Agents om S.H.I.E.L.D, första säsongen

Det började småsegt, fortsatte småsegt och avslutade i värsta bästa fyrverkeriet. Men egentligen börjar det förstås långt före det.

agents of shield

När jag i oktober beställde mitt dvd-ex av Agents of S.H.I.E.L.D gjorde jag det mest för att jag borde för att komplettera min Joss Whedon-samling. Jag såg naturligtvis fram emot att se serien men kände mig också lätt oförberedd, främst eftersom jag aldrig riktigt förstått mig på de där superhjältarna. Så jag drog igång det där Marvel-projektet för att få ut det mesta av serien. Jag såg Tre Iron man-filmer, två gånger Thor och två gånger Captain America och så såg jag om Avengers. Ingen kan säga att jag inte är dedikerad i alla fall… Det hela redovisades under vår Superhjältesöndag och sen tog jag mig an serien. Och jag är så glad att jag gjorde det, en måste inte se filmerna för att fatta men jag har fått så mycket som jag missat annat så jag tycker absolut att det var värt det.

Starten är som jag tidigare sagt ganska seg, inte dåligt men väldigt ordinärt. Det är för mycket trånande blickar och karaktärsbyggen som haltar så länge det ska ägnas tid åt att berätta med ord snarare än handling. Men det tar sig och fram mot sista fjärdedelen är det så himla bra att jag nästan faller i gråt efter varje avsnitt. Bäst tycker jag om Phil Coulson (det är meningen) och hans far-dotterförhållande med Skye. Och så gillar jag komplexiteten som får växa fram i relationerna. Jag älskar att en av karaktärerna får vägra att tro på medfödd ondska mot slutet, till och med efter allt de ställts emot. Jag ser honom inte som naiv, utan som sann mot sin övertygelse, som också råkar vara min. Och det är dessutom något som går igen hos Whedon, tron att ingen egentligen är bättre (eller sämre), men vi kan bli det, vi formas av beslut och människor omkring oss.

Kvinnorollerna då? Ja, det försigår ju som sagt en del trånande ögonkast men ingen av kvinnorna förpassas till att enbart vara trånobjekt (om vi bortser från det pinsamt feltrampande avsnittet med Asgards-kvinnorna och deras oändliga lockkraft gentemot männen), de får också vara starka, tuffa och galet smarta. Det är ingen feministsaga men kvinnorna vinner ganska ofta viktiga segrar, och de får vara på olika sätt när de gör det.

Fury-Cap2Det finns en hel del bra skådespeleri i Agents of S.H.I.E.L.D, jag vet inte om Bill Paxton bjuder mycket sånt men han är med och jag älskar det, jag har saknat honom! Samuel L. Jackson kan vara en av de allra bästa leverantörerna av sarkasm och när han dyker upp, om än bara för två minuter, så är det lite one liner-julafton. Älsk!

Jag har inte älskat den här serien hela vägen men nu kan jag inte värja mig. Jag ser fram emot att se säsong 2 när det är dags för det och hoppas att det kanske lugnar ner sig till en början i alla fall så att vi får umgås lite med de till slut fördjupade karaktärerna.

En liten uppdatering på S.H.I.E.L.D-fronten

Shield.JPGLåt mig säga såhär, drygt halvvägs in i serien – hade det inte varit Whedon så hade jag gett upp för länge sen. De patetiskt trånande blickarna, karaktärerna som aldrig djupnar, machoaktigheten. Allt det känns väldigt lite Whedon och väldigt mycket fördomar en har om superhjälteserier. Jag tittar vidare för att jag har lärt mig att aldrig ge upp om Joss, lex Dollhouse. Jag ser vidare för att jag tycker så mycket om Coulson och Skye (och gärna tillsammans i den där far-dotterrelationen som är så galet mycket finare och mer intressant än alla lustfyllda ögonkast som kastas runt som projektiler). Sa jag att jag har problem med slentrianmässig tv-seriekärlek?

Just nu är hela SHIELD-projektet pausat till förmån för Doctor Who-frossande, jag hoppas på att vi ska återförenas med glädje och att allt snart ska utvecklas åt rätt håll.

Shakespeare, Whedon style…

Jag underhåller min Whedonsamling med rörande/sorglig noggrannhet. Allt Whedonskt ska slutligen hamna i min hylla. Där finns Dr Horrible och annat obskyrt tillsammans förstås med allt det stora – Buffy, Angel, Dollhouse… Nu har jag också lagt vantarna på Whedons senaste semesterprojekt – Much Ado About Nothing. Och sett den har jag förstås också gjort.

