Den sista resan av Jenny Diski

Det är som att se en människa lösas upp i molekyler och spridas för vinden. Att följa Jenny Diskis döende är verkligen det, att uppleva hennes döende. Texten blir mer flyktig, fragmentarisk, nästan förvirrad mot slutet. Som om hon inte längre är där också innan hon går.

Anledningen till att jag över huvud taget valde att läsa den här boken stavas faktiskt Doris Lessing. Jag har läst lite Jenny Diski tidigare och gillat men aldrig fallit sådär handlöst för hennes böcker som många andra, men jag har heller inte läst ”klassikerna”. Doris Lessing har jag läst lite av och i sommar ägnade jag ju stor del av min lästid åt Den femte sanningen och jag upplevde att det fanns mycket av personen Doris bakom författarrösten. När jag då såg att Jenny Diski här skulle berätta om sin relation till Doris blev jag nyfiken. Inte minst för att Doris Lessing skrämmer livet ur mig.

Historien om den tonåriga Jenny Diski som tas omhand av den uppburna författaren är förunderlig. Hur Doris blir Jennys fostermor, hur hon lämnat två barn i Zimbabwe, skämmer bort/dominerar sin son och tar till sig problembarn som hon inte klarar av att hantera. Jennys Doris är precis sån som jag tänkt mig – komplicerad, domderande och rätt skrämmande. Det är ett sånt besvärligt liv, men ett liv.

Jag tycker att berättelsen om författarnas relation är intressant, men det är ändå Jenny Diskis kamp med vetskapen om den nära förestående döden som griper. Det torra konstaterandet av vedermödor kombinerat med den djupaste rädslan inför att hon inte ska finnas mer och sorgen över att inte få uppleva barnbarnen. Det är gripande och känns väldigt sant. 

Jenny Diski nämner Anthony Hitchens Mortality och jag tänker mycket på den när jag läser. De kompletterar varandra fint dessa dödsböcker. Jag tror att det finns något att lära sig om livet av dem som tvingas in i döden långsamt men för snabbt. Jag tror också att jag har något att lära av att jag nu när jag läst ut boken får veta att den heter In gratitude i originaltitel. Det outtalade, tacksamheten mot Doris, mot livet som det blev. Däri ligger en oändlig skönhet. En bitterljuv skönhet.

DEN SISTA RESAN
Författare: Jenny Diski
Förlag: Alfabeta (2016)
Översättare: Cecilia Franklin, originaltitel: In gratitude
Köp den t.ex. här eller här.

Till den skrivande kvinnans försvar

Jenny Diski har i Till den skrivande kvinnans försvar skrivit en historisk roman om verkliga karaktärer, om böcker, läsning och skrivande. Dessutom är den väldigt vacker. Vad kan gå fel liksom? En hel del visar det sig…

Marie ägnar hela sin uppväxt åt böckerna i den avlidne faderns bibliotek. Hon läser, översätter och andas böcker varje dag i flera år tills hon en dag kommer över en utgåva av Montaignes essayer. Hon blir kär och efter den dagen läser hon knappt något annat. Hon talar inte om annat, tänker inte på annat… Hon skriver ett brev till Montaigne som han inte kan motstå och en motsträvig, ojämlig och lite märklig relation uppstår mellan dem. Till den skrivande kvinnans försvar handlar lite om Montaigne, lite om Maries tjänarinna och mest om Marie och hennes liv.

Bitvis är det intressant och bitvis fascineras jag av människoödena. Dessa fångande bitar kommer främst i slutet när historien berättas ur Jamyns (tjänarinnan) perspektiv. Hon är den enda av karaktärerna jag kan knyta an till. Ett av problemen för mig när det gäller den här boken är just att det inte finns någon att verkligen älska. Montaigne är bufflig och korttänkt, Marie är oerhört märklig och obegriplig – det är inte utan att jag förstår hennes bespottare mer än henne själv ibland… Maries öde är egentligen väldigt intressant och jag förstår varför det har fångat Diski men hon lyckas inte få mig att tycka om eller vilja komma närmare Marie, det är ett problem.

Det här är naturligtvis ingen usel bok men den är i ärlighetens namn lite trist… Berättelsen består mer av händelser än av personer vilket bidrar till det främlingskap jag känner inför karaktärerna. Jag blev också lite besviken eftersom jag förväntat mig att älska Jenny Diski (detta är min första av hennes böcker). Också en inbiten Diski-läsare som Bokbabbel blev besviken på denna bok men hon tipsar så entusiastiskt om reseskildringarna istället att jag helt klart kommer att läsa mer av Jenny Diski i framtiden och hoppas på att de ska lyckas fängsla mig på riktigt.

~Alfabeta, 2011 / Recensionsexemplar ~