Mödrarnas söndag av Graham Swift

Åh vad jag tycker mycket om riktigt bra kortromaner! Mödrarnas söndag är verkligen en riktigt bra kortroman.

Det är så mycket som är bra här. Den drömska tonen mitt i det väldigt påtagligt vardagliga. Allt som bara händer och är liksom livsomvälvande i smyg. Det sensuella. Det sorgliga. Det vackra. Den där vårdagen som känns i huden och hjärtat.

Egentligen har jag bara en negativ sak att säga, eller mer av en fråga att ställa – vadan denna oerhörda fascination inför säd och manliga uttömningar hos författaren? Han får mig inte riktigt att tro att det verkligen är Jane som är så ockuperad av tanken på det. Är det någon sorts försök att visa på Pauls betydelse för berättelsen också när han inte är där? Det känns i så fall lite överflödigt med tanke på hur närvarande han är, också när han lämnat huset. Som en skugga litegrann vid sidan av bilden.

Jag tycker så förtvivlat mycket om Jane, trots att hon är otillgänglig, trots att jag bara får titta in i hennes tankevärld den där söndagen. Jag tror att det är just det, att jag får en glimt och sen inget mer. Jag tycker om att läsa när jag får skriva lite själv.

Hela tiden jag läste tänkte jag också på släktskapet med en annan fantastisk kortroman. Ian McEwans På Chesil Beach. Den hade kanske kunnat handla om Paul och Emma. Om inte om vore…

MÖDRARNAS SÖNDAG
Författare: Graham Swift
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Hans-Jacob Nilsson, originaltitel: Mothering Sunday
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Just här- just nu 

Secrets of a summer night av Lisa Kleypas

Hon är bra Lisa Kleypas. För att en historisk roman (romance eller inte) ska bli så där lyckad krävs en förståelse för människor, men också tiden och det känner jag att Lisa Kleypas har. Här skriver hon lika mycket ett samhälle i förändring som hon skriver en kärlekshistoria, eller hon skriver väl snarare samhällsförändringarna genom kärlekshistorien. Snyggt är det i alla fall. Och bra.

I den här boken som är den första i en serie om panelhönorna (det måste väl vara den svenska varianten av wallflower, även om jag inte gillar den varianten alls) som tar saken (giftermålen) i egna händer är det viktigt att jag inte bara faller för den aktuella hjältinnan, jag måste gilla fler för att vilja läsa vidare. Och jag älskar dem verkligen, Anabelle kanske minst om jag ska vara ärlig. De galna amerikanskorna och Eevie som snart ska få sina egna böcker lovar att bjuda förstklassiga romantiska historier. Och Anabelle är förstås intressant i sig, även om Simon Hunt är mer lockande och det faktiskt är den där samhällsförändringen, där aristokratin ser sig snart omsprungen av en arbetande medelklass som tjänar sina egna pengar, är det mest spännande. Anabelle tillhör den gamla världen och den oerhört avskyvärde Mr (inte sir eller baron eller någonting, bara en sorglig Mr…) Simon Hunt den nya.

Jag har tidigare lyssnat på första boken i en annan av Lisa Kleypas serier, den här lovar att bli ännu bättre och jag kommer definitivt ägna mig åt väggblommorna (jag vägrar använda ”panelhönorna” en gång till…) under sommarens läsdagar.

SECRETS OF A SUMMER NIGHT
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon books (2015)
Del 1 i serien Wallflowers.
Köp den t.ex. här eller här.

Hemligheter små

En romancebok som utspelar sig i en fiktiv värmländsk småstad som heter nästan detsamma som min egen värmländska småstad, vem är jag att motstå det?

Christina Schillers Hemligheter små är verkligen en finfin debut. Jag har en särskild plats i mitt hjärta för romantiska berättelser om ”vanligt folk”, de som är som jag och grannen och som det får gå bra för till slut. Alexandra och Daniel (och alla andra omkring dem) är just väldigt vanliga och igenkänningsbara människor. Jag anade en fortsättning i slutet av boken och har nu läst mig till att det ska bli fler böcker i serien, jag ser fram emot att få läsa vidare.