Så recensionsdags alltså, eller nej, jag kan inte riktigt. Jag vet inte om det är bra eller inte. Det är inte som Cabin in the Woods (också i samlingen förstås) som jag kan bedöma som film (medelbra, smått genial, mer för skräckälskarna än för mig). Much Ado About Nothing känns mer som en klassåterträff. Eller som något motsvarande, men trevligt utan de oerhört negativa krypningarna på ryggen som sådana ger i alla fall mig. Det är en mysig återförening med gamla vänner. Och det är så väldigt inkluderande, som om jag också är med i ”klubben”. Det känns så som jag inbillar mig att det känns för inbitna Stephen Kingläsare att hitta referenser till tidigare verk i hans nyare böcker. Att få se captain Mal Reynolds som galen polis (hej Castle!) mot Andrew från Buffys ärkenemesisisis nördtrion. Wesley Wyndham-Pryce  som förste älskare… Topher Brink från Dollhouse (möjligen världen bäste nörd) också som förste älskare… Det blir lyckooverload för mig, och de har ju så himla roligt! Det liksom sipprar kärlek och värme från den här filmen, alla som deltar i den verkar ha haft sin bästa inspelning någonsin, eller så är de formidabla skådisar. Hur som, jag kommer sätta på den här filmen så snart jag känner mig lite ledsen, utanför eller bortkommen. För att bli en i Whedongänget. Än en gång har samlandet betalat sig. Än en gång blir jag varm i hjärtat när fiktionen möter verkligheten.

Vill ni ha recension? Då får ni googla, jag har inte orkat kolla upp vad pressen och tyckarna tyckt… Meddela mig gärna här nedan 🙂 Och hur är det egentligen med Agents of SHIELD? Är den något att ha? Jag såg första avsnittet och tyckte att det kändes som en början med potential, nu väntar jag på dvd-släpp då jag totalt tappat förmågan att se tv-serier i realtid. Dessutom måste jag ju jobba lite på den där samlingen…

Senaste Whedonnytt

Det rör på sig i den förunderliga delen av världen som är Joss Whedon-land.

  • Först har vi tioårsjubileet av sista avsnittet av Buffy, i ljust minne bevarat.
  • Sen har Joss Whedon gått och blivit twittrare
  • Och så skriver han för en ny tv-serie, förvisso om de där Marveltyperna som jag aldrig riktigt förälskat mig i, men ändå…
  • Och sist men allt annat än minst så kommer hans version av Much Ado About Nothing på bio (säkert inte i min stad men det blir väl dvd sen också antar jag) i sommar.
  • Puh, det är ett sjå att hålla sig uppdaterad! Upplys mig gärna om jag missat något, typ om han siktats i närheten av ett nyskrivet Firefly-manus eller så 😉

    Grattis Buffy

    Idag är det prick 16 år sedan den första episoden av Buffy the vampire slayer visades på amerikansk tv. När jag räknar på det så inser jag att jag var väldigt mycket äldre än jag trodde när serien kom till Sverige… Jag trodde liksom att jag var jämngammal med Buffy (som var 15 i början av serien), I wish… men min åldersnoja åsido, Buffy firar alltså sweet sixteen idag och jag känner mig lätt nostalgisk. Det är inte långt bort att jag hemfaller åt ”såna tv-serier gör de minsann inte längre”-resonemang och annat trist och så kan vi ju inte ha det. Jag länkar istället till allt jag tidigare skrivit om älskade, fina, fantastiska Buffy och sen övergår jag till stillsamt kontemplerande över alla mina vänner i Sunnydale, och så min ålder då…

    Kort om Buffy [januari 2010]

    Säsong 4 [februari 2010]

    Säsong 5 [april 2010]

    Säsong 6 [augusti 2010]

    Säsong 7 [september 2010]

    Buffy som feministikon [mars 2011]

    Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

    Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

    We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

    Jag blir sugen att starta en omtittning bara av att gå igenom de här inläggen igen, det är ju ändå två och ett halvt år sen sist…

    Saker jag gör för att jag älskar Joss Whedon (och kanske för att jag är lite knäpp)

    Maken är bortrest och har helt regelenligt utfärdat Dr Who-förbud. Vad gör jag med mina kvällar? Förutom att natta barn i en och en halv timme alltså… Läser jag romaner och förkovrar mig? Nej, det klarar jag av under den där en och en halv timmen. Ser jag på kulturella tv-program som Kobra och Babel? Nej tyvärr. Jag ser en amerikansk polisserie med något krystad kärleksintrig. Tre avsnitt per kväll… Och serien håller inte riktigt för det kan vi väl säga.

    Serien är Castle och anledningen till att jag ser den stavas Joss Whedon. Trots att han inte har något med serien att göra… Huvudkaraktären spelas nämligen av Nathan Fillion, Caleb i Buffy och Mal Reynolds i Firefly/Serenity ni vet, och hur skulle jag kunna motstå det? Är nu inne på tredje säsongen. Och det är helt ok faktiskt, trevlig underhållning med lagom mysrysliga och ibland obehagliga mordgåtor. Och som sagt en lite krystad kärleksintrig a la Bones (har jag fått för mig men eftersom jag aldrig gillat Angel så har jag inte sett den. Tänk förresten om det blivit som det nästan blev att Fillion fått rollen som Angel istället då hade jag kanske sett Bones istället nu. Eller så hade jag fortfarande inte gillat Angel vilket fått till följd att sluppit se polisserie med krystad kärleksintrig över huvud taget och kunnat ägna mig åt läsning och sånt nu. Mind-boggling i nördvärlden…). Men kvaliteten är alltså inte riktigt så hög att man mår bra av tre avsnitt per kväll, formatering ni vet… Det kan man å andra sidan kanske inte begära av andra än Whedon himself (och Russel T. Davies då).

