A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

Epic fail

epic-failSvårigheten med moderna varianter av klassiker är att författaren som gör omskrivningen ofta är alldeles för förälskad i grundberättelsen och har svårt att göra något eget av den. Claire Lazebnik behärskar dock den där konsten. Hennes Stolthet och fördom-parallell förhåller sig på precis rätt sätt till originalberättelsen. Kanske är det så att just denna bok av Austen lämpar sig särskilt väl för modernisering, inte minst med tanke på hur bra  Eligible också är…

Stolthet och fördom-intrigen gör sig väldigt bra i high schoolmiljö faktiskt. Jag tycker inte att Elise kommer i närheten av Elizabeths älskvärdhet och styrka, men hon kommer så nära som man kan begära av någon som inte är Jane Austen tror jag.

Epic fail är till skillnad från Austens original en bagatell som jag trivdes bra tillsammans med men lämnar bakom mig rätt lätt. Den saknar djupet och samhällskritiken från Austens roman. Men det är helt i sin ordning, det var precis vad jag ville läsa just nu. Och jag känner mig inte alls ledsen att jag beställde såväl Övertalnings-varianten som hennes Emma-version för någon vecka sen. Jag tror det kommer bli alldeles utmärkt semesterläsning i sommar.

EPIC FAIL
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper teen (2011)
Köp den t.ex. här eller här.

Eligible

eligibleDet var med väldigt blandade känslor jag tog mig an den här boken. Visst är det Curtis Sittenfeld, men det är också det här Jane Austen-projektet där Val McDermid väl får sägas ha halvlyckats med att sätta Northanger abbey i en modern kontext (den är ok men också rätt mossig) men där Joanna Trollopes Sense and sensibility var så dålig att jag inte läste klart. Och så är det Stolthet och fördom som ska skrivas om och förnyas och det är ingen liten utmaning det med tanke på hur älskad den är, också av mig…

Tack och lov stod det ganska tidigt klart att det här var något annat. Det här är en författare som helt utan ängslighet lånar en bra historia och gör den till sin. Lånar lite här och lite där, nog mycket för att det ska kännas tryggt, nog lite för att läsaren ändå inte kan känna sig säker på vad som ska hända (visst vet vi hur slutet ser ut på ett ungefär men det är verkligen ingen självklar väg dit). 

Jag älskar hur väldigt irriterande familjen, också Liz, är. Gud vad störiga ändå, för att det går att känna igen korn av dem alla från sin egen familj och folk man träffat (på ett annat sätt än Austenkontexten ger möjlighet till). Jag gillar att Darcy är mycket mer sympatisk här än i originalet (där han i ärlighetens namn ofta är ett jäkla surkart om vi ska prata klartext och tänka bort Colin Firth) och så är jag väldigt förtjust i att Mary får ta lite plats och att hon görs begriplig (egentligen den enda begripliga). Och att jag faktiskt inte skäms över att medge att hon nog är den jag liknar mest eller i alla fall känner igen mig mest i.

Eligible är en bok jag har längtat hem till när jag varit på jobbet eller gjort något annat vardagligt ickeläsligt, det är en bladvändare och en riktigt mysig vän i läsfåtöljen. Jag kanske inte ska ge upp hoppet om den här serien ändå, McCall Smiths Emma är jag nog inte redo att ta mig an, men är det någon som vet vem som skriver Övertalning?

ELIGIBLE
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: The Borough Press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

52 bra saker: omslagsbonanza

Den här veckan har handlat en hel del om Northanger abbey. Lite bara… Det har cirklats och lästs och setts och talats. Och så har det omslagsgooglat. Som jag älskar att omslagsgoogla klassiker, det finns så många vackra böcker jag vill äga (vilket väl är baksidan av denna syssla)! Konstateras kan att när det kommer till Northanger abbey föredrar jag omslagen som fokuserar huset. Här är några fina:

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Mer Northanger abbey

NorthangerAbbey

Ikväll kan jag nog inte stå emot längtet längre, det räcker helt enkelt inte att läsa och diskutera boken Northanger abbey – det är dags för en omtittning av filmen från 2007 också. Inte världens bästa Austen-filmatisering kanske, men väldigt söt ändå.

