Rörelsen: den andra platsen

rorelsen-den-andra-platsenÄrlighet varar längst och allt det där. Jag hade inte tänkt läsa Rörelsen, inte än i alla fall. Efter den monumentala besvikelsen som fortfarande är min upplevelse av Himmelstrand så kände jag inget vidare sug. Inte förrän det finns en avslutande bok i alla fall. Jag vill inte ha en bok till där jag investerar energi i att försöka lista ut ”hur det ska gå” och så landar det ingenstans. Så jag hade inte tänkt läsa Rörelsen.

Men så blev den Augustnominerad och så stod den där outlånad på biblioteket och så gick det som det gick.

Rörelsen är inte Himmelstrand. Den är begriplig. Den är en sorts låtsassjälvbiografi om trollkarlen och blivande författaren John Ajvide Lindqvist. Den kopplar till den där andra platsen som husvagnarna försvinner till, som barnet är på, där ondskan bor i Himmelstrand. Den öppnar för en förklaring som kanske ska komma och den vrider och vänder på verklighetsuppfattning och förankring. Det gillar jag.

Tycker jag bättre om Rörelsen än Himmelstrand? Ja. Tycker jag om den? Sådär. Jag älskar Låt den rätte komma in, Hantering av odöda, Människohamn och Lilla stjärna (särskilt den senare tycker jag är fantastisk om än förfärlig), Rörelsen är underhållande, spännande, lite läskig och allt den ska vara, men den berör mig inte på djupet. Av vilken annan författare som helst hade jag förstås varit nöjd nu, men med en favoritförfattare som JAL… Jag väntar nog ut den här serien och ser fram emot nästa andlöst fantastiska projekt som jag är säker på kommer sen.

RÖRELSEN
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2015)
Del 2 i serien Den andra platsen. Del 1: Himmelstrand
Köp den t.ex. här eller här.

Himmelstrand

Jag fattar verkligen ingenting! Det är nog ok att det är så, men vad sjutton hände egentligen? Är det bra? Är det bara konstigt? Peter Himmelstrand?

Så sammanfattade jag mina intryck av John Ajvide Lindkvists senaste roman några minuter efter att jag läst sista sidan och slagit igen den. Och lite är det fortfarande så jag känner, någon vecka senare. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad jag ska säga. Men det duger ju inte här…

Till en början är allt väldigt långsamt och vardagligt. En grupp människor vaknar på en camping och inser att alla och allt runt dem är borta. Det i sig är ju skrämmande och frustrerande. Men sen börjar de hemsökas av människor och minnen från sitt förflutna och därifrån rullar det på i ett allt snabbare tempo. Och det lugnar inte ner sig någonstans. Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist, likt Stephen King, har svårt att avsluta en bok (Människohamn är värsta exemplet där han nästan lyckas förstöra en fantastisk sorgeskildringar med märkliga perspektivförskjutningar). I Himmelstrand är det värre än någonsin.

Jag har också problem med strukturen på berättelsen. Den känns styltig. Berättelse i nuet följs hela tiden av en minnesglimt i dåtiden följs alltid av en halvvägs cliffhanger. Det funkar väldigt bra i början men sen tröttnar jag en smula.

Jag älskar inslaget med hundens perspektiv och den lilla historien i historien. Jag älskar Lennart och Olof och deras ömsinta kärlekshistoria. Jag älskar onda barn och jag älskar lille Emil. Scenen med husvagnen på slutet är något av det värsta jag läst, jag kommer aldrig kunna släppa den rent fysiska känslan som drabbade mig när jag läste. Helt ur tomma intet!

Ett problem för mig är att jag förstår att det ska vara väldigt skrämmande men jag blir aldrig ens i närheten av rädd. De vita varelserna blir i mina ögon lite som den där marsmallowfluffiguren i Ghostbusters. De är bara tomma kroppar som känns tunna som skrämselelement. Och vad är grejen med de märkliga springande figurerna? Och Peter Himmelstrand? Vad är det som händer egentligen!?! I början tänkte jag att gåtan inte fick bli huvudsaken och det är den egentligen inte. Människorna är viktigast men sen mot slutet är det så mycket konstigt som händer att relationerna hamnar i skymundan och då känns det viktigt att få veta i alla fall ungefär vad det är som händer dem. Det är nog därför jag blir så besviken när jag inte får veta. Det är som ett slag i ansiktet. Ett diffust slag i ansiktet eftersom jag ändå har känslan av att det är jag som är för dum för att fatta och alla andra ser direkt hur det hänger ihop.

Det här är nog den John Ajvide Lindquist-roman som talat tystast till mig. Låt den rätte komma in är ju en egen sorts vampyrroman, helt outstanding i sin genre. Hantering av odöda (som jag alltså läste före Fiktiviteter och inte har recenserat!) är inte perfekt men den är så jäkla vacker och det finns scener där som fortfarande bränner i mig, sorgliga och skräckliga. Människohamn är också väldigt vacker, en mästerlig skildring av föräldraskap och sorg ända fram till det allt för utdragna slutet. Lilla stjärna är enligt mig hans mest språkligt fulländade roman, men den är så mörk och blodig och hemsk att jag inte riktigt törs rekommendera den till någon trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Himmelstrand fastnar i beteckningen konstig, möjligen omvärderar jag om något år när jag landat i läsupplevelsen men just nu känner jag mig lite tom.

HIMMELSTRAND, John Ajvide Lindkvist
Ordfront, 2014

Andra som skrivit om boken: Kulturkollo diskuterar ett, två och tre. Bokbabbel, Beroende av böcker, Enligt O, Hyllan och Carolina läser 

Tjärven

Ni har väl inte missat att det kommer en ny bok av John Ajvide Lindqvist idag? Hypen är mindre än vanligt, troligen eftersom boken ges ut av författaren själv och enbart kommer som e-bok och mp3. När jag fick möjlighet att läsa ”boken” i förväg tvingades jag ta mig an makens läsplatta som jag annars varit rätt bra på att ignorera. Det här är dock en recension av texten Tjärven, själva läsupplevelsen skrev jag om häromdagen.

En gymnasieklass återförenas för att fira midsommar tillsammans. De åker ut till fyrön Tjärven i Stockholms skärgård med sin grill och försvarliga mängder alkohol som sig bör. Snart börjar saker naturligtvis gå väldigt fel och det visar sig att de inte är ensamma på ön…

Det är på gränsen till provokativt att John Ajvide Lindqvist har producerat den här boken på 35 dagar. För någon som kämpar och gnetar med sin första roman och hittills producerat lite över hundra sidor på ett halvår är det nästan lite knäckande. Men han kan verkligen sitt hantverk. Och jag är glad att han gjort det. Det finns många vinster med att lägga en snäv tidsram, Tjärven har blivit väldigt, väldigt intensiv. Historien är enkel och berättandet likaså, avskalat kanske man säger. Vi får veta en del om huvudkaraktärerna men inte allt och det är en del av tjusningen, att inte veta hur de ska reagera och hur de ska tänka. Som all god monsterfiktion handlar inte Tjärven om monster utan om en grupp människor och hur de fungerar tillsammans och i kris. En sak som jag är särskilt svag för är hur JAL lyckas måla upp karaktärernas egna inre bilder av hem och familjlängtan så att jag känner den. Det landar bortom läsning och handlar faktiskt om att bli en del av dem som befinner sig på den där ön och samtidigt känna lycklig trygghet över att istället sitta tryggt placerad i läsfåtöljen med barnen på armlängds avstånd.

Den här gången har Ajvide förresten fortsatt på spåret han inledde i Lilla stjärna – han har lämnat de creddigare popreferenserna (Morrisey, Smiths) och gått vidare (?) till Modern Talking som känns som ett minst sagt passande soundtrack till zombieapokalypsen ;). Det bidrar faktiskt till mardrömsstämpeln en hel del…

Jag har lärt min läxa och tänker inte rangordna den här boken i relation till Ajvides övriga men jag kan säga så mycket som att den kommer högt upp i listan. Jag gillar det här helt enkelt…

Och någon sjönära midsommar blir det inte tal om på några år…

~Rigmondo, 2011 / Recensionsexemplar~

Ännu mer zombisar!

Som en oerhört passande avslutning på min improviserade zombievecka måste jag berätta att jag är rätt så peppad inför John Ajvide Lindqvists nya bok som kommer (enbart som e- och ljudbok) i maj. Den heter Tjärven, handlar om zombies och skrevs på 35 dagar. Det låter lovande och intressant på flera plan. Dags för ett första test av makens läsplatta kanske? Mer om boken får man veta från författaren här.

låt den rätte komma in

Bättre sent än aldrig säger de ju de som vet. Till slut, efter att ha läst alla Ajvides romaner har jag då till slut kommit ända fram till debuten, vampyrboken (ironin i det…). Den som av många anses vara hans bästa. Kanske bör jag förklara mig… Jag har inte läst den här boken tidigare för att 1) min man sa när han läst den att jag, som är så lättskrämd och mörkrädd inte borde läsa den 2) filmen avskräckte mig lite (den är snygg men oerhört jobbig att se) och 3) allmän läshajp gör saker med mig (jag vill helt enkelt inte läsa böcker som alla andra älskar…). Anledningen till att jag nu läste är min vampyrkurs. Tack för det vampyrkurs!

Ni kan väl handlingen? Blackeberg, november, Oskar (mobbad) möter Eli (mystisk, nattlig). Vänskap, död, uppdagande, mer död… I korthet.

Ajvide är mästerlig på att berätta en bra historia. Karaktärerna är rakt igenom intressanta. Jag älskar Virginia och Tommy och Lacke. Eli som är god och ond och bortom det, Oskar som slåss mot sig själv och sina plågoandar, Oskars föräldrar som försöker och misslyckas. Till och med de karaktärer som blixtrar förbi får mejsla sig fram en aning innan de försvinner. Snyggt, fint, bra. Jag är oerhört fascinerad av Håkan också, inte så att jag gillar honom för det kan man faktiskt inte, men han är intressant. Drivkraften, kärleken som är så förvriden och vidrig men ändå någonstans är kärlek. Alla scener med honom (och Eli) bränner och säger något viktigt om att ingenting är enkelt.

Så är den Låt den rätte komma in Ajvides bästa roman? För att ta det långa svaret: jag älskade Människohamn när jag läste den. Alltså febrigt, kan inte andas-älskade men de senaste månaderna har jag märkt att den bleknat för mig. Var den så fantastisk egentligen? Den lyser inte längre för mig. Lilla stjärna var en oerhört jobbig bok på ett annat sätt – svart. Den känns viktig, jag berördes starkt av den och jag tror att jag har kvar samma känsla för den nu som jag hade när jag läste. Hantering av odöda är en stundtals fenomenal bok som sackar ordentligt i vissa partier. Så vad blir mitt svar då – jo, som det känns nu, alldeles efter läsningen så är nog Låt den rätte komma in Ajvides bästa roman. Jag gillar den skarpt och är glad att jag till slut tog tag i denna blinda fläck på vampyrkartan. Hur jag känner om ett år är dock en annan femma…

~Ordfront, 2005~

Lilla stjärna

Allra först måste jag få börja med att säga att jag inte kommer att vilja se filmen som troligen kommer att göras med den här boken som förlaga om något år. Borrmaskiner och blodig allsång och allt det där gör sig trots allt bättre i mitt huvud än påtagligt på vita duken…

Ett obehag infinner sig på första sidan av Lilla stjärna och den känslan växer sig allt starkare ju längre man läser. Den här gången har Ajvide lämnat det övernaturliga utanför men tro mig, det är lika otäckt ändå…

Lilla stjärna handlar främst om två flickor som på olika sätt hamnat utanför. Theres växer upp utanför mänsklighetens skyddsnät, ensam i en källare. Teresa växer upp i en familj men känner sig ändå annorlunda och utanför – sådär som de flesta av oss någon gång gjort. Och det är däri Ajvides storhet som författare ligger. För i Teresa kan jag känna igen mig – i ensamheten, utanförskapet, avståndstagandet. Men samtidigt är det hos Teresa som skevheten finns. För hon är som jag men ändå inte – i Teresa är något fruktansvärt fel (eller om det så småningom blir det).

De utanförstående flickorna finner varandra i en märklig, stark och djupt kärleksfull vänskap och de tar slutligen makten över sin egen maktlöshet – med fasansfulla konsekvenser.

Jag älskar Människohamn och betraktar den som en av mina största läsupplevelser. Lilla stjärna känns språkligt mer driven och ännu mer välskriven. I vissa stycken är texten så vacker (och klok) att jag vill bada i orden. Och jag vill verkligen läsa om den här boken för att fullt ut kunna njuta av den. Å andra sidan vill jag inte alls läsa den igen. För den går under skinnet på mig. Det är nu två veckor sen jag läste ut den och jag bär den fortfarande med mig. Främst tänker jag på Teresa och de likheter jag kände mellan henne och mig vilka tvingar mig att fundera över vari skillnaden ligger och vad jag skulle kunna vara kapabel att göra. Tunga och mörka saker som jag tror att vi alla behöver möta emellanåt.

Än en gång visar Ajvide en oerhörd respekt för dem som inte respekteras av andra. De som trampas på får resa sig. Jag upplever det här som en bok som väcker tankar kring vad vi gör med dem vi älskar och hur vi hanterar dem vi inte känner något för. Ingenting är utan konsekvenser och maktbalanser kan skifta.

Läs också vad andra skriver om Lilla stjärna: Bokhora, Bokbabbel, DN

Lilla stjärna är utgiven av Ordfront. Utgivningsår: 2010

Vecka 18: Läsrapport

Den här veckan inleddes med intensiv läsning av John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna – oj vad bra den är. Nu är det rätt många dagar sen jag la den ifrån mig men den stannar ändå kvar och gnager… För er som ännu inte läst den eller som vill ha mer så finns den här lilla trailern:

Det finns dessutom en officiell spotifylista till boken – sånt gillas: spotify:user:jennyb:playlist:6qIockUmjVVBnUe0EVe2Qa

Christoffer Carlssons Fallet Vincent Franke har jag också läst i veckan och haft extremt blandade känslor inför. Den är stark men någonting saknas också – ska försöka samla mig kring vad det är som saknas innan jag recenserar.

Jag har också läst min första Joyce Carol Oates den här veckan! Så långt inne det satt… Det blev Mörkt vatten som jag tyckte mycket om och jag fick verkligen mersmak på hennes böcker även om jag förstått att hon är ojämn.

Vid sidan av Lilla stjärna som är veckans höjdpunkt har jag läst en annan helt fantastisk bok – Båten av Nam Le. Jag hittade slutligen en novellsamling som man inte kan snabbläsa igenom utan som kräver sin tid. En novell om dagen har jag läst och vissa av dem tänker jag läsa om på direkten för att verkligen få fatt på dem. Fantastisk, fin – underbar.

Tematrio med övernaturliga inslag

Den här veckan vill Lyran att vi i tematrion berättar om tre böcker med övernaturliga inslag och det borde jag ju sannerligen vara lämpad att göra med tanke på min läsrepertoar…

En av mina absoluta favoritförfattare är John Ajvide Lindkvist och den av hans böcker som jag tycker mest om är Människohamn. Berättelsen börjar jordnära och påtagligt med att en liten flicka försvinner bort från sina föräldrar en solig vinterdag. Efter ett tag står det dock klart att det som hänt inte bara är grymt och outsägligt sorgligt utan också har med övernaturliga krafter att göra. Flickan är inte helt försvunnen men ändå borta. Pappans kamp för att nå fram till det som är verkligt bortom allt det magiska är hjärtskärande och otroligt starkt skildrad.

En annan favorit är Flickan med glasfötter av Ali Shaw. Den utspelar sig i en till synes vanlig verklighet där dock ovanligheter inträffar utan att någon egentligen noterar dem. Djur förstenas och förlorar alla färger utom det vita, människor förvandlas till glas… Det är en oerhört fin berättelse om det magiska i vardagen och vardagen i det magiska.

En av alla de vampyrböcker som jag läst de senaste åren är Den fjortonde bruden av Meredith Ann Pierce. Den utspelar sig i en annan tid och en annan värld som hela tiden förblir ganska diffus. De övernaturliga inslagen och den okända världens egenheter presenteras så varsamt att de blir naturliga. För att vara en ungdomsbok är den väldigt mörk och modig i sin vilja att visa fram komplexa sidor av personer och skeenden. Långt bättre än exempelvis Twilight-serien.

Vecka 16: läsrapport

Jag ligger lite efter med recensionsskrivandet men här kommer i alla fall en uppdatering av vad jag läst under den gångna veckan.

Veckan har varit en aning splittrad ur lässynpunkt. Det kom ju ett efterlängtade pocketkedjepaketet innehållande två finfina böcker som jag helt enkelt inte kunde låta bli. Alltså slängde jag mig in i en av dem med full fart. Tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket om dem men jag kan säga så mycket som att den (det är den du inte läst Hanna) är väldigt fin och meditativ om det låter begripligt…

Dessutom har jag läsa en riktig boknördsbok som heter Böckerna som formade Hitler och som jag ska kommentera här i början av maj. Väldigt intressant och väldigt ovant nu när jag befinner mig mitt inne i ett ”skönlitteraturträsk”.

En bok som tog en dag att läsa men som kommer att finnas kvar i mig mycket längre är Christine Falkenlands Min skugga som jag läste i måndags. En 124 sidor lång favorit om en kvinna som inte riktigt är den man tror till en början.

En positiv överraskning är Svärmaren av Anna Bovaller som jag drogs till på grund av omslaget (!) men som visade sig vara en riktigt bra pusseldeckare – en riktig sidvändare. Kan nog inte hålla mig från att läsa klar den ikväll…

I veckan kom också den ivrigt efterlängtade Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har börjat läsa lite smått men vill spara lite på den för att kunna ge den full uppmärksamhet. Den lovar gott…

Sist men absolut inte minst har jag läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det var i sanning en märklig bok. Och gripande. Och bra. Men jag återkommer med recension av den om ett tag.

Ur nyhetsflödet

Nyhet nummer ett: John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in ska tydligen bli seriealbum i USA. Det låter ju mystiskt men samtidigt så har de lite mer erfarenhet av serietidningskultur ”over there”. Den åttonde säsongen av Buffy the vampire slayer finns exempelvis enbart i serietidningsformat… Blir spännande att se vad som händer.

Nyhet nummer två: Idag skulle Thorsten Jonsson ha fyllt 100 år. Troligen glömd av många men ändå en svensk klassiker. Själv håller jag hans novell Fly till vatten och morgon mycket högt och har utnämnt den till världens bästa novell några gånger. I alla fall den bästa jag läst 🙂 100 årsdagen firar jag med att lägga in Jonssons novellsamling med samma titel som favoritnovellen i vill läsa-listan.

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?

E-ljudböcker kanske?

Har just upptäckt e-ljudboksmöjligheten (lite sent kanske?). Strömmade romaner direkt ut i datorhögtalaren. Perfekt när man har annat att göra men ändå vill läsa. Mindre perfekt när man borde jobba… Det är svårt att skriva samtidigt som man lyssnar på John Ajvide Linqvist som läser Låt den rätte komma in. Men man kan ju försöka i alla fall:)

Människohamn

Det är inte helt lätt att identifiera huvudpersonen i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Är det Anders, havet eller kanske skärgårdsön där allt utspelar sig? Det är i alla fall på ön Anders växer upp, det är där han träffar Cecilia som han gifter sig med och får en dotter tillsammans med. Och det är där han förlorar Maja.

Det här är ännu en roman där Ajvide skildrar den djupaste förtvivlan som bottnar i förlusten av ett barn. I Hantering av odöda kretsar handlingen kring olika sätt att hantera en liten pojkes död och återkomst till de levande. Här handlar det främst om en pappas kamp mot galenskap och förgörande sorg efter att hans sexåriga dotter försvunnit spårlöst.

Skild och försupen återvänder Anders två år efter försvinnandet till barndomsön. Han kommer för att försöka överleva eller för att ge upp och få dö. Stugan han återvänder till är full av dottern Maja – på mer än ett sätt- vilket ställer allt på sin spets.

