, mörkare och delvis hopplösare.

Slutet är fint och öppnar för fortsättningen utan att vara en irriterande cliffhanger. Jag har redan ställt mig i kö på fortsättningen Eldbärare och rekommendationer kommer snarast att gå ut till min läsglada 13-åriga kusin.