    Vilka knäppa saker har ni gjort av ren och möjligen missriktad Whedon (eller annan)-kärlek? Finns det något mer jag kan snöa in på?

    Whedon i medgång

    Den här Whedonfantasten har inte sett den senaste skapelsen Avengers (men hon kommer naturligtvis göra det vad det lider), däremot har hon gottat sig åt att den går så bra. Kanske kan det betyda att Whedon inte bara får filma vidare utan också får göra fler tv-serier, som kanske inte ens läggs ner innan de når sin peak (och kanske kan det även betyda att det i framtiden kommer finnas material nog för en whedonhelg del 2 *hoppas*) . Och så ser jag fram emot hans experimentfilmning av Mycket väsen för ingenting som ska komma om en inte allt för avlägsen framtid om jag fattat rätt.

    I nuet nöjer jag mig med att läsa Whedons tack till fansen och mysa lite till.

    Buffyjubileum

    Den 10 mars 1997, det vill säga för 15 år sedan nästan ganska precis (15 år!!!) sändes den första episoden av det som kom att bli grymmaste serien någonsin – Buffy the Vampire Slayer. Det borde ju firas på något sätt… Omtittning kanske, det är ju ändå lite över ett år sen jag avslutade den senaste… Hur firar ni?

    Mycket väsen för Whedon

    Ni kan ju förstå att den person som nördat ner sig nog mycket för att dra igång en Whedonhelg blir lite till sig när det kommer uppgifter om nya produktioner från den store. Och nu är det inte The Avengers jag pratar om utan ett annat, till synes helknasigt, sidoprojekt. Nämligen en snabbfilmad, svartvit variant av den gamla Shakespeare-klassikern Mycket väsen för ingenting. Filmad på en månad, i ett hus fullt av gamla whedonversefavoriter som Amy Acker, Alexis Denisof och Nathan Fillion, med pjäsens skruvade humor och larger than life-dramatiska kärlekshistoria – kan det bli annat än bra och synnerligen whedoneskt? En hemsida har den till och med och vill ni läsa mer om filmen och tankarna bakom i en ganska lång tonårstidningsintervju så finns det också.

    Whedonhelg: Spikes resa

    Whedons tv-skapelse Buffy the Vampire Slayer (BtVS) var med sina sju magnifika säsonger influensen som fick mig att trilla in på vampyrspåret. Förvisso har jag också förälskat mig i Sookie Stackhouse-serien och visst är Justin Cronins The Passage en av mina absoluta favoritböcker men när det gäller vampyrfiktion står Buffy ändå ohotad. Därför är det fullt logiskt att jag som avslutning på den här Whedonhelgen vill skriva om just BtVS. Lika självklart är det måhända att jag väljer att analysera Spike och hans roll i serien. Spikes sarkasmer och sanningssägande var ett av seriens nav och hans skiftande vampyrkaraktär är ganska ensam i sitt slag. Jag vill undersöka de olika bilderna av Spike och vad det kan sägas betyda att han tillåts förändras. Jag vill undersöka och analysera Spikes plats i vampyrfiktionen och samtidigt visa hur Spike gör en resa i tv-serien som gör honom såväl unik som typisk som vampyr. Denna text är från början en tentatext som jag nu har skrivit om, en stor fet spoilervarning utfärdas också för detta inlägg.

    Spikes resa

    När Spike dyker upp i säsong två av BtVS är han i det närmaste en renodlad bad guy. Tillsammans med sin följeslagare Drusilla och den förvandlade Angelus är han seriens onda nav.  Spikes självpåtagna mission är att härja i Sunnydale, dricka blod och att göra livet surt för Buffy. Som så ofta är fallet i Joss Whedons fiktiva värld har dock skurken sina svagheter. Han älskar Drusilla över gränsen till tillbedjan. Deras relation betraktas som märklig i vampyrsamhället och redan från början markeras Spike som en udda vampyr. Hans förmåga till känslor lyfts fram vilket tidigt skiljer ut honom (tillsammans med Angel) bland seriens vampyrer. När den så kallade Domaren (The Judge)  kommer till Spikes lilla grupp för att hjälpa till med utplåningen av Sunnydales mänsklighet utbrister han att han känner ”the stink of humanity – love and jelousy” från Spike och Drusilla (Säsong 2: Episod 14 Innocence). Detta är en bisak i säsong två men ska visa sig få långtgående konsekvenser längre fram.

