Politik i Bon Temps

När du tänker politik tänker du kanske tråkiga typer i kostym. Och när du tänker vampyrbok tänker du inte tråkiga typer i kostym? Aha, säger jag då – läs Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse så garanterar jag att du får en lite ny syn på både det ena och det andra. Det är vampyrsheriffer och varulvspolitik och oskrivna och skrivna regler på var och varannan sida i de här böckerna och just politiken är, tillsammans med sex (eller allra helst i ljuvlig kombination av sex och politik), ofta drivkraften till det som händer i Sookies liv. Och som det händer, i alla fall innan hon drar sig tillbaka och ägnar de sista böckerna åt att städa  vinden. Första boken, Dead until dark, är rätt trist både ur politisk och all annan synvinkel men sen tar det sig. Läs och förundras över vad politik också kan vara 😉

Veckans vampyr: Dead ever after

Jag försöker verkligen hålla inne med spoilers men utfärdar ändå en varning eftersom jag inte fixar det helt och hållet.

20130608-093855.jpgLåt mig vara ärlig, efter allt prat om dödshot pga dåligt slut, den här boken är inte bra. Det är såsigt och trist så som Sookieböckerna aldrig var till en början. Det är för mycket kristet prat mitt i allt dödande, för mycket matlagning, duschar (som Calliope redan påpekat) och alldeles för många gamla bekanta som måste dyka upp och säga hej alternativt rädda eller förstöra dagen. Det enda som egentligen funkar för mig är faktiskt slutet. För det första är det inte oväntat varför jag inte förstår chocken hos så många. För det andra gillar jag att Sookie väljer snällt och respekterar sig själv. Jag fattar att många önskade se henne leva lycklig med en viss person och tro mig det gjorde jag också länge. Men efter att ha tuggat mig igenom de senaste böckerna är jag oerhört tacksam över att inte Charlaine Harris valde att bortse från allt bråk utan faktiskt lät det destruktiva draget falla i bakgrunden. Det jag bär med mig efter läsningen av den här boken är att det uppenbarligen är svårt att få ihop en så här lång bokserie och att Harris trots allt var både sann och snäll mot Sookie till slut. Och det gillar jag.

Ett sånt här avslut (ja, det kommer någon sorts avslutningsbok också men den ska jag verkligen försöka ignorera med tanke på hur sopig The Sookie Stackhouse companion var) manar till eftertanke och nostalgi gör det inte? Jag läste min första bok om Sookie för fem år sen (på ett ungefär, tror jag – det var pre bloggen så jag minns inte så noga). Det var den där första översättningen av Dead until dark, den med den hemska framsidan och stavfelen och svengelskan och allt det där som kan få en att avsky en bok. Och jag tyckte verkligen inte särskilt mycket om, den första boken är fortfarande ingen favorit. Jag vet inte vad som tog åt mig, jag måste väl ha sett ett embryo till något stort, men jag testade tvåan också och där var jag fast. Sen läste jag feberartat bok efter bok fram till Dead and gone, tyckandes att den förvisso hade vissa brister men historierna var väl berättade och det var riktigt bra underhållning. Dead and gone var ett sånt fabulöst klimax att det naturligtvis inte kunde bli annat än nedförsbacke därifrån, men att det skulle gå så snabbt ner i tröttheten anade jag inte. Problemet med de senare böckerna är att de inte har varit lika bra berättade, det finns inget driv, de är lite tråkiga och det får inte underhållning vara. Det slutar liksom att vara underhållande då… Men jag kan förlåta det, jag kan bortse. Nu vet jag hur det gick, känner mig nöjd med det (ett tips för alla som inte är nöjda, läs fanfic, jag lovar att det finns det slut du önskar dig och jag är lika säker på att det till och med kan vara välskrivet) och kan lugnt avbryta nästa omläsning vid Dead and gone. Tack och hej Sookie, det har varit ett nöje (nästan hela tiden)!

Dead ever after av Charlaine Harris. Ace Books

Alla mina tidigare Sookie-recensioner finns här.

