Tidsklyftan

När jag först avslutar Jeanette Wintersons Tidsklyftan är min starkaste känsla sorg. Visst löser det sig på något sätt men inte för alla. Det finns så mycket som inte kan förlåtas. Och så finns där Milo som egentligen bara är perifer i berättelsen men just därför blöder mitt hjärta för honom.

Första delen av detta drama (första halva av boken) är oerhört intensivt, på gränsen till illamåendeframkallande. Leos anklagelser och tilltagande galenskap är så knivskarpt skildrad att det blir thriller av det hela. Och lille Milo mitt i som lyssnar till pappas ilska, till mammas förtvivlan, till sin nyfödda systers gråt. Jag tror att det faktum att boken börjar med Milo på flygplatsen är det som får det att etsa sig fast. Jag kan aldrig släppa Milo. På flygplatsen.

Att skriva ett Shakespearedrama på nytt har sina för- och nackdelar. Det är en sjujäkla historia men det är också ett teaterstycke där saker och ting måste komma ihop mot slutet. Det lossnar från verkligheten och flyger iväg. Men jag tycker att Jeanette Winterson gör det bra, till sitt eget. Den Wintersonska stämningen och skevheten gör något med Shakespeares dramatik. Hon bryr sig uppenbarligen om de här människorna och deras historia. Och så har hon roligt med Shakespeare-referenserna.

TIDSKLYFTAN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Översättare: Lena Fries-Gedin, originaltitel: The gap of time
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också Kulturkollos konferens om boken

Skymningsporten

skymningsporten”I norr finns mörkret” inleds denna bok. Och denna bok är mörkret. Skymningsporten berättar om människans allra mörkaste vrår, det skitiga, det vi gör för rädslan, av hat. Beskrivningen av tillvaron i den där brunnshålan i Lancaster castle, barnen som utnyttjas och säljs för bröd, men också i de finare salongerna finns den bottenlösa maktlösheten och maktmissbruket sida vid sida.

Jag älskade The daylight gate när jag läste den för tre år sedan och jag tycker mycket, mycket om Skymningsporten. Jag känner att något gått förlorat i översättningen (och det är inte fråga om en dålig översättning utan är bara min känslomässiga reaktion på att det inte är som det var), språket är inte längre en beståndsdel i det mörka och magiska, det berättar snarare än att vara. Det drar ner min upplevelse, men boken är fortfarande briljant.

En sak som slår mig är hur mycket jag minns. Jag läser så mycket att det mesta blir lite dimmigt för mig efter ett tag, men Skymningsporten minns jag. Tortyren, dimman, magin och allt det skitiga. Jag minns precis allt och det är ett väldigt gott betyg liksom det faktum att jag tycker om att läsa igen trots att allt är bekant och väldigt förfärligt.

Missa inte Kulturkollos diskussion av boken!

SKYMNINGSPORTEN
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)
Översättare: Johan Nilsson, originaltitel: The daylight gate
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

14. Till den förhäxade

daylight gate

Det här är en obeskrivligt bra bok om människors maktmissbruk och maktlöshet, om ont och gott inom samma människosjäl. Jeanette Winterson är som alltid briljant men här än mer än vanligt. Jag är barnsligt lycklig över att den här boken kommer på svenska i vår, läs den! Så här skrev jag om den engelska utgåvan när jag läste den för två år sen:

Häxprocess, 1600-tal, kvinnors situation, mörkt och obehagligt. Kan inte bli mer jag faktiskt. Och precis så var det. Att läsa The daylight gate är att svepas med, förfäras, äcklas, må illa och hela tiden tänka ”hur skulle jag överleva det här” ”hur skulle det vara att inte ha annat val än att överleva det här?” Och jag säger bara det – tortyrkällaren… Jag kommer aldrig bli mig lik.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Lighthousekeeping

Lighthousekeeping.JPGJeanette Winterson – jag är kär i dig! Jag älskar ditt sätt att leka med orden och få mig att tro att jag hänger med för att sen kasta ut mig från en klippa utan att först kolla om jag är simkunnig. Jag förstår nog fortfarande inte riktigt hur det hänger ihop i Lighthousekeeping men det spelar liksom ingen roll. Silver finns där och Pew och den där Babel Dark som är så underbart komplex, det är de alla… Det räcker så. Inte behöver jag förstå och se tvärsäkra kopplingar. Bara jag får gömma mig i ditt språk och i dina berättelser och tänka att världen är sån. 

Det går inte riktigt att förklara Lighthousekeeping – det är berättelsen om Silver som förlorar sin mamma och växer upp i en fyr. Om Pew som berättar historier, om prästen som lever dubbelliv som ljus och mörker, om Jekyll och Hyde, om Darwin och en grotta full av sånt som blivit kvar, förvarats. Det handlar om kärlek och besatthet, ensamhet och sorg. Och så är där ett språk så fantastiskt att det är som en eller två karaktärer.

Berätta en historia till Jeanette, bara en till…

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Harvest Books

Boktolvans första

2014 års boktolva är en hel hög med längtansböcker och först ut var Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Recensionen kommer snart men jag vill göra en liten utvärdering av själva läsningen också. För att motverka den stress jag märkt att jag ibland bygger upp i läsningen vill jag lugna ner, ta det långsamt och suga på orden – som Susan Hill gör. Alltså bestämde jag mig för att läsa väldigt långsamt och lite i taget. Tio sidor om dagen närmare bestämt. Tio ganska luftiga sidor. Med tid för reflektion, för att gå tillbaka, läsa om och försjunka lite extra. Och det har fungerat så himla bra, läslugnet har verkligen infunnit sig. Naturligtvis har jag läst annat samtidigt, tio sidor om dagen förslår ju inte långt, men begränsningen har fått mig att längta till Wintersonstunden varje kväll, det har blivit lite magiskt över ritualen. Så jag fortsätter med en läsgräns varje dag, under kommande vecka avslöjar jag vilken bok som blir februaris njutning. 

