Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Hur underbart är det inte med serieavslutningar som håller vad de lovat? Att läsa Obsidio är en fröjd, precis som jag, efter Illuminae och Gemina, visste att det skulle vara. Alla som jag tycker så mycket om är med (eller nåja, alla som inte har dött i de föregående böckerna), och det är spännande från början till slut. Det där berättarsättet (med lappar, urklipp, videoinspelningar och samtal) möjliggör att spänningen kan upprätthållas utan att det blir tjatigt eller långsamt och så får det mig inte att tröttna eftersom jag hela tiden flyttas runt mellan olika platser.

Det jag tycker är allra mest fascinerande fortfarande är AIDAN och dess ”sökande”. Mer än så säger jag inte eftersom jag inte vill spoila handlingen för de som kommer efter mig. Tro mig bara när jag säger att ni måste läsa det här. Illuminae files-böckerna är troligen det allra bästa jag läst i sin genre, kanske i någon genre. Jag älskar det!

OBSIDIO
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Alfred A. Knopf (2018)
Illuminae files #3. Tidigare delar: IlluminaeGemina
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Oarya

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Every heart a doorway är en säregen bok om en skola där barn och unga samlas efter att ha kommit tillbaka från världar vi inte visste fanns. De har gått genom dörrar, ramlat ner i kaninhål och de har sett enhörningar, världar av regnbågar och stilla salar i underjorden, de har känt sig hemma. Och de vill tillbaka.

I centrum står Nancy som kommer ny till skolan, bara några månader efter att hon återvänt från sin värld tillbaka till vår som en annan flicka än den föräldrarna minns och längtar.

Every heart a doorway är en berättelse om hopp, längtan och sorg, om att passa in, höra till, lyssna till sin inre röst och om hur svårt det kan vara att få vara sitt sanna jag i den här världen. Precis som Nancy drömmer alla barnen på skolan om att få komma hem till sina världar, om att få vara sig själva fullt ut, hur märkligt det än må verka för utomstående. Every heart a doorway är en liten pärla bland böcker, möjligen liten och oansenlig, men magisk, eterisk och härligt morbid. Omistlig helt enkelt, i alla fall för oss som gillar smått märklig fantastik.

EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Första delen i en serie böcker.
Andra som skrivit om boken: Nilmas bokhylla

45 Morbus Addison av Linda Skugge

Linda Skugges nya bok, 45 Morbus Addison, är en självbiografisk betraktelse i ordboksform. Det är en jobbig skildring av en hemsk sjukdom och den fasansfulla vägen mot en diagnos. Den väcker många, många tankar och faktiskt en frigörande ilska som jag inte skulle vilja vara utan. Precis som med 40 Constant Reader bråkar den med mig, och den här gången handlar det mycket om att jag får syn på det där balansslagsmålet mellan bitterhet och tacksamhet som ständigt pågår inuti mig.

Det finns dagar när jag inte orkar med mig. När jag säkert gjort något dumt, som att stressa upp mig, skrivit upp en sak för mycket på att göra-listan eller att dricka ett glas vin dagen innan. När livet bara bestämmer att jag ska tas ner. Då drar jag omkring i skogen och muttrar för mig själv, eller så ligger jag under en filt eller sitter och stirrar ut genom något fönster i hopp om att få syn på en lugnande ekorre. Vissa dagar är det bara så jävla vidrigt. Då gör jag listor, nu ska jag bespara er bitterlistan, men ni kan känna er trygga i vissheten att den finns och att den innehåller död, sorg, ångest, utmattning och all möjligt skit.

Bitter ska man inte vara och för det allra mesta är jag det inte heller. För det allra mesta är jag, tro det eller ej, tacksam för min utmattning. För att jag fick sån himla bra hjälp, aldrig behövde bråka med försäkringskassan som man hör att alla brukar, för att jag orkade ta mig tillbaka och med hjälp har lyckats skapa en ny jobbverklighet som funkar. För att jag fick chansen att börja om. För att jag ändå lärt mig. Men utan den där bitterheten skulle inte tacksamheten finnas. Jag tänker kräva rätten till bitterheten!

