En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver

Dolores Claiborne av Stephen King

Egentligen började det lite besvärligt när jag först kom att umgås med Dolores. Jag försökte lyssna på henne, en inläsning av Frances Sternhagen som i och för sig var smått fantastisk, men när jag insåg hur boken var upplagd insåg jag också att det inte var görbart att fortsätta med lyssnandet. Det finns inga kapitelindelningar i Dolores Claiborne, inga andningspauser. Det är bara en enda lång, malande berättelse. För att det måste vara så, för att det är så Dolores redogör för vad som hände. Som läsning är det fenomenalt, som lyssning för intensivt och jobbigt. Så när jag la ner ljudbokslyssnandet och tog mig an boken istället blev det något helt annat.

Tack och lov för det, Dolores Claiborne är ännu en av dessa riktigt bra King-skapelser. Den är ännu ett exempel på att han visst kan avsluta en berättelse och inte tvunget måste trassla in sig några meningslösa hundra sidor först. I Dolores Claiborne är det precis noll onödiga sidor. Det är befriande.

Jag gillar Dolores och Vera, de är den där typen av bitchiga, kantiga fruntimmer som jag lätt tar till mitt hjärta i bokform. Här är de också oerhört sorgliga. Och otursamma. Jag ägnar halva boken åt att längta till att Dolores ska göra det hon måste. Sen ägnar jag resten av boken åt att förstå vad det innebär att ha gjort något sådant. Stephen King skriver så snyggt om gränser man inte får passera, hur mycket man än tycker att det är befogat. Jag tror att alla hejar på Dolores och kan förstå att hon agerar som hon gör, men när det väl är gjort står hon ändå där ensam med att ha gjort det. 

Den här boken handlar om skuldkänslor och sorg, om fasansfulla beslut och mardrömmar. Den handlar om att tvingas in i situationer och sen tvingas ta ansvar för dem. Jag älskar att Dolores Claiborne är ett porträtt av två säregna kvinnor där alla män på sin höjd är bifigurer. 

Det finns mycket att tycka om med Dolores Claiborne, kvinnan såväl som romanen.

DOLORES CLAIBORNE
Författare: Stephen King
Förlag: Legenda (1993)
Översättare: Lennart Olofsson
Köp den t.ex. här eller här.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En enastående karriär av Martin Engberg

Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.

Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.

För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.

Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.

EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Jag vet som vanligt inte vad jag ska säga. När en bok är såhär gripande, intensiv och sparsmakad finns egentligen inte något kvar att tillägga.

Det jag älskar med My name is Lucy Barton är allt. Lucy, New York, majsfälten i samhället där hon växte upp, hennes bror som jag aldrig får lära känna, barnen som jag heller inte får mer än en känsla för. Jag älskar att livet får vara sådär som det är. Hur svåra, livsavgörande och omkullkastande saker ibland slutar att vara på liv och död med tiden. Hur det är möjligt att förlåta utan att någon ber om förlåtelsen. Jag älskar att det kan vara ok att en mamma inte kan säga “jag älskar dig”. Det är sorgligt, men så kan det vara. 

Lucy använder böcker för att lindra ensamheten, det känner jag igen från mina tonår. Det finns mycket annat jag också känner igen, och mycket jag kan relatera till utan att ha varit i närheten av det.

Jag berörs av Lucys föräldrar, de otillgängliga och förfärliga som utkämpar sina strider i tysthet. Mamman som inte förmår, men som reser till staden som skrämmer henne för att sitta hos dottern på sjukhuset. Pappan som ältar och lider hela livet, men aldrig förmår sig att berätta om krigsminnena. Över huvud taget finns det mycket här som inte berättas, vilket jag älskar. 

Det är lätt att tro att My name is Lucy Barton är en allt igenom mörk och depressiv roman, men så upplever jag den inte alls trots ämnena den kretsar kring. Den är snarare konstaterande, accepterande och väldigt fin. Det här är inte en roman som tynger, jag känner mig upplyft efter att ha läst den, befriad.

Och till sist, tusen miljoner tack till Lyran som tipsade om boken och sa att den var för mig – det var den verkligen!

MY NAME IS LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Penguin (2016)
Inläsare: Kimberly Farr

Den sista resan av Jenny Diski

Det är som att se en människa lösas upp i molekyler och spridas för vinden. Att följa Jenny Diskis döende är verkligen det, att uppleva hennes döende. Texten blir mer flyktig, fragmentarisk, nästan förvirrad mot slutet. Som om hon inte längre är där också innan hon går.