Nu cirklar vi Northanger abbey

Det är liksom strunt samma att inledningen på mars bjudit på snö och utmattning. Jag har ägnat stor del av den senaste veckan åt att ligga i sängen, invirad i filt, medelst varmdryckkopp och Catherine Morland. Jag älskar Catherine Morland! Och Northanger abbey, och Tilney och hela familjen Morland och humorn och lättheten och boknörderiet. Älskar!

Och den här veckan ska jag få diskutera Northanger abbey i Kulturkollo läser, vilken lycka! Häng med du också!

Bild: tea00004 av mcconnors

22. Till romantikern

persuasion

Ingen passar väl att skänka läsfrid och mys så som Jane Austen. Oavsett om jag är stressad eller helt lugn älskar jag alltid att sjunka ner i läsfåtöljen med hennes böcker. Och möjligen är Övertalning min favorit.

Jag är så förblindande kär i såväl Anne som Wentworth att jag har svårt att se några fel i den här boken. Alla karaktärer är underbara eller vidriga, alla svängar i historien är lagom knixiga, miljöerna, det stentrista sällskapslivet – I love it!

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Kärlekspar

På Kulturkollo skriver vi denna vecka under rubriken Hjärta och smärta. Veckans utmaning handlar naturligtvis om kärlek och favoriten bland kärlekspar. I ett inlägg på Kulturkollo var jag tidigare idag möjligen aningens bitter och småsint (men absolut inte utan grund vill jag påpeka), men här och nu lovar jag att vara kärleksfull och fin.

gwen-rhys2-3047Visst är det svårt att undvika Jane Austen här? Egentligen gillar jag nog Mr Knightley mesta av alla Austen-karaktärer men Emma är rätt jobbig så dem kan jag inte ta. Katherine Morlan och Henry Tilney  ligger bra till också, men jag måste nog ändå stanna hos Anne Elliott och Captain Wentworth. Boken är naturligtvis bäst, men den här filmen (eller den här också för den delen) ger klart så kallat mervärde (väldigt mycket mer Austen-filmiskt hittar du här).

Om jag ska göra en lite utflykt från Austenland (ja, jag har sett filmen och den var väl inte väldigt bra, men småmysig) så fastnar jag för ett kärlekspar i Torchwood, Gwen och Rhys. Hur fina är inte de? Hon är ute och bekämpar aliens om dagarna och han lever ett väldigt vardagligt vardagsliv vid sidan av, och i det möts de och lyfter varandra. Dem älskar jag!!!

Vilka är dina favoriter?

Northanger abbey (McDermid style)

Efter min totala avsky inför den första boken i Jane Austen-projektet var det väl ingen som trodde att jag skulle läsa en till. Men sen kom Northanger abbey, som är en av mina favoriter bland Austenböcker, och så var det Val McDermid som skrivit den och hon är som vi alla vet en väldigt duktig författare. Och jag visste att Val McDermid aldrig skulle skriva Catherine Morland korkad eller underlägsen, Val McDermid skulle stå på hennes sida.

Så sagt och gjort, jag köpte den på bokmässan, såg till att insjukna i en svintrist förkylning och bäddade ner mig på hotellrummet i ett dygn med Northanger abbey som enda sällskap. Ungefär.

Och jag gillade den. Jag tycker att Val McDermid lyckas göra något eget med berättelsen, jag gillar Catherine Morland, jag älskar att den vidrige John Thorpe här gjorts ännu mer uppenbart förfärlig. Och Henry Tillney, herregud!

Visst finns här problem, som ålderskillnaden mellan Catherine och Henry som aldrig berörs med ord eller tanke men som är väldigt stor… Och så det här med att trycka in referenser till modern teknik i tid och otid för att verkligen visa hur modernt allt är. Och så det där med vampyrerna… Litegrann får en ju överse med…

Jane Austens bok är naturligtvis bäst, det går ju inte att jämföra! Men jag tycker att Val McDermid samtidigt som hon gör sin egen grej lyckas bevara det knivskarpt elaka, humoristiska och reflekterande från originaltexten. Jag ser en film framför mig, det här har filmindustrin väntat på sen de fick slut på Austenböcker att filmatisera!

