Några barnböcker

Jag är ju inte bara bokslukare för egen del, jag läser dagligen för två barn också och det här är vad vi ägnat sommaren åt:

spiderwick chronicles

Vi har läst hela Spiderwick-serien. Och Bortom Spiderwick-serien. Vi har sett filmen. Vi har lånat Fälthandboken på biblioteket, och hastigt återlämnat den när vi förstod att det inte alls var säkert att ha den i huset…

Vi har haft en alldeles underbar sommar och nu såhär i efterhand är det ingen som vill kännas vid att allt började med påtvingad läsning eftersom jag ville läsa Holly Black och ungarna inte förstod sitt eget bästa förrän första kapitlet var genomläst. Jag kommer låta det passera utan någon ”vad var det jag sa”-dans, men lita på att jag kommer använda det som argument nästa gång påtvingad läsning är nödvändig.

Annat jag och vi läst:
Herr Grums – honom börjar jag tröttna en smula på och möjligen barnen också…

Odd och frostjättarna – läste jag själv och den var verkligen inget utöver det vanliga. Jag tänkte att den skulle vara i klass med min bästa Gaiman – Coraline – men det var den ju inte. Han är fascinerande ojämn herr Gaiman.

Det svarta hjärtat

Vi gör det här så kort och koncist som möjligt. Jag gillar Holly Black väldigt mycket och jag gillar Det svarta hjärtat som jag gillar Den vita katten och Den röda handsken. Det är en välskriven och sammanhållen serie och jag är svag för de där samvetsförebråelserna Cassel hänger sig åt i fråga om hans fasansfulla och fantastiska krafter. Holly Black gillar att inte förenkla och problematiserar istället, på många plan. Mitt enda problem ligger på läsplaneringsplanet. Det är alldeles för länge sen jag läste del ett och två i serien för att jag ska kunna få sammanhang med Det svarta hjärtat. Jag känner att jag inte riktigt gör den rättvisa när jag glömt framförallt känslan från det som redan hänt. Eftersom det här är väldigt lättlästa böcker tänker jag mig nog en omläsning av hela trilogin ganska snart, kanske i sommar. Jag återkommer med en rapport efter det.

Det svarta hjärtat av Holly Black. B. Wahlströms

The Poison Eaters

Holly Blacks The Poison Eaters köpte jag, på tips av Sara, efter förra årets Tithe-läsfest. Jag ville helt enkelt ha mer Black! Och nu när jag äntligen läst novellsamlingen så förstår jag varför.

Jag tänker inte gå igenom novell för novell men tycker att det här är en väldigt jämn bok för att vara en novellsamling. Alice Munro borttagen så brukar texterna i samlingar hålla lite blandad kvalitet (ja, jag tittar på dig Stephen King). I The Poison Eaters är det dock genomgående väldigt bra. Den första novellen, The Coldest Girl in Coldtown är fenomenalt bra och Black lyckas till och med få till en ny spinn på vampyrmyten som ju annars är lite sömning nu för tiden. Den har blivit till en roman som jag snarast måste läsa. Sen är jag väldigt svag för den där biblioteksnovellen också förstås, så magisk och så fint slut! Men ingenting kan riktigt mäta sig med det knytnävsslag av genialitet som är avslutningsnovellen, titelnovellen, The Poison Eaters, oj vad bra den är! Det är saga och klassiskt och nytt och slutet, slutet! Det är en novell som gör det där perfekta, berättar hela historien, lämnar en hel del åt fantasin men inte lämnar läsaren skrikande efter en romanvariant. Den är fulländad i sin form.

Jag gillar The Poison Eaters väldigt mycket och är nu redo att traska vidare in i Holly Black-land. Tack för tipset Sara och tack tre på tre-utmaningen för puffen att äntligen ta tag i läsningen!

Den röda handsken

Jag måste ha varit superseg eller sur när jag läste första delen av Holly Blacks senaste trilogi, Den vita katten, för den gillade jag inte alls särskilt mycket. Möjligen kan det ha varit omslaget som skrämde mig… Eller så var den helt enkelt inte lika bra.

Nya boken, Den röda handsken, gillar jag dock jättemycket. Det är så himla trevligt att återknyta bekantskapen med den där formidabla iakttagaren och detaljkonstnären Holly Black som jag lärde känna i Tithe.

Cassel drabbas av både det ena och det andra i den här boken och jag känner att jag inte vill berätta något om det för att inte spoila. Berörsamhället ifrågasätts i alla fall allt mer och tillvaron blir ännu mer av en ”är du med eller emot oss”-fråga. Och så finns där ju den där kärleken förstås… Lila som blivit berörd och därför inte längre får finnas i Cassels tankar men som förstås ändå gör det. Där finns Cassels vänner som man gillar och irriterar sig på, precis som det ska vara. Och den fasansfulla mamman och brorsorna. Och den här gången betyder de faktiskt någonting för mig, inslaget av klass och klasskamp blir lite mer tydligt och allt faller på plats och lovar att avslutas på ett formidabelt sätt i den sista boken. Så nu hoppas jag bara att hon håller vad hon lovar den goda Holly Black, och så tänker jag ta tag i mitt projekt att läsa ännu mer av henne. Omgående.

