House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nora Webster

nora-websterÅ Nora. Som jag känner igen mig i din strävan, i din osäkerhet inför hur du borde tänka och vara, en osäkerhet som du gömmer bakom en rätt hård mask som kan verka ogenomtränglig för den som inte försöker ta sig igenom. Det är särskilt i ditt sätt att vara förälder som jag känner igen mig, som när du sitter där med din son och inte alls vet hur du bör bete dig som vuxen för att det ska vara bäst för honom, när du vill erbjuda den enkla utvägen men inser att det bara vore det bästa för dig. Det är så svårt att vara förälder när en lever så mycket i sitt eget huvud som du gör Nora, som jag också gör.

Och du bär en sorg vilket förklarar din självupptagenhet, men det står ju rätt klart och tydligt att du alltid varit sån. Jag älskar det här med att alla gillade din man, Maurice, bättre än de gillade dig, också din mor. Jag kan relatera till det på ett lika sorglöst sätt som du faktiskt, vissa människor är helt enkelt lättare att gilla än andra (och jag är andra precis som du).

En sak som jag tyvärr inte kan känna igen hos mig är den där bestämda beslutsamhet. När du skriver hotbrev till barnens skola och sätter dig upp mot överhetspersoner. Det skulle jag aldrig våga. Eller så skulle jag det om jag blev tvungen.

Du är en av de tuffaste människor jag känner, en inspiration. Att få lära känna dig och älska dig gör det lite lättare att älska också mig (ibland kanske det inte bara är ”folk” som föredrar min bättre hälft), för vilket jag är dig evigt tacksam. Verkligheten blir lite lättare att manövrera då.

NORA WEBSTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken (och då inte bara om Nora): Och dagarna går…, Johannas deckarhörna.

Läs också gärna min kärleksförklaring till Colm Tóibín på Kulturkollo.

En lång vinter

en-lang-vinter_e-bokVintern är sannerligen lång i Colm Tóibíns kortroman. Oändlig. Stillsam och fruktansvärd.

När lillebror lämnar gården för militärtjänstgöring tror nog Miquel att det är det värsta som ska hända, och det är tungt, men ingenting mot det som kommer sen och samtidigt.

Det är så fint hur det är det vardagliga och deras orubbliga, surmulna, envishet som på ett sätt står i centrum när uppmärksamheten så lätt kunnat hamna på det uppenbara. Och så slutet som inte är slut, allt jag inte får veta…

Jag älskar Colm Tóibíns sätt att skriva. Så vardagligt men samtidigt drömlikt att det alltid finns en aning av magi i skuggan bredvid. Så långsamt, varsamt och på något sätt ömsint. Det är svårt att sätta ord på, men jag känner mig alltid trygg i hans böcker, också när det värsta händer.

EN LÅNG VINTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2012)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här (som e-bok, den fysiska boken hittar du på ditt bibliotek).

Mästaren

Jag läste halva Skruvens vridning och sen gav jag upp för att den var så tråkig. Jag ska ge den en ny chans nu när jag läst Colm Tóibíns fantastiska Mästaren om bokens författare Henry James.

Mästaren är en väldigt lågmäld historia om en inte allt igenom sympatisk man. En man som gömmer sig bakom sin konstnärsstatus och sviker människor, kvinnor, och sedan förklarar bort det för sig själv. Som kusinen han säger sig älska men sen inte förstår att han kan hjälpa när hon ligger för döden. Som författarinnan han kanske älskar, som definitivt älskar honom och som tar sitt liv när han aldrig kommer henne till mötes. 

Colm Tóibín målar ett porträtt av en man som nog egentligen förälskar sig i män men som avskyr Oscar Wilde så intensivt att homosexualitet blir omöjlig att ens tänka. Att det är förbjudet enligt lag spelar nog mindre roll. Henry förstår aldrig sina egna känslor vilket är hans tragedi och hans mysterium. En författare som ägnar all sin tid åt att uppfinna mänskliga psyken men som inte förstår sig själv… Det är så väldigt bra, så väldigt, väldigt intressant skildrat av en annan mästerlig författare.

MÄSTAREN, Colm Tóibín
Albert Bonnier förlag, 2005
Översättare: Nille Lindgren, originaltitel: The master

Andra som skrivit om boken: Goodreads

 

En långfredag om tvivel och tro

Jag känner att jag nog borde berätta varför jag dras till de här bibliska berättelserna. Problemet är att jag inte är riktigt säker själv. Grundhistorien, passionsdramat är förstås fulländat som berättelse, där finns allt av sorg, uppoffring, kärlek och död. Det är en aspekt. Sen blir det ofta bra böcker av de där detaljbetraktelserna som fokuserar en person i den större helheten. Det finns så många intressanta personer där. Men det räcker inte så, det är något mer som drar mig dit. Redan som barn var jag smått besatt av berättelsen om Jesus golgatavandring och allt som omslöt den. Minns ni den där tv-serien som visades varje påsk för nu ganska många år sen? Jag såg den varje år, från allt för tidig ålder. Om jag var troende? Ibland. Inte som barn men sen i tonåren trodde jag nog. I sena tonåren blev jag mycket troende vilket jag var några år och det är en historia för sig som inte är särskilt intressant för någon annan än mig. Min tro krossades på ett väldigt abrupt sätt och det är egentligen för privat och för sårigt för att vi ska ta det här men det handlade om att uppleva sig lämnad ensam och att sakna ork att stå emot tvivlet, om att ge upp något väldigt värdefullt i mitt liv. Jag tror att det är därur min fortsatta fascination kommer. Min förundran och alla dessa berättelser om tvivel. För det är det de handlar om. Bibeln beskriver tro medan de här lika skönlitterära berättelserna berättar om vantron och tvivlet hos dem som befinner sig runt Jesus, eller Jesus själv. Jag tycker mycket om att se alla dessa mekanismer och förstå att de är mänskligt maskineri precis som det tvivel och den verklighet vi tampas med idag.

Idag känner jag att jag vill berätta lite om några av de riktigt bra böcker jag läst av just den anledningen. Vi börjar med en bok jag läst ganska nyligt och fortsätter med två äldre favoriter.

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Marias testamente är en väldigt bra bok i sin nisch av passionsskildringar, det är en bra bok helt enkelt. En litterär pärla.

Marias testamente av Colm Tóibín. Norstedts

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot? Hela recensionen hittar du här.

Baksidestexten till Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren är kort och koncis – ”Det här är inte ett evangelium” står det och sen inget mer. Prick på, för det här är verkligen inget evangelium utan snarare berättelsen om en berättelse. Det är inte förkunnelsen om Jesu liv och lidande utan förkunnelsen om hur en berättelse föds, skapas och ständigt omskapas. Frågorna Pullman ställer är intressanta och viktiga, inte bara i relation till religion utan till allt som berättas och som vi hör eller läser som sanning. Hur skapas en berättelse? Vad är sanning och vem bestämmer den? Vad får det kosta att skapa den perfekta berättelsen?

Pullman ger inte själv några direkta svar utan nöjer sig med att starta en tankeprocess hos läsaren. Denna oerhört smart skrivna bok är egentligen en rak berättelse om Jesus och Kristus och de händelser vi redan läst om – liknelserna, miraklerna, korsfästelsen, uppståndelsen… Författaren argumenterar egentligen aldrig utan låter framförallt Kristus fyllas av tvivel och diskutera vissa frågor men de djupare diskussionerna lämnas till läsaren vilket gör mig glad. Jag är inte omedveten om att Pullman med all säkerhet har en agenda och att denna troligen innefattar en stor dos av religionskritik men jag upplever det ändå som att det här är en författare och en bok som tar läsaren på allvar och med tillit lämnar de stora frågorna obesvarade. Den godhjärtade Jesus… lämnar mig med en hel hög intressanta frågor som kommer att räcka länge. Hela recensionen hittar du här.