Jag snackistipsar hos SelmaStories

Om du vill bli lite tipsad om böcker som det kan tänkas att det blir lite snack om i höst kan jag rekommendera ett besök hos SelmaStories. Jag och ett gäng andra bokbloggare gissar nämligen lite kring just snackisar där just nu, alla tips hittar du här. Jag valde dessa tre och skrev följande om varför:

Krokas av Elin Olofsson: En bok som många kommer läsa under hösten, Elin Olofssons skildringar av människor i glesbygd är alltid gripande och relaterbara. Den här gången är jag extra glad över att hon skrivit en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, så historisk har hon inte varit sen debuten Då tänker jag på Sigrid.

Långt fall av Denise Mina: I Långt fall fördjupar sig deckarförfattaren Denise Mina i ett verkligt mordfall från 1950-talets Glasgow. Boken bör hamna på mångas favoritlistor i höst, inte bara för att Denise Mina hänger på true crime-trenden utan främst för att hon gör det så bra.

Det goda folket av Hannah Kent: En djupt efterlängtad bok av alla oss som föll handlöst för hennes En mörderska bland oss härom året. Också den här gången utspelar sig berättelsen i ett litet samhälle i förgången tid vilket förstås bådar gott för alla oss som längtat.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Sista andetaget

Paddy Meehan alltså, jag älskar henne bara mer och mer. Och i Sista andetaget har hon blivit vuxen, accepterar sig själv och struntar i att viktnoja hela tiden. Det gör hon så himla rätt i!

Sista andetaget är bäst i serien tycker jag. Läste på Goodreads om någon som inte läst de andra och tyckte att Sista andetaget var trist för att det inte hände något. Och det är ju sant, det händer inte jättemycket. En man med vilken Paddy har ett förflutet blir mördad i bokens första kapitel och sen får vi följa Paddys förtryckta sorg och journalistiska drivkraft att avslöja vad som hände. Det är länge lugnt, stilla, försiktigt, ömsint och väldigt, väldigt fint. Jag vill aldrig att Sista andetaget ska ta slut. Och när den verkligen tar slut är det på ett sätt som jag har svårt att begripa om jag gillar eller inte. Det är helt chockerande.

Jag förutsätter att serien om Paddy Meehan är det bästa Denise Mina gjort men jag ska absolut läsa vidare nu. Nämast med Garnethill som återutges av modernista i höst.

Sista andetaget av Denise Mina. Minotaur

Tidigare böcker i serien om Paddy Meehan: Blodsarv och Vargtimmen

Vargtimmen

Paddy Meehan är den sortens människa jag gillar direkt, från första sidan i Blodsarv. Hon är irriterande irriterande, fattar fel beslut hela tiden och är befriande vanlig. Det enda jag stör mig på är att hon är ännu en av dessa överviktiga kvinnor på ständig diet. Övervikten gör mig förstås ingenting, jag gillar tanken med en kvinna som inte följer skönhetsnormen. Men kunde hon inte ha fått vara en överviktig tjej som accepterade sig själv? Har hon inte nog med problem (försörjningsansvar, nattjobb, ständiga neddragningar på tidningen där hon jobbar, kärleksbekymmer) redan utan de där vidriga dieterna hon utsätter sig för? Men det kanske är en mognadsgrej, i tredje boken om Paddy, Sista andetaget, den som utspelar sig 1990 kanske hon har uppnått den mognad som krävs för att acceptera sig själv. Hoppas!

Jag gillar de där tidshoppen i Meehan-serien och så gillar jag familjen och kringpersonerna. Berättelsen med korrumperad polis, knark och andra vidrigheter funkar också bra, även om den tack och lov inte är lika gastkramande hemsk som i förra boken. Det är inga barn inblandade här. Jag har mindre till övers för sidohistorien om den andra Paddy Meehan, Patrick Meehan, den känns lite färdig sen första boken men jag antar att den hänger med i fortsättningen också, jag får överse med den helt enkelt.

Senast i sommar tänker jag läsa trean, är det någon som vet om det är den sista eller om Mina planerar fler böcker om Paddy?

Vargtimmen av Denise Mina. Minotaur

Blodsarv

Paddy Meehan, som presenteras för världen för första gången i Denise Minas Blodsarv, är något så ovanligt som en genuint älskvärd deckarkaraktär. Hon är besvärlig och mänsklig och nojig så det förslår men det går inte att låta bli att tycka väldigt mycket om henne. Visst är det sjukt irriterande med alla dessa kvinnor med viktnoja (ja, Ruth, jag tittar på dig – bland annat) men här blir det väldigt tydligt att Paddy har en skev och verklighetsfrämmande kroppsuppfattning och det är faktiskt en företeelse värd att lyfta fram.

En pojke försvinner och hittas brutalt mördad. Det är förstås förfärligt att läsa om och ifall boken till största delen handlat om deckargåtan hade det varit olidligt. Men nu handlar det om Paddy, hennes stillsamt störiga familj och arbetskompisarna och det känns som om alla verkligen får en egen karaktär. Det är skillnaden mellan en god och en dålig deckare tycker jag, om författaren förmår lyfta bikaraktärerna eller inte. Denise Mina förmår verkligen göra det! När det gäller gåtan så går det ibland lite segt och ibland alldeles för fort, ibland är saker för uppenbara men det gör aldrig något eftersom Paddy är så himla bäst. Min nya bästis!

Blodsarv av Denise Mina. Minotaur