Skuggan av ett liv

Det händer att jag gör undantag. För böcker trots att de handlar om cancer. För böcker trots att de är biografiska och handlar om författare. Jag gillar ju författare men jag behöver inte veta så mycket om dem. Men så är de ibland Virginia Woolf och ibland handlar böckerna om Hilary Mantel och så säger någon att den är fantastisk. Och det är den. Skuggan av ett liv är fantastisk, och väldigt sorgesam.

Hilary Mantel använder sin fenomenala formuleringsförmåga till att måla fram en barndom som var ganska ensam och utsatt men på intet sätt traumatisk. Hon berättar om sjukdom och barnlöshet på ett sätt som verkligen skär i hjärtat. Det här är intressant och läsvärt långt bortom min besatthet för Wolf Hall. De hör inte ens ihop.

SKUGGAN AV ETT LIV
Författare: Hilary Mantel
Förlag: Weyler förlag (2015)
Översättare: Marianne Mattsson, originaltitel: Giving up the ghost
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Kulturkollo, Lyrans noblesser, Beroende av böcker

Wolf Hall, en tv-serie

Den smått galna kärlekshistorien fortsätter…Det finns ingen rim och reson i hur mycket jag älskar Wolf Hall. Jag läste den och fastnade och tjatade mer än lovligt om den. Sen reste jag till Stratford upon Avon av en enda anledning, att se teateruppsättningen av Hilary Mantels historia. Och nu kommer tv-serien. Eller den har kommit redan, BBC visade den tidigare i våras, men svt håller oss på sträckbänken ända till juni. Det klarar jag naturligtvis inte att vänta på så jag köpte dvd:n och har redan sett hela spektaklet, och vilket ljuvligt spektakel det är.

Jag tänker nu skriva om serien avsnitt för avsnitt och passar på att varna för att jag kommer spoila. Texten är skriven till de som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det, du hinner före juni!

Avsnitt 1

Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, som jag skrivit om här, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2

Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3

Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4

Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5

Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är, om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6

Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna som Hilary Mantel skulle sagt, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år…

Makt och maktlöshet

När jag var historiker och skrev avhandling om kvinnor som dödade sina barn förr i tiden (vilken förfärlig tid det var!) tänkte jag mycket över makt och maktlöshet. Kopplingen dem emellan och drivkrafterna bakom och genom. Makt innehas av oss alla, den ter sig olika i olika situationer och kostar ibland att använda sig av, ibland är den till synes gratis. Det är enkelt och komplext. Maktlöshet är också enkel och komplex. Människor gör saker för att de känner sig maktlösa, de resignerar eller slåss. Och maktlöshet kan också drabba den på höga positioner, också en statsminister kan låsas fast i sin position och helt sakna makt i en situation. Det är intressant, viktigt att fundera kring tycker jag. Dikotomin makt/maktlöshet kommer kanske alltid vara min viktigaste koppling till det politiska. 

Mycket jag läser kopplar till makt och maktlöshet, somt tydligt, annat mer diffust. Imorgon ska jag recensera en av de bästa böckerna med makt/maktlöshet i centrum jag läst, Kristin Cashores Hemligheternas rike. Men innan vi kommer så långt vill jag gärna tala om Stolthet och fördom, möjligen märkligt nog… Jane Austen skriver alltid samhällskritiskt och bitskt om könsroller och klassdiskurser. Hon visar löjligheten i gamla sedvänjor men har egentligen inte mycket till utveckling eller lösning att komma med. Och det behöver hon inte. Men Jo Baker gör det så snyggt i sin Parallellberättelse Huset Longbourn där överklassens tristess ställs i gräll kontrast till tjänstefolkets utsatthet. Särskilt mycket tycker jag om boken för att den snabbt också gör klart att det minsann inte bara är de fattiga som fastnat, också medlemmarna i familjen Bennet, också patriarken, saknar handlingsutrymme om etiketten ska hållas. Och etiketten måste hållas! För den som liksom jag är särskilt intresserad av makt och maktlöshet som fenomen rekommenderar jag varmt en läsning av Austen och Baker. 