Den värmländska småstaden då? Jo, den känns på riktigt. Mörka hemligheter, familjedrama och krossade hjärtan göms undan också i våra villakvarter och vardagsliv. Jag tycker att Forsberga känns väldigt mycket som en värmländsk småstad jag känner, även om den är större än den jag bor och tidigare bott i. Jag känner igen människorna. Och jag tycker om dem.

HEMLIGHETER SMÅ
Författare: Christina Schiller
Förlag: Harlequin (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Boklusen

Mãn

Jag har redan läst Ru och Vi och förväntade mig mer av samma magi. Fler ord vägda på guldvåg, fler outtalade drömmar, mer av det där svårdefinierade som gör Kim Thúys böcker till just hennes. Och jag blev förstås inte besviken på något sätt.

Jag läste Mãn under en vecka när jag höll på att gå sönder av trötthet och häggblomning. Det blev en ny sorts upplevelse där boken var som läkande nektar över hela mitt inre. Jag fick sjunka in i orden och låta mig vaggas, tröstas. Jag tror det är för att Kim Thúy alltid är så vänlig och varm som det fungerar så. Jag får vara med på mina egna villkor och berättelsen berättar sig själv på precis rätt nivå för att jag ska hänga med och ta till mig just i den stund jag läser den. Jag tror att Kim Thúys böcker är kameleonter som upplevs olika av samma läsare beroende på var, hur och när de läser dem.

Mãn handlar om kärlek. Om kärlek till en mor, till barn, till män. Kärlek som kan vara outtalad eller utskriken, kärlek som ser annorlunda ut och inte kan mätas. Kärlek som drivkraft och sänke. Allt det där som kärleken är och kan vara, berättat på ett helt nytt, Thúyskt, vis.

MÃN
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2013)
Översättare: Marianne Tufvesson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Bokmania

När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack!

Såningsmannen

Såningsmannen är en förrädisk bok på så sätt att den utger sig för att vara en enkel berättelse om en by av ensamma kvinnor som längtar efter en man. När jag låtit den historien komma till mig öppnar sig dock berättelsen till att bli något mycket större. Ett vittnesmål över vad makthavares beslut långt bort gör med människoliv de inte ens bryr sig om existerar. Till exempel.

Såningsmannen kan läsas som den där enkla berättelsen och vara givande i sig. Men jag kan också som läsare välja att lyssna efter det där som inte sägs. Om sorg, saknad, längtan, ilska, ånger, hopp. Livet. Och när jag öppnar upp för det blir Såningsmannen en berättelse som aldrig tar slut. Det är så fascinerande hur det kan fungera med läsning och riktigt bra berättelser.

SÅNINGSMANNEN
Författare: Violette Ailhaud
Förlag: Elisabeth Grate bokförlag (2014)
Översättare: Anna Säflund Orstadius, originaltitel: L’homme semence
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Lite om stickning

Idag skriver jag om stickning som hobby på Kulturkollo.

Bland annat ser jag mig tvingad att skriva såhär om mitt livs andra Knit lit-upplevelse, tråkigt när den första var så bra

”Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!”

HOW TO KNIT A TANGLED MESS
Författare: Rachel Elisabeth Cole
Förlag: Tangled Oak Press (2014)
Del 2 i en serie

A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Jag vet inte vad jag ska skriva om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ska jag dra i tanketrådarna den väcker eller måste jag låta bli? Här får inte avslöjas i förväg eller förstöras tankevurpor och händelser. Inte så mycket för spänningens skull utan mer för att berättelsen måste byggas som den byggs. Jag hade inte velat ha en enda pusselbit innan jag själv fick lägga dem på plats.

Är det här en dystopi? Ja, en sorts, det är en glimt in i en dyster verklighet skrämmande nära vår egen. Men vi har fortfarande ett val. Är det här en magisk tidsresa? Ja, och inte alls. Är det här en bok om terrorism och ett försök att förklara? Nej, den försöker inte förklara något. Den försöker förstå samhället och människorna i det. Men inga slutsatser. Inga punkter som är osuddbara.

