Jag snackistipsar hos SelmaStories

Om du vill bli lite tipsad om böcker som det kan tänkas att det blir lite snack om i höst kan jag rekommendera ett besök hos SelmaStories. Jag och ett gäng andra bokbloggare gissar nämligen lite kring just snackisar där just nu, alla tips hittar du här. Jag valde dessa tre och skrev följande om varför:

Krokas av Elin Olofsson: En bok som många kommer läsa under hösten, Elin Olofssons skildringar av människor i glesbygd är alltid gripande och relaterbara. Den här gången är jag extra glad över att hon skrivit en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, så historisk har hon inte varit sen debuten Då tänker jag på Sigrid.

Långt fall av Denise Mina: I Långt fall fördjupar sig deckarförfattaren Denise Mina i ett verkligt mordfall från 1950-talets Glasgow. Boken bör hamna på mångas favoritlistor i höst, inte bara för att Denise Mina hänger på true crime-trenden utan främst för att hon gör det så bra.

Det goda folket av Hannah Kent: En djupt efterlängtad bok av alla oss som föll handlöst för hennes En mörderska bland oss härom året. Också den här gången utspelar sig berättelsen i ett litet samhälle i förgången tid vilket förstås bådar gott för alla oss som längtat.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Gånglåt

ganglatOch så finns de där igen då, de där kvinnorna som ingen plats får ta. De där människorna som inte lyssnas på för att de ingenting säger och som utsocknes tror inte har något att komma med bara därför. De tysta, bistra, kantiga glesbygdssjälarna som är så få förunnat att skildra bra. Och återigen är det Elin Olofsson som gör det. Och som hon gör det!

Jag tyckte om Till flickorna i sjön men upplevde inte att den nådde riktigt ända fram till Då tänker jag på Sigrid, i alla fall inte på sättet den drabbade mig. Sigrid var en stor fet smäll i ansiktet för att den handlade om mig och de mina, det är orättvist att jämföra någon annan bok med den med tanke på sättet den gick rakt in. Men Gånglåt är också där, ända framme hos mig, ända längst där inne.

Jag älskar egentligen alla trådarna i den här väven. Jenny och hennes sökande efter det där som ska bestämma vad hon ska göra med sitt liv, Sonjas kamp för att komma undan självföraktet och sorgen för allt hon gjort, Nancybeth som vill bort från minnet av allt det hon inte gjorde, Harpan och hans björnjakt, Joakims arga saknad, Sture, och så Gun-Britt. Kanske är det Gun-Britt som känns mest? Hennes ihopbitna tänder och övertygelse om att allt går att lösa med hårt jobb. Och så systrarna som munhuggs och slåss utifrån regler de gjort upp i barndomen, som nog inte skulle överleva utan kampen, som nog uttrycker sin kärlek genom den. Allt det outsagda, allt som är försent.

Och det kanske är det vackraste med den här boken, att den berättar om det där som är försent utan att skönmåla eller släta över. Vissa saker är försent sen länge, det gör jäkligt ont men det är bara att kämpa vidare. Framåt. Livet är inte så tillrättalagt och vackert som vi kanske skulle vilja. Annat än stundtals.

GÅNGLÅT
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Till flickorna i sjön

Jag tog mig an Till flickorna i sjön med den där bävan jag alltid känner inför bok två av en författare vars debut jag tyckte mycket om. Och Då tänker jag på Sigrid tyckte jag väldigt mycket om. Frågorna är alltid desamma – Ska boken leva upp till mina förväntningar? Vara lika bra? Blir jag besviken?

I Till flickorna i sjön kämpar Helena med minnen och att glömma undan dem. Väldigt långsamt får vi veta vad som hände i byn, vad som lämnades kvar och vad som förföljde henne ner till tätorten. Hur hon var och hur hon förändrades.

Elin Olofsson är fenomenal på landsbygd. På det karga, det outtalade och det konstnärliga som ligger i själen på så många där ute i det öde. I Då tänker jag på Sigrid var Hanna konstnär med skaparvåndor och här är Helena en poet som förvägrar sig rätten att skriva. Det är mycken igenkänning också när jag läser Till flickorna i sjön, möjligen får den mig inte att gråta så mycket som Sigrid men den är ändå näst intill lika bra och oerhört lyhörd om konstnärsskap, utanförskap och det där som en liten plats kan göra med en. Och att sakna sig själv för resten av livet…

Då tänker jag på Sigrid

Jag orkar faktiskt inte riktigt det här, vissa saker kommer faktiskt för nära.

20130216-222044.jpg
Då tänker jag på Sigrid är en bok om tystnad, om oerhörd kärlek som inte blir uttryckt. Hanna som återkommer, Sigrid som tyst älskar utan att någonsin få ihop det med det vardagliga, med levandet. Kalle på byn som tar emot tigande och leende, Bossepojken som lämnar och Åkepojken som inte orkar. Och jag gråter över dem alla för att jag känner dem.

Jag har växt upp så, i tigandet. Inte bara tigandet men det har varit och är fortfarande en stor del av delar av min omgivning och mitt förflutna. Alla de där känslorna som inte benämns. Kärleken, besvikelsen, hatet, det eviga förlorandet. De som finns kvar men inte blir sedda. Det är sjukt förstås men jag tror att det fortfarande finns där ännu ett litet tag, på landsbygden mer, där jag kommer ifrån. De som gör sådant de inte är ämnade för eftersom de föddes till det, de som inte drömmer och de som tänker att kärleken försvagar och aldrig räcker till. De som aldrig i sitt liv sagt att de älskat en levande själ. Fast de gjort det. Förstås.

Det skulle räcka med en utsträckt hand. Ett ord. En beröring. Och inte ens det förmås.

Då tänker jag på Sigrid är en näst intill fulländad (jag gillar inte slutet och har svårt för Stockholmssekvenserna) bok om dem vi sällan benämner, de vi inte ser. De som inte verkar se oss men som kanske gömmer hela världen i sin kropp. För mig blir det fasansfullt tydligt hur djupt det tysta sitter när den här boken får mig att fundera kring mig själv. Skulle jag kunna sträcka ut handen till (vissa av*) mina älskade och säga att jag älskar dem (att de i sin tur inte skulle kunna vet jag)? Insikten att jag lätt skulle kunna skriva det men att öga mot öga skulle det bli osagt gör mig väldigt ledsen. Stridslysten, men väldigt, väldigt ledsen.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson. Wahlström & Widstrand

* För att väga upp lite av tragiken i det här vill jag påpeka att jag har en nutid i uttalad kärlek även om det förflutna ofta var tyst. Mina barn ska somna varje kväll med minnet av att de är älskade, och det minnet ska innehålla såväl kramar som ord – det är en helig regel hos oss. Bara så ni vet att jag inte är helt förlorad…