Vi gör det här så kort och koncist som möjligt. Jag gillar Holly Black väldigt mycket och jag gillar Det svarta hjärtat som jag gillar Den vita katten och Den röda handsken. Det är en välskriven och sammanhållen serie och jag är svag för de där samvetsförebråelserna Cassel hänger sig åt i fråga om hans fasansfulla och fantastiska krafter. Holly Black gillar att inte förenkla och problematiserar istället, på många plan. Mitt enda problem ligger på läsplaneringsplanet. Det är alldeles för länge sen jag läste del ett och två i serien för att jag ska kunna få sammanhang med Det svarta hjärtat. Jag känner att jag inte riktigt gör den rättvisa när jag glömt framförallt känslan från det som redan hänt. Eftersom det här är väldigt lättlästa böcker tänker jag mig nog en omläsning av hela trilogin ganska snart, kanske i sommar. Jag återkommer med en rapport efter det.

Det svarta hjärtat av Holly Black. B. Wahlströms

Jag måste ha varit superseg eller sur när jag läste första delen av Holly Blacks senaste trilogi, Den vita katten, för den gillade jag inte alls särskilt mycket. Möjligen kan det ha varit omslaget som skrämde mig… Eller så var den helt enkelt inte lika bra.

Nya boken, Den röda handsken, gillar jag dock jättemycket. Det är så himla trevligt att återknyta bekantskapen med den där formidabla iakttagaren och detaljkonstnären Holly Black som jag lärde känna i Tithe.

Cassel drabbas av både det ena och det andra i den här boken och jag känner att jag inte vill berätta något om det för att inte spoila. Berörsamhället ifrågasätts i alla fall allt mer och tillvaron blir ännu mer av en ”är du med eller emot oss”-fråga. Och så finns där ju den där kärleken förstås… Lila som blivit berörd och därför inte längre får finnas i Cassels tankar men som förstås ändå gör det. Där finns Cassels vänner som man gillar och irriterar sig på, precis som det ska vara. Och den fasansfulla mamman och brorsorna. Och den här gången betyder de faktiskt någonting för mig, inslaget av klass och klasskamp blir lite mer tydligt och allt faller på plats och lovar att avslutas på ett formidabelt sätt i den sista boken. Så nu hoppas jag bara att hon håller vad hon lovar den goda Holly Black, och så tänker jag ta tag i mitt projekt att läsa ännu mer av henne. Omgående.

~B Wahlströms, 2012 / Recensionsexemplar~

Det där med att skriva om älvor utan att det blir fånigt är väldigt, väldigt svårt. Melissa Marr har inte lyckats särskilt bra (enligt mig alltså) och Charlaine Harris kommer undan med sina älvor men bara med med blotta förskräckelsen. Länge trodde jag att det helt enkelt var omöjligt att skriva bra om fefolk. Tills jag tog Saras råd och läste Holly Blacks älvserie. Och upptäckte vilket mirakel av fånighet den inte är…

Såhär är det – Kaye är människa, hon kan se fefolket och hon springer på en sårad älvriddare som hon räddar livet på. Sen blir det komplicerat och Kaye befinner sig snart insnärjd i fefolkets blodiga maktkamp där ingen tvekar inför att använda människor som brickor i spelet. Visst, det låter fortfarande fånigt men det är det inte. Holly Black har skapat en värld som man vill gå vilse i, det är bokstavligt talat smärtsamt att lägga undan böckerna när man måste göra tråkiga vardagssaker som exempelvis laga mat till sina barn och sova… Jag tror att hemligheten är att Black tar ämnet och världen på allvar samtidigt som hon ger utrymme åt såväl vildsinta fantasier som humor. Och så finns det inga mesiga brudar som måste räddas… Och inga ojämlika kärleksrelationer mellan en kille och en tjej som behöver räddas… Bara en sån sak, genial, undrar hur hon kom på det?

Allt det här med hur det känns och hur man gillar och inte vill lägga bort fungerar som beskrivning på hela serien. Jag älskar Tithe, gillar Valiant och älskar Ironside. Jag tror att jag hade lite svårare att ta till mig Valiant just för att den i så stor grad utspelar sig i staden, som även om den är närmare älvvärlden än man kan tro, känns trist vardaglig i jämförelse. Det är hur som helst underbart att få försjunka i Blacks värld för en stund, jag hoppas att något svenskt förlag snart förstår att de måste översätta serien så att fler får uppleva det.

Uppdatering: Jag har nu blivit upplyst om att Tithe faktiskt finns utgiven på svenska (se kommentarerna) men det kan väl vara på plats med en nyutgivning och en översättning av resten av serien också…