De kommer drunkna i sina mödrars tårar är poesi och fakta, skönlitteratur och terapi. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge. Den kommer vara en av årets allra största läsupplevelser och jag tror att det kommer vara en bok jag bär med mig länge i mitt läsliv. En roman jag kommer relatera andra till. Den har redan blivit en av de där riktigt viktiga grundstenarna, en bärande vägg.

DE KOMMER DRUNKNA I SINA MÖDRARS TÅRAR
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Just här, just nu, Anna på Kulturkollo

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)

Olyckornas tid

Jag har lite svårt att skriva om Olyckornas tid eftersom jag inte är helt säker på vad jag tycker. Eller så är det så att jag tycker så mycket, samtidigt…

Det jag tycker allra, allra mest om med den här boken är i alla fall tonen. Den bakomliggande sorgen som bara delvis förklaras. Det är som om ett sorgligt skillingtryck (ett sånt som är sorgligt på riktigt alltså, inget fånigt) spelar i bakgrunden hela tiden. Stämningen är fantastisk. Med sorg, spökaktighet, höstighet och den där sortens efterhängset skav som bara hemligheter gör.

Jag tycker också mycket om det drömska, men där känner jag samtidigt att det blir lite för mycket för mig ibland. Lite för många bilder av älvvingar och vargtänder och sånt. Kanske är det också lite för rörigt för mig, och lite för lite som jag känner för dem allihop. Jag känner aldrig att jag får följa med in på djupet.

Ett råd till dig som ännu inte läst boken – förvänta dig ingenting. Jag hade fått för mig att det skulle finnas en stor twist mot slutet, men såhär i efterhand skulle jag väl kanske kalla det mer av en upplösning. Det är inte direkt några superöverraskningar vi pratar om när man läst så långt. Och framförallt lovar en twist att man på något sätt ska få veta hur allt ligger till och det här är inte en sån bok. Det gillar jag. Den som väntar twist och försöker pussla ihop hur allt hänger ihop, det avhöll jag mig tack och lov ifrån, får problem med den här boken tror jag. Det viktiga är inte hur det hänger ihop utan hur det berättas och hur det är. Det är långsamt och eftertänksamt och hela tiden väldigt sorgligt. Mitt bästa råd är att bara hänga med utan att försöka så mycket. Då tror jag att det blir som allra bäst.

OLYCKORNAS TID
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: The accident season
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Sofie på Dagens bok, Annas bokblogg, Bokpandan

Vända världen rätt

Om jag blev tvungen att välja ett ord för att sammanfatta handlingen i Vända världen rätt skulle jag säga självacceptans. Fick jag slänga in ett till skulle jag säga ansvar.

När det gäller självacceptansen så är det Jack som har svårast med den. Hans vardag är väldigt stressig och i ständigt kaos eftersom han lever med en ansiktsblindhet han inte berättat om för någon. Han äter frukost med främlingar varje morgon tills han lyckas lista ut vem som är vem, ofta baserat på håret… Libby har kommit längre när det gäller självacceptansen, hon har mer problem med hur andra ser henne, eller vad hos henne de ser. Hon var en gång utnämnd till “landets fetaste tonåring” och fick räddas med lyftkran ur sitt hus. Hon har gått ner massor i vikt, men det är det ingen som ser, de ser kilona som finns kvar. Tills Jack.

Jag älskar Libby och hur hon hanterar alla idioter, det som skär i hjärtat är hennes sorg, det som fick henne att börja äta för att fylla hålet. Det hål hon nu vet aldrig kan fyllas.

När Jack och Libby möts börjar arbetet med att förstå sig själva, mest för Jack som har längst väg att gå, men också för Libby. Och så är det det där med ansvar. I original heter boken Holding up the universe och det är verkligen så de båda har det. Båda tar de alldeles för mycket ansvar för människorna runt dem, båda oombett. Jag tycker det är fint hur de båda lär sig att se det utan att det kommer till någon förenklad lösning på slutet. Livet är svårt, det fortsätter det att vara.