    I series tredje säsong återvänder Spike till Sunnydale för ett kort besök. Han ramlar bokstavligt talat in i Buffys värld, berusad och förtvivlad sedan Drusilla lämnat honom på grund av den vekhet hon sett hos honom när han i slutet av säsong två samarbetade med Buffy. Än en gång får Spike ta konsekvenserna av påstådd känslighet och vekhet. Det är fortfarande den blodtörstige och sarkastiske vampyren vi möter men hans sårbarhet antyder att en utveckling är på väg. Den ”nye” Spike skymtar i Lovers walk.

    I säsong fyra återvänder Spike på riktigt till Sunnydale och råkar genast i trubbel. Han tillfångatas av “the Initiative” och får ett chip inplanterat i hjärnan vilket hindrar honom från att döda människor. Buffy och hennes gäng tar, motvilligt, hand om honom och Spike blir mot allas vilja en del av gänget.

    Från och med säsong fem är Spike med i alla episoder och hans roll blir också viktigare och mer komplex. Under den femte säsongen växer Spikes komplicerade känslor för Buffy till kärlek samtidigt som han försöker hitta ett sätt att hantera sin oförmåga att döda människor. Han slåss mot demoner och sprider sarkasmer. Under seriens femte säsong blir Spike mer och mer sårbar och när Buffy dör i slutet av säsongen verkar han vara slutgiltigt krossad.

    När Buffy återuppstår från de döda i säsong sex söker hon sig till mörkret och Spike, hans sorg efter hennes död gör honom villig att inleda ett förhållande som är oerhört destruktivt för dem båda. I slutet av säsong sex beger sig Spike ut på en resa för att återta sin själ. När han än en gång återvänder till Sunnydale har han sin själ men också svåra problem som kan relateras till svårigheten att ta till sig de nya känslorna och den drabbande skulden. Han blir ett lätt offer för Den första ondskan som är Buffys nemesis i avslutningssäsongen. Buffy tar sig an Spike och trots att deras sexuella förhållande är slut så är det nu som den jämlika kärleken mellan dem växer fram och mot slutet har de hittat en närhet som Buffy inte har med någon annan. Serien avslutas med att Spike, vampyren som inte kan ”leva” med eller utan sin själ offrar sig för mänskligheten.

    Spike som antihjälte och hjälte

    Såväl Angel som Spike i BtVS är intressanta som karaktärer och som representanter för olika vampyrtyper. Angel är något så ovanligt som en godhjärtad och byronsk hjältevampyr (Se Anna Höglunds avhandling Vampyrer och Deborah Wilson Overstreets Not Your Mothers Vampire för definition av och diskussion kring byronska hjältar) medan Spike som i sitt mänskliga liv levde den plågade poetens liv inte alls är särskilt inåtvänd eller grubblande som vampyr (i alla fall inte till en början).  Han är samtidigt ondskevampyr, antihjälte och hjälte. Redan lord Ruthven* var en varelse med såväl mänskliga som monstruösa egenskaper och med åren har vampyrerna gått mot att bära allt fler mänskliga drag. Spike genomgår denna resa i serien, hans utveckling i BtVS speglar således en lång förändring i vampyrfiktionen.

    Jag skulle vilja säga att Spike är ett utmärkt exempel på det som kallats en postmodern vampyr (Se Wilson Overstreet för diskussion om detta begrepp). Ondska är inte enkelt och karaktärer är inte heller enkla att lista ut. Spike är en vampyr som utvecklas, retarderar och förändras utan att egentligen följa ett mönster. Hela tiden är han dock på väg mot sitt ”slut”, avslutandet av sin hjältevandring (som jag dock förstått inte är det slutgiltiga slutet för dem som sett Angel-serien). Hos Spike möter vi den dekadenta vampyren, som likt Varney** hemfaller åt njutningen. Vi möter vampyren som konstnär även om Spike sedan länge lämnat sina hemska dikter bakom sig. Vi möter en vampyr som likt så många andra började sitt andra ”liv” med att kapa banden till det första genom att döda en förälder. Spike bär mycket av det typiska i sin karaktär och det kanske är just det som gör honom så unik. Det är viktigt att minnas att Spikes resa inte rör sig från ond till god, han bär hela tiden drag av såväl ondska som godhet inom sig vilket gör honom till en mycket föränderlig men också mänsklig vampyr.