Men det här är ju inte mycket till text om en bok… Jag tycker om Linda Skugge, det vet ni redan, jag kopplar väldigt snabbt och lätt ihop hennes berättelse med mina känslor. Det är nog också därför det blir så här – att det handlar om mig här nu istället för om boken. Jag tycker om hur vass hon är, hur hon ser saker. Och så tycker jag mycket om hur hon lyfter andra, citerar och tipsar. När jag läser den här boken blir jag mest av allt arg, för att det hon beskriver är så genomhemskt. Att inte bli lyssnad på, vad det gör med en människa. Jag hoppas och tror att Linda Skugge kräver och använder sin bitterhet till fullo.

Och en gång skrattade jag mig nästan fördärvad ändå, trots ilskan. När jag läste den där beskrivningen av självhjälpsboken mot utmattning. Den där man ska lägga sin ångest i ett blad och skicka iväg det i någon å för att göra sig av med det. De där råden är ju fantastiska, funkar de för nån? Men på ett sätt var de ju hjälpsamma redan i utmattningshelvetet ändå, man fick ju skratta lite…

45 MORBUS ADDISON
Författare: Linda Skugge
Förlag: Piratförlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, C.R.M. Nilsson

Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

Always and forever, Lara Jean av Jenny Han

Serien om Lara Jean är något så ovanligt som en trilogi där första boken är bäst. Det kändes redan i förra boken, men jag måste säga att jag faktiskt hade svårt att ta mig igenom Always and forever, Lara Jean. Det är nog kanske inte boken i sig så mycket som att jag tröttnat på Lara Jean och att jag inte tycker att det finns berättelse nog för att fylla tre delar.

Visst får vi familjeliv också i den avslutande boken och det är där Jenny Han är som bäst. Kitty är min idol och jag hade gärna sett mer av Margot. Hela den här kringhistorien om bröllopet känns dock lite onödigt och kärlekstrassel med Peter och Lara Jean känns igen lite för mycket från tidigare böcker. Jag slutar helt enkelt bry mig om hur det går. Jag tror att jag hos Jenny Han hittat ungdomsböcker som inte lämpar sig sådär jättebra för 40-åringar. Jag är för gammal helt enkelt. Kanske ska man lämpligast vara i 15-årsåldern för att ta dem till sig? Med det sagt är jag glad att jag läst hela serien, det är ändå mysigt att få lära känna familjen Covey Song och hänga med dem ett tag.

ALWAYS AND FOREVER LARA JEAN
Författare: Jenny Han
Förlag: Simon Schuster (2017)
Sista delen i serien om Lara Jean, del 1: Till alla killar jag gillat, del 2: P.S. I still love you
Köp den t.ex. här eller här.

P.S. I still love you av Jenny Han

P.S. I still love you är inte en kärlekstriangelbok, vad baksidestexten än säger, låt oss göra det klart först och främst. Visst finns där några kärleksförvecklingar, men bara halvhjärtade sådana. Det den här boken verkligen handlar om, liksom sin föregångare, är familj, syskonskap, vänskap och att växa upp. Jag tycker att Lara Jean känns rätt barnslig i början av boken, men hon lär sig och mognar, precis som hon gjorde i Till alla killar jag gillat.

P.S. I still love you är en rätt typisk andrabok i en trilogi, helt ok men inte fantastisk på något sätt. Rätt småtrist på sina ställen faktiskt. Jag är inte oerhört intresserad av allt som händer. Och så gillar jag inte Lara Jeans bästis alls. Men det tänker jag att jag kanske kommer få gräva ner mig lite i när det nu blir dags att läsa sista delen i trilogin.