Anledningen till att jag över huvud taget valde att läsa den här boken stavas faktiskt Doris Lessing. Jag har läst lite Jenny Diski tidigare och gillat men aldrig fallit sådär handlöst för hennes böcker som många andra, men jag har heller inte läst ”klassikerna”. Doris Lessing har jag läst lite av och i sommar ägnade jag ju stor del av min lästid åt Den femte sanningen och jag upplevde att det fanns mycket av personen Doris bakom författarrösten. När jag då såg att Jenny Diski här skulle berätta om sin relation till Doris blev jag nyfiken. Inte minst för att Doris Lessing skrämmer livet ur mig.

Historien om den tonåriga Jenny Diski som tas omhand av den uppburna författaren är förunderlig. Hur Doris blir Jennys fostermor, hur hon lämnat två barn i Zimbabwe, skämmer bort/dominerar sin son och tar till sig problembarn som hon inte klarar av att hantera. Jennys Doris är precis sån som jag tänkt mig – komplicerad, domderande och rätt skrämmande. Det är ett sånt besvärligt liv, men ett liv.

Jag tycker att berättelsen om författarnas relation är intressant, men det är ändå Jenny Diskis kamp med vetskapen om den nära förestående döden som griper. Det torra konstaterandet av vedermödor kombinerat med den djupaste rädslan inför att hon inte ska finnas mer och sorgen över att inte få uppleva barnbarnen. Det är gripande och känns väldigt sant. 

Jenny Diski nämner Anthony Hitchens Mortality och jag tänker mycket på den när jag läser. De kompletterar varandra fint dessa dödsböcker. Jag tror att det finns något att lära sig om livet av dem som tvingas in i döden långsamt men för snabbt. Jag tror också att jag har något att lära av att jag nu när jag läst ut boken får veta att den heter In gratitude i originaltitel. Det outtalade, tacksamheten mot Doris, mot livet som det blev. Däri ligger en oändlig skönhet. En bitterljuv skönhet.

DEN SISTA RESAN
Författare: Jenny Diski
Förlag: Alfabeta (2016)
Översättare: Cecilia Franklin, originaltitel: In gratitude
Köp den t.ex. här eller här.

The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Lida av Stephen King

Å herregud!

Det är väl ungefär det jag har att säga efter att precis ha lyssnat färdigt på Lida. Å herregud!

Efter detta konstaterande vill jag göra ett annat. Lida är den första bok av Stephen King där jag upplever att han håller ihop det hela vägen, inga konstiga spindlar och barnsexorgier över 300 sidor, inga utdragna avslutningsstrider, ingenting onödigt. Bara ett slut. Och det är troligen det som gör Lida till en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst.

Uppbyggnaden är magnifik. Till en början stör jag mig lite, lite på hur Paul Sheldon beskriver Annie Wilkes, som någon sorts hondjur. Sen utvecklas hon till det mest fantastiska monster jag skådat och då blir Pauls upplevelse mer intuition och rädsla än något annat. Annie Wilkes är fasansfull, jag är sjukt rädd för henne genom hela boken (och lite fortfarande faktiskt), jag älskar henne som karaktär!

Lida blev sommarens King, den blev ljudbok och löpnings/promenadsällskap, men sista timmarna satt jag ändå andlös i soffan och bara hängde med. Med klappande hjärta. Om man bara ska läsa en Stephen King-bok en sommar så känns Lida som ett ypperligt val.

Å herregud ändå…

LIDA
Författare: Stephen King
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Hanna Schmitt

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Det är nästan smått pinsamt, men jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om den här boken förrän den där dagen i somras när jag såg den på hyllan i biblioteket och tyckte att den kändes lockande och sen en halvtimme senare läste något på facebook om filmatiseringen. Det ska tydligen vara någon sorts ”banbrytande ungdomsboksklassiker” som jag alltså missat totalt. Jag sätter mig i skamvrån en stund och kontemplerar över detta.

Men nu har jag i alla fall läst den här lilla boken, och en märklig liten bok är det. Handlingen är egentligen ganska obeskrivlig och mycket är väldigt färgat av den tid då den skrev, 1960-talet. Folk pratar bara sådär i böcker från 1960-talet till exempel. Samtidigt är det nytänkande och fritt också med dagens mått mätt. Märkligt helt enkelt.