PS: Jag älskar förresten de popkulturella referenserna, de subtila och de genomgående. Det återkommande talet om Merricat och Mitt hem är min borg (som väl verkligen borde komma i svensk nyutgåva snart om någon ska kunna återupptäcka den, de ex som finns kvar är ju typ sönderlästa på biblioteken)/We have always lived in the castle och referenserna till Supernatural, ingenting känns sökt på det sätt det ibland blir när författare inte riktigt förstår varför de ska ha med dem. Här är referenserna en självklar del i att beskriva karaktärerna och hur de förändras.

VÄNDA VÄRLDEN RÄTT
Författare: Jennifer Niven
Förlag: Gilla böcker (2017)
Översättare: Ylva Stålmarck, originaltitel: Holding up the universe
Köp den t.ex. här eller här.

How to knit a love song

Knit lit (kärlek och stickning i romanform)? Finns det ens? Såklart det gör.

Det var när jag läste Julia Skotts Håll käften jag räknar som jag för första gången insåg att Knit lit existerade och det var också hos henne jag hittade tipset om Rachael Herron.

I How to Knit a Love song möter stickexperten och entusiasten Abigail sin motvillige granne, cowboyen (typ, han är mer fårboy), Cade och gnistorna flyger – av ovänliga orsaker först och sen av lite mer ljuva anledningar. Och det är faktiskt inte alls så fånigt som det låter. Romance-delen är bra. Abigail är en fullt fungerande och självständig karaktär i sig själv och inte en av dessa kvinnor i ständigt behov av räddning som tyvärr befolkar sämre romance. Det den här boken också har är en äkta och djup kärlek till hantverket och konsten stickning (hela boken avslutas med en stickbeskrivning på en tröja som spelar roll för handlingen).

How to Knit a love song är en fin och bara en sida till-vänlig bok. Min enda varning utfärdas på grund av en sidohandling om en väldigt destruktiv relation från Abigails tidigare liv. Den är riktigt, riktigt skrämmande (på gränsen till jag törs inte sova nu när jag är ensam i huset-skrämmande för mig som dock är ganska lättskrämd).

Slutet lever inte riktigt upp till resten av historien (och hur sjutton gick det för hunden!?!), men det kan jag förlåta. Jag har laddat ner nästa del i serien och tänker att det kan vara perfekt avkopplingsläsning en regnig sommardag eller så.

HOW TO KNIT A LOVE SONG
Författare: Rachael Herron
Förlag: HarperCollins (2010)
Del 1 i serien Cypress Hollow Yarn.

Skall

Min nya älsklingssyssla är att lyssna till poesi. Att sitta i sängen, i uterumssoffan, schäslongen, var som helst och låta någon läsa mig poesi. Det finns inget bättre. I alla fall vissa dagar.

Agnes Gerners Skall är en pärla, en 36 minuters meditation över saknad och förlust, dödens relevans och att kräva livet. Jag fastnar för de perfekt tecknade bilderna och hade jag läst själv hade jag antecknat och haft mig. Nu tvingas jag låta dem slå rot istället. Det blir inte tid att försöka förstå under tiden. Det är bara att ta in det som bjuds och sen fortsätta pussla efteråt. Det är just det jag trivs med så mycket. Skall är dessutom, förutom att vara välskriven också fint inläst av författaren. Allt är så självklart enkelt och djupt komplicerat samtidigt. Som det ju är. Hela alltet.

SKALL
Författare: Agnes Gerner
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Agnes Gerner

Tio över ett

Föga förvånande upptäckte jag naturligtvis, när jag läste den ett halvår efter hela världen, att Tio över ett är en förträfflig bok. Ingen chock direkt, men heller ingen självklarhet. Det har ju hänt att jag drabbats av avsky inför haussade Augustvinnaren (jag tittar på dig Egenmäktigt förfarande). Men här drabbades jag av kärlek, stor kärlek, och lite magknip.