    Spike som man – en varierad mansroll

    Att Spike liksom de flesta andra vampyrer är fysiskt stark råder det ingen tvekan om. Den psykiska styrkan vacklar dock ibland. Spike är något så intressant som en vampyrman som tillåts vara svag. I relationen till Drusilla är han omhändertagande men också underordnad och i den stormiga relationen med Buffy är det hon som till slut beter sig omänskligt av de två.  Att Buffy som vampyrdödare dras till vampyrer och att de i sin tur dras till henne är ingen unik företeelse för BtVS. Spike dras till Buffy just för att hon är vampyrdödare, han dras till hennes mörker liksom hon dras till hans. Det finns en sällan uttalad men ändå tydlig koppling mellan hennes dagliga dödande och hans. I slutet av serien är det till och med hon som står för det huvudsakliga dödandet av de båda…

    Spike är uppenbarligen en sexuell karaktär i BtVS, det har gjorts sexuella läsningar av relationerna mellan Spike/Riley såväl som Spike/Angel (För mer om dessa tolkningar rekommenderas Fighting the forces red. Wilcox & Lavery). Sexuella underströmmar hittas naturligtvis också redan tidigt mellan Buffy och Spike. Han har också sexuella relationer med Anya och vampyren Harmony, och förstås ett långt kärleksförhållande med Drusilla. Spike är våldsam, sarkastisk och i grunden rätt så olycklig över de val han gör men han är ändå (eller på grund av det) attraktiv för såväl de kvinnliga karaktärerna i serien som för tusentals av seriens fans. Varför är det så? Min tolkning är att det handlar om blandningen mellan våldsamhet och sårbarhet. Spike är ett monster samtidigt som han är en främling i världen. Han har aldrig riktigt lyckats frigöra sig på det sätt han vill ge sken av. I bakgrunden finns alltid den mor som kvävde honom och Drusilla som skapade honom. Där finns Angel som hela tiden överglänser honom i den mänskliga världen, den värld han så gärna vill tillhöra. Jag tror också att svärtan lockar, monstret inom ängeln och ängeln inom monstret.

    BtvS är menad att vara en feministisk serie och Spike är på många sätt en feministisk hjälte och antihjälte. Spike är inte den ständigt starke och kapable hjältevampyr vi är vana från de paranormala romanserna men han är inte heller någon allt igenom ond figur. Istället tillåts Spike vara både stark, svag, frånstötande och tilldragande på samma gång. Spike symboliserar en modern och komplicerad man samtidigt som han upprätthåller sin vampyrhjältestatus.

    Till sist

    Spikes resa är synnerligen krokig och oförutsägbar. Alla dessa skrymslen som uppdagas i den själ han uppges sakna gör honom till lika delar ovanlig vampyr och synnerligen mänsklig man. I mötet med den övermänskliga men vanliga flickan, Buffy, uppstår en dynamik som gör det möjligt för seriens skapare att spegla såväl olikhet som likhet, utanförskap och gemenskap, ondska och godhet i samma karaktärer. På så sätt blir det också möjligt för oss i publiken att identifiera oss och stötas bort på en och samma gång.

    * Lord Ruthven är en av huvudkaraktärerna i Polidoris The Vampyre från 1819

    ** Varney är en karaktär i den tidiga serien Varney the Vampire; or, The Feast of Blood som gavs ut åren 1845-47

    Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

    Whedonhelg: Favoriter

    När man sett en serie mer än en gång så är det ofta inte bara serien som helhet man fallit för, det finns också favoritstunder och älsklingsavsnitt som drar en till sig och några av mina älsklingar tänkte jag skriva mer om nu (samtidigt som jag utfärdar Spoilervarning).

    När det gäller Buffy så finns det så oerhört många att välja på att det faktiskt är svårt att lyfta fram några enstaka. Det fina med Buffy är också att även de där avsnitten som man kanske inte älskar fyller en avgörande funktion för handling och serie som helhet. Några storfavoriter har jag dock och det är:

    Once more with feeling (säsong 6:episod 7) – musikalavsnittet som är lika briljant i såväl musik som text som mörker. Här handlar det inte bara om att sjunga några låtar utan musiken används verkligen för att berätta en historia. Och vilken historia det är… Om Buffy som inte känner att hon når fram till livet, om Spike som inte orkar med att vara den han blivit, om Xander och Anya och deras tveksamheter inför giftermålet och om Giles som inte räcker till. Och som de kan sjunga vissa av dem – Anthony Stewart Head, James Marsters och Amber Benson är alla mästerliga.

    Hush (säsong 4:episod 10) är svår att ta sig förbi när det gäller riktigt välgjorda avsnitt. Att göra ett stumt avsnitt i en serie som bygger så oerhört mycket på samtal och språk… Och att dessutom få det att fungera…

    The Body (säsong 5:episod 16) det här har blivit en mångomtalad och klassisk buffyepisod som älskas av många och så också av mig. Smärtan och sorgen i det här avsnittet är så stark att den kan tas på. Och som vanligt är det Anya som säger det bäst när hon uttrycker sin förtvivlan och hjälplöshet i repliken:

    But I don’t understand! I don’t understand how this all happens. How we go through this. I mean, I knew her, and then she’s, there’s just a body, and I don’t understand why she just can’t get back in it and not be dead anymore! It’s stupid! It’s mortal and stupid! And, and Xander’s crying and not talking, and, and I was having fruit punch, and I thought, well Joyce will never have any more fruit punch, ever, and she’ll never have eggs, or yawn or brush her hair, not ever, and no one will explain to me why.

    Firefly är en serie som tyvärr bara fick 12 avsnitt på sig att utveckla sin potential så gott det gick. Alltså finns det inte så många avsnitt att välja på och trots att jag är väldigt svag för tortyrscenen i War Stories och hela Objects in Space-avsnittet så väljer jag ändå Out of Gas som min absoluta favorit ombord på Serenity. Återblickar har jag annars väldigt svårt för men här fungerar de riktigt, riktigt bra. Karaktärerna får liv och inte minst Mals särdrag tydliggörs på ett väldigt fint sätt. Och så känner jag verkligen den där ödsligheten som är rymden för mig, den som skrämmer men samtidigt förklarar varför behovet av ett hem där ute är så oerhört stort.

    Dollhouse är som serie inte lika knivskarp som Buffy och når heller inte upp till Fireflys standard. Flera avsnitt passerade utan att nå annat än normalnivå, om ens det. Sista halvan av säsong ett var däremot genomgående väldigt stark och det började leva någonstans när Alpha gjorde entre. Riktigt, riktigt speciella och bra är dock, de två säsongsavslutningarna (Epitaph 1 & 2) som utspelar sig efter Dollhouse-nuet. Det är ett helt fantastiskt grepp att flytta tittarna bort från den fiktiva verkligheten… I den allra sista delen lyckas Whedon dessutom klämma in slutet på berättelser som vi definitivt aldrig kommer att få höra eller se hur de hamnade där och det är synnerligen irriterande…

    Det är (några av) mina favoriter, vilka är era?

    Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

    Sista chansen för anmälan till Whedon-helgen!

    Ni glömmer väl inte bort att anmäla er till den magiska blogghelgen då vi ska hylla och analysera Joss Whedon på alla upptänkliga sätt? All info finns i detta inlägg. Sista anmälningsdag är den 28/8 dvs nu på söndag. Den Whedoneska helgen går av stapeln den 3-4/9. Sådetså. Anmäl dig nu!

    Nu tar jag lite ledigt för att bland annat åka till Nora på nördig Langdejt med Helena, på återhörande efter helgen 🙂

    Nörd!

    Jag tror att det är officiellt nu att jag är en fullfjädrad och total Joss Whedon-nörd. Grundkursen bestod av hängivet Buffytittande i två omgångar. Påbyggnadskursen krävde försjunkande i de kanske något mer obskyra Dollhouse och Firefly (naturligtvis följt av Serenity). Därpå följde ett begär att äga alla dessa serier och filmer vilket markerar en ny nördighetsnivå. Till detta kommer också en växande uppskattning för allt som Whedon någonsin jobbat med – Toy story har exempelvis en särskild lyster i barnfilmslådan här hemma. Det som gör att jag nu anser att jag börjar närma mig examen i Whedonskolan är mitt nyuppnådda innehav (observera innehav, vilken amatör som helst kan titta gratis på youtube men jag äger den…) av Dr Horrible´s Sing along Blog. Det är en något märklig, oerhört rolig och rätt tragisk musikal där vissa sjunger hellre än bra. Handlingen kretsar kring superskurken Dr Horrible (Neil Patrick Harris) som försöker ta sig in i Evil League of Evil men stoppas av vidrige superhjälten Captain Hammer (Nathan Fillion). Sjukt, inte sällan amatörmässigt och alldeles, alldeles underbart. Jag är medveten om att beskrivningen ovan av min galopperande Whedonfaiblesse troligen också skulle kunna användas för att beskriva någon form av sjukdom men jag väljer att kalla det nördighet, det låter lite bättre så… Hur som helst så rekommenderar jag alla Whedonfans att se denna 43 minuter långa pärla, och det är ok att bara titta utan att äga. Nästan…

    Jag har börjat samla på mig Angelsäsonger via tradera nu också, bara så ni vet…

    Behöver jag förresten säga vad jag tycker om att Warner Bros ska göra en ”reboot” av Buffy utan Joss Whedon? För tydlighets skull kan jag säga att jag tycker att det stinker rätt rejält.

    Var det någon som såg Dollhouse?

    Det är en för mig högst aktuell fråga eftersom jag nyss avslutat tittningen av Joss Whedons senaste nedlagda serie. Jag har än så länge inte stött på någon som gjort det, utom min man som jag mer eller mindre tvingade att se vissa delar av serien… Så, var det någon där ute som också såg den? Som tycker något?

