50 år med The Doctor – ett jubileumsavsnitt

Jag tänker inte recensera ett enda avsnitt för då blir det spoilers en masse. Jag tänker säga något om mina upplevelser och känslor inför Doctor Whos femtioårsjubileumsavsnitt. Något kort bara.

50_angiv.JPGDet är emellanåt väldigt svulstigt, måste kanske vara det men blir lite för mycket för mig. Det är väldigt fint när gamla doktorer kommer tillbaka (såväl nygamla som gammelgamla) men det är lite väl over the top när de ska kliva fram i gemensam tropp till pampig musik. Men det får jag väl hacka i mig. Jag har lite problem med de här gliporna i berättelsen, att tidslinjer plötsligt kan korsas och det här med fixerade punkter i tiden verkar helt bortsuddat. En engelsk drottning som förvandlas till ett väntande våp (varför måste alla dessa kvinnor vänta på Doktorn hela tiden?) känns också väldigt onödigt. Med det sagt så måste jag ändå tycka att avsnittet blir lyckat. Jag saknar Eccleston där på slutet men i övrigt kan jag inte tycka att något egentligen fattas. Kanske är det annorlunda för de som sett de äldre säsongerna, som jag planerar att ge mig på snart. 

Nu ser jag fram emot julspecial, regenerering och Peter Capaldis intåg i manegen. Jag tror att det kan bli bra det här, om bara kvinnorna kan få skaffa sig ett liv och sluta vänta hela tiden…

Grattis alla whovianer!

Ikväll ser jag inte Doctor Whos 50-årsjubileumsavsnitt, tyvärr. Men om några veckor dimper den ner i min brevlåda och då är det dags för mig också att fira whovianjulafton 🙂

50 år är faktiskt riktigt coolt, en aktningsvärd ålder på en tv-serie! Jag har massor av de där åren osedda eftersom jag, som så många andra, började med omstarten (2005) med Christopher Eccleston som Doktorn. I detta nu är jag lite besviken på att inte Eccleston (vad vi vet) kommer dyka upp i jubileumsavsnittet men samtidigt barnsligt förtjust över att få se David Tennant i paradrollen igen, tillsammans med Matt Smith. Och framåt jul har vi en regenerering att se fram emot – Smith byter med Peter Capaldi och det kommer bli hur bra som helst (för att inte tala om att jag efter nyår åker till London för att se David Tennant spela Shakespeare- in your face alla som påstår att populärkultur är fördummande och aldrig leder till annan kulturkonsumtion). Jag har förvisso invändningar på de senare årens Doctor Who-säsonger men det här är inte kvällen för det. 

Sugen på att läsa mer om tv-seriernas tv-serie? Kolla min Doctor Who-helg från 2012, eller mina säsongsrecensioner här.

Härlig tittning önskar jag alla som ser avsnittet ikväll, på bio eller hemma framför datorn, avslöja inte allt för mycket för mig sen bara 😉

Vill du veta mer? Läs gärna här för en genomgång av vad Doctor Who egentligen är för något.

Början till ett bitterljuvt avsked (Doctor Who, säsong 7)

Tv-serier är så sjukt svåra att skriva om, i alla fall när en befinner sig någonstans mitt i. Hur undvika de där förfärliga spoilersarna? En spoilervarnar väl antar jag och gör så gott det går.

20130903-213809.jpg

Den sjunde säsongen av (nya) Doctor Who kommer så här i slutet av Matt Smiths doktorskap, efter en och en halv halvtrist säsong och en halv bra, och jag kan inte låta bli att konstatera att det blir bättre och bättre nu. Och att jag nog inte riktigt vet hur jag ska klara av att Matt byts mot Peter Capaldi. Capaldi är oerhört skicklig och bra på alla sätt (utom att jag gärna hade sett en normbrytande doktor då) men jag är rädd att cykeln ska börja om. Elfte doktorn inledde så sjukt sorglöst efter tionde doktorns förfärligt hjärtslitande avsked. Nu är elfte riktigt jäkla mörk, på det där slita ut hjärtat ur kroppen i varje avsnitt-sättet, jag älskar det och vet inte hur jag skulle klara sorglös igen. Plus att jag äntligen blivit lite förälskad i elfte, troligen på grund av det där mörkret.

En annan sak jag gillar skarpt med säsong sju är Clara. Visst vill jag veta mer om henne, hon som är en enda stor gåta! Visst vill jag se hur hon ska funka med en ny doktor! Visst är hon en perfekt brygga över i något nytt!

Jag är helt enkelt så himla glad att det är bra på riktigt igen, det finns hopp om framtiden. I november kommer jubileumsavsnittet och i ett julavsnitt genererar slutligen doctorn till ljudet av hurrarop och snyftningar. Det är härligt att få vara en del av allt det här, jag är djupt tacksam över min förmåga att försjunka i fandom!

Vill du läsa mer om Doctor Who? Jag har skrivit tidigare om (nya seriens) säsong 1, säsong 2, säsong 3, säsong 4, specialavsnitten, säsong 5 och logiskt nog också säsong 6. Och så får ni förstås inte missa att läsa ikapp fjolårets Whohelgen!

Doktorn och jag mot ensamhet och trötthet

Från och med nu och fram till söndag eftermiddag har jag en hel hög med egentid eftersom resten av den fiktiva familjen är på sportlovsresa. Då egentid är lästid för det allra mesta i det här huset så hade jag tänkt läsa obscena mängder böcker under helgen. Idag är jag dock för trött för att ens orka tänka på att läsa den annars formidabelt spännande Faithful Place som jag håller på med. En sån tur då att denna landade i min brevlåda idag:

20130228-173406.jpg


Visst känns det väl som om vi, Doktorn och jag, kan slå ihjäl några timmar till? Jag tror dessutom att det är en bok som man kanske inte behöver vara alldeles pigg för att uppskatta. Kanske får den till och med sällskapa med några reprisavsnitt… Är det någon av mina fellow Whonördar som läst och tycker något om boken?

Donna Noble, jag älskar dig! (Doctor Who säsong 4)

Äntligen har Doktorn hittat en följeslagare som matchar honom, som sätter sig upp emot, utmanar och känner honom. I den fjärde säsongen är det bara att luta sig tillbaka och njuta i trygg förvissning om att det kommer bli bra, de kommer klara sig och allt kommer vara fint ända fram tills det förfärliga (som vanligt) slutet. Spoilervarning då.

Det finns mycket att gilla med den här säsongen av Doctor Who. Donna Noble är en stor bit av det. Hennes tuffa, roliga, bitska och ofta elaka kommentarer förgyller och matchar Doktorn fint. De har en värme emellan sig som känns avslappnande eftersom den saknar all den där spänningen som fanns med Rose (å Rose…) och Martha. Donna är en värdig medresenär. Doktorn är också fantastisk förstås, mer sliten, mer sorgsen, äldre… Det närmar sig slutet för Tennants inkarnation av doktorn och det märks. Inte minst på författarnas vilja att släppa lös totalt..

Favoritavsnitt då? Finns det såna? Skojar du? I The Doctors Daughter får vi för sjutton möta doktorns avkomma. I Silence in the library och Forest of the dead utspelar sig hela äventyret i ett megamultistort bibliotek… Jag saknar ord… Midnight är en helt fantastisk episod som är ett kammarspel inuti en rymdfarkost, ett av seriens bästa där doktorn saknar alla former av styrka. Och så avslutningen… Jag ska inte säga så mycket om slutet (snyft) men ett mått på hur skickligt skrivet allt är är att när Rose slutligen kommer tillbaka så är det ändå Donna jag känner mest för och gråter en liten skvätt över.

Diagnos: kämpigt doktorsbyte

Jag ligger sjukt efter när det gäller rapporterandet av mitt Dr Whotittande och de som är intresserade får ge sig till tåls till whohelgen då det dyker upp tyckande om en säsong och en hög specialavsnitt. Men, just nu har jag begett mig in i helt nytt whoterritorium och det känns lite skakigt faktiskt. En ny Doktor som jag inte alls känner, nya medresande, nytt allt. Och jag saknar Tennants doktor, och Donna. Det är lite som att jag inte kommer vänja mig faktiskt… Hur har det varit för er andra? Är det kört om man förälskat sig i nionde och tionde dokorn eller kan man lära sig att älska också den elfte?

Rose! (Doctor who säsong 2)

Det har hänt igen! Det där som jag aldrig tror ska hända igen när det tar slut. En riktigt fantastiskt tv-serie som är skriven och gjord bara för mig… Det har varit Buffy, Firefly, Battlestar Galactica (bitvis i alla fall) och Torchwood. Och så tror man efter varje sådant där tittningsprojekt att man aldrig någonsin mer kommer hitta något så fantastiskt igen. Och så hittar man Doktor Who. 

Så säsong 2 är sedd och den är ju inte dåligt bra den säsongen (från nu utfärdas Allvarlig Spoilervarning för alla som inte sett och inte vill veta, jag kommer skriva om hur det slutar till och med…). Nionde Doktorn (Eccleston) är fortfarande saknad men jag älskar förstås tionde Doktorn (Tennant) ännu mer. Och Rose – fina obstinata, lätta att älska Rose. Och Jackie. Och Mickey. Det saknas verkligen inte karaktärer att bli huvudlöst förälskad i och trots att de alla strör oneliners omkring sig så blir de aldrig distanserade eller platta, de är bara sådana som man vill omge sig med hela dagarna.