Jag har skrivit lite mer om boken på Kulturkollo i veckan i inlägget Northanger abbey, kan det bli mer te- och brasamysigt än så? Och det kan det ju inte… 

NORTHANGER ABBEY, Val McDermid
Borough press, 2014

Makt och maktlöshet

När jag var historiker och skrev avhandling om kvinnor som dödade sina barn förr i tiden (vilken förfärlig tid det var!) tänkte jag mycket över makt och maktlöshet. Kopplingen dem emellan och drivkrafterna bakom och genom. Makt innehas av oss alla, den ter sig olika i olika situationer och kostar ibland att använda sig av, ibland är den till synes gratis. Det är enkelt och komplext. Maktlöshet är också enkel och komplex. Människor gör saker för att de känner sig maktlösa, de resignerar eller slåss. Och maktlöshet kan också drabba den på höga positioner, också en statsminister kan låsas fast i sin position och helt sakna makt i en situation. Det är intressant, viktigt att fundera kring tycker jag. Dikotomin makt/maktlöshet kommer kanske alltid vara min viktigaste koppling till det politiska. 

Mycket jag läser kopplar till makt och maktlöshet, somt tydligt, annat mer diffust. Imorgon ska jag recensera en av de bästa böckerna med makt/maktlöshet i centrum jag läst, Kristin Cashores Hemligheternas rike. Men innan vi kommer så långt vill jag gärna tala om Stolthet och fördom, möjligen märkligt nog… Jane Austen skriver alltid samhällskritiskt och bitskt om könsroller och klassdiskurser. Hon visar löjligheten i gamla sedvänjor men har egentligen inte mycket till utveckling eller lösning att komma med. Och det behöver hon inte. Men Jo Baker gör det så snyggt i sin Parallellberättelse Huset Longbourn där överklassens tristess ställs i gräll kontrast till tjänstefolkets utsatthet. Särskilt mycket tycker jag om boken för att den snabbt också gör klart att det minsann inte bara är de fattiga som fastnat, också medlemmarna i familjen Bennet, också patriarken, saknar handlingsutrymme om etiketten ska hållas. Och etiketten måste hållas! För den som liksom jag är särskilt intresserad av makt och maktlöshet som fenomen rekommenderar jag varmt en läsning av Austen och Baker. 

Andra lästips:

Mörkt vatten av Joyce Carol Oates, den här maktlösheten är kroppsligt kännbar! Det handlar om maktlöshet i alla dess former på en och samma gång.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz, handlar om hur vi kan arbeta med känslan av maktlöshet, bland annat.

Wolf Hall och Bring up the Bodies av Hilary Mantel förstås! Om maktlösa kungar och smedssonen som tar sig högst upp i hierarkin.

Huset Longbourne

Jag är som ni vet mycket förtjust i allt Jane Austen. Jag läser böckerna om och om igen och rangordnar dem i ständigt föränderliga listor (just nu är Northanger abbey nr 1 och Övertalning tätt därefter) ser filmer och tv-serier igen och igen. Det jag älskar med dem är att de är så välskrivna, att de är bekanta, elakt roliga och att de belyser klass- och genusaspekten på ett sätt som känns modernt. Såna här kringberättelser som Austenprojektet förhåller jag mig milt skeptisk till, vilket visat sig rätt smart. Austen kan skrivas av Austen men uppenbarligen inte av andra…

Men Huset Longbourn av Jo Baker är något annat. Det är en berättelse som faktiskt behöver berättas och det är en klass och kvinnohistoria som ger ett nytt djup till Stolthet och fördom. Och visst är det svårare att älska Elisabeth och heja på Darcy nu, inte för att de är synnerligen osympatiska utan för att de agerar utifrån sina klassnormer och är helt blinda för det som finns under deras position. 