    Själv hade jag väl inga större förväntningar egentligen även om jag naturligtvis hoppades på en ny genialitet från mannen som gav oss Buffy. Förvisso lades hans föregående serie Firefly ner efter en säsong men hoppet om en återuppståndelse i och med Dollhouse brann åtminstone i mig. Och till en början blev jag förstås besviken. Inte var det något utöver det vanliga inte och lite svårt hade jag ju för Eliza Dushku redan när hon spelade Faith i Buffy the Vampire Slayer. Men vampyrseriernas vampyrserie var inte heller superövertygande i början och jag var inte hundra på Sarah Michelle Gellar som huvudkaraktär heller så jag tittade vidare på Dollhouse i hopp om det glimrande ögonblicket när allt vände. Och det kom ju faktiskt. Nu minns jag inte om det är i sjätte eller sjunde avsnittet som det vänder och går från mediokert till helt andlöst genialt. Såhär efter två säsonger minns jag inte ens vari det avgörande ögonblicket bestod, jag vet bara att det inträffade och att det var väl värt väntan.

    Sen fortsatte säsong ett i den andan och avslutade med vad som borde vara en klassisk, lösryckt, avslutningsepisod som inte följde någon konvention. Efter den säsongen var jag helt tagen och begrep inte mycket av diskussionerna kring att eventuellt lägga ner serien. Tack och lov fick den ju bli kvar en stund men redan några avsnitt in i den andra säsongen bestämdes om nedläggning. Jag kan delvis förstå det eftersom den andra säsongen inte riktigt nådde den nivå som den avslutande delen av första säsongen befann sig på. Jag gillar dock hur Whedon och gänget låter sig bli mer och mer galna i sina tolkningar av verkligheten. Andra säsongen är inte fantastisk men väl värd att se och smått underbar i all sin kreativitet.

    En karaktär som måste få ett omnämnande är seriens superskurk – även om skurkigheten är rätt komplicerad och det nog egentligen är systemet och multiföretaget som måste betraktas som huvudfienden. Men i alla fall karaktären Alpha – hur fantastiskt rolig kan man bli samtidigt som man är totalsadist och spritt språngande galen? Jag ser Alpha som en släkting i rakt nedstigande led från Spike – Whedons bästa karaktär alla kategorier. Där finns humorn, galenskapen, passionen och den ständigt självklara punshlinen. Och älskvärdheten som får en att fundera både en och två gånger över sig själv. Vad säger det om en som person när man faktiskt blir glad när värsta psykopaten dyker upp och säger några slagfärdiga sanningar..?

    Och så sista avsnittet då – OMG! Det liknar det första avslutningskapitlet i sitt upplägg men ger oss också lite mer kött på benen om hur framtiden ser ut i Dollhouse-verkligheten (och det är ju inte roligt…). Men framförallt framkallar det en oerhörd irritation över att serien lagts ner eftersom jag är övertygad om att säsong tre, fyra och fem (som Whedon tydligen redan planerat) hade kunnat bli något alldeles, alldeles underbart. Alla Whedon-fans vet ju om inte annat att han inte sätter en serie sådär direkt utan behöver växa in i den någon säsong. Jag tycker att Dollhouse, trots sina låga tittarsiffror och ibland bristande tempo hade varit väl värd en fortsättning. Det är fritt fram att se det här som en något ambivalent kärleksförklaring till en serie som aldrig fick nå upp till sin fulla potential.

    Så, är det någon annan som sett den? Vad tyckte ni i så fall? Är jag helt ute och cyklar eller hade Dollhouse kunnat bli något utöver det vanliga?

    Buffys sjunde säsong

    The end! Jag har förvisso sett det förut och visste ju hur det skulle sluta men det är inte utan att jag vill gråta en smula nu när det är slut. Visst kan jag slänga mig över dvd:erna igen genast men det känns inte riktigt som rätta sättet att hantera abstinensen. Jag får nog ta hjälp av mina kära bloggkollegor i någon form av nördig Buffyutmaning men jag har inte fnulat klart kring den än.

    Den sjunde säsongen alltså… Inte lika stark som de föregående men inte heller lika mörk och ibland otittbar av den anledningen. Nu menar jag inte att de föregående säsongerna inte har varit sevärda utan att de ibland tvingar en till pauser för att det blir väldigt, väldigt tungt. Den här säsongen saknar inte heller svärta men den är inte längre lika djup eller personlig och blandas tydligare med annat.

    Sjunde säsongen är en helhet där inte särskilda avsnitt sticker ut som de gjort i tidigare säsonger. Det finns inget Once more with feeling, The body eller Hush men det betyder inte att det saknas riktigt starka berättelser och scener. Buffy söker sin väg till ledarskap, Willow letar sig fram i mörkret efter sin förvandling i slutet av förra säsongen och genom sin sorg.  En annan favorit som i det tysta växer sig stor är Xander som hela tiden befunnit sig lite i bakgrunden och nu på ett sätt finner sig tillrätta med att vara där.

    Min absoluta (vampyr)favorit Spike får en chans att slutligen omskapa sig själv i den här säsongen och jag tror att det är det som är starkast i säsong sju – att följa hans väg och kval i försöken att hantera sin ”nya” själslighet. Det är sorg, kärlek, galenskap och sarkasm inkapslat i en och samma karaktärsresa. De sista avsnitten är, ur Spike-perspektivet, oerhört starka och rätt tårframkallande.