Kärleksrelationen som på något sätt står i centrum, tillsammans med familjen, är fint skildrad. Lara Jean slits mellan alla råd hon får, mellan osäkerheten i sin första kärleksrelation och känslan av att hon känt killen för evigt. Jag älskar för övrigt hur snälla alla killar som figurerar är, inte bara mot Lara Jean utan kanske framförallt mot hennes syster. Det är en lågintensiv berättelse om kärlek och vänskap som inte är perfekt och det tycker jag väldigt mycket om. Liksom att samtal om tjejers och killars olika förutsättningar är så självklara delar av bokserien.

PS I STILL LOVE YOU
Författare: Jenny Han
Förlag: Simon & Schuster (2017)
Del 2 i serien om Lara Jean. Del 1 Till alla killar jag gillat
Köp den t.ex. här eller här.
Den här boken kommer i svensk översättning i dagarna (nej, jag orkade inte vänta, inte heller på del 3 som jag tror kommer på svenska i höst, den recenserar jag redan imorgon…), med titeln P.S Jag gillar dig fortfarande.

The bookshop on the corner av Jenny Colgan

Jodå så atte nu vill jag också flytta till skotska högländerna och sälja böcker ur en van. Inga konstigheter alls.

Jag har läst en bok av Jenny Colgan tidigare, Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden, och den var ok, men lite led väl min upplevelse av att jag inte läst de tidigare delarna. När jag nu gav mig på The bookshop on the corner hade jag inga högt ställda förväntningar. Jag trodde att jag skulle få lite avkoppling från världens och läsningens elände. Det fick jag, och lite utöver det faktiskt.

Jag tycker väldigt mycket om Nina, hennes kärlek till böcker, och hennes mod. Gud vad modig hon är! Och jag gillar hennes bästa kompis, folket i den skotska byn, den skotska byn, lammen, hunden, grumpiga bonden som hyr ut bostaden, alla gillar jag. Det är så jäkla mysigt, också när det är kallt och ruggigt och blåsigt. Det är hjärtevärmande. Jag brukar inte nödvändigtvis gilla det som är hjärtevärmande, men det här gillar jag, rätt mycket faktiskt.

THE BOOKSHOP ON THE CORNER
Författare: Jenny Colgan
Förlag: William Morrow company (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Förlåten av Agnes Lidbeck

Jag kan inte skriva om Agnes Lidbeck Förlåten utan att bli lite personlig. För att den så väldigt oväntat slet hjärtat ur kroppen på mig.

Maria och Ellen förlorar sin pappa, plötsligt. De återvänder till sommarön för att gå igenom och sen sälja huset.

Min morfar gick plötsligt bort i slutet av mars och precis som Maria känner i relation till pappan och huset som ska bort känner jag för min morfar och hans hus som ska bort. Det är förstås mycket som lassas ihop och tas ut i denna slutgiltiga sorg. Jag har förlorat mina tre kvarvarande far- och morföräldrar inom loppet av åtta månader. Jag har ofta känt att hela min barndom, där de spelade viktiga roller, varit på väg att suddas ut (inte minst sedan mitt minne fick sig en rejäl törn av utmattningen). Nu med morfars död blev det också barndomens död på ett sätt. 

Och det här med sommaren… Precis som Maria och Ellen tänker somrar när de tänker det där huset och pappan så tänker jag alltid på sommaren när jag tänker på morfar (och när jag tänker på sommaren tänker jag på morfar). Det gör den här försommaren särskilt svår, aldrig har en maj varit vackrare, och aldrig har det varit svårare att bära… 

Det är det första. Faderns död. Maria och Ellen. Huset. Sen rör vi oss en liten bit in i berättelsen och upptäcker att det här inte alls handlar om pappan och sorgen, det handlar om den obegripliga sorgen efter en storebror.

