Jack

Jamen visst är Jack sådär bra som alla säger. Väldigt, väldigt bra!

Jack i sig själv är kanske inte särskilt fantastisk, tillsammans med honom själv får jag tvärtom veta att han är rätt misslyckad under sitt lyckade killen-skal. Han har alla de där följarna på insta och han är bäst i innebandyn och alla vill hänga med honom, men gillar de honom? Och det allra viktigaste som Jack inser är att han nog inte gillar sig själv.

Jag gillar trots allt Jack, för att han vill komma till insikt och försöker göra något åt sig. Jag gillar hans mamma som kämpar och odlar sin egen keyboardspelande personlighet. Och Freja förstås som är sådär som i alla fall jag drömde om i tonåren, liksom fri… Jag gillar Rolf förstås och så är jag väldigt svag för plötsligt uppdykande och totalt utkastade lille Enar. Han är sex år och ingen tar egentligen hand om honom, hur ska det gå för stackarn? Det är nästan så jag kräver en uppföljare om Enar om tio år för att försäkra mig om att han har det bra (han måste få det bra!) för honom kommer jag tänka mycket på.

Jack är en särdeles lättläst och lyckad bok, som stannar kvar. Och språket är så himla bra, tonen är precis den rätta och det är sannerligen inte självklart. 

JACK
Författare: Christina Lindström
Förlag: B. Wahlströms (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Enligt O

Christina Lindström kommer också finnas med på bokmässan, läs mer på bokmässans sida.

Bokmässan.jpg

Middagsmörker

middagsmorkerDet går verkligen undan här! Det är trolldom och myter och krafter och ond bråd död. Och listiga planer och folk man inte kan lita på. Jag gillar det. Jag gillar Àili som kommer hem (men inte hem) till släkten i Idijärvi sameby och finner sig indragen i långt mer än sorg efter sin bortgångna pappa. Sorgen har svept in henne i ett lager av blindhet som inte viker förrän hon är mitt uppe i vad det nu är hon är mitt uppe i.

Jag gillar det magiska, det känns realistiskt om ni missförstår mig rätt. Som om det hänger ihop med verkliga myter på ett trovärdigt sätt. Jag kan ytterst lite om samisk kultur och myt, och om koloniseringen av Sápmi. Det var som vi alla vet någonting vi inte lärde oss om i skolan. När man skriver en berättelse om ett kulturarv som ofta negligerats och trängts undan krävs en extra dos respekt och ett ansvar att skriva fram också förtigande, förföljelsen och förminskandet. Jag tycker att Charlotte Cederlund gör det bra, ur mitt perspektiv. Hur boken känns för den med samisk erfarenhet kan jag inte säga. Eli skriver jättebra om det i sin recension, om ansvaret, det som skaver lite och det som skulle kunna bli ännu bättre. Läs vidare hos henne.

MIDDAGSMÖRKER
Författare: Charlotte Cederlund
Förlag: Opal (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Charlotte Cederlund kommer till Bokmässan där hon bland annat deltar i seminarierna Vikingaliv och samisk mytologi och Det nordiska lockar och skrämmer.

Bokmässan.jpg

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Vinn ett seminariekort till bokmässan!

Just nu pågår uppsnacket inför årets bokmässa för fullt på Kulturkollo. Till veckans utmaning har vi fått ett 4-dagars seminariekort att lotta ut, allt en behöver göra för att delta är att tipsa om ett särskilt lockande seminarium i årets mässprogram. Allt om detta hittar du här.

Själv är jag som vanligt ytterst oförberedd när det gäller seminarieplanering. Jag brukar gå väldigt mycket på de där dagliga seminariebroschyrerna som finns på mässan. Jag har en del biblioteksrelaterade seminarier som jag vet att jag ska gå på, och så vill jag försöka tränga mig in på det där lördagsseminariet med Sofi Oksanen. Och Mhairi McFarlane och Lisa Jewell förstås… Hur planerad är du?

Fågelburen

fagelburenAnledningen till att jag läst Lisa Jewells Fågelburen är att så många så länge sagt mig att jag borde göra det. Anledningen till att jag läst den just nu är naturligtvis bokmässan.

Om handlingen kan sägas att det är en rätt magisk berättelse om en familj som fallit sönder, där alla och ingen valt fel mer än en gång.

Om min reaktion kan man säga – ren ångest. Så himla jobbigt ändå! Som vanligt var jag oförberedd på vad den skulle väcka i mig och reaktionen var rätt våldsam. Visst är det väl fantastiskt att man kan få känna så av böcker? Men inte bara fantastiskt förstås, jag är lätt traumatiserad fortfarande en vecka efter att jag läste ut. Det finns ett avslöjande där mot slutet, om en liten händelse som växer sig oöverstigligt stor och svår för att den blir slutgiltig. Det är så hemskt att ta in. Det där mörkret som alla och en själv kan säga att det var inte ditt eller mitt fel, men eftersom det inte kan ogöras blir det ändå för evigt. Hon skriver det ohyggligt bra Lisa Jewell. Jag läser det möjligen inte lika bra just nu… Det här är väldigt långt ifrån den sortens fluff jag föreskrev mig själv i det här inlägget, men jag kunde inte låta bli.