Deadlocked

DeadlockedMen, här sätter jag mig för att läsa den näst sista boken om Sookie Stackhouse helt i förvissningen om att den kommer vara lika trist och händelselös som de två senaste och så händer det lilla fantastiska att jag blir riktigt uppslukad av den. Inte som när serien var som bäst och jag som mest hängiven förstås men det är helt ok underhållning igen. Blir så himla glad att jag skulle vilja krama närmsta vampyr faktiskt. Jag tänker inte skriva ett ord om handlingen av rädsla för att trampa på ömma oläsningstår. Nöjer mig med att säga att det händer en hel del, att Sookie är Sookie, att Eric är Eric och att allt är som det brukar. Det märks att slutet närmar sig och på de sista sidorna av den här boken stannade mitt hjärta några sekunder eftersom jag trodde att Harris omöjliggjort serieslutet jag trott så länge på. Tack och lov fick jag igång det igen, lättad. Det drar ihop sig till sorgligheter och hemskheter och avslut i Bon Temps och jag kan faktiskt inte riktigt vänta tills nästa vår nu. Det ska bli skönt när det är över… Möjligen planerar jag så smått en liten omläsning av serien inför släppet av allra sista boken i april 2013, vi får se.

Dead Reckoning

Jag har redan skrivit några inlägg om den här boken. Ett längtansfullt och ett lite mer åt det desperata hållet. Läsningen har dragit ut på tiden och jag har till och med misströstat om statusen på min och Sookies relation. Så hur ser det då ut efter utläsningen av Dead Reckoning? Är vi fortfarande vänner?

Ja, det är vi men inte riktigt lika nära som vi varit. Det får inte ta över 100 sidor innan man kommer in i en Sookie Stackhouse-bok. Det ska liksom gå av sig självt. Lite av segheten skyller jag på True Blood, jag har svårt att skilja bokserien från tv-serien ibland och skulle behöva läsa om alla böcker innan jag börjar på en ny, men vem orkar det? Den huvudsakliga förklaringen är väl att Dead Reckoning är en mellanbok, kanske till och med den andra på raken. Jag hoppas i alla fall att det är en mellanbok och inte början till slutet för serien. Förvisso ska den ju avslutas nu snart men jag hoppas att Harris kan lyfta sig lite och avsluta med ett fyrverkeri snarare än med en gäspning. Snälla!

Andra som skrivit om Dead Reckoning: Calliope, Bokbabbel, Zachan

Konsten att äga en bok

Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet… Finns det någon mer som när liknande, eller andra konstiga tendenser?

Dead in the Family

Det blir ju en hel del vampyrer här men det här är ändå boken jag väntat på och längtat efter i ett år. Del tio i serien om Sookie Stackhouse.

För allas skull – de som inte läst så långt i serien och de som följer True Blood och är nöjda med det – tänker jag inte säga mycket om handlingen. Men konstateras måste i alla fall att det i den förra boken hände hemska saker med Sookie och flera av dem närmast henne. Sookie skadades på flera plan och i den här boken börjar vi se följderna av det.

Det finns två saker som jag är extra förtjust i här. Den första rör Sookies kärleksliv och här får jag verkligen trippa på tå för att undvika spoilers (läs inte mer om ni inget vill veta!)… Jag tycker om hur Harris skildrar det vardagsliv Sookie försöker leva med den ”man” hon valt. Det är så tragikomiskt i all sin omöjlighet. Båda parter blir så sköra och små i relation till varandra och hur mycket det än smärtar mig att säga det så förstår jag ju att det inte kan hålla. Den andra saken som jag tycker om är det relativt lugna tempot. Först tänkte jag på det som en mellanbok men tillslut insåg jag att det är något mer än det. Vi får se början till en förändring i Sookies karaktär – hon blir mörkare, bittrare och tröttare. Och undra på det… Jag ser verkligen fram emot fortsättningen för nu känns det som om vad som helst kan hända…

Tack och lov lyckas Harris hålla sig fri från True Blood – det enda som finns från serien är en snygg liten blinkning till inledningslåten. Det händer saker här som motsäger det Alan Ball berättar i serien. Det gör mig ju inte direkt mindre förvirrad men det känns viktigt att de får vara sina egna världar.

Slutligen måste jag säga att jag är rätt svag för det lite pratiga jag-berättandet som Harris kör med i Sookie-böckerna. Det skulle aldrig funka om Sookie var den hon är i True Blood men nu är hon ju tack och lov inte det här.

~Ace Books, 2010~

Vecka 23 Läsrapport

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Klubb död

I den tredje boken om Sookie Stackhouse fortsätter intrigerna och alla övernaturliga väsen att hagla över Sookie. Det här är boken på vilken den tredje säsongen av True Blood, som snart börjar sändas i USA, ska baseras. Troligtvis blir sambandet mellan bok och serie lika löst knutet i fortsättningen men vissa huvudlinjer kan väl anas redan i avslutningen av den andra säsongen. Bill försvinner till en början spårlöst. Sookie får dock snart veta att han kidnappats och hålls fången. Men det är inte nog med det, hon får också veta att han har bedragit henne och lämnat henne frivilligt för en annan kvinna innan han kidnappades. Detta till trots bestämmer hon sig för att försöka rädda honom (vilket i boken inte framstår som så märkligt och irriterande som det låter).