~B Wahlströms, 2012 / Recensionsexemplar~

Tithe mfl

Det där med att skriva om älvor utan att det blir fånigt är väldigt, väldigt svårt. Melissa Marr har inte lyckats särskilt bra (enligt mig alltså) och Charlaine Harris kommer undan med sina älvor men bara med med blotta förskräckelsen. Länge trodde jag att det helt enkelt var omöjligt att skriva bra om fefolk. Tills jag tog Saras råd och läste Holly Blacks älvserie. Och upptäckte vilket mirakel av fånighet den inte är…

Såhär är det – Kaye är människa, hon kan se fefolket och hon springer på en sårad älvriddare som hon räddar livet på. Sen blir det komplicerat och Kaye befinner sig snart insnärjd i fefolkets blodiga maktkamp där ingen tvekar inför att använda människor som brickor i spelet. Visst, det låter fortfarande fånigt men det är det inte. Holly Black har skapat en värld som man vill gå vilse i, det är bokstavligt talat smärtsamt att lägga undan böckerna när man måste göra tråkiga vardagssaker som exempelvis laga mat till sina barn och sova… Jag tror att hemligheten är att Black tar ämnet och världen på allvar samtidigt som hon ger utrymme åt såväl vildsinta fantasier som humor. Och så finns det inga mesiga brudar som måste räddas… Och inga ojämlika kärleksrelationer mellan en kille och en tjej som behöver räddas… Bara en sån sak, genial, undrar hur hon kom på det?

Allt det här med hur det känns och hur man gillar och inte vill lägga bort fungerar som beskrivning på hela serien. Jag älskar Tithe, gillar Valiant och älskar Ironside. Jag tror att jag hade lite svårare att ta till mig Valiant just för att den i så stor grad utspelar sig i staden, som även om den är närmare älvvärlden än man kan tro, känns trist vardaglig i jämförelse. Det är hur som helst underbart att få försjunka i Blacks värld för en stund, jag hoppas att något svenskt förlag snart förstår att de måste översätta serien så att fler får uppleva det.

Uppdatering: Jag har nu blivit upplyst om att Tithe faktiskt finns utgiven på svenska (se kommentarerna) men det kan väl vara på plats med en nyutgivning och en översättning av resten av serien också…

Den vita katten

Egentligen har jag en annan Holly Black-bok (Tithe) som jag längtar efter att läsa efter viss hype från Sara. Men när jag hörde att The White Cat skulle komma på svenska så slängde jag mig över den istället. Jag har stått och hållit i den på sf-bokhandeln vid något tillfälle och velat köpa för att den är så fin och för titeln och för katten… Detta för oss direkt till det ytliga. Det kan inte undvikas. Omslaget… OMG! (jag har säkert lovat mig själv att aldrig någonsin skriva så, men det finns inget annat att säga i det här läget). Kontemplera nu över bilden till vänster – lugn fin bild med karaktärsstark katt. Titta sen på den högra bilden – bikerkille med solglasögon och röd rök. Varför i hela världen? Jag orkar faktiskt inte ens kommentera det mer än så (kolla dock gärna på Glorybox-Saras roliga och belysande genomgång av Black-omslag vi minns men skulle vilja glömma). Men ärligt, varför?

Men som sagt, vi släpper det nu (försöker i alla fall…). Kanske ska vi gå till handlingen istället – kanske får bikerkillen (eller vad han nu är) sin förklaring? Mja, handskarna förklaras i alla fall vilket ju alltid är något… Cassels familj är berörare vilket betyder att de alla (utom Cassel) har en särskild styrka som de kan påverka människor med om de rör vid dem. Där finns känsloberörare (Cassels mamma), lyckoberörare och transformationsberörare. Berättelsen börjar när Cassel vaknar upp på ett tak och därifrån rör sig historien i ibland furiös takt mot förklaring och i alla fall delvis upplösning.

Den vita katten är första delen i en serie om berörarna och det märks verkligen. Det presenteras och förklaras rätt så mycket. Ibland glittrar det till ordentligt och jag blir lite till mig över att det uppenbarligen är en duktig, driven och lite egen författare som skrivit det här. Men så slocknar glimret när någon ny person eller omständighet ska introduceras. Jag kan tänka mig att läsa uppföljaren bara därför, för att se om det kanske får glimra kring hela boken istället för bara glimtvis.

Boken är helt ok, den driver på i berättelsen och jag gillar några karaktärer och de andra tycker jag om att jag ogillar. Jag är inte helt övertygad och jag måste inte läsa fortsättningen men jag hyser ju som sagt hoppet att det ska flyta bättre där. Och så är jag såpass glad över att detta inte är ännu en övernaturlig tonårsromans enligt formel 1a och dessutom övertygad om att Black inte skriver samma historia igen i uppföljaren (som Stiefvater och Fitzpatrick tyvärr gjort i allt för stor utsträckning). Så det blir säkert fler berörare och vita katter för mig, men först Tithe

~B. Wahlströms, 2011 / Recensionsexemplar~