Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout

På tal om digerdöden

Förra veckan skrev jag om Elin Boardys finfina Tiden är inte än och snuddade då vid min förkärlek för pestlitteratur.

Visst kan jag med intresse läsa fackböcker i ämnet men det är ändå skönlitteraturen jag är ute efter. Jag tror att det har med de stora (eller grundläggande är nog ett bättre ord) frågorna som aktualiseras i och med stora omvälvningar att göra. De om överlevnad, mänsklighet, medmänsklighet, tro, hopp, livskraft.

Då när jag läste Tiden är inte än hamnade jag i samspråk med andra pestläsare, som Helena Dahlgren, på sociala medier och det var två böcker som nämndes i det samtalet. Min inkörsport till detta, Connie Willis tidsreseroman Domedagsboken (som jag nog måste läsa om i sommar), och Helenas inkörsport När pesten kom av Jill Paton Walsh. Den har jag lånat hem och ska precis börja läsa.

När detta aktualiserades insåg jag att för att vara förtjust i digerdöden har jag läst fasligt lite så ge mig era bästa romantips i pestens skugga, tack!

Blackout

blackoutDen minnesgoda Fiktiviteter-besökaren vet att jag med jämna mellanrum tjatar om en fantastisk bok som jag snubblade över under en semesterresa och sen läste och fullkomligt älskade. En bok om tidsresande historiker. Domedagsboken eller Doomsday Book som den heter i original kom ut 1992 och det var nog i den vevan ungefär jag läste den (1994/95 kanske?). För något år sen förstod jag att det fanns en fortsättning, eller om det möjligen är en fristående duo med samma grundförutsättningar (men händelserna i Domedagsboken nämns så jag tycker nog att det är en fortsättning ändå) – Blackout och All clear.

Blackout är något så ovanligt som en framtidsskildring och historisk skildring i ett. De tidsresande historikerna utgår från år 2060 och flera av dem reser till blitzens London 1940. Framtiden är intressant, men skildringen av krigsvardagen är superb. Det är så påtagligt, kroppsligt och instängt. Som historiker ser jag definitivt tidsreseforskningens lockelser och fördelar, tänk att få känna vad människorna då kände, att få vara en del av och verkligen förstå, uppleva inpå skinnet. Men jag skulle förstås aldrig i livet utföra historisk forskning under de förutsättningarna, jag skulle aldrig kunna göra en tidsresa, med vetskapen om allt som kan gå fel. För fel måste det ju gå.

Jag tycker att Blackout är en riktigt bra bok, en sån där bladvändare man inte lägger ifrån sig. En varning utfärdas dock för att man inte får någon sorts slut eller upplösning alls, det kommer inte förrän i slutet av nästa bok. En annan liten miniirritation är att den är väldigt lång. Om vi klippt en hel del i framförallt Pollys ältande av problemen som uppstår (ett ältande jag har all förståelse för men i bokform blir det väldigt tjatigt) kunde vi nog ha slimmat berättelsen med hundra sidor. Det hade inte varit fel.

Sammanfattningsvis är det himla bra det här, jag kommer snart ge mig på All clear. Och så kanske jag ändå kan försöka mig på en omläsning av Domedagsboken, den är nog fortfarande bra. Och jag fascineras trots allt ännu mer av äldre historia som det handlar om där än av andra världskrigshistoria. Alla dessa ljuvliga timmar av tidsresehistorisk forskning som ligger framför mig…

BLACKOUT
Författare: Connie Willis
Förlag: Gollancz fantasy (2010)
Del ett i en serie, typ. Eller del två om man räknar Domedagsboken vilket jag tycker att man ska…
Köp den t.ex. här eller här.

Om böcker jag en gång älskat 1

Just nu älskar jag Kelly Links novellsamling Pretty Monsters ganska så intensivt. I den näst sista novellen som jag läste häromkvällen dök det dessutom upp en referens som gjorde mig såväl glad som nyfiken. En karaktär rekommenderar en annan karaktär att läsa Connie Willis… Inte så uppseendeväckande kanske men om ni tar med i beräkningen att jag för x antal år sedan var huvudlöst förälskad i Willis tidsresetegelsten Domedagsboken så förstår ni kanske bättre min glädje över påminnelsen. Alltså vill jag genast läsa Willis igen och en omläsning av Domedagsboken vore kanske på sin plats, om jag räknar rätt måste det vara lite över 15 år sen jag läste den senast (svindlande!). Jag är dock lite rädd för att solka minnet av den och bli grymt besviken. Är det någon av er som läst Connie Willis i vuxen ålder och tycker ni i så fall att det var något att ha? Favoritböcker, böcker att undvika – alla tips och varningar emottages tacksamt.