Ellen och Maria når aldrig någonsin varandra, allt som sägs och tänks och görs tolkas och vantolkas in absurdum. Det är galet sorgligt. De älskar varandra, bär samma minnen och befinner sig ändå så oerhört långt ifrån varandra. Och Dag, Marias Dag, som bara är fem år finns mitt emellan. Det är så smärtsamt hemskt alltihop. Och så väldigt välskrivet om sånt som trasar sönder oss och våra relationer. Ibland är det att något traumatiskt händer, men allt som oftast är det kanske tiden. Tiden är värre, för den kan man inte vidta åtgärder mot.

Jag älskar Agnes Lidbecks sätt att se och berätta, säkert för att jag känner igen så mycket. Det är återigen den där tystnaden som jag är så familjär med, som är jag, men samtidigt något jag räds. Jag tyckte mycket om Finna sig, men Förlåten är ännu bättre. Kanske för att den träffade mig ännu mer i hjärtat, för igenkänningen och för döden förstås, huset, sorgens stumhet.

FÖRLÅTEN
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna gårJust nu just här

De sju goda åren av Etgar Keret

Idag skriver jag om De sju goda åren på Kulturkollo, jag skriver bland annat såhär:

De sju goda åren ger en, för mig, ny och upplysande inblick i hur israelisk vardag kan se ut. Hur det är att oroa sig för att barnen ska delta i krig, hur det är att förhålla sig till förintelse och antisemitism, ständigt och alltid. En annan sak som boken lär mig är att Etgar Keret är väldigt rolig, på ett tillbakalutat och nästan nonchalant sätt. Det får mig att tro att jag skulle gilla Etgar Keret om vi någonsin träffades och inledde en diskussion (om exempelvis de mordiska inslagen i Angry birds eller dumheten i att ens nämna Disneyland Paris för ett barn som inte vet att det existerar, eller något annat av allt det han skriver om i den här boken). Det får mig definitivt att vilja läsa mer av honom.

Hela texten om boken hittar du här.

En sak som jag inte tar upp där, men som jag inte kan låta bli att nämna är texten i boken. Den är suddig! Först trodde jag att jag inbillade mig, sen trodde jag att det berodde på mina nya glasögon och min kraftigt försämrade syn. Till slut fick jag be min man att läsa en sida och han intygar att texten är oskarp. Jag tror att det kan ha att göra med att pappret är så tunt att nästa sidas text lyser igenom en smula, eller så är det teckensnittet, jag vet inte, men något är det i alla fall. Jag rekommenderar läsning av e-boken om ni har den möjligheten. De här 185 sidorna har känts som 800 eftersom de har ansträngt syn och koncentration så mycket. Boken är så bra att den är värd det, men det är ju alltid bättre om man slipper ansträngningen…

DE SJU GODA ÅREN
Författare: Etgar Keret
Förlag: Brombergs (2018)
Översättare: Kristian Wikström, originaltitel: Seven Good years
Köp den t.ex. här eller här.

 

Inkräktare av Tana French

Tana French är makalös, också när hon inte är på topp är hon så himla bra.

När jag började läsa den här boken för ett år sen (jag köpte den när den kom ut, men sen blev jag som bekant utmattad och läsoförmögen) gjorde jag det med vetskapen om att många tyckte att den var lite skakig. Samtidigt var jag också medveten om att många ansåg Faitful place som lite skakig och den älskade jag. Över huvud taget har jag inte riktigt samma topplista som alla andra Frenchläsare. Jag tycker förstås att Broken harbour är allra bäst, herregud den är en av mina bästa böcker alla kategorier. Men jag älskar inte de två första böckerna i serien och inte heller den näst senaste The secret place.

The Trespasser (Inkräktare som den heter i den svenska översättning som jag efter långt uppehåll läste ut boken i) är inte den bästa boken i serien, men jag tycker väldigt mycket om den. Jag gillar Antoinette Conway och hur hon får gå igenom den där katharsisutvecklingen. Jag gillar att Stephen Moran hänger kvar. Jag gillar hur komplext och hur svårt det, som vanligt hos Tana French, är att skilja rätt från fel och mörker från ljus. I centrum av berättelsen finns en hjärtskärande sorglig och onödig, men ändå ödesbestämd, uppgörelse.