Är det bra? Ja, ganska. Boken lider lite av den där hurtiga dialogen och slutet är abrupt (vilket kanske hänger ihop med att det finns fler böcker i serien). En del som jag har problem med är också allt det kristna. Jag tycker förvisso att det är fint att jordlig andlighet får följa med på en resa i tid och rymd och att det där får sättas i ett sammanhang, men jag är lite frågande till att det är enbart den västerländska kristendomen som får sin plats där, och utan diskussion. Det känns som en i ljuset av handlingen konstig krock mellan vetenskap och oreflekterad tro.

Om jag skulle sammanfatta och beskriva boken så skulle jag säga att det som Doctor Who för barn (på riktigt alltså, engelsmännen hävdar att Doctor Who är en barnserie, men jag vet inte vad deras ungar är gjorda av. Mina utropade ”vad har du gjort mamma, jag kommer drömma mardrömmar i flera år” när jag hade visat dem första avsnittet i omstarten (den med den levande plasen)). Det är resor i tiden, i rummet, i rymden, det är varelser, ondska och godhet, otäckt men samtidigt tryggt. Och så är det science fiction som nästan känns i hjärtat, och det är inte det sämsta.

ETT VECK I TIDEN
Författare: Madeleine L’Engle
Förlag: Modernista (2016)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: A wrinkle in time
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Fantastiska berättelser

House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay

Och sorgen sänkte sig över mig och omslöt mig som en tröstande famn.

Så känns det att ha läst den här boken. Särskilt speciellt blev det eftersom jag läste den samtidigt som jag förlorade någon viktig och älskad. Och tillfälligheten ville att jag skulle publicera den här recensionen just idag, när vi begraver mormor.

Att läsa Lise Tremblay är en lycka. Hennes Hägern handlade om glesbygden och dess människor och kändes som en perfekt tonträff. Huset på Saint Pauls väg handlar om att förlora sina gamla och att samtidigt hålla fast vid sitt själv och hantera allt vad besvikelse, minnen och arvssynd heter. Det är återigen en perfekt tonträff. Det gör ont.

Någonstans tänkte jag ett tag att den här recensionen skulle få handla lite om mig. Om hur jag kommit att inse att när de som varit en stor del av ens barndom och uppväxt försvinner förlorar man inte bara älskade, man förlorar en del av sig själv och den där barndomen. För att man är den enda som minns (eller som i mitt fall där minnen ätits upp av utmattningen, finns ingen kvar som minns). Jag tänkte skriva något om upplevelsen av att flera av mina gamla försvinner undan och snart inte finns mer, redan nu inte finns mer som sig själva, som de var. Jag har tänkt så mycket över livet, dess flyktighet, hur vi hela tiden skriver om det och att det är bra men också lite sorgligt. Men jag har landat i att jag inte vill fördjupa mig mer just nu. Tankarna är för otänkta, döden för nära och sorgen behöver sörjas inuti innan den kan formuleras. Det blir fel, tomt, det kommer alltid fattas något om jag inte ger det den där tiden.

Men Huset på Saint Pauls väg ger mig mycket att känna igen, mycket att reagera och sörja över, mycket att finna styrka i. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det här är Lise Tremblays berättelse om att förlora sina föräldrar (och hur hon egentligen förlorat sin mor hela livet, varje dag), där har jag inga beröringspunkter, och ändå blir det så relevant och viktigt att läsa. Det är stort när diametralt skildra upplevelser kan mötas och speglas och ge styrka.

HUSET PÅ SAINT PAULS VÄG
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Ramus (2017)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: Chemin Saint-Paul
Köp den t.ex. här eller här.

Vita nätter av Ann Cleeves

Jag var sen att hoppa på Ann Cleeves-tåget förra sommaren. Och väl ombordstigen är jag förvånansvärt seg. Jag har inte sett tv-serien, men alla verkar älska den så jag kanske ska, och först nu har jag läst ut bok två. Det är något med tempot i böckerna som drar ner mitt lästempo och det känns faktiskt väldigt bra. Och det är betryggande att veta att jag kan hänga med Jimmy Perez flera år till.