Tio över ett är en så träffsäker skildring av så mycket – vänskap, kärlek, föräldraskap, vuxenblivande, rädsla för förändring… När jag läser den våren 2017 i mitt liv så blir jag också glad att jag inte läste den hösten 2016 eller för den delen sommaren 2016 i mitt liv, som jag tänkte. Den oerhört fina och tonsäkra beskrivningen av ångest och panikattacker skär genom hela kroppen nu, då hade jag tvingats kasta boken ifrån mig och missat allt det andra fantastiska.

Jag är så glad att nu är nu, och att det finns böcker som Tio över ett, böcker som helt enkelt är jäkligt bra och handlar om viktiga saker som det där med att växa upp, bli kär, ta ansvar för, distansera sig ifrån. Och som samtidigt beskriver en panikattack som att “min kropp jagar min själ” (s 137). Jag hade behövt läsa den här boken i den åldern, igenkänning och oensamhet är viktig också när det gäller psykisk ohälsa. Också (och kanske särskilt) när det gäller unga människor. Jag förstår någonstans på ett avlägset plan de som vill skydda unga från sånt här, men jag håller inte med. Vi är många som slagits mot depressioner och olika former av ångest (och annan sorts psykisk ohälsa), precis som Maja i boken har vi varit rädda för att vara “psykfall”, och jag tror inte att andelen kämpande unga är mindre idag direkt. Vi måste prata om det, lära oss tillsammans och avdramatisera så jäkla mycket. Det gör Ann-Helén Laestadius här och hon gör det bra. Det var helt klart värt att den här 39-åriga tanten fick djupandas igenom några sidors panikattack för att målgruppsläsare kanske ska slippa känna sig så väldigt ensamma om ångesten drabbar dem. Skrämmande kommer det alltid vara, men inte lika ensamt hoppas jag.

TIO ÖVER ETT
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Agnes bokblogg, Feministbiblioteket, Eli läser och skriver

Brev till en nybliven förälder

Precis som Alla borde vara feminister är Brev till en nybliven förälder en liten skrift med stort innehåll. Visst känns vissa saker självklara, men de förtjänar ändå alltid att upprepas.

Jag tycker om Chimamanda Ngozi Adichies röst, hennes humor, patos och driv. Jag tror också starkt på det som utgör denna texts utgångspunkt, att det är genom barnen förändringen kommer (om vi hjälper dem dit vill säga).

Brev till en nybliven förälder är ett personligt hållet manifest i femton punkter, det tar en timme att lyssna till det (och Moa Gammels inläsning är fin), jag hoppas att formatet kan locka många till den här boken och tankarna den för fram.

BREV TILL EN NYBLIVEN FÖRÄLDER. ETT FEMINISTISKT MANIFEST I FEMTON PUNKTER
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Moa Gammel

Våra kemiska hjärtan

Några saker jag kan säga om Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland:

  • Jag tyckte först inte särskilt mycket om den (av anledningar jag kommer till), sen sögs jag in och mot slut var jag nog rätt förälskad ändå.
  • Jag tycker att slutet, sluttonen, det som händer och inte händer är livsviktigt för boken, utan den hade det blivit väldigt förljuget.
  • Jag gillar alla vuxna som skrivs på fina, komplexa sätt även där de tar liten plats. Och jag älskar Henrys syster.
  • Det jag inte gillade var att de är väldigt rappa i käften de där ungarna, jag gillar ju för all del Joss Whedonsk Buffy-dialog mer än gemene man, men till en början kände jag mig mest irriterad här. De populärkulturella referenserna kändes också rätt många och ibland lite tillkämpade. Det är inte de som sätter karaktärerna ändå.
  • Det är farligt att marknadsföra en bok som “John Green möter Rainbow Rowell”, jag förstår hur de tänker, men ändå inte.
  • Jag vill verkligen, verkligen, verkligen läsa en bok som handlar om Grace Town. Alltså en som inte är ur Henrys perspektiv. Inte så att jag inte gillar Henry och uppskattar hans berättelse. Men han får ursäkta, det är Grace som känns, rakt in i hjärtat. Jag tror att Henry vet och förstår det också.
VÅRA KEMISKA HJÄRTAN
Författare: Krystal Sutherland
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Jessica Schiefauer, originaltitel: Our chemical hearts
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Stories from the city

Intet liv

Å vad hon är egen Nina Bouraoui, konstig, makaber, märklig. Och å vad jag älskar det!