Det är oerhört smärtsamt att läsa om Anders sorg. Att tvingas tänka tanken ”tänk om…”. Ajvide skildrar sorgen på ett mycket vardagligt, påtagligt och detaljmedvetet sätt. Känslan av pärlor under knäna när man sitter vid en liten säng och gråter sin förtvivlan i hennes övergivna täcke, minnet av en ramsa eller en lukt. Det är på gränsen till vad jag klarar av måste jag erkänna. Och då bjuder Ajvide in något annat i berättelsen…

För Människohamn är förstås inte bara en skildring av sorg utan är också en otroligt skrämmande bok. Tanken att förlora ett barn är naturligtvis skrämmande i sig men det finns annat som också skrämmer mig halvt från vettet här. GB-gubben till exempel… Men det blir aldrig skrämsel för skrämselns skull utan är hela tiden först och främst en väldigt bra roman. Dessutom är ofta det mest skrämmande den skevhet i verkligheten som Ajvide är mästare på. Det är något som är fel men man vet aldrig riktigt vad.

Särskilt sympatiskt men samtidigt skrämmande är att också ”det onda” begripliggörs. De som sätts att symbolisera ”det onda” har sin egen bakgrund, sina egna sorger. Ajvide låter små och vardagliga handlingar få stor betydelse och visar på möjligheten till ömhet och eftertanke också i de mest udda möten.

Människohamn har länge stått på tur för läsning – jag är väldigt glad att jag äntligen tog mig tid. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge.

Uppdatering: Har du tio minuter över och vill veta mer om Människohamn och hur den kom till rekommenderar jag följande klipp som John Ajvide Lindqvist spelade in i samband med utgivningen av boken:

Tematrio om döden

temadodenLyran ber oss idag i sin tematrio att berätta om tre böcker som behandlar döden. Mitt val faller på:

Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag har skrivit lite om denna och dess betydelse för mig tidigare men den får hänga med ett varv till. I Hantering… väcks de döda till liv vilket får långtskridande konsekvenser. De som förlorat får sina älskade åter – men de är inte sig lika. Mest smärtsam är skildringen av den döde pojken Elias uppvaknande och mötet med hans sörjande och chockskadade mamma och morfar.
Anne Rices En vampyrs bekännelse får bli mitt nästa val. Det säger sig självt att böcker om vampyrer måste handla om döden på ett eller annat sätt men det kan göras på olika vis. Medan Charlaine Harris vampyrer (som jag som bekant älskar) vanligen är ganska ”levnadsglada” så finns det ett annat djup och en annan smärta hos Anne Rices vampyrer. Lestat är ju förvisso såväl dekadent som rätt förtjust i sin vampyrstatus men det finns ändå hos honom och framförallt hos Louis en stark medvetenhet om att förlusten av mänsklighet och dödlighet är just en förlust. Hela vampyrtrenden kan väl egentligen tolkas som en enda lång diskussion om döden men jag väljer Rice, trots att hon väl inte kan sägas vara en del av trenden, eftersom i alla fall En vampyrs bekännelse på många plan diskuterar betydelsen av döden och dödligheten för människor (och vampyrer).
En bok som berörde mig väldigt starkt när jag läste den för 16 år sen var När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer. Den handlar om Elizabeth som i början av 80-talet fick HIV-smittat blod vid en blodtransfusion vilket resulterade i att hon såväl som hennes två barn smittades. Berättelsen handlar om hennes kamp mot utstötningen i ett samhälle där HIV och AIDS var stigmatiserande sjukdomar och om kampen för utvecling av medicin. En stor del av boken handlar om hur hennes lilla dotter Ariel märks av sjukdomen och dör bara 7 år gammal. Den andra delen fokuserar på hennes kamp för Jake, sitt kvarvarande men sjuka barn, och startandet av en stiftelse som skulle upplysa om sjukdomen, motverka utstötning och skapa förutsättningar för medicins forskning. Elizabeth Glaser förlorade sin kamp mot AIDS men vann en kamp på så sätt att hennes som Jake fortfarande lever trots sin smitta. Den stiftelse hon skapade är idag fortfarande betydelsefull. Jag minns att jag grät hejdlöst när jag läste den här boken och skulle troligtvis gråta ännu mer om jag läste den idag och blev tvungen att relatera mig och mina barn till berättelsen…