Riktig fattigdom leder till beroende och fastlåsthet men det gör också rikedom och umgängesregler. Longbournes värld är en värld där alla sitter fast, där kärlek är något som genomlids i tysthet och där kvinnor forslas hit och dit. Och där inte heller män lämnas utrymme att finna sin väg. Och så outsägligt tråkigt de verkar ha det. Jag har aldrig sagt att jag vill leva i en Austenroman, jag vill läsa dem inpackad i en filt (så kallt det måste ha varit i de där stenhusen!) i trygg förvissning om att världen ser lite annorlunda ut idag. Men en hel del lever också kvar och jag är glad att Huset Longbourn kan ge det djupet för de dagarna jag vill minnas det och önska något annat.

Huset Longbourn. Stolthet och fördom, tjänstefolkets berättelse av Jo Baker. Wahlström & Widstrand

En uppgiven bok

Av naturliga orsaker – jag läser nästan alltid ut böcker jag påbörjar – skriver jag sällan om böcker jag gett upp. Men om Johanna Trollopes Sense and sensibility-variant bör jag kanske ändå säga något. Eftersom jag gick ut hårt och visade upp den på instagram och fick en del undringar. Låt mig säga det så här – Förnuft och känsla är kanske min minst älskade Austen men jag blir ändå rätt sur över det här sättet att behandla den. Att inte placera den i en trovärdig nutid utan istället gå liksom halvvägs och göra det superviktigt att pappa inte är gift med mamma, det är liksom hela förklaringsgrunden till att de tvingas lämna sitt hem. Och sen måste de hålla till godo med, och lida av, något som de flesta av oss skulle vara rätt glada över. Sen läste jag inte mer men enligt Goodreadskommentarerna så tar det sig nog inte mot slutet heller. Trist. Hoppas på Val McDermids version av Northanger Abbey istället, den har kommit ut redan har jag sett…

Tack Austenfantaster

Flera av deltagarna i Austendagen förespråkade titting på The Lizzie Bennet diaries… Och jag tittade förstås. 100 avsnitt på tre kvällar och en dag (jag har varit sjuk, och så är jag lite manisk).

20130411-084410.jpg

Egentligen har jag inte mycket att tillägga till Tystnads text. Men ändå. Ni förstår ju själva att jag gillar det, hallå! 100 avsnitt på mindre än en vecka… Jag är särskilt förtjust i att skaparna valt att lyfta systerskapet och vänskapen och låta kärleksdramat Lizzie/Darcy hamna i bakgrunden under delar av serien. Att det sen är mestadels kvinnor som kommer till tals och att de är sinsemellan väldigt olika men likväl älskar varandra är också fint. Och att ingen av dem eftersträvar äktenskap, de riktigt stora övervägningarna handlar faktiskt om vänskap, jobb och utbildning. En riktigt snygg adaption som lyckas knyta originaltexten på ett trovärdigt sätt till idag är det hur som helst. Se den, och berätta sen vad ni tycker!

Northanger Abbey

Men å! Som tidigare meddelats så blir jag lika förälskad i varje ny Austen-bok jag läser eller läser om och Northanger Abbey är naturligtvis inget undantag. Eftersom det är så länge sedan jag läste den första gången och eftersom jag bara läst den en gång och inte söndertittat den på film heller så bjöd den dessutom på ett extra glatt och överraskande återseende.northanger abbey Inte mindes jag att den var så bubblande och förälskad rakt igenom. Inte mindes jag att Catherine Morland var en så fantastiskt intagande huvudperson vars romantiska livsinställning jag avundas lite. Inte mindes jag att hon var sådär bubblande nyförälskad genom hela boken och att det fick mig att känna likadant.

Av hjältemän (hos Austen) är väl mr Tilney den minst perfekte (?). Han är frånvarande en hel del, droppar Catherine på Northanger abbey trots att han vet vad som finns där och att hon är den hon är. Han är rätt naiv, men jag förlåter honom, för att Catherine gör det. Att se hela romanen genom hennes ögon gör något med mig, något gott. För samtidigt som Catherine kan vara skarp i sin ilska så är hon ändå förlåtande och i stor utsträckning angelägen om att komma med ännu en bortförklaring till en vän som felat. Men när vännen felat väl mycket eller gjort någon hon verkligen tycker om illa, då finns det ingen pardon att hoppas på. Jag älskar lilla ömtåliga kick ass Catherine!

Och så är Northanger Abbey en bok om läsning och fiktiv verklighet, om det gotiska och vad det gör med ens sinnesstämning och fantasi, och den biten kan jag inte annat än älska heller.

Pride and prejudice

Jag har flera Austenfavoriter (alla utom Förnuft och känsla?) men Övertalning och den här, Stolthet och fördom, tillhör definitivt the topp of the bäst. Och det var ju här det började, eller om vi ska vara ärliga, med Colin Firth men det kan vi prata mer om senare idag…

pride prejudicePride and prejudice är nog en av de mest klassiska av Austens romaner, den som flest känner till och känner. Lizzie och Darcy är allmängods som lever och utvecklas utanför boken. Det har skrivits flera uppföljare, Emma Tennants Pemberly (som jag inte ens vill tala om, men jag har läst den) och P.D James Death comes to Pemberly (imponerande språkkänslig men trist) som kom förra året, för att nämna några.

Lizzies familj är förfärligt fantastisk – föräldrarna med sina doser av irriterande särdrag och kärlek, de flamsiga systrarna, den irriterande korrekta tråksystern. Och Mr Collins som dyker upp och kan vara en av de roligaste (på det fasansfulla sättet) karaktärerna i världshistorien. Den pompöse Darcy, nervöse men snälle Bingley, hans undanglidande systrar, ja ingen kan komma och säga att persongalleriet är tomt…

Jag hade svårt att läsa den här boken utan att störas av min allt för intensiva konsumtion av Stolthet och fördom-filmer och tv-serier, särskilt BBC-serien stör lite eftersom den var väldigt ordagrann. Att jag sen läst boken väldigt många gånger hjälper inte till. Jag har helt enkelt inte glömt någonting och hittar således inget nytt i denna omläsning. Det är bara att konstatera att det är en mycket god bok men att jag nog bör vänta sisådär 20 år innan jag läser den igen. Eller 40 kanske eftersom jag inte lär kunna avhålla mig från filmatiseringarna under tiden…

Persuasion

Ibland krävs en bokcirkel för att jag ska göra verklighet av mina högtflygande planer, som att läsa om alla Jane Austens romaner, på engelska (vilket tekniskt sett gör det till förstagångsläsning eftersom jag tidigare bara läst på svenska).

persuasionOch först ut är min favorit bland Austenböcker. Den där Anne Elliot lever med sin fullkomligt förfärlige far och tvingas hyra ut sitt hem eftersom han levt över sina tillgångar. Anne är lite vid sidan av i familjen där fadern favoriserar dottern Elizabeth och där den ständigt klena systern Mary gift sig med mannen som egentligen ville ha Anne och lämnat hemmet. I bakgrunden finns också Annes kärlekshistoria med Frederick Wentworth, den kärlekshistoria hon, under påverkan av familjens anförvant Lady Russell, avslutade. När Wentworth dyker upp i Annes närhet igen börjar hjulen snurra i den här historien.

Jag är så förblindande kär i såväl Anne som Wentworth att jag har svårt att se några fel i den här boken. Alla karaktärer är underbara eller vidriga, alla svängar i historien är lagom knixiga, miljöerna, det stentrista sällskapslivet – I love it! För att inte tala om språket. Jane Austen är mästare på det där precisa, älskvärda, elaka, genomskådande och djupt ironiska. Hon sätter fingret på klasskillnader och genusordning utan att egentligen göra någon affär av det. En annan sak som det inte görs stor affär av är att det finns en historia innan historien som vi aldrig får riktigt grepp om. De talar lite löst om den där kärlekshistorien mellan Anne och Wentworth men vi får aldrig veta särskilt mycket om den. Det älskar jag! Desto mer utrymme att spinna sina egna fantasier alltså. Övertalning är en modig bok och dess författare är en djupt modig kvinna.

Min Austenläsning går vidare!

Austenälsk

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Jane Austen. Jag tycker att hennes böcker ger underbar avslappning, ofta elak samhällsanalys och alltid ett spännande persongalleri. Jag gillar flera av hennes hjältinnor skarpt och skulle nog faktiskt kunna tänka mig att leva resten av mitt liv med Mr Knightley (om jag slapp ta hand om min pappa på daglig basis och dessutom inte behövde leva instängd i ett stort dragigt hus).