En sak som jag har svårt att ta till mig är hur så gott som alla övernaturliga manliga varelser faller för Sookie och tämligen omgående vill ha vilt sex med henne (ok att det kommer ett försök till en möjlig förklaring längre fram i serien men här är det fortfarande konstigt). Det är lite som en omvänd Stieg Larsson-bok (där ju alla kvinnor helt obegripligt vill ligga med Mikael Blomkvist). Det stör lite men jag väljer att bortse från det för att intrigen är intressant nog i sig. Det finns också en obehaglig våldtäktsscen som är svår att släppa och som visar att vampyrer är vampyrer och inte vanliga män. Tack och lov är det också en händelse som får konsekvenser inte bara i den här boken utan längre fram i serien.

Sen måste jag ju säga något om omslagen på dessa Sookie-utgåvor. De är rätt coola, lite pulp, lite retro… Och de två första passar väl rätt bra till böckerna men det här tredje – jag kan bara inte förlika mig med det. Månpocket ska ge ut böckerna med andra omslag i juni och även om dessa omslag är ganska intetsägande så föredrar jag nog för den tredje boken intetsägande framför en aning porrigt…

Jämför bokpriser här

Levande död i Dallas

I andra boken i serien om Sookie Stackhouse blir det äntligen lite fart och fläkt. Kanske är det för att vi för första gången får lämna Bon Temps, kanske för att Sookie och Bills solida par bryts upp en aning. Jag är i alla fall med på tåget nu igen.

Sookie hyrs ut till vampyrerna i Dallas för att med hjälp av sina tankeläsningsförmåga hjälpa till att hitta en försvunnen vampyr. Detta leder henne till fångenskap, kamp om överlevnad och en strid med en av de mest vrickade kyrkobildningarna i litteraturen. Här finns också sidohandlingen med den mytiska och mystiska menaden som kräver sina offergåvor från vampyrer och Bon Temps befolkning. Hela menaddelen tycker jag hanteras oerhört mycket bättre i boken än i True Blood där den mest blir långtråkig men det är ju en annan femma.

Levande död i Dallas är en bok som vidgar Sookievärlden en aning och vi får för första gången en känsla av vad som komma skall. Vampyrpolitiken spelar en stor roll liksom den religiösa fanatismen som också får betydelse i fortsättningen. Jag tycker om att handlingen lämnar bubblan kring Sookie och Bill för att visa det större sammanhanget.

På onsdag recenserar jag den tredje delen i månpockets nyöversättning i serien.

Jämför bokpriser här!

Död tills mörkret faller

Äntligen finns Sookie Stackhouseserien i en anständig översättning! Det är Månpocket som i dagarna ger ut en nyöversatt utgåva av serien. Jag mötte Sookie för första gången i den förra svenska översättningen av den här boken och höll på grund av den på att aldrig läsa de resterande delarna. Till slut gav jag dem dock en ny chans på originalspråket men det är en välgärning att de nu finns tillgängliga också för enbart svenskläsande Sookie-fantaster.

Död tills mörkret faller är förvisso den tristaste delen i serien såhär långt, troligen på grund av allt introducerande och presenterande av bakgrundsfakta. Glatt överraskad under omläsningen blir jag ändå över att Bill inte alls är så hopplöst tråkig i böckerna som i True Blood – jag hade glömt att han ändå är utrustad med lite humor. Och bok-Sookie är ju en fröjd i relation till tv-serievarianten som jag tycker gjorts både bimboaktig och outhärdligt jobbig i serien. Med det inte sagt att jag inte alls gillar True Blood – den har sina kvaliteter den också.

Död tills mörkret faller introducerar Sookie och Bill och deras närmaste omgivning för läsaren. Vi får en mordhistoria och en hel del naket vampyrsex. Ibland är det lite pinsamt och ibland får man blunda en smula men ju längre boken lider ju mer insugen i berättelsen blir i alla fall jag. Trots att det är en omläsning så blir jag lite tagen av storyn på slutet…

Och så lite avslutande reklam för en bokhandel för ovanlighetens skull… Boken finns förstås att köpa på de vanliga ställena men för er som är intresserade av det mesta i Sookie Stackhouse-väg så rekommenderar jag ett besök här.

