11. Till den analytiske

Öde.JPG

Christine Falkenland är en kär favorit. Ingen skriver inre mörker som hon, och i romanen Öde når eländet nya höjder (eller djup), på ett alldeles oemotståndligt sätt. Såhär inledde jag min recension av boken i våras:

Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Öde

Oj! Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.

Siris liv, som hon beskriver det, är så skrämmande mörkt och motigt. Hon är så ensam och oälskad att hon låter sviniga karlar göra vad som helst mot henne. Hon vill att de ska göra det så att hon slipper. Som jag avskyr dem, de där två männen från det förgångna som hakar sig fast vid Siri. Far och Samuel. Allt de gör mot henne, det är inte utan att jag vill klösa dem lite.

Att Öde handlar om psykoanalys känns helt rätt med tanke på allt Christine Falkenland också skrivit, att utforska det inre landskapet är liksom hennes grej. Öde och Quinnan och dr Dreuf av Mare Kandre tycks som sprungna ur samma tanke om kritik mot mäns tolkningsföreträde av kvinnors inre, en samtidig utforskning av psykoanalysens inre verklighet. Jag tycker mycket om också den aspekten.

Öde av Christine Falkenland. Månpocket

Spjärna mot udden

Christine Falkenland är Christine Falkenland och jag älskar henne. Jag älskar hennes språk och hennes sätt att beskriva det smutsiga som vi bär runt på. Jag älskar hur hon utforskar de där gränserna för hur vi får bete oss. Hur vi får vara kvinna.

Spjärna mot udden är berättelsen om Eva som kämpar med sin identitet bland människor som i olika utsträckning också kämpar med sina identiteter. Hur är en kvinna och hur är en man, vad får vi skapa själva och vilka gränser får vi aldrig, aldrig korsa? Jag tror att en av de där sakerna jag verkligen tycker om med Christine Falkenlands författarskap är att hon alltid överraskar mig. Hon känns så nära i tankemönster men skriver de där sakerna som jag inte hunnit formulera än. Hon öppnar världen lite mer för varje gång jag läser henne.

Med det sagt, Spjärna mot udden är en Christine Falkenlandbok och det är gott, så saknar jag den där ”lägga mig på golvet och skrika vad briljant det är”-känslan. Det verkar som att vi bara får till det mötet i de historiska romanerna jag och C. Spjärna mot udden är ingen Min skugga eller Själens begär. Det är mer av en Sfinx – bra men inte bäst.

Spjärna mot udden av Christine Falkenland. Wahlström & Widstrand

Sfinx

Jag har väldigt svårt att skriva något klokt om min upplevelse av Christine Falkenlands senaste roman Sfinx. Det beror snarare på att den är bra än på motsatsen men främst tror jag att min ordambivalens har sin grund i att jag inte ens för mig själv kan förklara hur den berörde mig när den berörde. Den väcker känslor som är diffusa och samtidigt djupgående, och den ställer frågor om utanförskap, tillhörighetslängtan och mörker som är skrämmande aktuella i dessa tider av kollektiv rädsla och fanatism.

Att läsa en Falkenlandroman är som att besöka ett alldeles särskilt land. Ett särskilt språk, särskild intensitet och en sorts särskild småskalig skräck som jag inte hittat någon annanstans. Det är de små medlen och små händelserna som vrider historien runt, till att bli något annat och plötsligt är den trovärdiga berättaren inte så trygg längre. I Sfinx är det den namnlösa och den på gränsen till (själv-)utplånade före detta hustrun som i brev till makens nya fru berättar om sin avund inför deras liv tillsammans. Om sin besatthet och den skenande oförmågan att hantera den egna verkligheten i relation till det som kunde ha varit.

Hon väcker associationer till försjunkna fanatiker den här kvinnan. Att uppslukas så av en verklighet som kanske inte ens är verklig… Att gå upp i ett projekt som blir större och större för att slutligen explodera utanför kontrollsfären. Det är små direkta kontaktytor mellan exempelvis en självmordsbomb och denna kvinnas kamp med sig själv och sina demoner men det är en koppling som är svår att skaka av sig i dessa dagar. Sfinx är en fin skildring av det fula och skamliga som vi nog ofta drar oss för att beröra och se.

Jag älskar och fängslas ännu mer av Falkenlands prosa när den är placerad i dåtiden, som i Min skugga och Själens begär, men Sfinx är en stor läsupplevelse, en förtrollande bok och en berg- ch dalbaneresa påväg mot urspårning som jag inte hade velat vara utan.