Conway gillar man verkligen inte för hennes personlighet och ändå är det ju det jag inte kan låta bli att göra. Moran är mjukare, mer lätt att ta till sig. Breslin är en vidrig liten råtta, eller? Inget är så enkelt som det verkar samtidigt som det förstås är det.

Jag har förstått att det inte är någon ny bok i serien på gång, i höst kommer Tana French ut med fristående boken The witch elm. Jag längtar barnsligt mycket efter att läsa nytt av Tana French och jag tycker att hon gör helt rätt i att utforska utanför de bekanta korridorerna i polishuset i Dublin, men jag kan inte låta bli att hoppas att vi får göra ett återbesök på mordroteln om något år.

INKRÄKTARE
Författare: Tana French
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Christian Ekvall, originaltitel: The trespasser
Del 6 i serien om Dublin Murder squad. Del 1: Till skogs, del 2: Okänt offer, del 3: Faithful place, del 4: Broken harbour, del 5: The secret place
Köp den t.ex. här eller här.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Det tog ett tag, men nu har jag läst Selma Lagerlöfs debutroman, Gösta Berlings saga. Precis hur långt ”ett tag” är kan du läsa om på Kulturkollo där jag lägger ut texten ordentligt. Ett smakprov hittar du här:

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd.

GÖSTA BERLINGS SAGA
Författare: Selma Lagerlöf
Köp den på ett antikvariat eller låna den på biblioteket 

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

Finna sig av Agnes Lidbeck

Det är underligt ändå med vissa böcker. När jag första gången försökte mig på att läsa Finna sig av Agnes Lidbeck kunde jag inte tycka om den. Jag tyckte att den påminde lite för mycket om Egenmäktigt förfarande och misstänkte att den var pretentiös. Så jag la bort den och tänkte att allt är inte för alla.

Sen valdes boken till Kulturkollo läser (där vi samtalar om den med start idag, häng på här) och jag kände mig pressad att ge den en ny chans. Och tack och lov ändå för press och andra chanser. För Anna i Finna sig har förvisso vissa beröringspunkter med Ester i Egenmäktigt förfarande, men det finns så oändligt mycket mer här. Det finns sånt jag kan känna igen och sånt som är mig helt främmande och det är ju den där blandningen som gör Anna till en djupt fascinerande karaktär.

Jag knyter oerhört starka band till Anna i vissa av hennes upplevelser som förälder, framförallt förälder till riktigt små barn. Jag har också kämpat där, men jag har tack och lov känt att jag kunnat prata med den jag delar föräldraskapet med om det, nästan utan skam. Jag är så ledsen för Annas skull att hon aldrig riktigt hittar någon att höra ihop med. Kanske för att hon inte förstår att det är det hon nog vill, hon fortsätter att söka någon som behöver och kräver henne.

Agnes Lidbeck skriver så fint, med små insmugna presenter i form av formuleringar och undangömda huvudsaker där man minst anar det. Jag tycker så mycket om det här och har fortsatt vidare till hennes nyaste roman Förlåten som jag recenserar här om några dagar.

FINNA SIG
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskan, Stories from the city, Just nu just här

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Det här är typiskt en sån där bok som jag aldrig hade ens hört talas om om det inte vore för att den oförhappandes damp ner i min brevlåda tidigare i vår.

I kärlekens tunga tecknar Anna Åhlund en bitsk och rätt förfärlig bild av kärleken. Kärleken som kräver och kväver och sårar. Och det vore förstås hemskt om där saknades djup eller budskap. Men det finns något att hämta i de där nålsticken, något viktigt.

Sen finns där annat också. Homofobi förklädd i omtanke till exempel och gubbig mansplaining som får sitt straff. Allt som allt är Kärlekens tunga en uppfriskande bok. I all sin avskalade, skenbara enkelhet.

 

KÄRLEKENS TUNGA
Författare: Anna Åhlund
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Med näsan i en bok

De vita staden av Karolina Ramqvist

Långsam förtvivlan är nog de ord jag skulle välja för att beskriva Den vita staden. I alla fall rätt länge, sen blir förtvivlan lite mer rörlig. Att läsa om Karin och hennes vardag i huset där hon blivit övergiven med en väldigt liten bäbis är som att sjunka ner i dy och inte veta hur man ska komma upp, bara att man inte får kämpa. Det är fasansfullt, fascinerande och det känns i kroppen.

Jag har inte läst något av Karolina Ramqvist tidigare, och jag vet inte om jag kommer välja att göra det. Men jo, det är förfärligt tungt, men det är också väldigt, väldigt bra. Välskrivet. Vässat. Obönhörligt grymt. Jo, jag kommer definitivt läsa mer, men kanske inte nu direkt. Det krävs nog en liten andningspaus först.

DEN VITA STADEN
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Jag har lyssnat på Mrs Dalloway (mestadels, vissa stycken har jag läst), något jag inte skulle ha kunnat göra med något annat av Virginia Woolf som jag tagit in hittills, med möjligt undantag för Ett eget rum. I såväl Orlando som Mot fyren är det ett sjå att manövrera i tiden, begripa var man befinner sig och vad som sägs. I Mrs Dalloway är allt ett enda tankesvaj, jag tror att det till och med underlättar att lyssna till den.

Det finns nog inga gränser för hur mycket jag älskar att läsa Virginia Woolf. Hon är så bitsk och rolig, inte minst i betraktandet av manligt och kvinnligt och samhället (hon känns som djupt besläktad med Jane Austen, bara oändligt mer driven). Och så är hon så fantastisk i sitt utforskande av olika sätt att skapa litteratur. Mrs Dalloway är egentligen en enda lång tankeström, en böljande betraktelse över människor som råkar korsa varandras vägar just den här dagen som Clarissa går ut för att köpa sina blommor och hålla sin bjudning.

Jag blir djupt gripen av flera av de människoöden Virginia Woolf låter mig snudda vid. Och så är det en annan sak också. Jag får en ny förståelse för Michael Cunninghams fantastiska Timmarna som jag älskat i många år, men inte vill läsa om. Detaljer därifrån, som jag trott att jag glömt, gör sig påminda under läsningen av Mrs Dalloway. Och inte bara minnen av Clarissa och Virginia, nej andra detaljer som är nyckelscener som jag inte hade en aning om att de var så intimt fastknutna till den här historien.

Att följa med ut på den här morgonpromenaden är att tvingas släppa alla förväntningar om vad en roman ska vara och för mig har det varit mycket vilsamt, i alla fall när jag lyckades släppa kontrollen. När jag begrep vad som berättades för mig.

MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Viatone (2016)
Inläsare: Elin Abelin

Den grymmaste månaden av Louise Penny

Jag hade vissa invändningar inför förra boken i den här serien, jag upplevde en av de centrala motiven som rätt kränkande faktiskt. Jag ville läsa vidare och ville inte. Det som fick mig att faktiskt läsa var att jag gärna ville läsa något tidsbundet i påskas och Den grymmaste månaden råkar utspela sig under en påskhelg.

