Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Ännu mer Åsa Grennvall

I höst kommer en ny serieroman av Åsa Grennvall och det är en stor sak i min litterära värld (och lets face it, jag har knappt något annat än en litterär värld…). Efter att ha fallit andlöst för såväl Deras ryggar luktade så gott som Elfriede – en dystopi ägnade jag stora delar av sommaren åt att läsa igenom allt Åsa Grennvall skrivit. Det har varit en resa in i ett mörker så djupt att det är jobbigt att känna igen sig därinne. Men det är fint också, att få höra ihop, och att få tröst. Det är ändå något med folk som lyckas skriva ångest så att den dämpar ens egen.

En liten rapport kom redan i början av augusti då jag skrev om Det känns som hundra år, Mie och Svinet. Här kommer resten:

Det är inte värst sådär i början
Det här är egentligen inte en serieroman, det är mer som en serienovellsamling eller en samling episoder som i och för sig berör samma tema men ändå inte är lika. Jag gillar, men blir inte berörd på det sättet jag kommit att förvänta mig.

Sjunde våningen
Oj! Saker jag känner igen i den här boken: att bo på folkhögskola, att ställas inför valet att vara sig själv eller förändra sig för att passa (in i gruppen eller för att passa en annan). Saker jag inte känner igen och som jag är oerhört tacksam över att inte känna igen: det obeskrivligt destruktiva förhållandet Åsa dras in i. Jag vet inte om jag någonsin läst en relation där våld (fysiskt och verbalt) skildras så starkt och begripligt. Det går inte att avfärda kvinnor i våldsamma relationer med ”men varför gick hon bara inte” när man läst Sjunde våningen (om man till äventyrs tyckte att det gick innan alltså) samtidigt som det är det enda kroppen skriker. Tack och lov att hon gick!

Ett familjealbum
Här känner jag igen en del av Åsas teman (märker ni hur jag nått fram till du-status med författaren vid det här stadiet) – den oerhört komplexa mammarelationen, bekantskapskretsmannen som tafsar och sen blir typ styvpappa, ångest. Det extra fina med den här boken är att den gör så beundransvärda och bra försök att se problematiker och händelser ur olika perspektiv. Väldigt starkt, och hemskt.

Cynisk romantiker
Det här är verkligen en bra bok att avsluta den här genomläsningen med. Den kopplar ihop händelser och serieromaner på ett föredömligt tydligt sätt. Här får jag tidslinje och reflektion vilket jag tycker väldigt mycket om. Det är ingen må bra-utflykt att ge sig ut i Grennvalll-land men det är ändå fullt möjligt att känna sig stärkt efteråt, när man kommer hem. Och det gör jag.

Åsa Grennvalls nya roman Jag håller tiden kommer ut i november.

DET ÄR INTE VÄRST SÅDÄR I BÖRJAN
Förlag: Optimal press (2003)
SJUNDE VÅNINGEN
Förlag: Optimal press (2002)
ETT FAMILJEALBUM
Förlag: Optimal press (2005)
CYNISK ROMANTIKER
Förlag: Galago (2006)

Författare: Åsa Grennvall

Svinet

svinetPassande titel och epitet på ärkeknölen som står i centrum för den här berättelsen, verkligen – Svinet. Jag kan nästan inte ens skriva en recension av boken eftersom det hotar att bli en recension (sågning!) av den där jäkla Dan och honom vill jag inte ge något utrymme. Fiktiv karraktär säger du, skulle inte tro det säger jag. Det här är en historia, något förstärkt hoppas jag, jag hört och sett alldeles för många gånger för att avfärda som fiktiv. Dan finns. Tyvärr.

Om kvinnorna tycker jag synd. För att de mår så dåligt vilket gör att de är mottaglig för slemhögen och hans vidrigheter och för att han får dem att må så väldigt mycket sämre. Mest synd är det nog om mamman, hennes berättelse är verkligen den oberättade, den som inte får finnas och framförallt inte uttalas.

Åsa Grennvall är en av mina bästa författare, hon berättar så hemska sagor och hon gör det så bra.

Det blir en del Åsa Grennvall nu, gårdagens dubbelrecension förstås, men jag har också lånat hem alla hennes övriga olästa album över semestern. För att förbereda mig för nyutgivning i höst.

SVINET
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Galago (2010)
Köp den t.ex. här eller här.

Två gånger Åsa Grennvall

Ibland händer det att jag går på andra bibliotek än det där jag jobbar, som en helt vanlig biblioteksbesökare. Och då händer det att jag hittar sånt jag inte hittar annat, som en gömma med Åsa Grennvall-serier jag inte läst förut.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR

hundra-arDå kan det konstateras, redan i sin debut, Det känns som hundra år, var Åsa Grennvall genialt bra. Jag älskar verkligen det där självutlämnande (jag kan vara tänka mig vad det måste ha kostat), såriga, självironiska. En hel del är nya nycklar till den Åsa jag lärde känna i Deras ryggar luktade så gott, men här finns också den där historien som är en sorts mittpunkt där, och den gör lika ont här.

Åsa Grennvalls skildring av skolan, att flyta ovanpå och flyta med bär många likheter med det jag minns av den där tiden. Både den lite spelade ångesten och den djupt gående riktiga. Det är ingen barnlek att vara tonåring direkt, och det kan ge mig lite ångest som snart blivande tonårsmamma.

