31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Jag vet som vanligt inte vad jag ska säga. När en bok är såhär gripande, intensiv och sparsmakad finns egentligen inte något kvar att tillägga.

Det jag älskar med My name is Lucy Barton är allt. Lucy, New York, majsfälten i samhället där hon växte upp, hennes bror som jag aldrig får lära känna, barnen som jag heller inte får mer än en känsla för. Jag älskar att livet får vara sådär som det är. Hur svåra, livsavgörande och omkullkastande saker ibland slutar att vara på liv och död med tiden. Hur det är möjligt att förlåta utan att någon ber om förlåtelsen. Jag älskar att det kan vara ok att en mamma inte kan säga “jag älskar dig”. Det är sorgligt, men så kan det vara. 

Lucy använder böcker för att lindra ensamheten, det känner jag igen från mina tonår. Det finns mycket annat jag också känner igen, och mycket jag kan relatera till utan att ha varit i närheten av det.

Jag berörs av Lucys föräldrar, de otillgängliga och förfärliga som utkämpar sina strider i tysthet. Mamman som inte förmår, men som reser till staden som skrämmer henne för att sitta hos dottern på sjukhuset. Pappan som ältar och lider hela livet, men aldrig förmår sig att berätta om krigsminnena. Över huvud taget finns det mycket här som inte berättas, vilket jag älskar. 

Det är lätt att tro att My name is Lucy Barton är en allt igenom mörk och depressiv roman, men så upplever jag den inte alls trots ämnena den kretsar kring. Den är snarare konstaterande, accepterande och väldigt fin. Det här är inte en roman som tynger, jag känner mig upplyft efter att ha läst den, befriad.

Och till sist, tusen miljoner tack till Lyran som tipsade om boken och sa att den var för mig – det var den verkligen!

MY NAME IS LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Penguin (2016)
Inläsare: Kimberly Farr