Vecka 20: Läsrapport

Den här veckan har det känts som att jag knappt läst alls. All energi har gått åt till att läsa och justera avhandlingsmanus som ska vara inlämnat till handledarna på fredag.

Men lite har det ju ändå blivit. Några noveller av Virginia Woolf, bland andra Mrs Dalloway på Bond street som jag skrev om häromdagen. Sen har jag ju återknutit bekantskapen med Sookie också – Levande död i Dallas och Klubb död är lästa och kommer att kommenteras under de kommande veckorna.

Vad mer? Jo jag har slängt några blickar i Darling River men bestämt mig för att vänta med den ett tag till. Jag har börjat lite smått på Främlingen i huset som har sugit tag i mig rejält. Alla fina bloggrecensioner har förstås gett mig skyhöga förväntningarna men inledningen har helt klart infriat dem.

Sen damp det ner ett pocketkedjepaket och en novellsamling av Stephen King också som jag läst lite i. Så ok, jag har väl läst en del men mest småplock här och där och inte så många utläsningar.

Vecka 19: läsrapport

Förra fredagen fick jag Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan i brevlådan och sen satt den liksom klistrad vid mig fram tills måndagen – jag kunde inte sluta läsa. Jag har ju redan berättat att jag tycker väldigt mycket om boken och det är inte den enda läsning som gett mig lyckokänslor den här veckan. Jag läste också ut Båten och det var ännu en favorit. Ett hett tips till alla som har svårt för noveller.

I slutet av veckan har jag läst rent av underbara Frost av Maggie Stiefvater. En ungdomsbok om varulvar vilket kanske inte låter så fantastiskt. Men det är det. Jag längtar redan efter fortsättningen – som jag förstår det ska det bli flera delar i serien.

I övrigt har jag gått in i Sookie Stackhouse-dimman. Först ut är Månpockets nyöversättning Död tills mörkret faller som kommer följas av några delar till (kanske alla?) innan jag ger mig på den alldeles färska Dead in the Family. Sookie-dimman kommer att ligga fortsatt tät ett tag till men troligen och förhoppningsvis kommer också andra böcker att nästla sig in i läshögen.

Sookiebonanza

Efter det innehållande Lilla stjärna så var paketen som damp ner i min postlåda idag vårens mest efterlängtade. Inte bara dök den senaste Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family upp utan också de tre första delarna i månpockets nyöversatta nyutgivning av hela serien!

Min tanke är att inleda en liten omläsning nu för att tvätta bort True Blood-intrycken och gå in i bokvärlden igen. Inledningsvis gör jag det via pocketarna samtidigt som jag då får jämföra översättningen mot den förra (katastrofala).

Jag har hela tiden tänkt att jag ska spara Dead in the Family ett tag tills jag helt och hållet kan försjunka i den men jag vet inte om det går. Någon vecka kanske men det kliar i fingrarna efter att få öppna och läsa, läsa, läsa tills jag vet hur det går för den här gången och får vänta tills nästa år på nästa dos… Det är lustigt med de här serien hur barnslig den gör mig. Jag läser så otroligt mycket annat som på många plan är bättre litteratur men det är ändå de här böckerna jag blir helt pirrig av när de dyker upp. Alla måste få ha sin last antar jag 🙂

Vad ska man säga om omslagen förresten… Dead in the Family-omslaget är illustrerat av samma konstnär som alla de amerikanska förstautgåvorna – Lisa Desimini. Jag är väldigt kluven inför dessa omslag de är både fula och snygga på något komplicerat sätt. Jag tolererar dem helt enkelt 🙂 Bilderna på de första utgåvorna av Sookie-romanerna på svenska hade riktigt hemska tv-seriebilder på omslaget. Nu är det illustrationer som knyter till tv-serien men ändå lyckas vara egna. Klubb död-omslaget känns väl sådär men de andra är fina. Böckerna kallas ”kultböcker” i baksidestexten och i den traditionen passar bilderna bra. Det finns något 60-talskultigt över dem.

