Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

The Clash of Kings av George R. R. Martin

Det är väl själva den att de feministiska glasögonen är permanenta och inte kan plockas av, när nu världen ska vara en sorts patriarkal solförmörkelse alltså. #metoo-kampanjen har dragit fram all möjlig skit i ljuset och jag har blivit sådär arg igen. Otur då för George R. R. Martin (ja, han bryr sig kanske inte så mycket, men ändå) att jag läste hans The clash of kings när allt briserade. Jag tycker egentligen om George R R Martins A Song of ice and fire. Det är spännande och överraskande och välskrivet. Men ändå…

A clash of kings handlar om kvinnor som älskar och fruktar män, men mest handlar det förstås om män som hungrar efter makt och badar i hat. Jag blir så trött på de där karlarna, och på hur kvinnorna underanvänds i berättelsen. Jag tror vi måste gå igenom de viktiga kvinnorna en och en.

Den första kvinnan som dyker upp är Melisandre och hon är ju bara supercreepy från början. Sen är hon bara supersupercreepy. Och naturligtvis oerhört skärmmande för män eftersom hon är oberäknelig och äger makt. Hon kommer bli dödad längre fram, och det kommer vara meningen att jag ska gilla det.

Cathelyn – här finns det potential att bli något. Cathelyn har med sin bakgrund av självuppoffring för män en utsikt att bli en sanningssägare (hon tänker ju över det, men fogar sig än så länge). Men detta embryo till bad ass slarvas bort och Cathelyn tjänar rollen som den som ska ge bakgrund till och mänsklighet åt sin krigande och färglöse son Robb. Hon blir den oroliga och sorgesamma modern.

Änkedrottning och kungamodern Cersei skulle kunna vara intressant om hon inte hela tiden lät sig luras av Tyrion eller övermannas av sin mammatigeroro för Joffrey. Hon är rätt lättlurad när hon tror att hon är supersmart, det i sig är ju inget problem, men när hon görs till en spelpjäs som männen flyttar runt blir det det. Men, och det här är viktigt, hon är den som genomskådar kvinnorollen och delger sin visdom på området till Sansa. Cersei vet att kvinnor liksom män kan använda sex för att ta sig framåt, hon vet vad som krävs av henne (att sitta still och vara prydlig) och hon är jävligt trött på det.

Sansa är fortfarande ett offer för omständigheter, men hon växer, jag har inte helt förlorat hoppet om att hon ska växa upp och bli lika cool som sin syster.

Och när det gäller just Arya så är jag nästan nöjd, visst behöver hon väldigt ofta hjälp av män, men jag kan köpa det, hon är bara ett barn och hon är trots allt väldigt kapabel. När det kommer till Aryas resa blir jag mest ledsen för att hon har det så svårt, jag älskar Arya. Jag förstår att hon blir skadad av allt som händer och som hon tvingas göra, men jag hoppas på att hon sitter på tronen när allt är klart.

Shae är ju bara en hora, henne behöver Martin tydligen inte utveckla alls.

Daenerys är numera drakarnas moder och i ärlighetens namn är hela hennes storyline väldigt långsam och ganska ointressant. Visst glimtar det till ibland när hon sätter ner foten och avbryter våldtäkter och dessutom tar över makten efter maken, men med lite mer handling kunde det göras till en begriplig del av storberättelsen.

Asher, Theons syster, verkar skitcool, men henne får jag inte lära känna alls.

Andra kvinnor? Jo det finns en hel del som blir våldtagna, mördade, tystade, slagna. Jag tror inte det förekommer en vuxen man som inte uttalar sig om kvinnor eller kvinnokroppar utan förakt och rent av hat.

Och ändå är jag inte färdig, jag dras in i grundberättelsen och fascineras, jag vill ju veta hur det går. Och det finns bra saker också, som Cerseis och Cathelyns resonemang kring kvinnans roll, och en skymtande upprorslust. Tanken på vad Sansa och Arya kan bli och åstadkomma framöver. Jag hoppas sannerligen att Martin är påväg någonstans med sina kvinnor, och ännu hellre sina män som borde få rejält på nöten för hur de tänker och talar om kvinnor. Jag håller tummarna och läser vidare.

THE CLASH OF KINGS
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Harper Collins UK (2011)
Inläsare: Roy Dotrice
Del 2 i serien A Song of Ice and Fire. Del 1 A Game of Thrones

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver