Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 3

Nu känner jag att jag är inne på upploppet med den här läsutmaningen. Jag är förbi de svarta, röda, gula och blå minnesböckerna. Anna ska samla ihop sig, sitt hela själv, i den nya, gyllene minnesboken. Lycka till med det… 

Just nu är min främsta och vanligaste känsla irritation. Jag blir så arg på Anna för att hon fortsätter att göra samma misstag hela tiden och går in i relation efter relation med känslomässigt handikappade män. Det måste väl för allt i världen finnas någon karl som är snäll också där och då!?! Jag förstår förstås att det är ett mönster och varför det finns där i just den här boken, men jag blir ändå sjukt arg och irriterad, på dem alla…

Den femte sanningen är inte direkt något mirakel av feelgood, men det hade jag inte direkt väntat mig heller. Det är viktigt att blanda upp med annan läsning bara, därför kommer det fortsätta gå långsamt fram, också på upploppet.

Mina tidigare inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här och här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen del 2

Det där att tro på något politiskt och att det inte alltid hänger ihop. Där befinner sig Doris Lessing just nu (300 sidor in) i Den femte sanningen. Skiljelinjen mellan vardagsliv och politisk övertygelse (flyktigt, jag kan inte ens formulera vad det egentligen är jag menar, men Lessing är sjukt bra på det) spelar en huvudroll, målas fram och suddas ut. Sorgen när övertygelsen och politiken inte är vad man trodde, här brottas det med kommunismen – kamratskap och förföljelse, att tvivla och samtidigt känna att man borde vara lojal. Att inte veta vad som händer, vad de inte säger.

Det är mer politik än feminism, men i den där linjen, balansen, jag pratade om finns båda och allt annat. Och mot slutet av den andra delen blir det också äntligen riktigt feministiskt när Anna agerar i relation till sin obegripligt själviske älskare, utan att reflektera närmare över det. Men jag reflekterar massor åt henne.

Det tar sig verkligen, jag känner att jag får lön för mödan och upplever att jag saknat det här med att ta mig tid med läsningen, låta det utmana utan att ge upp. Nästa gång hoppas jag att jag också kan formulera mig klarare kring vad det här är för bok och vad det är hon gör som är så konstigt men bra.

Mitt förra inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

The Cleft

Så har jag äntligen läst något av Doris Lessing. Något som jag hittade på SF-bokhandeln förra hösten och trodde var en dystopi, en feministisk dystopi som Carhullan army och Tjänarinnans berättelse. Den är något helt annat.

the-cleftDet första som varnade mig om vad The Cleft är var hatet, avskyn på Goodreads. Många tycker väldigt illa om den här boken. Och det förstår jag. Jag förstår att den är väldigt skrämmande för vissa. Lessing skapar en skapelsemyt där kvinnorna kom först ur havet. De slog sig till ro ovanför detsamma och barnen kom in i deras kroppar med hjälp av månen och vinden. Efter eoner av tid började ”monster” födas, barn med utväxter, pojkar. De lämnades på klipporna att ätas av örnarna, men vissa överlevde, och så började det.

Jag förstår att det för vissa är mycket som provocerar i den här boken – tanken på att kvinnan kom först, att hon höll ihop ett samhälle utan män, att det var relativt fredligt, att kvinnorna hanterade de nyfödda pojkarna med vetenskaplig kyla och avsmak, att männen var långt mindre utvecklade intellektuellt än kvinnorna. Att kvinnor kan vara hårda, aggressiva och mordiska, att män kan vara omhändertagande och korttänkta. Att vi är jäkligt illa ute eftersom vi alla är dömda till lika grad av dumhet. Hela alltet berättas av en romersk historiker vid tiden för ödeläggelsen av Pompeji och hans inpass visar dels hur mycket myten går igen i hans tidsålder dels hur lite som förändrats sen dess.

The Cleft är ingen fantastisk bok, men den är intressant och tankeväckande. Den bråkar med många och mycket och den bråkar med mig eftersom ingen har rätt och alla. Det är en komplex begynnelse hon har tecknat upp och jag älskar hur mycket hon litar på mig, hur orädd hon är för att störa mig med infall och händelser. Hur bestämt hon skriver. Och så älskar jag det faktum att den här boken kom ut samma år som Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur. Med såna pristagare kan jag nästan överse med Akademiens oförmåga att förstå litteratur skriven av kvinnor. Nästan.

THE CLEFT
Författare: Doris Lessing
Förlag: Harper Perennial (2007)
Köp den t.ex. här eller här.