Andra lästips:

Mörkt vatten av Joyce Carol Oates, den här maktlösheten är kroppsligt kännbar! Det handlar om maktlöshet i alla dess former på en och samma gång.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz, handlar om hur vi kan arbeta med känslan av maktlöshet, bland annat.

Wolf Hall och Bring up the Bodies av Hilary Mantel förstås! Om maktlösa kungar och smedssonen som tar sig högst upp i hierarkin.

Bring up the Bodies

Bästa. Boken. Någonsin.
 
Räcker det så eller?
 
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva… Jag försökte häromdagen förklara för min man varför Mantel och Bring up the bodies är så bra. Gråtmild snyftade jag något om hur fantastiskt det är att få lära känna en karaktär (Thomas Cromwell) på djupet samtidigt som han själv gör det. Jag redogjorde osammanhängande för en scen där just det blir så tydligt för mig och det faller ju rätt platt som bokförmedlingsmetod. Jag har inte sett min man springa till bokhyllan och vittja Mantelsektionen än i alla fall…
 
Kanske är det för att jag alltid varit smått besatt av Anne Boleyns öde och läste mycket om det i tonåren som jag älskar det här så mycket. Kanske är det för att det är en så effektiv och ”bra” historia. Men det krävs ju något särskilt för att kunna berätta den också. Och Mantel är verkligen fantastisk med språket, hur hon håller tillbaka och sen droppar de viktiga orden som säger allt sakta, sakta. Hur hon inte bestämmer sig för om vi ska gilla Cromwell (eller någon annan) eller inte. De är alla rätt hemska och älskansvärda, som folk är mest. Och när Cromwell gör det historien säger att Cromwell gjorde så är det lika fasansfullt som alltid men jag förstår hur han fungerar och varför han gör det vilket gör allt ännu lite mer fasansfullt.
 
Wolf Hall var fenomenal, Bring up the Bodies är kanske ännu bättre och nu är det bara att vänta på den sista boken om Thomas Cromwell, smedsonen som tog sig till sidan av tronen (att det här är en oerhört intressant berättelse om klass har jag inte ens nämnt men det är det), och med tanke på vad som ska hända där så lär det inte bli mindre spännande. Hilary Mantel har nu också följt upp sitt mästerverk med ett till vilket gör mig ganska lugn inför fortsättningen, det är så skönt att kunna lita på en författare.
 
Jag har förstått att Hilary Mantel inte hör till de allra mest lästa i Sverige (hon är ju fortfarande inte översatt till svenska vilket hon borde vara) men finns det möjligen någon där ute som läst något annat av henne? Själv är jag nyfiken på den där boken om Franska revolutionen (A Place of Greater Safety) – någon som läst och kan säga om den är någonstans i närheten av så bra som Wolf Hall och Bring up the Bodies?

Mer Cromwell

Mitt inne i Hilary Mantels Bring up the bodies nås jag sent omsider av ”nyheten” att den första boken, Wolf Hall alltså, ska bli tv-serie på HBO och BBC. Jag kommer med all sannolikhet se den men överväldigas också av stor skepticism, och till skillnad från Johan Hakelius känner jag mig tveksam till manusförfattaren just eftersom han skrev manus till djupt trista och sömnframkallande Tinker, taylor, soldier, spy (men jag vet att det är förbjudet att tycka det så jag berättar inte heller att vi stängde av innan den var slut för att slippa förlora flera timmar av vårt liv). HBO har gjort mycket bra genom åren (Angels in America!) men efter den monumentala True Blood-besvikelsen (säsong 3 var väl godkänd men de föregående erbjöd inte mycket att glädjas över för den här Sookiefantasten) och det faktum att jag inte ens lyckats gilla A Game of Thrones som jag skulle vilja så känner jag mig lite osäker på vad de kommer göra av boken. Och den måste vara svår att överföra till tv. Jag får väl se den med rejält lågt ställda förväntningar helt enkelt, älsklingsbok måste ju uppenbarligen inte bli älsklingsserie.

