Den mörka staden

den mörka stadenI ärlighetens namn är det väl inte ofta en trilogi håller ihop ända till slutet. Hungerspelsserien sackade lite emellanåt även om jag tillhör dem som älskar den sista boken för det ogenomträngliga mörkrets skull. Maggie Stiefvaters varulvstrilogi vill jag inte ens tala om (läs mina positiva/uppgivna/lättade recensioner istället – Frost, Feber, För evigt). Hilary Mantel håller ihop sin Cromwelltrilogi fantastiskt bra efter två böcker, Wolf Hall och Bring up the bodies, men tro inte att jag inte är orolig… Straintrilogin föll rätt snabbt och där har jag inte ens orkat läsa den sista boken. Cronin är jag allvarligt orolig för (det kan bli hur bra som helst men det kan också ramla åt andra hållet, mot alla de där bitarna jag inte gillar). Och så finns det en hel del jag undvikit att läsa för att det är just serier.

Men Carrie Ryan levererar. Det kan till och med vara så att böckerna blir bättre och bättre, jag tror faktiskt det. I De vassa tändernas skog tyckte jag mycket om men inte utan att jag irriterade ihjäl mig på Mary då och då… De dödas strand var snäppet bättre trots att vi bytte huvudperson och flyttade i tiden. Att nu få möta Annah i Den mörka staden är snudd på ännu mer spännande. Så stark hon är, och skadad. Visst stör jag mig på att den romantiska kärleken alltid verkar vara garanterad en plats i centrum men jag gillar det ju samtidigt, i alla fall när det är skildrat som i den här boken. Det finns en jämlikhet i kampen (för att överleva). Visst talas det om att beskydda men verkligheten bevisar att alla måste beskyddas och allra mest av sig själva.

Mitt starkaste intryck av Den mörka staden (såväl staden som boken) är just mörkret. Det hopplösa. Kylan. Annahs tillvaro är verkligen förfärlig och hennes ensamhet är äkta. Det allra finaste med den här berättelsen är att hon inte kan värmas av eller bli trygg med hjälp av andra, hur mycket de än älskar henne. Hon måste acceptera sig själv och dem för att över huvud taget kunna bli hel och nåbar. Jag tycker om att smärta får vara verklig och svår, liksom tankarna kring döden får vara det. Genomgående för hela serien är att jag känner med karaktärerna, någonting i Ryans sätt att skriva går rakt in i hjärtat på mig och ofta känner jag en rent fysisk känsla av smärta när jag läser om deras utsatthet och ensamhet.

Jag ska läsa om de här böckerna någon gång för att få alla detaljer på plats. Kanske på engelska den gången även om jag tycker att översättningen är väldigt bra. Carrie Ryans böcker borde få betydligt mycket mer uppmärksamhet än de fått tycker jag, och jag hoppas att hon skriver nytt snart (men hallå, hon kanske redan har gjort det *avviker genast för att ta reda på detta*)

Den mörka staden av Carrie Ryan. Styxx Fantasy

De dödas strand

Vissa böcker läser sig själva. De dödas strand är 400 sidor som liksom bara smälter bort på några timmar. Den där sortens läsning som får en att vilja läsa varje ledig stund – när man lagar mat, inväntar tvättprogrammets avslutning och när man något förstrött lyssnar till barnens envetna mässande om att de ”är en gummibjörn”. Helt enkelt allt man kan önska sig av en bok.

Till en början (innan jag började läsa) var jag tveksam inför att inte få återvända till Mary från De vassa tändernas skog men ganska snart insåg jag ju att hon fanns med i utkanten och att det här upplägget funkade riktigt bra. Och jag stör mig inte alls på Gabry som jag störde mig på Mary i förra boken.