FÅGELBUREN
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Christina Stalby, originaltitel: The house we grew up in
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går

Lisa Jewell besöker bokmässan under lördagen då hon bland annat samtalar med Mhairi McFarlane och minglar med bokbloggare i Kulturkollos regi.
Bokmässan.jpg

Vi

viNär jag tänker tillbaka på Ru och min upplevelse av att läsa den så fylls jag av en varm känsla. Men jag minns inte så mycket av vad den handlade om. Jag minns båtresan, jag minns att det fanns glimtberättelser som jag läste om och om och om igen för att de berörde mig, men jag minns inte vad de berättade. Och det gör ingenting. Allt sitter där ändå, som en tuss bomull kring hjärtat.

Så kommer det att bli med Vi också tror jag. Boken kommer inte förblekna, men den kommer bli ett fotografi snarare än ett levande minne. Jag kommer spara den som en känsla i minnesbanken. En bra känsla.

Det är så fint att få följa med in i Kim Thúys värld, hon tar mig alltid i handen och följer med hela vägen. Inte genom att berätta allt eller peka utan genom att finnas där med sitt lugn och sin kärlek. Jag vet att det nog låter dumt, men det är så det känns. Kim Thúy är min vän, hon skulle aldrig svika.

Rent litterärt så är Kim Thúy en sån där författare som aldrig har med ett överflödigt ord, som Alice Munro också är. Allt, minsta komma, känns vägt på silvervåg och självklart. Ingenting för lite, ingenting för mycket. Allt är bara så som det ska vara.

VI
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2016)
Översättare: Ulla Linton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, och dagarna går…

Kim Thuy kommer till Bokmässan och medverkar på bokcirkelträff med Kulturkollo, och på ett söndagsseminarium.
Bokmässan.jpg

Kulturkollo på bokmässan

Bokmässan_2015.jpg

Ska du på bokmässan i år? Då har du inte missat att Kulturkollo håller bokbloggarrummet öppet i år igen va? Eller att vi bjuder in till en massa roliga saker för bokälskare? På torsdag blir det bokälskarmingel med kaffe, fikabröd och författarmöten, lördag bjuder på feelgoodmingel med bland andra Mhairi McFarlane (och Lisa Jewell som jag precis läst min första bok av (recension kommer i veckan) och nu är relativt förälskad i). Och på söndag kan du, men inte jag eftersom jag orutinerat bokat en tidigare tågbiljett hem, bokcirkla om Kim Thúys Vi med självaste Kim Thúy. Och det finns platser kvar så anmäl dig om du inte gjort det. Info om hur och var du anmäler dig finns hos Kulturkollo och via länkarna i det här inlägget.

Uppdatering: Här hittar du ännu mer info via Bokmässan.

Baby Jane

baby-janeSofi Oksanen kommer till bokmässan i år och ett steg mot att verkligen uppskatta ett storseminarium är ju att faktiskt läsa henne. Jag tycker att hon är hur cool som helst och brukar säga bra saker, men att sitta på ett seminarium kan bli mer än så med rätt förberedelser. Sen tidigare har jag läst hennes Utrensning, en mörk roman som jag tyckte väldigt mycket om. Snart läser jag alldeles färska Norma och i sommar ägnade jag några dagar åt hennes Baby Jane.

Baby Jane handlar om, ja vad handlar den om? Jaget som försöker leva och överleva i ett Helsingfors som bara bitvis känns som hemma. Hon träffar Piki, Helsingfors coolaste flata som är lika infallsrik och passionerad som hon är instängd och begränsad. Det här är en roman om kärlek och konsten att ha en kärleksrelation men det är också en bok om panikångest och konsten att överleva när en inte kan lämna lägenheten för att utföra den minsta eller vardagligaste syssla.

Baby Jane är och var troligen en viktig bok ur HBTQ+-perspektiv, jag vet inte hur tidig eller banbrytande den var, hur debatten gick. Däremot vet jag att den är viktig och modig om psykisk sjukdom. Om hur det är att leva med den och att leva med den som lever med den. Den där instängdheten som så bra symboliseras av att vara fängslad innanför sina fyra väggar, när det egentligen är mycket större än så och fängelset mycket trängre. Baby Jane gör ont att läsa (och varning för slutet!), men den är livsviktig.

Och jag sällar mig till fangirl-skaran som kommer hänga på låset till det där seminariet på lördag eftermiddag på bokmässan. Ses vi där?

BABY JANE
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Bazar förlag (2005)
Översättare: Janina Orlov