MIE

mieKom året efter Det känns som hundra år och berättar vidare om Åsas ungdomstid. Nu går hon på Konstfack utan att hitta någon tvillingsjäl (trots allt hon trott om konstskolor och såna som går där), tills Mie dyker upp.

Mie är ännu ett steg in i Grennvalls universum och jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där. Jag älskar att få träffa Åsas bror (om än flyktigt), han som finns i bakgrunden, som en varm och vänlig närvaro, i Det känns som hundra år (och kanske Deras ryggar luktade så gott?).

Åsa har det svårt och är så hård mot sig själv, jag tycker väldigt mycket om att Mie får finnas där och ta hand om henne lite.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (1999)

MIE
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (2000)

Deras ryggar luktade så gott

deras-ryggar-luktade-sa-gottJag tror väldigt mycket på att om en bok känns och gör riktigt ont att läsa så har recensionen jag skriver föutsättning att bli väldigt bra, för att jag kommer ge mer av mig själv i den än annars. Min recension av Deras ryggar luktade så gott skulle kunna bli min allra bästa. Men det kommer den inte att bli.

Deras ryggar luktade så gott är den vackraste, sorgligaste och finaste och hemskaste serieroman jag läst, en av de böcker någonsin som berört mig mest, på djupaste djupet. Och jag förmår inte skriva om det. Det som händer i boken hände inte mig, men en del av det, och annat. Jag känner igen för mycket, bär med mig, går sönder lite för mycket för att dela det. Vissa rum måste en behålla för sig själv, låsa om och behålla nyckeln för sig själv. Faktiskt.

Men samtidigt måste jag ju få säga att Åsa Grennvall har skapat något så fantastiskt att jag finner drivor av tröst i det. Elfriede – en dystopi var fin, Deras ryggar luktade så gott är något så mycket större än så.

Och slutbilden (om du inte vill veta något om den så läs inte det här stycket)! Jag har också utvecklat det som en strategi att söka upp mig själv som barn och rädda henne ur ensamheten. Att plocka upp henne och hålla om henne och ge henne en tillhörighet, och att göra det som Åsa Grennvall låter sin Jenny göra i sista bildrutan är nog banne mig det finaste jag sett. Det är av den bilden jag läker. Det är den som får mig att vilja resa mig och gå vidare.

DERAS RYGGAR LUKTADE SÅ GOTT
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokfreak

12. Till den svartsynta

Elfriede.JPG

Ibland behöver jag få grotta ner mig i min egen svartsyn, få känna igen mig och förfasas och känna släktskap samtidigt som en liten gnutta ”sådär illa däran är jag i alla fall inte”. Då läser jag Åsa Grennvalls pricksäkra serier. Följande tyckte jag om hennes bok Elfriede – en dystopi:

Åsa Grennvalls bilder är magnifika, varje linje i Elfriedes ansikte mejslar fram hennes inre elände. Och texten är ren poesi, alldeles, alldeles underbart. Elfriedes flyta ovanför-tonfall visar arbetsplats och privatliv i ett löjets skimmer och det är nog en väldigt tur det, annars skulle en möjligen inte stå ut inne i boken.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 20144. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Serieenkäten

Kulturkollos temautmaning den här veckan är en serieenkät, här kommer mina svar!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Skurkar är ju egentligen alltid roligare, men jag är nog för snäll för det. Jag är naturligtvis Superbibliotekarien med extrem organisationsförmåga som superkraft. Låter trist men är som vi alla vet ovärderligt i varje superhjältegrupp, någon måste ju planera hjälteinsatserna också.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Här skulle jag vilja ha en dubbelvolym med tolkningar av Liv Strömquist (för det argfeministiska och akademiska) och Åsa Grennvall (för mörkret). Som en blandning av Elfriede – en dystopi och Ja till Liv, låter perfekt i mina öron.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Läsa tror jag, men som vi alla kommer bli varse på söndag så är jag inte helt ovillig att titta på dem i filmformat heller.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag tycker mycket om nämnda Liv Strömquist, Åsa Grennvall och Nanna Johansson. Och Marjane Satrapi, hennes Persepolis är fantastisk! Men min verkliga inkörsport i serievärlden, och den grafiska roman som talat allra starkast till mig är nog ändå Mats Jonssons Mats kamp, läs den!

Elfriede – en dystopi

Svartsyntheten hos Elfriede kan jag känna igen mig i, liksom hatet och ångesten som även om det var länge sen nu en gång har infiltrerat också mitt liv. Och den där avskyn inför det glättiga och gränslösa, de där människorna som liksom lever livets glada dagar och som uppenbarligen begripit något som vi mörkermuppar inte fattat (eller som inte sett det vi sett…). Huga!

Åsa Grennvalls bilder är magnifika, varje linje i Elfriedes ansikte mejslar fram hennes inre elände. Och texten är ren poesi, alldeles, alldeles underbart. Elfriedes flyta ovanför-tonfall visar arbetsplats och privatliv i ett löjets skimmer och det är nog en väldigt tur det, annars skulle en möjligen inte stå ut inne i boken.

Jag känner igen en del hos mig själv och väldigt mycket inte, men en sak som kommer tillbaka till mig är det där antikvariatet i Gävle när jag bodde där, och lugnet som alltid omslöt mig när jag klev in genom dörren och ner för trappen. Ah ljuvliga minnen. Ljuvliga flyktvägar undan ångesten….

ELFRIEDE – EN DYSTOPI, Åsa Grennvall
Optimal förlag, 2011

Andra som skrivit om boken: LitteraturMagazinet (Sebastian Lönnlöv)