Andra om Sfinx: Dagens bok, Dark places, Böcker, böcker, böcker Tidningen kulturen, UNT, Vi, Svd (mycket Sfinx idag med andra ord 🙂 )

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~

Själens begär

Vad passar bättre än att på månadens sista dag skriva några rader om den bästa bok jag läste under maj? Trogna Fiktiviteter-läsare vet att jag älskar Christine Falkenland, kanske avgudar till och med… Jag använder henne ofta som referens för att beskriva hur någon skriver fram en speciell stämning (om de skriver väldigt bra vill säga) och man skulle kunna tro utifrån mitt malande att jag läst hela hennes produktion. Den pinsamma sanningen är dock att jag tidigare bara läst en av hennes romaner. I och för sig en riktigt, riktigt bra – Min skugga är en bok som fortfarande kommer tillbaka till mig ett år senare. Nu när jag upptäckt att det är dags för en ny Falkenland-roman till hösten insåg jag att det är dags att lägga på ett kol och gå lite djupare in i i Falkenlands universum. Själens begär fick bli min nya utflykt.

Berättelsen är (till synes) enkel till en början och vi får följa Ernst när han återförenas med kusin Cora på Berg. Det är en resa i minnet och kvällarna med samtal och umgänge blandas med glimtar från deras delvis gemensamma barndom. Tiden går och ju längre Ernst stannar på Berg desto tydligare blir det att något sjukt vilar mellan eller inom dem. Det hela utvecklar sig till ett oförutsägbart drama där man till slut inte förvånas över något men ändå chockas igen och igen.

Falkenland är förstås en mästare på språk. Hon hittar orden som fungerar som nycklar för att gradvis förstå karaktärerna, tidsföljden och historien. Men framförallt skulle jag ändå säga att det som gör Christine Falkenland så läsvärd och egen är hennes förmåga att bygga den där förtätade stämningen som få andra har. En sida in i en Falkenland-roman så vet man att man är tillbaka i det där särskilda universat igen. Jag vet inte vad mer jag ska säga – jag förväntade mig väldigt mycket av Själens begär, mina förväntningar infriades och nu går jag vidare – kanske blir det Öde härnäst.

~4xprosa, W&W, 2008~

Min skugga

Jag har länge velat läsa något av Christine Falkenland och den här boken hittade jag när jag gick igenom hyllorna häromveckan (ja, jag behöver verkligen göra den där bokhyllegenomgången!). Med sin behändiga volym (124 sidor) lämpade den sig bra för en föräldraledig måndag.

Min skugga är berättelsen om Rakel som gifter sig med en man som fortfarande drömmer om och sover med sin döda hustru. Rakel, som är skadad efter ett fall i barndomen, isoleras i sitt nya hem. Det är en berättelse om en kvinna så besatt av att äga människor och vara behövd att hon stöter bort och kväver dem.

Vi får i glimtar och uppbrutna minnesstycken veta att något är väldigt fel med Rakel och hennes föreställningsvärld. Kanske drabbades hon av något annat än enbart en fotskada vid fallet? Kanske innan? Det smärtsammaste är att inse hur förvriden hennes relation till den lille pojken är och vad hon har gjort för att få till stånd en relation överhuvudtaget.

Min skugga är en djupt skakande bok och jag känner mig fortfarande, efter två veckor, väldigt drabbad av den. Den berör svåra ämnen på ett väldigt fint och ömsint sätt. Stilen på vilken den är skriven – små och korta stycken varvade med varandra, återblickar och vissa upprepningar fungerar mycket bra för att skapa en suggestiv stämning. Jag är väldigt förtjust i den här lilla pärlan och har blivit väldigt sugen på att läsa mer av Falkenland. Några förslag på vad jag ska välja i hennes produktion?

Vecka 16: läsrapport

Jag ligger lite efter med recensionsskrivandet men här kommer i alla fall en uppdatering av vad jag läst under den gångna veckan.

Veckan har varit en aning splittrad ur lässynpunkt. Det kom ju ett efterlängtade pocketkedjepaketet innehållande två finfina böcker som jag helt enkelt inte kunde låta bli. Alltså slängde jag mig in i en av dem med full fart. Tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket om dem men jag kan säga så mycket som att den (det är den du inte läst Hanna) är väldigt fin och meditativ om det låter begripligt…

Dessutom har jag läsa en riktig boknördsbok som heter Böckerna som formade Hitler och som jag ska kommentera här i början av maj. Väldigt intressant och väldigt ovant nu när jag befinner mig mitt inne i ett ”skönlitteraturträsk”.

En bok som tog en dag att läsa men som kommer att finnas kvar i mig mycket längre är Christine Falkenlands Min skugga som jag läste i måndags. En 124 sidor lång favorit om en kvinna som inte riktigt är den man tror till en början.

En positiv överraskning är Svärmaren av Anna Bovaller som jag drogs till på grund av omslaget (!) men som visade sig vara en riktigt bra pusseldeckare – en riktig sidvändare. Kan nog inte hålla mig från att läsa klar den ikväll…

I veckan kom också den ivrigt efterlängtade Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har börjat läsa lite smått men vill spara lite på den för att kunna ge den full uppmärksamhet. Den lovar gott…

Sist men absolut inte minst har jag läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det var i sanning en märklig bok. Och gripande. Och bra. Men jag återkommer med recension av den om ett tag.