Egentligen är det inte Perez som drar i mig, han är väl trevlig och på många sätt intressant, men jag bryr mig inte så galet mycket om honom om jag ska vara ärlig. I den här boken till exempel känner jag väldigt mycket mer för Kenny och Roddy. Deras livsöden hemsöker mig lite. Men det som verkligen, verkligen tar andan ur mig är miljön, landskapet. Och då är det ändå bara som det ser ut i mitt huvud, jag borde nog se den där tv-serien…

Jag gillade Svart som natten en del, men Vita nätter väldigt mycket mer. Jag ser fram emot nästa del, när än den kan tänkas kännas passande att läsa.

VITA NÄTTER
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2008)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: White nights
Andra delen i Shetlandskvartetten. Del 1: Svart som natten

The chalk pit av Elly Griffiths

Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får ägna några dagar i Ruth Galloways sällskap. Det bara är så, sen rätt många år tillbaka nu.

Två saker kan konstateras. 1) Serien är riktigt bra nu igen. Det kändes för några böcker sen som att det hela gick lite på tomgång, i alla fall när det kom till mordgåtor och sånt. Nu är det dock tillbaka till att vara riktigt bra, intressant ur ett samhällsperspektiv och hela vägen rätt spännande, på ett långsamt och bakgrundssurrande sätt. För det är faktiskt så att, och här kommer konstaterande nummer 2), mordgåtor och polisarbete är sekundärt för mig (och kanske också för Elly Griffiths när hon förlorar sig i allt det andra som hon gjorde där några böcker). Jag älskar att hänga med gänget och jag tycker så himla mycket om dem allihop! Ruth förstås, och Cathbad, Judy, Nelson, till och med Cloughie. Jag har lärt känna dem i nio böcker nu och tycker så mycket om dem, på riktigt. Gud nåde dig Elly Griffiths om du gör dem illa på något riktigt sätt framöver! Det är illa nog det där som händer nästan i slutet av boken, och all känslomässig tortyr de (och jag med dem) tvingas utstå…

The Chalk Pit är alltså riktigt bra och det känns fint att ha tittat till Ruth också i sommar. Extra fint är det också att Ruth verkar ha slutat noja så mycket, hon förtjänar lite lugn och självacceptans nu. Själv får jag försöka acceptera att det dröjer ett tag innan jag kan besöka igen, jag hoppas på en ny bok i tid till nästa sommar.

THE CHALK PIT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus Editions (2017)
Del 9 i serien om Ruth Galloway. Tidigare böcker: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, och dagarna går…
Boken kommer i dagarna ut på svenska med titeln Dolt i mörker

Vinegar girl av Anne Tyler

Det är inte bara att jag besviket tvingas konstatera att jag inte alls älskar Vinegar girl som jag trodde att jag skulle göra. Jag tycker aktivt och aggresivt illa om boken.

Ett problem är grundhandlingen. Förvisso måste Tyler förstås spinna på Så tuktas en argbigga eftersom det är det hon sagt att hon ska göra. Men jag tycker att det är ett misstag att bara modernisera den på ytan. Att en far försöker gifta bort sin dotter med sin lab-assistent för att denne ska få stanna kvar i landet känns inte särskilt nutidsenligt. Den sortens plot funkar bara för Shakespeare, eller någon annan för länge sen. Det irriterar mig från sidan ett och ställer sig sen effektivt i vägen för mig genom hela läsningen.

Sen hjälper det inte att alla är så djupt irriterande. Jag tror att det är meningen att vara roligt och lättsamt, men jag blir bara mer och mer uppretad ju längre boken lider. Kate är inte rolig i sin kantighet, hon är bara tröttsam och det gäller varenda en i övriga karaktärsgalleriet. Ingen är rolig eller mysig eller omtyckningsbar – alla stör mig!

Jag är fullkomligt medveten om att jag är onödigt sur just nu. Så dåligt kan det ju inte vara! Men jag tror förklaringen ligger i att jag förväntade mig att gilla och så ogillade jag redan från början, sen snöbollade det iväg med ogillande och ilska när jag inte hittade något eller någon alls att gripa tag i. Jag tycker helt enkelt provocerande lite om Vinegar girl.

VINEGAR GIRL
Författare: Anne Tyler
Förlag: Penguin Random House (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Om du inte är helt avskräckt utan vill ge boken en chans så kommer den snart på svenska med titeln Honung och ättika