Tillökning

Bring up the bodiesNu är hen här! Det länge efterlängtade tillskottet till min bokfamilj har äntligen kommit. 400 sidor tung och alldeles perfekt ligger hen nu på finaste sidenkudden (nåja) och njuter av all uppmärksamhet och många kärleksfulla klappar. Jag spår att vi kommer få ett långt och lyckligt liv tillsammans.

 

 

Böcker värda att vänta på

Liksom alla boknördar med självaktning och framförhållning har jag bläddrat i stora mängder förlagskataloger de senaste månaderna. Vårens utgivning är kartlagd och där finns naturligtvis några riktiga guldkorn att se fram emot. Men sen finns det där böckerna som är riktigt, riktigt efterlängtade också. Som Gone girl av Gillian Flynn som enligt angivelsen på Book depository ska komma den 5  juni, där är det bara att hålla tummarna för att den inte flyttas fram igen… Förutom den så ska två rediga längtansböcker släppas i år och det var inte utan att jag fick hjärtklappning när jag igår twittermeddelades av Bokbabbel att uppföljaren till Justin Cronins The Passage, The Twelve, kommer att ges ut den 28 augusti. Min ryggmärgsreaktion, som möjligen skvallrar om min förmåga att se det mesta i svart, var ett stick av besvikelse över att det alltså inte skulle bli någon semesterläsning om Cronins vampyrer i år (om jag inte läser om The Passage förstås och det borde jag kanske göra…). Men sen, uppeldad av stundens bokförväntningar bestämde jag mig för att kolla in hur det står till med en annan längtansbok – uppföljaren till Hilary Mantels inte mindre än mästerliga Wolf Hall. Och gissa om hjärtklappningen stegrades till öronbedövande proportioner när jag upptäckte inte bara att Mantel nu planerar fortsättningen till två böcker istället för en utan också att den första av dessa, Bring up the Bodies, ska komma ut den 10 maj. Ergo, sommarläsningen är tryggad.

Till detta kommer naturligtvis Eld (uppföljaren till Cirkeln) och den nya Sookie Stackhouse-boken som ska komma första maj och säkert hur många riktigt fina böcker som helst som jag ännu inte har en aning om att de är påväg. Vilka är era längtansböcker i år (eller över huvud taget)?

Observera!

Jag vill bara poängtera att anledningen till att jag inte läser Hilary Mantels Fludd just nu (vilket naturligtvis alla lusläsare av bloggen redan uppmärksammats då bilden av bok under läsning i högerkant ändrats) på intet sätt är att den skulle vara dålig. Det är enkelt uttryckt inte Hilary Mantel det är fel på utan mig. Jag orkar inte! Fludd är precis som Wolf Hall oerhört krävande att läsa – den är intressant, rolig och bitsk men den tar också typ en kväll per tre sidor att läsa. Dels för att språket är komprimerat, dels för att jag är trött i huvudet just nu. Jag lämnar den inte helt utan besöker den lite då och då för en sida här och en sida där (och jodå den funkar bra för sådan läsning) men som huvudbok rycker nu Kate Mortons The House at Riverton in och tar hand om mig.

Det var bara det jag ville säga. Det föreligger inga som helst hard feelings mellan mig och Mrs Mantel. Så att ni vet…

Tematrio om havandeskap

Den här veckans tematrio handlar om böcker där havandeskap och dess följder skildras. Det känns som att jag läst många sådana – inte minst under mina graviditeter men mina tre utvalda är:

Wolf Hall av Hilary Mantel där Anne Boleyn ägnar större delen av sitt gifta liv åt att vänta barn som aldrig kommer eller som vid nedkomsten blir till stora besvikelser (= flickor). När Anne väntar det barn som långt senare ska bli Elisabeth I är hennes förväntansfull utan gränser och den besvikelse blandad med himlastormande kärlek för det lilla barnet som kommer är smärtsam och rörande att ta del av.

I Tidsresenärens hustru finns några mycket gripande kapitel där huvudpersonerna Clare och Henry väntar barn som, på grund av hans genetiska tidsresesjukdom, inte stannar i livmodern utan ger sig ut på tidsresor utan att kunna komma tillbaka rätt. Dessa missfall är mycket naket och sorgligt skildrade och jag grät inte lite när jag läste dem. Tack och lov går det ändå lyckligt till slut och de får sin efterlängtade dotter.

