Bara bra böcker! Om Sookie Stackhouse

Nu blir det lite speciellt här. Egentligen hade jag tänkt återpublicera en recension av den sista Sookie Stackhouse-boken jag gillade, men så upptäckte jag att det var så länge sen så jag hade inte börjat blogga när jag läste Dead in the family. Eftersom jag verkligen älskade de tio första böckerna i serien så publicerar jag istället mitt sista inlägg som Sookie-fanatiker. Håll till godo (och ignorera det sorgliga i att boken jag längtat så mycket efter inte var särskilt bra).

Konsten att äga en bok
Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet…


Inlägget publicerades första gången 12 maj 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Politik i Bon Temps

När du tänker politik tänker du kanske tråkiga typer i kostym. Och när du tänker vampyrbok tänker du inte tråkiga typer i kostym? Aha, säger jag då – läs Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse så garanterar jag att du får en lite ny syn på både det ena och det andra. Det är vampyrsheriffer och varulvspolitik och oskrivna och skrivna regler på var och varannan sida i de här böckerna och just politiken är, tillsammans med sex (eller allra helst i ljuvlig kombination av sex och politik), ofta drivkraften till det som händer i Sookies liv. Och som det händer, i alla fall innan hon drar sig tillbaka och ägnar de sista böckerna åt att städa  vinden. Första boken, Dead until dark, är rätt trist både ur politisk och all annan synvinkel men sen tar det sig. Läs och förundras över vad politik också kan vara 😉

Veckans vampyr: Dead ever after

Jag försöker verkligen hålla inne med spoilers men utfärdar ändå en varning eftersom jag inte fixar det helt och hållet.

20130608-093855.jpgLåt mig vara ärlig, efter allt prat om dödshot pga dåligt slut, den här boken är inte bra. Det är såsigt och trist så som Sookieböckerna aldrig var till en början. Det är för mycket kristet prat mitt i allt dödande, för mycket matlagning, duschar (som Calliope redan påpekat) och alldeles för många gamla bekanta som måste dyka upp och säga hej alternativt rädda eller förstöra dagen. Det enda som egentligen funkar för mig är faktiskt slutet. För det första är det inte oväntat varför jag inte förstår chocken hos så många. För det andra gillar jag att Sookie väljer snällt och respekterar sig själv. Jag fattar att många önskade se henne leva lycklig med en viss person och tro mig det gjorde jag också länge. Men efter att ha tuggat mig igenom de senaste böckerna är jag oerhört tacksam över att inte Charlaine Harris valde att bortse från allt bråk utan faktiskt lät det destruktiva draget falla i bakgrunden. Det jag bär med mig efter läsningen av den här boken är att det uppenbarligen är svårt att få ihop en så här lång bokserie och att Harris trots allt var både sann och snäll mot Sookie till slut. Och det gillar jag.

Ett sånt här avslut (ja, det kommer någon sorts avslutningsbok också men den ska jag verkligen försöka ignorera med tanke på hur sopig The Sookie Stackhouse companion var) manar till eftertanke och nostalgi gör det inte? Jag läste min första bok om Sookie för fem år sen (på ett ungefär, tror jag – det var pre bloggen så jag minns inte så noga). Det var den där första översättningen av Dead until dark, den med den hemska framsidan och stavfelen och svengelskan och allt det där som kan få en att avsky en bok. Och jag tyckte verkligen inte särskilt mycket om, den första boken är fortfarande ingen favorit. Jag vet inte vad som tog åt mig, jag måste väl ha sett ett embryo till något stort, men jag testade tvåan också och där var jag fast. Sen läste jag feberartat bok efter bok fram till Dead and gone, tyckandes att den förvisso hade vissa brister men historierna var väl berättade och det var riktigt bra underhållning. Dead and gone var ett sånt fabulöst klimax att det naturligtvis inte kunde bli annat än nedförsbacke därifrån, men att det skulle gå så snabbt ner i tröttheten anade jag inte. Problemet med de senare böckerna är att de inte har varit lika bra berättade, det finns inget driv, de är lite tråkiga och det får inte underhållning vara. Det slutar liksom att vara underhållande då… Men jag kan förlåta det, jag kan bortse. Nu vet jag hur det gick, känner mig nöjd med det (ett tips för alla som inte är nöjda, läs fanfic, jag lovar att det finns det slut du önskar dig och jag är lika säker på att det till och med kan vara välskrivet) och kan lugnt avbryta nästa omläsning vid Dead and gone. Tack och hej Sookie, det har varit ett nöje (nästan hela tiden)!

Dead ever after av Charlaine Harris. Ace Books

Alla mina tidigare Sookie-recensioner finns här.

Deadlocked

DeadlockedMen, här sätter jag mig för att läsa den näst sista boken om Sookie Stackhouse helt i förvissningen om att den kommer vara lika trist och händelselös som de två senaste och så händer det lilla fantastiska att jag blir riktigt uppslukad av den. Inte som när serien var som bäst och jag som mest hängiven förstås men det är helt ok underhållning igen. Blir så himla glad att jag skulle vilja krama närmsta vampyr faktiskt. Jag tänker inte skriva ett ord om handlingen av rädsla för att trampa på ömma oläsningstår. Nöjer mig med att säga att det händer en hel del, att Sookie är Sookie, att Eric är Eric och att allt är som det brukar. Det märks att slutet närmar sig och på de sista sidorna av den här boken stannade mitt hjärta några sekunder eftersom jag trodde att Harris omöjliggjort serieslutet jag trott så länge på. Tack och lov fick jag igång det igen, lättad. Det drar ihop sig till sorgligheter och hemskheter och avslut i Bon Temps och jag kan faktiskt inte riktigt vänta tills nästa vår nu. Det ska bli skönt när det är över… Möjligen planerar jag så smått en liten omläsning av serien inför släppet av allra sista boken i april 2013, vi får se.

