Mödrarnas söndag av Graham Swift

Åh vad jag tycker mycket om riktigt bra kortromaner! Mödrarnas söndag är verkligen en riktigt bra kortroman.

Det är så mycket som är bra här. Den drömska tonen mitt i det väldigt påtagligt vardagliga. Allt som bara händer och är liksom livsomvälvande i smyg. Det sensuella. Det sorgliga. Det vackra. Den där vårdagen som känns i huden och hjärtat.

Egentligen har jag bara en negativ sak att säga, eller mer av en fråga att ställa – vadan denna oerhörda fascination inför säd och manliga uttömningar hos författaren? Han får mig inte riktigt att tro att det verkligen är Jane som är så ockuperad av tanken på det. Är det någon sorts försök att visa på Pauls betydelse för berättelsen också när han inte är där? Det känns i så fall lite överflödigt med tanke på hur närvarande han är, också när han lämnat huset. Som en skugga litegrann vid sidan av bilden.

Jag tycker så förtvivlat mycket om Jane, trots att hon är otillgänglig, trots att jag bara får titta in i hennes tankevärld den där söndagen. Jag tror att det är just det, att jag får en glimt och sen inget mer. Jag tycker om att läsa när jag får skriva lite själv.

Hela tiden jag läste tänkte jag också på släktskapet med en annan fantastisk kortroman. Ian McEwans På Chesil Beach. Den hade kanske kunnat handla om Paul och Emma. Om inte om vore…

MÖDRARNAS SÖNDAG
Författare: Graham Swift
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Hans-Jacob Nilsson, originaltitel: Mothering Sunday
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Just här- just nu