Egentligen har jag en annan Holly Black-bok (Tithe) som jag längtar efter att läsa efter viss hype från Sara. Men när jag hörde att The White Cat skulle komma på svenska så slängde jag mig över den istället. Jag har stått och hållit i den på sf-bokhandeln vid något tillfälle och velat köpa för att den är så fin och för titeln och för katten… Detta för oss direkt till det ytliga. Det kan inte undvikas. Omslaget… OMG! (jag har säkert lovat mig själv att aldrig någonsin skriva så, men det finns inget annat att säga i det här läget). Kontemplera nu över bilden till vänster – lugn fin bild med karaktärsstark katt. Titta sen på den högra bilden – bikerkille med solglasögon och röd rök. Varför i hela världen? Jag orkar faktiskt inte ens kommentera det mer än så (kolla dock gärna på Glorybox-Saras roliga och belysande genomgång av Black-omslag vi minns men skulle vilja glömma). Men ärligt, varför?


Men som sagt, vi släpper det nu (försöker i alla fall…). Kanske ska vi gå till handlingen istället – kanske får bikerkillen (eller vad han nu är) sin förklaring? Mja, handskarna förklaras i alla fall vilket ju alltid är något… Cassels familj är berörare vilket betyder att de alla (utom Cassel) har en särskild styrka som de kan påverka människor med om de rör vid dem. Där finns känsloberörare (Cassels mamma), lyckoberörare och transformationsberörare. Berättelsen börjar när Cassel vaknar upp på ett tak och därifrån rör sig historien i ibland furiös takt mot förklaring och i alla fall delvis upplösning.
Den vita katten är första delen i en serie om berörarna och det märks verkligen. Det presenteras och förklaras rätt så mycket. Ibland glittrar det till ordentligt och jag blir lite till mig över att det uppenbarligen är en duktig, driven och lite egen författare som skrivit det här. Men så slocknar glimret när någon ny person eller omständighet ska introduceras. Jag kan tänka mig att läsa uppföljaren bara därför, för att se om det kanske får glimra kring hela boken istället för bara glimtvis.
Boken är helt ok, den driver på i berättelsen och jag gillar några karaktärer och de andra tycker jag om att jag ogillar. Jag är inte helt övertygad och jag måste inte läsa fortsättningen men jag hyser ju som sagt hoppet att det ska flyta bättre där. Och så är jag såpass glad över att detta inte är ännu en övernaturlig tonårsromans enligt formel 1a och dessutom övertygad om att Black inte skriver samma historia igen i uppföljaren (som Stiefvater och Fitzpatrick tyvärr gjort i allt för stor utsträckning). Så det blir säkert fler berörare och vita katter för mig, men först Tithe…
~B. Wahlströms, 2011 / Recensionsexemplar~