Jag gillade De vassa tändernas skog väldigt mycket men frågan är om jag inte tycker ännu mer om de två i serien. Gabrys känsla av instängdhet, allt det där opåtagliga, skrämmande och lockande som händer utanför staden. Den där tryckande känslan av att fristäder förr eller senare alltid verkar bli mer eller mindre totalitära och att instängdheten aldrig gör något gott för människor i längden. Frågan som, liksom alltid när man läser postapokalyptiskt, får mig att fundera kring vad man skyddar och skyddar sig ifrån (och jag gillar ju böcker som får mig att fundera lite mitt i ”underhållningen”). Och så sista delen av boken med total nagelbitarspänning ända in i kaklet… Allt det här sammantaget får mig att upprepa den mening jag citeras med på baksidan av boken – jag kan inte vänta att följa den här serien till slut, det lovar att bli en storslagen helhetsupplevelse.

Och så inser jag plötsligt att jag står i begrepp att lägga ut en recension som inte berättar nästan någonting om handlingen i boken. Får man det? Jag tror man mår rätt bra av att gå in i den här boken utan allt för mycket förförståelse, man bör nog läsa De vassa tändernas skog först men det är inget måste. Och för er som är nyfikna på handlingen så finns ju alltid baksidestexten…

~Styxx Fantasy, 2012 / Recensionsexemplar~

Pocketlover har också skrivit om De dödas strand och gillat.

De vassa tändernas skog

Det har blivit en del zombies på sista tiden. Anledningen är att min kurs krävde en läsning av den där Austen-zombifieringen (vederbörligt ”sågad” häromdagen) samtidigt som den oerhört snygga (omslagsbilden, typsnittet, de svärtade kanterna…) och intressanta De vassa tändernas skog damp ner i brevlådan. Redan såhär i början av recensionen kan jag säga att den senare bjöd på väldigt mycket bättre läsning än den förra.

Mary lever i en by som sedan länge inhägnats till skydd mot de oheliga som finns där utanför och som törstar efter kött. Livet i byn är en blandning av nutid och dåtid, tvingat av omständigheterna och i klorna på ”systerskapet”- den religiösa sammanslutning som styr samhället. Men Mary längtar ut, hon drömmer om havet som hennes mor berättat sagor om så länge hon kan minnas. Hon tror att det fortfarande existerar och hon måste se det.

Om jag skulle göra det enkelt för mig skulle jag kalla det här för The Passage-light 🙂 Här finns det instängda, samtalet kring vad som händer med ett samhälle under svåra förhållanden, när överlevnad är det viktigaste. Här finns också längtan efter det trygga kontra längtan bort. Och kärleken, sorgen, pragmatismen. Här finns de svåra frågorna kring vad som händer när någon man älskar förändras, när man tvingas döda. Att det sen är lite barnsligt ibland (Marys reaktioner är ibland helt obegripliga för mig exempelvis)  kan jag ta och det överslätas av att det för det mesta är riktigt bladvändarspännande. En väldigt positiv sak med boken är att Mary verkligen står i fokus, hon styr inte sitt liv men det hon kan råda över tar hon verkligen tag i. Hon låter inte kärleken förblinda henne och hon offrar inte allt för någon annan än sig själv. Det finns allt för få såna tjejer i fiktionen fortfarande. Mary är egentligen oerhört irriterande med sitt tjat om havet och sin förmåga att tiga om det hon vet vilket ständigt försätta andra i fara. Men det är också just det som gör henne trovärdig och som får mig att gilla henne.

Jag är ju ingen zombiekännare, eller zombieälskare för den delen, men jag kan tänka mig att de riktiga hardcorefansen tycker att det här är för lättviktigt – för lite hjärnsubstanssmaskande kanske? Själv tycker jag att de där lurande och ibland hasande förföljande varelserna är väldigt obehagliga men inte på djupet skrämmande vilket är en positiv sak för mig men en negativ aspekt om man vill bli riktigt skrämd av sina monster. För mig är det viktigaste att monsterskildringarna egentligen handlar om mänsklighet och det tycker jag att De vassa tändernas skog gör även om den kanske inte går på det djupaste djupet.

Det här är en trilogi som jag faktiskt knappt kan vänta tills jag får följa till slutet.

~Styxx Fantasy, 2011 / Recensionsexemplar~