Jag tror att mitt första möte med Austen var den där numera klassiska BBC-versionen av Stolthet och Fördom, den med Colin Firth ni vet (klart ni vet). Därefter föll jag handlöst för boken. Sen läste jag Förnuft och känsla, blev besviken och kände en aversion (som tyvärr finns kvar än idag) mot boken och många av dess karaktärer. Emma var å andra sidan en riktigt stor läsupplevelse och den där känslan att ägna flera sommardagar och kvällar åt att besöka Hartfield är en av de oförglömliga. Mansfield Park läste jag för första gången i samma veva och också den vann mitt gillande. När det gäller Northanger Abbey och Övertalning (den senare är för övrigt min Austenfavorit, mycket tack vare den elakt genomskådande tonen och att jag tycker så himla mycket om Anne Elliot) är jag osäker på om jag såg någon filmatisering innan jag läste böckerna eller inte.

Gemensamt för alla böckerna är att jag sett dem filmatiserade och att jag är i det närmaste beroende av att se om olika varianter av dessa filmatiseringar med jämna mellanrum. Jag äger exempelvis tre versioner av Emma, två Övertalning, en Northanger Abbey, en Mansfield Park (men är också på jakt efter en tidigare som iofs inte är lika bra men som jag ändå gärna vill ha), två Stolthet och fördom och en Förnuft och känsla (trots allt, men det är ju den med Alan Rickman…). De riktigt tidiga versionerna (80-talet och dessförinnan) har jag hållit mig borta ifrån eftersom jag är lite rädd för hur jag ska uppleva dem – lite för kostymigt, lite för uppenbart daterat?

Vilka är era favoritfilmatiseringar? Hur har ni mött Jane Austen, i filmformat eller i bok?

Livets gåtor

Livets gåtor Jane Austen är kanske inte den schvungigaste titeln i bokhyllan… Det finns en del annat att anmärka på i Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap också. En korrläsning till hade inte skadat. Alla citat måste inte återges både på engelska och i svensk översättning som de gör här. Tilltalet känns ibland lite väl informellt och ovetenskapligt – jag gillar inte att hon skriver att Austen är ”superbra” och jag har svårt att förlika mig med att hon kallar Mr Knightley och Darcy för ”killar”…

Däremot tycker jag mycket om att Edström, liksom jag, läser Austen som en feministisk författare. Jag har alltid tyckt att hennes (Austens) skildringar av olika sorters kvinnor i ett manssamhälle är träffsäkert. Hos henne hittar vi kuvade kvinnor, matronor som missbrukar den makt de har (ofta tack vare pengar) och unga starka kvinnor som faktiskt orkar gå sin egen väg. Hos Austen finns det lika många sätt att vara kvinna som det finns kvinnor vilket jag tycker är högst sympatiskt. Att låta kvinnor vara människor med såväl styrkor som svagheter är i mina ögon också feministiskt. Jane Austen skrev sina böcker i en tid då kvinnor inte kunde eller borde ge ut sina texter under eget namn – helst borde de inte skriva alls. Och ändå låter hon sina kvinnliga karaktärer agera lika obstinat som hon själv. Eliza Bennet som vägrar träna sina färdigheter vid pianot för att bli så excellent som en kvinna borde vara, Fanny Price som skriver berättelser och som tackar nej till ett frieri, Catherine Morland som läser skräckromaner och smutsar ner sig… Hos Austen finns det otaliga kvinnor som ifrågasätter normerna genom att inte följa dem.