Säsong 2 är så himla bra att jag måste anstränga mig för att inte gå igenom episod för episod… Giles från Buffy dyker upp, bara en sån sak. Där finns plåthundar och Dalekar och Cybermän och allt man kan önska sig. Fjärde avsnittet,  The girl in the fireplace, är riktigt galet bra, läskigt och sorgligt. Parallellvärldsprogrammen är också bra och dubbelavsnitten The impossible planet och The Satan pit är inget annat än fenomenala. Där slåss alla inblandade med frågor om tro, tilltro och kärlek. Jag älskar Oodsen och naturligtvis Alien-referenserna (och den allmänna Alien-känslan). Sen kommer det några riktigt fina avsnitt om ensamhet och utanförskap som förebådar det förfärliga slutet. De avslutande delarna bjuder på en fantastisk blandning av djup humor där Daleks och Cybermen konverserar varandra (obetalbar underhållning!) och riktig tragik när Doktorn och Rose skiljs åt. På riktigt. Sorgligt. Inga tårar den här gången men riktigt, riktigt ont i hjärtat…

Allt det här leder fram till ett konstaterande att jag precis som förutspåddes blivit förälskad i Tennants Doktor men jag har också fortsatt älska Rose – fina, modiga och ganska själviska Rose som gör det hon måste för att få uppleva verklighetens alla världar. Fina, fantastiska Rose som älskar resandet och Doktorn och gemenskapen med honom så mycket att hon måste gå sönder. Och hon vet det och väljer det ändå. Och nu står hon där på den där stranden… Och han flyger vidare i sin Tardis och kommer hitta någon annan och resa med och han kan inte ens säga att han älskar henne fast han gör det och man kan ju bli förtvivlad för mindre.

Frågan efter denna säsong rör således inte Doktorn utan hans partner, hur ska jag någonsin kunna klara mig utan Rose? Kan alla Who-experterna lugna mig på den fronten också? Ni gjorde ju ett så bra jobb vid doktorsbytet (och vi ses definitivt vid nästa doktorsbyte för jag kommer vägra byta ut Tennant).

Doctor Who – so it begins…

…besattheten alltså. Som jag skrev häromdagen så har det tagit ett tag att ta mig fram till Doctor Who men nu är jag här. Säsong ett är sedd, jag är såld och smått besatt (jag kan ha beställt alla de resterande säsongerna igår kväll men jag väljer i så fall att förtränga det tills de ska betalas…).

Vad är då det fantastiska (spoilervarning härifrån och framåt)? Karaktärerna förstås, Doktorn, Rose, Mickey, Roses mamma – alla är riktigt, riktigt älskansvärda på sitt sätt. Man blir glad av att se dem och dessutom växer och utvecklas de under seriens gång (lite som Rhys i Torchwood). Till och med skurkarna är fantastiska i all sin plastighet. Vem kan undvika att bli handlöst förälskad i en blippande Dalek som hojtar ”exterminate” med märklig tysk brytning i tid och otid? Sen blir jag alldeles varm av humanismen (eller vad man ska kalla det när den omfattar alla Whouniversats arter) som genomsyrar serien, den där viljan att samtala före att slåss… Och så älskar jag den där friheten i tanken, ingenting är omöjligt i Doctor Who, man kan möta precis vad som helst bakom nästa hörn och man gör det med värme, nyfikenhet och tonvis med kärlek. Jag hjärta det!

Det är ofta rätt roligt och jag skrattade många gånger under den här säsongen och på ett sätt är det kanske lite lättviktigt (som Buffy i början och Torchwood likaså) men man anar ju att vi (precis som i nämnda serier) är påväg in i ett mörkare mörker även om jag hoppas och tror att humorn blir kvar. Och det på ett sätt sorglösa till trots så hade jag några gråtfester framför första säsongen också. Fathers Day när Rose möter sin pappa var ju helt fantastiskt sorgligt och The Empty Child plus dess fortsättning var också riktigt, riktigt tung. Och så var det förstås väldigt jobbigt att förlora Christopher Eccleston-doktorn. Jag kommer vänja mig vid David Tennant-varianten (Ela har lovat att han kommer charma byxorna av mig så det litar jag på :)) ganska snabbt men jag kommer ändå sakna den förste doktorn och jag tycker nog att han kunde ha fått en säsong till…

Men, fantastiskt alltså med hopp om ännu bättre fantastiskt. Så jag går vidare in i säsong 2 för att uppleva dess julinvasioner, Torchwoodblinkningar, Dalekar (?) och allt vad det är.

Det är jag och Doktorn nu…

Först av allt: tack fina Beroende av böcker och Bokstävlarna för att ni genom inspirerande inlägg, kommentarer och insiktsfulla tillrop om att jag verkligen borde gilla Doctor Who fått mig att slutligen ta mig an serien. Tack indeed!

Om jag gillar? Behöver ni inte ens fråga? Just nu har jag bara några avsnitt kvar av första (nya) säsongen och mitt egentliga problem är att jag inte vet hur jag ska klara av att Christopher Ecclestone inte kommer vara Doktorn i nästa säsong. Det kan bli tårar…

Ett inlägg om hela säsongen kommer inom kort men jag kände mig tvungen att proklamera min kärlek redan nu… Det kan till och med vara så att upptäckten av Doctor Whos förträfflighet har fått mig att förtränga den monumentala besvikelsen över den überplastiga och förfärliga fjärde säsongen av Torchwood, mycket bra gjort i så fall!