Och vilken evinnerligt tur ändå, Den grymmaste månaden är verkligen något helt annat, något väldigt bra. Jag vet inte vad jag gillar mest, berättelsen om Hadleys hus i Three Pines och det som hänt där, eller den utdragna, förfärligt sorgliga soppan som Gamache är indragen i på jobbet. Allt blandas till slut ihop och exploderar, på ett stillsamt sätt. Hela bokserien skulle lätt ha kunnat avslutas här, och jag är väldigt glad att den inte gör det. Jag längtar efter att läsa vidare. Precis som Gamache känner jag att älskar att befinna mig i Three Pines, jag längtar också efter att gå i pension och bosätta mig där. Eller inte…

Jag lyssnade halvvägs på den här som ljudbok och jag uppskattade den samtidigt som jag saknar Tomas Bolme som inläsare. Väldigt mycket saknar jag honom. Det var nog avsaknaden av den där mysdeckarrösten som fick mig att läsa klart på egen hand. Det är förstås också bra, bara inte riktigt lika bra.

DEN GRYMMASTE MÅNADEN
Författare: Louise Penny
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: The cruelest month
Del 3 i serien om kommissarie Gamache och Three pines. Del 1 Mörkt motiv, del 2 Nådastöt
Köp den t.ex. här eller här.

 

Bokhandeln på Riverside drive av Frida Skybäck

Jag har gillat allt jag läst av Frida Skybäck (och särskilt serien om systrarna Stiernfors), men Bokhandeln på Riverside drive är något ännu bättre. Det är en oemotståndlig läskaramell.

Jag gillar feelgood när där finns svärta. Som hos Mhairi McFarlane och Lucy Dillon. Det ska göra riktigt ont mellan varven så att man uppskattar det där lyckliga slutet och de mysiga omgivningarna. Och det får Frida Skybäck verkligen till. Svärtan och smärtan är konkret kännbar, slutet är fint och mysigt men gör inte allt bra igen, det som är är fortfarande. Det tycker jag så mycket om.

Och bokhandeln förstås. Där skulle jag ju lätt kunna gräva ner mig några år, läsa böcker, äta bullar och bara drömma mig bort. Ett besök i Bokhandeln på Riverside drive ordineras till alla som behöver en må bra-bok som inte bara är fluff. Fluff är bra, men det kräver sin smärta för att kännas på riktigt, och det får det här.

BOKHANDELN PÅ RIVERSIDE DRIVE
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Louise Bäckelin Förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Hyllan, Johannas deckarhörna 

 

Själasörjaren av Christine Falkenland

Christine Falkenland har länge varit en av de författare som betyder allra mest för mig, som talar till mig. Öde, Min skugga och Själens begär är alla var och en några av mina allra största läsupplevelser. Jag tyckte inte lika mycket om hennes senaste romaner, Spjärna mot udden och Sfinx. Därför var jag lite osäker när det blev dags att läsa Själasörjaren. Det hade jag inte behövt vara, Christine Falkenland är tillbaka i det existentiella, religiösa grubbleriet (eller tillbaka och tillbaka, hon har snuddat det men aldrig riktigt gett sig in helt och fullt tidigare, det känns som att det alltid är hitåt hon varit på väg).

Åh vilken fantastisk bok Själasörjaren är! Inte en bok som ger mig något gratis, varje vändning måste jag kämpa med, varje känsla (sympatin, äcklet, ilskan och hatet) måste jag ta till mig och inse att de är mina egna. Det finns något så frånstötande att det blir vackert här.

Jag måste ju nämna Erland. Som jag hatar honom! I baksidestexten beskrivs det hur Claudia kommer in i hans harmoniska liv och stör, hur hon drar in honom i sitt mörker. Det är ju också den berättelsen han berättar för sig själv. Den jäveln! Jag ska inte avslöja mer här, men nöjer mig med att konstatera att visst känner jag med Erland, tycker synd om honom och kan till viss del till och med förstå honom i vissa delar, men det han utsätter Claudia för i en av de där träffarna i hennes lägenhet kan jag aldrig förlåta honom. Jag hatar honom från djupet av mitt svarta hjärta. Det är en sån ynnest att få läsa en bok som frammanar så oerhört starka känslor i en. Jag tror att det är nyttigt.

SJÄLASÖRJAREN
Författare: Christine Falkenland
Wahlström & Widstrand (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.