The Passion

20130813-203642.jpgDet här, The Passion, är en märklig bok. Ibland när jag läser den är jag helt försvunnen i den, sen när jag lägger den åt sidan kan jag inte minnas vari lockelsen ligger. Och nu efteråt känner jag mig precis så ljummen som huvudpersonen Henri aldrig vill vara.

The Passion är berättelsen om Henri och hans upplevelser i arme’n, som fågeltillagare åt Napoleon, som beundrare med sönderfallande hjärta. The Passion är berättelsen om Villanelle som förlägger sitt hjärta hos en venetiansk hustru, reser över hela världen och berättar sina vilda historier. Och så möts de…

Det här är på intet sätt i närheten av The daylight gate i fantastisk genialitet, här finns glimtar men i övrigt är det en helt ok blandning av historia och fantasi men inte mycket mer. Jag läser snart vidare i Wintersons utgivning och hoppas hitta guld någon annanstans.

The Passion av Jeanette Winterson. Grove Press

Hjälp mig snälla Winterson-älskare!

Gårdagens inlägg om Jeanette Wintersons The daylight gate är en av de recensionsinlägg som jag fått mest kommentarer på (recensioner brukar annars inte få så många kommentarer alls) och det står också klart att ni är några stycken som kan och älskar er Jeanette Winterson. Vad kan då passa bättre än att be er om hjälp med vad jag ska läsa härnäst. Vilken är din Wintersonfavorit? Vilken av hennes böcker rekommenderar du för omedelbar läsning? Finns det några böcker att undvika i hennes produktion? Nämnas bör kanske att jag läst och avskytt Tyngd och fullkomligt avgudat The daylight gate. Tack på förhand för tips och hjälp!

The daylight gate

Nu fattar jag!

När jag läste Tyngd och inte alls gillade så förstod jag verkligen inte vad alla Wintersonkramare pratade om. Vadå genial liksom? Men nu, oj vad jag fattar! The daylight gate är en av de absolut bästa böcker jag läst i år, kanske någonsin. Helt i klass med Hilary Mantel (följ länken för att liksom jag chockas av hur absurt ofta jag tjatat om henne). Och ni som känner mig vet att jag inte ofta tar till Manteljämförelsen, den är bara till för nödfall. När alla andra ord och prisanden är för små.*

Det var Helena som fick mig att förstå att just den här boken var skriven för mig. Häxprocess, 1600-tal, kvinnors situation, mörkt och obehagligt. Kan inte bli mer jag faktiskt. Och precis så var det. Att läsa The daylight gate är att svepas med, förfäras, äcklas, må illa och hela tiden tänka ”hur skulle jag överleva det här” ”hur skulle det vara att inte ha annat val än att överleva det här?” Och jag säger bara det – tortyrkällaren… Jag kommer aldrig bli mig lik.

Jag kommer nu slänga mig över allt av Winterson, jag kommer förlåta henne för Tyngd och jag kommer älska henne för evigt.

* Och tro mig, om jag hade fler ord för det som är fantastiskt så skulle jag gärna skriva ett oändligt långt lovtal till den är boken så att ni alla skulle bli så till den grad övertygade/upplysta/uttröttade att ni genast skaffade och läste den här boken. Men jag hittar verkligen inga fler superlativer, jag får helt enkelt lita på er självbevarelsedrift och ert goda omdöme antar jag…

Tyngd

Jeanette Wintersons omtolkningen av Atlasmyten (han som bär världsaltet på sina axlar ni vet) är min senast lästa del av mytprojektet. Efter Atwoods och Pullmans böcker kan man ju lugnt säga att mina förväntningar på resterande delar är skyhöga. Också Tyngd är intressant och jag gillar när de mytiska figurerna blir till personer vilket de i alla fall delvis blir genom Wintersons penna. Atlas är grubblaren som längtar efter sällskap och Herakles är drummeln som utan tanke på andras väl och ve rumlar runt jorden och irriterar gudarna. Det hela är naturligtvis väldigt sorgligt, med straff utan slut, oförsonliga gudar och män som missbrukar kvinnor. Det jag har svårast att förlika mig med är allt sexet (vi har ju konstaterat tidigare att jag är ganska pryd). Det är kukar och fittor (det här kommer resultera i ett gäng nya sökträffar på bloggen och ett gäng sökare som blir lite besvikna) hit och dit och rätt så naket, osentimentalt och äckligt. Delvis kan jag förstå varför men inte helt och hållet.

Det är förstås alldeles för mycket begärt att den här boken ska ge mig lika mycket som Penelopiaden och också Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren gjorde men det är lite sorgmodigt jag måste erkänna att Tyngd lämnade mig helt oberörd, om någon vecka kan den mycket väl ha fallit i glömska (med undantag för Lajka som nog stannar lite längre). Hoppas på att nästa del av mytläsningen (David Grossmans bidrag tror jag) ger mig mer.

~Albert Bonniers förlag, 2006~