I sista delen av Twilight-sagan Så länge vi båda andas väntar Bella barn med sin Edward. Hela gravidgrejen är rätt absurd och måste nog ses som ett inlägg i abortdebatten i och med Bellas ursinniga kamp för att behålla barnet trots att det håller på att kosta henne livet. Naturligtvis bär hennes kamp frukt i och med att barnet som föds visar sig vara något utöver det vanliga som dessutom hjälper de goda vampyrerna i deras slutgiltiga kamp…

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?

Det finns engelska och så finns det engelska…

Efter läsningen av Wolf Hall var jag lite smått förvånad över hur segt det gick att läsa engelskan. Jag har ju läst litteratur på engelskt originalspråk tidigare och det utan större problem, exempelvis består mitt arbete till stora delar av att läsa engelskspråkig facklitteratur som nog inte kan räknas till det mest lättsmälta, men Mantels roman bjöd helt klart på motstånd. Jag är inte mycket för att slå upp ord som jag inte förstår mitt i läsningen eftersom det stör rytmen utan försöker uppnå någon sorts begriplighet genom sammanhanget istället. Detta var ibland svårt med Wolf Hall och sammanhanget visade sig kanske två sidor längre fram. Men det gick och jag älskar verkligen Mantels språk. Dessutom har jag lärt mig massor av nya ord och inte minst hur man kan laborera med engelska språket på ett ibland rent vildsint sätt utan att det behöver vara fel. Det är rätt befriande faktiskt. Att bara kasta sig ut och lita på att man bottnar längre fram…

Men jag var lite skeptisk när jag grep mig an nästa engelskspråkiga roman. Oron var dock obefogad och del Torros The Strain glider ner som en lättsmält karamell. Inga komplicerade ordvändningar och inga oväntade perspektivbyten. Här är det pang på rödbetan och otäckt redan från början. Det känns lite som att rensa hjärnan och är en ganska trevlig (om än samtidigt väldigt obehaglig) upplevelse just nu.

Bokfrågornas ABC del 13

Denna vecka ställer lilla O frågor på bokstaven M och här kommer mina svar:

  • Berätta om en bok där mat har stor betydelse. Om man läser Fogelströms böcker Vita bergens barn, Krigens barn och Vävarnas barn så kommer man inte undan sillen. Herregud vad sill de äter. Eller egentligen äter de ju inte så mycket över huvud taget men när de väl äter så är det… sill. Berättelsen om potatisens ankomst till Sverige står också i fokus i dessa böcker och den är helt klart intressant också bortom Ahlströmmer.
  • Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa? Oj så svårt! Eftersom jag så sällan läser memoarer (oftare biografier) har jag svårt att komma på någon. Men eftersom jag är lite svag för författarmemoarer och jag samtidigt är nyfiken på Paul Auster så säger jag det. Memoarer av Paul Auster åt folket alltså.
  • Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit? Jag har två favoriter och en önskebok. Wolf Hall som vann i november är naturligtvis och föga överraskande en favorit. Detsamma gäller Den engelske patienten som är en av mina absolut största läsupplevelser (mer om det längre fram i min uppräkning av sådana). När jag gick igenom listan över pristagare hittade jag också A S Byatts Possession som jag ännu inte läst men gärna skulle vilja. Uppdatering: ok då, jag hittade den på nätet och den hade ett så vackert omslag och jag vill så gärna läsa den så jag beställde den nog lite…
  • Jag söker också en bok om makt. Här lämnar jag det skönlitterära och lyfter fram en av de böcker som jag läst och använt i min forskning. Det är Michel Foucaults skildring av fångvårdens framväxt och normer och tankar kring Övervakning och straff. Foucault ser makten som ständigt närvarande och menar den vara en produktiv kraft som inte enbart finns i härskarens makt över undersåtarna utan också i vardagliga relationer. Makt och maktlöshet diskuteras i denna intressanta bok som dessutom är, mestadels, ganska lättillgänglig.

Wolf Hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då ”man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet ”ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som ”a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.