Mitt favoritavsnitt i Edströms bok är där hon outar Mr Knightley i Emma som en feministisk man – kanske är det därför jag tycker om honom så mycket…

Jag är svag för litteraturanalys och här utförs den dessutom på texter som jag är relativt familjär med. Edström går igenom alla Austens romaner på ett livfullt och roande sätt. För det mesta kan jag tycker jag att analyserna håller, ibland verkar det lite sökt och i vissa lägen hickar jag till. Kan man alltså läsa Tom Bertrand i Mansfields park som homosexuell? En sådan tolkning reflekterade jag aldrig över när jag läste den själv men tanken lockar helt klart till omläsning och egna analyser. Överhuvudtaget är Edströms största förtjänst med den här boken just den – att få mig att vilja läsa om Austens böcker. Alla! Enda problemet är att jag inte vet med vilken jag ska börja…

Edström är boken igenom tydlig med vilken av Jane Austens romaner hon sätter främst (Mansfield Park) och eftersom jag har en något avvikande mening följer här min egen personliga rangordning av dem, dock utan Lady Susan som jag inte läst:

  1. Stolthet och fördom
  2. Emma
  3. Övertalning
  4. Mansfield Park
  5. Förnuft och känsla
  6. Northanger Abbey

Och såhär på Internationella kvinnodagen avslutar jag med en lista över mina tre favoritkvinnor i Jane Austens böcker:

  • Anne Elliot i Övertalning som tillsynes maktlös övertalas att avvisa frieriet från mannen hon älskar. Hon tvingas finna sig i att inte uppskattas för sina egenskaper och sin själsstyrka. Men i slutändan är det hon, som med sin värme och duglighet, visar sig starkast av dem alla.
  • Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom som inte bara går i strid med Mr Darcy utan mot allt vad klassbarriärer och fördomar heter (samtidigt som hon naturligtvis också måste hantera sina egna fördomar).
  • Fanny Price i Mansfield Park som tvingas lämna sin familj och får finna sig i att hunsas och negligeras i sitt nya hem. Till slut är det dock hon som visar sig starkast och rättrådigast. När hon står på sig i viktiga frågor måste slutligen alla lyssna till henne.

Emma på verandan

Förrförra veckan började jag berätta om mina stora läsupplevelser och gick ut hårt med hela Stad-serien för att fortsätta med hela Maria Langs produktion. Länkar till läsupplevelserna hittas under fliken Läst här ovan. Nästa stora läsupplevelse (som aldrig någonsin kommer att rangordnas) upplevde jag under tre varma sommardagar och lika många ljumma och till synes oändliga sommarkvällar för kanske 15 år sedan.

Jane Austens Emma är i min bokhylla en avskräckande klumpig tegelsten. Dessutom är det den utgåvan med Gwyneth Paltrow på framsidan vilket ju är lagom inspirerande – jag kan inte nog poängtera hur mycket jag avskyr filmomslag på böcker (önskar att den fina bilden som illustrerar texten här intill fanns också på min bok)… Men dessa omständigheter till trots var jag febrigt fast efter det först lästa ordet.

Emma Woodhouse är en spännande (och sympatisk) hjältinna på det sättet att man älskar henne trots ett ganska stort upplag av fel och brister. Emma ställer till det, trasslar in sig och sårar. Hon bedriver den ena misslyckade äktenskapskampanjen efter den andra för sin stackars vän Harriet. Hon är ofta ganska irriterande men samtidigt just därför härligt komplex och djupt älskvärd. Berättelsens slut- (och höjd-) punkt nås när mr Knightley (ljuvligt gentlemannamässig, sårbar och storebrorsförträfflig) förklarar att han (förstås) älskar Emma. Inte direkt oväntat kanske men genomfört med Austensk elegans och värme.

Mr Knightley ja – kändes inte han alltid lite stabilare än Elisabeths Mr Darcy (i Stolthet och fördom – med det inte sagt att jag nödvändigtvis föredrar honom…)? Jag var nog i alla fall lite småkär där ett tag 🙂

Jag är ju svag för allt Jane Austenskt och också de flesta filmatiseringarna. Jag är väldigt förtjust i Jeremy Northams Knightley och Kate Beckinsales Emma (i olika filmatiseringar dock). Men, samtidigt som såväl Stolthet och fördom som Förnuft och känsla överförts till tv och vit duk flera gånger med stor framgång har de försök som gjorts med Emma i min mening aldrig nått ända fram. Kanske kan den här nya BBC-serien vara något att hoppas på (de brukar ju kunna det där de engelska tv-makarna…). Annars får det helt enkelt, inom en inte allt för avlägsen framtid, bli ett återbesök i Emmas värld via den där fula tegelstenen.