PS: Och någon professionell fotograf lär jag nog aldrig bli 😉 Ds

Trend

Det kom en liten bonusfråga från Lilla O efter veckans ABC. Den handlar om litteraturtrender. Och det finns säkert hur många som helst om man bara lyfter blicken och ser sig omkring. Men jag håller blicken hårt fäst vid det bekanta och måste bara säga något om vampyrtrenden igen. Jag har skrivit tidigare om olika former av vampyrer som hemsöker såväl tv som böcker (här och här exempelvis) nuförtiden. Jag är ju, som de flesta som läser här har förstått, väldigt förtjust i vampyrer som företeelse och jag läser gärna om dem. Jag har läst Twilight, Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker,  The Strain och (ohälsosamt mycket) mer. Just nu läser (och ser) jag Vampire Diaries med viss behållning – böckerna är förresten (i alla fall till en början) väldigt lika Twilight med den lilla twisten att Smiths VD ju faktiskt var först, dessutom tycker jag nog att VD verkar bättre också men mer om det när jag är färdigläst.

Eftersom jag själv gärna läser vampyrböckerna så letar jag ju också upp dem och blir på så sätt lite blind för det allmänna i trenden. Men på senaste tid har jag verkligen slagits av hur stark den är och det har blivit tydligt för mig bland bibliotekshyllorna. Vampyrerna är verkligen överallt. Ok, det finns allt för få faktaböcker om vampyrmyter och annat relaterat för att jag ska vara helt nöjd men herregud hur det ser ut bland skönlitteraturen! Vampyrer, vampyrer, vampyrer. När det gäller vuxenlitteraturen så köps det i och för sig in ganska lite vampyrer men på ungdomssidan verkar det inte finnas annat. På senare tid har jag till och med hittat vampyrer på barnbokshyllorna (det är exempelvis möjligt att bokvägen få upplysningar om hur man tar reda på om ens syskon är vamyrer ;)) och en av favoriterna här hemma En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga av Carin och Stina Wirsén innehåller minsann också en liten vampyr. Den är förvisso hemskt söt men det är lite svårt att förklara den och dess (icke)existens för fyraåringen 😉

Så en trend är det absolut och om huruvida den är rolig eller fördärvlig kan man säkert diskutera länge. Men jag tycker nog att man kan ge den lite utrymme så länge vampyrerna inte glufsar i sig allt som kommer i deras väg. Lite variation vill man ju ändå ha – till och med jag 🙂

Bokfrågornas ABC 20

Denna vecka har lilla O hunnit fram till bokstaven T i Bokfrågornas ABC.

Berätta om en bok som handlar om turism! Den handlar väl inte om turism direkt men i Bitterfittan (Maria Sveland) förekommer i alla fall en avgörande semesterresa där huvudpersonen måste stå till svars för (inför sig själv och andra) att hon reser ifrån sitt barn. Ett lysande exempel på att det som är ok för en pappa kan vara väldigt stigmatiserande för mamma.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie? Jag är ju väldigt förtjust i Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris som blivit tv-serie i form av True Blood. Handlingen skiljer sig ju en hel del från böckerna men karaktärerna kan i alla fall delvis kännas igen. Jag är än så länge mer vän med böckerna än serien men det beror nog mest på att jag läste innan jag såg.

Vilken är din favorittitel? Jag är förtjust i väldigt korta enordiga titlar som Ondvinter och Människohamn som säger något om handlingen men också är väldigt vackra ord. Sen finns det ju en del riktigt vackra poetiska titlar också men de tenderar att falla ur minnet vilket tydligen har hänt nu också :)Annars måste jag nog säga att omslagen är viktigare för om jag läser en bok eller inte än vad titlarna är.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll. I Gabriella Håkanssons Operation B förekommer en hel del händelser som i alla fall verkar vara tillfälligheter till en början men som sedan visar sig vara delar i en stor plan. Infernaliskt och mycket välskrivet – en ”gammal” favorit!

Målbild

Den här vintern har varit väldigt, väldigt jobbig i min värld. Jag har förlorat mitt jobb, förnedrat mig på arbetsförmedlingen, blivit nekad a-kassa och pulsat fram genom meterhög snö och iskyla  i ett halvår känns det som. Och jag hatar ändå vintern i vanliga fall så ni kan ju tänka er… Men genom hela det depressiva mörkerhalvåret har jag burit en målbild i hjärtat. Jag har målat mig en föreställning om hur jag en dag någon gång i maj, troligtvis i slutet av maj, sitter i solen på balkongen. I hammocken. Invirad i en filt – det är fortfarande lite kyligt ute framåt kvällningen. Och i mitt knä ligger, fortfarande oöppnad och alldeles nyanländ, årets Sookie Stackhouse. Oläst, hela härligheten framför mig. Kanske har jag en kopp te också.