Dead Reckoning

Jag har redan skrivit några inlägg om den här boken. Ett längtansfullt och ett lite mer åt det desperata hållet. Läsningen har dragit ut på tiden och jag har till och med misströstat om statusen på min och Sookies relation. Så hur ser det då ut efter utläsningen av Dead Reckoning? Är vi fortfarande vänner?

Ja, det är vi men inte riktigt lika nära som vi varit. Det får inte ta över 100 sidor innan man kommer in i en Sookie Stackhouse-bok. Det ska liksom gå av sig självt. Lite av segheten skyller jag på True Blood, jag har svårt att skilja bokserien från tv-serien ibland och skulle behöva läsa om alla böcker innan jag börjar på en ny, men vem orkar det? Den huvudsakliga förklaringen är väl att Dead Reckoning är en mellanbok, kanske till och med den andra på raken. Jag hoppas i alla fall att det är en mellanbok och inte början till slutet för serien. Förvisso ska den ju avslutas nu snart men jag hoppas att Harris kan lyfta sig lite och avsluta med ett fyrverkeri snarare än med en gäspning. Snälla!

Andra som skrivit om Dead Reckoning: Calliope, Bokbabbel, Zachan

Konsten att äga en bok

Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet… Finns det någon mer som när liknande, eller andra konstiga tendenser?

Dead in the Family

Det blir ju en hel del vampyrer här men det här är ändå boken jag väntat på och längtat efter i ett år. Del tio i serien om Sookie Stackhouse.

För allas skull – de som inte läst så långt i serien och de som följer True Blood och är nöjda med det – tänker jag inte säga mycket om handlingen. Men konstateras måste i alla fall att det i den förra boken hände hemska saker med Sookie och flera av dem närmast henne. Sookie skadades på flera plan och i den här boken börjar vi se följderna av det.

Det finns två saker som jag är extra förtjust i här. Den första rör Sookies kärleksliv och här får jag verkligen trippa på tå för att undvika spoilers (läs inte mer om ni inget vill veta!)… Jag tycker om hur Harris skildrar det vardagsliv Sookie försöker leva med den ”man” hon valt. Det är så tragikomiskt i all sin omöjlighet. Båda parter blir så sköra och små i relation till varandra och hur mycket det än smärtar mig att säga det så förstår jag ju att det inte kan hålla. Den andra saken som jag tycker om är det relativt lugna tempot. Först tänkte jag på det som en mellanbok men tillslut insåg jag att det är något mer än det. Vi får se början till en förändring i Sookies karaktär – hon blir mörkare, bittrare och tröttare. Och undra på det… Jag ser verkligen fram emot fortsättningen för nu känns det som om vad som helst kan hända…

Tack och lov lyckas Harris hålla sig fri från True Blood – det enda som finns från serien är en snygg liten blinkning till inledningslåten. Det händer saker här som motsäger det Alan Ball berättar i serien. Det gör mig ju inte direkt mindre förvirrad men det känns viktigt att de får vara sina egna världar.

Slutligen måste jag säga att jag är rätt svag för det lite pratiga jag-berättandet som Harris kör med i Sookie-böckerna. Det skulle aldrig funka om Sookie var den hon är i True Blood men nu är hon ju tack och lov inte det här.

~Ace Books, 2010~

Vecka 23 Läsrapport

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Klubb död

I den tredje boken om Sookie Stackhouse fortsätter intrigerna och alla övernaturliga väsen att hagla över Sookie. Det här är boken på vilken den tredje säsongen av True Blood, som snart börjar sändas i USA, ska baseras. Troligtvis blir sambandet mellan bok och serie lika löst knutet i fortsättningen men vissa huvudlinjer kan väl anas redan i avslutningen av den andra säsongen. Bill försvinner till en början spårlöst. Sookie får dock snart veta att han kidnappats och hålls fången. Men det är inte nog med det, hon får också veta att han har bedragit henne och lämnat henne frivilligt för en annan kvinna innan han kidnappades. Detta till trots bestämmer hon sig för att försöka rädda honom (vilket i boken inte framstår som så märkligt och irriterande som det låter).

En sak som jag har svårt att ta till mig är hur så gott som alla övernaturliga manliga varelser faller för Sookie och tämligen omgående vill ha vilt sex med henne (ok att det kommer ett försök till en möjlig förklaring längre fram i serien men här är det fortfarande konstigt). Det är lite som en omvänd Stieg Larsson-bok (där ju alla kvinnor helt obegripligt vill ligga med Mikael Blomkvist). Det stör lite men jag väljer att bortse från det för att intrigen är intressant nog i sig. Det finns också en obehaglig våldtäktsscen som är svår att släppa och som visar att vampyrer är vampyrer och inte vanliga män. Tack och lov är det också en händelse som får konsekvenser inte bara i den här boken utan längre fram i serien.

Sen måste jag ju säga något om omslagen på dessa Sookie-utgåvor. De är rätt coola, lite pulp, lite retro… Och de två första passar väl rätt bra till böckerna men det här tredje – jag kan bara inte förlika mig med det. Månpocket ska ge ut böckerna med andra omslag i juni och även om dessa omslag är ganska intetsägande så föredrar jag nog för den tredje boken intetsägande framför en aning porrigt…

Jämför bokpriser här