    Säsongens bad guy är ju The First, dvs den ursprungliga ondskan som förstås är rätt omöjlig att tas med men samtidigt också ganska diffus. Caleb, säsongens förkroppsligade elaking, är en mer påtaglig fiende och dessutom så obehaglig man blir rädd på allvar. Det är inte utan att det känns omåttligt bra när denne kvinnohatare får ta stryk av en liten blond tjej där på slutet.

    Sammanfattningsvis alltså: säsong sju är bra men inte lika bra som femman och sexan. Serien som helhet är en av mina största seriekärlekar och just nu saknar jag den rätt rejält. Visst, snart dyker det upp något annat att älska men faktum kvarstår att Buffy har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag längtar redan tills jag kan introducera mina barn in i Whedons universum. Hur länge måste man vänta tror ni 😉

    Buffy – säsong 5

    Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

    Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

    Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som ”bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

    Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

    Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

    Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.

    Vill ha!

    Jag är lite inne på dvd-boxar just nu (fem år efter alla andra?). Just nu håller jag ju på och ser igenom alla säsongerna av Buffy och njuter (verkligen!) även av Eddie Izzards samlade uppträdanden när andan faller på. Listan över andra boxar och serier jag också skulle vilja fördjupa mig i blir bara längre och längre…

    Joss Whedon har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först såg och förälskade mig i Buffy för över tio år sedan. Hans senaste serie, Dollhouse, fick ju bara två säsonger på sig och är väl inte heller lika bra som Buffy. Men jag skulle nog ändå säga att den är mästerlig från exakt sjätte avsnittet i första säsongen och framåt. Andra säsongen har jag inte sett ännu. Så jag skulle vilja ha båda säsongerna och göra en Dollhouse-helg av det…

    Firefly är en annan nedlagd serie av Whedon som jag gärna skulle ge en chans. Jag tyckte att filmen (som fortsatte serien) Serenity var helt ok. Lite framtid, lite rymden, lite sarkasmer – kan ju inte gå helfel, eller?

    House är en serie som jag aldrig sett men som jag är övertygad om att jag skulle älska. Den har ju Hugh Laurie… Vill inte hoppa in i serien i säsong 5 eller vad de nu visar för tillfället så räddningen får nog bli en samling någon gång i framtiden.

    The Wire är också en sådan där serie som jag aldrig såg. Men med samma skapare som Generation Kill som jag älskade tror jag att det kan vara riktigt bra. Mycket dialog och djupa karaktärer är några av förväntningarna jag har…

    Huset Eliott hade jag glömt bort tills En bok om dagen nämnde den för någon vecka sen. Herregud vad jag älskade den här serien när det begav sig och kanske skulle jag våga titta igen utan den mest kvävande rädslan för krossade drömmar och minnen..?

    Och så The Tudors då. Som jag mässat här på bloggen så är jag sjukligt förtjust i engelsk historia från företrädesvis 1500-talet varför den här serien känns som min. Läsningen av Wolf Hall har ju inte direkt lugnat ner längtan efter seriens tredje säsong heller.

    Buffy!

    Är det någon som minns Buffy och vampyrerna (som den väl hette i Sverige, Buffy the vampire slayer lite mer coolt i original)? Förutom jag då förstås… Jag håller på med en genomtittning just nu (fortfarande skulle man också kunna säga eftersom jag började i oktober) och jag har upptäckt att jag minns det mesta. Jag minns lättnaden när Angel äntligen försvann iväg efter andra säsongen och fick sin egen serie (som jag aldrig såg), glädjen över att Spike återvände med sina sarkasmer och blev återkommande i säsong 4. Willow och Oz, Willow och Tara, Anya… Karaktärerna, dialogen. Herregud – Joss Whedon är mästare på dialoger. Och just när man begripit den fulla vidden av det drämmer han till med en episod där ingen kan tala (Hush) – och den är också genial.

    Allt är inte bra förstås och någon episod i varje säsong är dålig och på gränsen till meningslös men jag köper det rakt av. Särskilt nu när jag kommit såpass långt (slutet av säsong 4) att mörkret sänkt sig över serien och alla mer eller mindre kämpar för liv och förstånd i den gotiska Sunnydale-natten. Jag tycker om hur hela serien skildrar ett uppväxande och en kamp för att finna något som kan vara ens själv. Sen är jag också väldigt förtjust i hur Whedon låter tittaren tycka om sina bad guys och litar på oss nog mycket för att göra dem till något mer komplicerat än bara onda. Sällan möter man så många bad guys med förmåga att älska och i vissa fall också älskas.

    Minns ni inte Buffy och var hela det här inlägget bara märkligt och obegripligt  för er så rekommenderar jag varmt en tripp in i Buffyvärlden. Det är förvisso en ungdomsserie men vem vill inte vara ung i dessa dagar?