Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Jag kan inte säga så mycket om hur bra (eller inte) Fredrik Backmans kortroman/novell med den långa titeln är. Den är nog lite väl sentimental och naturligtvis kan den inte mäta sig med Ove. Men det spelar ingen roll. För en som jag, där jag befinner mig i livet, är den mitt i prick och rakt i hjärtat.

”Det är hemskt att sakna någon som fortfarande är här” står det på ett ställe i boken, och jag önskar att jag inte visste precis hur sant det är.

En man, pappa, farfar som försvinner och ska vara borta innan han dör. Hjärnan som krymper, minnet som sviker. Barnbarnet som är som ett barn jag känner. Farfar som är de jag förlorat. Det finns så oändligt mycket kärlek i den här boken, och det räcker för mig.

OCH VARJE MORGON BLIR VÄGEN HEM LÄNGRE OCH LÄNGRE
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Eli läser och skriver

Backman skänker sin royalty för den här boken till hjärnfonden och eftersom jag läste biblioteksboken skänker jag en egen summa idag. Inte minst för att hjärnfonden forskar om Parkinsons sjukdom, en vidrig sjukdom som  hemsökt min släkt och som vi behöver veta mer om för att utrota.

En man som heter Ove

en man som heter oveAlla dessa fördomar… Första gången jag hörde om den här boken var när en person upprepade gånger skrev om den på en av mina facebookgrupper. Jag tolkade det som spam. Sen var det hypen på bokmässan som kändes väldigt inte jag. Sen började folk hylla och jag fattade ingenting. Omslaget och titeln fick mig att tro att En man som heter Ove skulle vara en sorts Hundraåringen som klev ut genom ett fönster… , en bok som jag är orimligt anti och som hittade in i min bokhylla genom maken som dock när han läst en bit och upptäckte att Lars Berghagen blurbat bad att få avlägsna, den bor på Myrorna nu. Inte för mig. Och det där unisona hyllandet av Ove kunde jag också blunda inför. Tills Enligt O läste och älskade. Och Lyran.

Så jag läste tillslut. Och jag älskar den här boken. Älskar! Det är en av mina bästa böcker, någonsin. Om handlingen vill jag inte berätta någonting mer än att det handlar om Ove och de människor som mer eller mindre tvingats bli delar av hans liv. Ove är rätt otrevlig. Eller mycket otrevlig. Och jag älskar honom.

En man som heter Ove är rolig, jag skrattade högt väldigt många gånger under läsningen och det hör verkligen inte till vanligheterna. Boken kan dessutom vara den finaste skildringen av kärlek, verklig vardaglig kärlek, jag någonsin läst. Och det var jag ju inte riktigt beredd på… En annan sak jag inte förväntade mig var att jag skulle gråta lika hysteriskt till den här boken som jag gjorde till The fault in our stars. På riktigt alltså, hysteriskt. En tror inte att gamla gubbar ska dra i hjärterötterna på samma sätt som cancersjuka ungdomar men det gör de om de bara är berättade på rätt sätt. Det är väl ett bevis på det fina i livet, att allas våra liv är värda att berätta. Och respektera.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Forum bokförlag