Fiktiviteter läser Den femte sanningen del 2

Det där att tro på något politiskt och att det inte alltid hänger ihop. Där befinner sig Doris Lessing just nu (300 sidor in) i Den femte sanningen. Skiljelinjen mellan vardagsliv och politisk övertygelse (flyktigt, jag kan inte ens formulera vad det egentligen är jag menar, men Lessing är sjukt bra på det) spelar en huvudroll, målas fram och suddas ut. Sorgen när övertygelsen och politiken inte är vad man trodde, här brottas det med kommunismen – kamratskap och förföljelse, att tvivla och samtidigt känna att man borde vara lojal. Att inte veta vad som händer, vad de inte säger.

Det är mer politik än feminism, men i den där linjen, balansen, jag pratade om finns båda och allt annat. Och mot slutet av den andra delen blir det också äntligen riktigt feministiskt när Anna agerar i relation till sin obegripligt själviske älskare, utan att reflektera närmare över det. Men jag reflekterar massor åt henne.

Det tar sig verkligen, jag känner att jag får lön för mödan och upplever att jag saknat det här med att ta mig tid med läsningen, låta det utmana utan att ge upp. Nästa gång hoppas jag att jag också kan formulera mig klarare kring vad det här är för bok och vad det är hon gör som är så konstigt men bra.

Mitt förra inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

The Cleft

Så har jag äntligen läst något av Doris Lessing. Något som jag hittade på SF-bokhandeln förra hösten och trodde var en dystopi, en feministisk dystopi som Carhullan army och Tjänarinnans berättelse. Den är något helt annat.

the-cleftDet första som varnade mig om vad The Cleft är var hatet, avskyn på Goodreads. Många tycker väldigt illa om den här boken. Och det förstår jag. Jag förstår att den är väldigt skrämmande för vissa. Lessing skapar en skapelsemyt där kvinnorna kom först ur havet. De slog sig till ro ovanför detsamma och barnen kom in i deras kroppar med hjälp av månen och vinden. Efter eoner av tid började ”monster” födas, barn med utväxter, pojkar. De lämnades på klipporna att ätas av örnarna, men vissa överlevde, och så började det.

Jag förstår att det för vissa är mycket som provocerar i den här boken – tanken på att kvinnan kom först, att hon höll ihop ett samhälle utan män, att det var relativt fredligt, att kvinnorna hanterade de nyfödda pojkarna med vetenskaplig kyla och avsmak, att männen var långt mindre utvecklade intellektuellt än kvinnorna. Att kvinnor kan vara hårda, aggressiva och mordiska, att män kan vara omhändertagande och korttänkta. Att vi är jäkligt illa ute eftersom vi alla är dömda till lika grad av dumhet. Hela alltet berättas av en romersk historiker vid tiden för ödeläggelsen av Pompeji och hans inpass visar dels hur mycket myten går igen i hans tidsålder dels hur lite som förändrats sen dess.

The Cleft är ingen fantastisk bok, men den är intressant och tankeväckande. Den bråkar med många och mycket och den bråkar med mig eftersom ingen har rätt och alla. Det är en komplex begynnelse hon har tecknat upp och jag älskar hur mycket hon litar på mig, hur orädd hon är för att störa mig med infall och händelser. Hur bestämt hon skriver. Och så älskar jag det faktum att den här boken kom ut samma år som Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur. Med såna pristagare kan jag nästan överse med Akademiens oförmåga att förstå litteratur skriven av kvinnor. Nästan.

THE CLEFT
Författare: Doris Lessing
Förlag: Harper Perennial (2007)
Köp den t.ex. här eller här.