Det som är så bra med den bilden är att den ju kommer att gå i uppfyllelse. Även om inte alla delarna kan falla på plats så kommer jag ju någon gång sitta i hammocken och bli värmd av solen igen. Och den där dagen när Sookie anländer i brevlådan kommer ju också att komma. Det spelar liksom inte så stor roll om det inte blir samma dag. Jag tycker att det är en mysig bild att ha, en bild av upptinandet och hopp om vår.

Humanvampyrerna anfaller

Så var ordningen återställd och vampyrerna tillbaka i rutan. True Blood har dragit igång igen och det kändes väl lovande även om jag inte direkt håller andan i väntan på nästa avsnitt. Ett stort problem med serien för mig är att Bill är så outsägligt trist och träig och Sookie också har gjorts rätt ointressant. Jag gillar inte Bill i böckerna heller men Sookie upplever jag som långt mer mångbottnad och intressant där.

I ärlighetens namn har ju vampyrerna befolkat tv-tablån också under OS i och med Vampire Diaries som visas på torsdagkvällar i kanal 6. Jag har än så länge bara sett ett och ett halvt avsnitt och är väl sådär lagom imponerad men helt oävet är det ju inte. Såhär i krocken mellan alla dessa vampyrserier och läsandet av The Strain (mer om den imorgon för jag har ju faktiskt läst ut den nu) slås jag av hur vampyrerna utvecklats de senaste åren. Den blodtörstige besten har förvandlats till en tonårsanpassad humaniserad tjejtjusare. Vampyren som blir förälskad. Vi möter honom (för det är ju alltid en han, eller?) hos Charlaine Harris och i Twilight-böckerna förstås. I Vampire Diaries finns han också och i alla de andra tonårsböcker som väller in i bokhyllorna just nu.

Jag vet inte om Buffy banade vägen med Angel (som förbannas med en själ) och Spike (som väljer att återta sin) som båda ägde förmågan att älska. Däromkring verkar i alla fall något ha hänt för hos exempelvis Anne Rice var vampyrerna inte särskilt kärleksfulla i relationen till människor och de var inga tonårsdrömmar heller även om de förstås var väldigt sensuella. Jag minns hur huvudpersonen i En vampyrs bekännelser fattade tycke för en flicka men inte blev han förälskad inte – han gjorde henne helt enkelt till vampyr (med fasansfulla konsekvenser).

Men nu har mördarmaskinerna blivit tonårsdrömmar och vampyrerna någon sort nästanmänniskor. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det. Sensualiteten och det sexuella har ju alltid varit stark i vampyrskildringarna (tänk Dracula) men det har också varit blandat med något extremt mörkt, förbjudet och framförallt livsfarligt vilket nu nästan helt har försvunnit. Visst finns det där fortfarande som en yta men nuförtiden kan man till och med gifta sig med en vampyr…

I´m all for romantiken men saknar ändå det mer djävulska (som jag i och för sig tycker att Harris lyckas bibehålla och som skänker välbehövlig humor till i alla fall vissa av hennes kärlekskranka vampyrerna). I The Strain kan jag dock konstatera att det inte finns några kärlekstörstande mörkervarelser över huvud taget. Där är det blod och död och äckel för hela slanten. Inte en gnutta sensualitet eller trånad. Det känns lite befriande, lite som old-school-vampyrens återkomst.

Vi måste prata lite True Blood

Såhär några avsnitt in i True Blood har det börjat landa tycker jag. Till en början var jag mest förtjust i den helsjuka vinjetten och att de hittat en skådis som är lika träig i sin roll som Bill känns i böckerna. Resten irriterade mest och jag hade svårt att ta de där avvikelserna från böckerna (läs Tara och Jason framförallt). Men förra veckan började det vända för mig och nu är jag på tåget. touchdeadÄntligen har jag lyckats släppa lite av böckerna och se tv-serien som något eget. Äntligen tycker jag att det är sådär absurt, roligt och sorgligt som jag hoppades. Och till och med, kanske till och med framförallt, Jason Stackhouse som är så obeskrivligt irriterande i böckerna är rolig på tv – om än fortfarande irriterande. Så jag är med på riktigt framöver och hoppas på fortsatt underhållning på onsdagkvällarna.

Och nästnästa vecka (6 oktober) kommer en ny bok i Sookie-världen. En novellsamling att avnjuta i väntan på nästa ”riktiga” bok i serien som lär komma i maj 2010.