Stoner

Jodå, den är precis så bra som ”alla” säger…

För en gångs skull har jag faktiskt inte undvikit en sån där snackis för att det var just en snackis, utan för att jag nog inte trodde att den var något för mig först och sen för att det inte kändes som att det var dags än. Nu var det dags, och när det var det blev det i ljudboksform och på engelska och inte alls den där boken som agerat hyllvärmare rätt länge nu. Vissa läsupplevelsers vägar är helt enkelt outgrundliga och oberäkneliga.

Stoner är en historisk roman (jag hade fått för mig att den utspelade sig på 60- och 70-talen men det var ju fel), handlar om William Stoner som föds i slutet av 1800-talet. Han lever och verkar i ett Amerika under förändring. Boken handlar helt enkelt om William Stoners liv, från uppväxten på gården vidare till universitet som han kommer att älska och ge sitt liv till.

Jag gillar hur tiden rör sig som den gör, att vissa delar av ens liv helt enkelt kräver mer uppmärksamhet och minnen medan andra mest passerar.

Stoner är ingen passionerad människa och därför verkar inte heller skildringen av hans liv till en början särskilt passionerad. Jag trodde inte att jag skulle gilla något som är så blodfattigt (fast det bubblar förstås såpass mycket under den där ytan att det blir livfullt nog) och nästan kyligt observerande. Men jag älskar det! Jag älskar William Stoner, hans oerhört felmatchade (med honom) fru Edith och dottern jag aldrig får lära känna på djupet (eftersom Stoner inte gör det). Och mot slutet, mot slutet av Stoners liv inser jag att passionen inte alls saknas, det är bara väldigt vardagligt. Stoners liv är så allmängiltigt och allmänmänskligt att det är lätt att missta det för ett misslyckande eller något annat det är inte är.

STONER
Författare: John Williams
Förlag: Random house (2016)
Inläsare: Alfred Molina