Intet liv gavs ut 1992 och var då Nina Bouraouis andra bok och den kännetecknas av allt det där som fortfarande är synonymt med hennes författarskap. Mörkret, tätheten i språket, drömbilderna, kampen och den oerhörda styrkan som aldrig låter sig knäckas. Intet liv kretsar kring en flickas allra innersta, hennes fascination inför döden och allt som omger den. Det är makabert och burdust, men samtidigt vackert i all sin smuts.

Flickan i centrum är en flicka i periferin, men en människa som vägrar inordna sig och som slåss för att inte svika sitt inre liv, sin tankevärld. För mig som sen barnsben är makaber älskare av kyrkogårdar och drömvärldar finns det mycket att känna igen (även om allas fantasier är deras egna och alldeles unika) i Intet liv. Men först och främst är det en resa i poesiform, en resa jag inte är riktigt säker på var den hamnar. Det är bara att ge sig hän.

INTET LIV
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Jonas Wicktor, originaltitel: Poing mort
Köp den t.ex. här eller här.

 

Avkoppling är inte alltid så väldigt avkopplande

Det här med avslappning kan vara väldigt stressande. Man ska vara så i stunden att man hamnar i en annan stund bara av att försöka. Mitt allra bästa är att sitta med katten och stirra ut på ekorrarna som skuttar i träden. Och att andas. Eller stirra på ekorrar och andas samtidigt, riktigt andas.

När det blir riktigt omöjligt att samla in tankarna har jag hittat två meditationer på storytel som funkar jättebra. Och nu häromveckan hittade jag också en bok som är mer en handfast “gör den här övningen såhär så måste du fokusera tankarna på att balansera för att inte ramla och slå ihjäl dig” än svävande, kvävande, stressande minfulness-krav. Jag gillar!

När du känner stress – en vägledd meditation av Lina Dahlgren (ljudbok)
Balans -vägledd meditation av Lina Molander (ljudbok)
Paus – en liten bok om konsten att landa av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner

Brev till min dotter

Nej, jag såg det faktiskt inte komma. Den totala gråtattacken som var min upplevelse av Brev till min dotter. Och det var inte de starka berättelserna eller råden per se. Visst känns det i mammahjärtat massor och visst brinner jag efter att skriva ett eget brev till min dotter (och ett till min son, det behövs sannerligen guidning när det kommer till att vara man och människa över huvud taget), men det är ändå inte det.

Jag tror att det handlar om själva grejen. Om kärleken som genomsyrar hela projektet och boken. Det finns en inkluderande värme här, inte bara i de skrivande mödrarnas kärlek till sina döttrar, en värme som kan omsluta också alla de som levt och lever sina liv utan föräldrar som vill eller förmår inympa det här i sina barn. Jag tror kanske att min reaktion mycket bottnar i den där systerskapskänslan, att breven förvisso är skrivna till verkliga döttrar, men de är också skrivna till skribenterna själva – det här har jag lärt mig i livet, se hur långt jag kommit – och till alla oss medkvinnor. Där ligger den stora hammareffekten för mig. Att texterna kan läsas av mig som om de var skrivna till mig, för det är de, också.

Alla texter är välskrivna och starka, men mina favoriter är Therese Söderlind (jag storgrät genom hela, på ett bra men oerhört jobbigt, sätt), Nabila Abdul Fattah, Elaine Eksvärd och Mia Skäringer. Och Märta Tikkanen förstås, alltid Märta Tikkanen.

BREV TILL MIN DOTTER
Redaktör: Elcim Yilmaz
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Johannas deckarhörnaVästmanländskans bokblogg