Makt och maktlöshet

När jag var historiker och skrev avhandling om kvinnor som dödade sina barn förr i tiden (vilken förfärlig tid det var!) tänkte jag mycket över makt och maktlöshet. Kopplingen dem emellan och drivkrafterna bakom och genom. Makt innehas av oss alla, den ter sig olika i olika situationer och kostar ibland att använda sig av, ibland är den till synes gratis. Det är enkelt och komplext. Maktlöshet är också enkel och komplex. Människor gör saker för att de känner sig maktlösa, de resignerar eller slåss. Och maktlöshet kan också drabba den på höga positioner, också en statsminister kan låsas fast i sin position och helt sakna makt i en situation. Det är intressant, viktigt att fundera kring tycker jag. Dikotomin makt/maktlöshet kommer kanske alltid vara min viktigaste koppling till det politiska. 

Mycket jag läser kopplar till makt och maktlöshet, somt tydligt, annat mer diffust. Imorgon ska jag recensera en av de bästa böckerna med makt/maktlöshet i centrum jag läst, Kristin Cashores Hemligheternas rike. Men innan vi kommer så långt vill jag gärna tala om Stolthet och fördom, möjligen märkligt nog… Jane Austen skriver alltid samhällskritiskt och bitskt om könsroller och klassdiskurser. Hon visar löjligheten i gamla sedvänjor men har egentligen inte mycket till utveckling eller lösning att komma med. Och det behöver hon inte. Men Jo Baker gör det så snyggt i sin Parallellberättelse Huset Longbourn där överklassens tristess ställs i gräll kontrast till tjänstefolkets utsatthet. Särskilt mycket tycker jag om boken för att den snabbt också gör klart att det minsann inte bara är de fattiga som fastnat, också medlemmarna i familjen Bennet, också patriarken, saknar handlingsutrymme om etiketten ska hållas. Och etiketten måste hållas! För den som liksom jag är särskilt intresserad av makt och maktlöshet som fenomen rekommenderar jag varmt en läsning av Austen och Baker. 

Andra lästips:

Mörkt vatten av Joyce Carol Oates, den här maktlösheten är kroppsligt kännbar! Det handlar om maktlöshet i alla dess former på en och samma gång.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz, handlar om hur vi kan arbeta med känslan av maktlöshet, bland annat.

Wolf Hall och Bring up the Bodies av Hilary Mantel förstås! Om maktlösa kungar och smedssonen som tar sig högst upp i hierarkin.

Änkans bok

Ibland måste man göra en liten paus, som när man någonstans mitt inne i Joyce Carol Oates Änkans bok drabbas av lunginflammation och faktiskt inte orkar läsa om hur hennes man, Raymond Smith, avled i just lunginflammation. Så jag pausade en stund. Efter några veckor måste jag till slut ändå fortsätta, för Änkans bok är en bok som snärjer in sin läsare och driver på. Det är mörkt och grått och sorgligt och ältande och kontrollerat men jag vill ändå läsa vidare och vidare och vidare.

En av de mest fascinerande delarna med den här skildringen är diskussionen kring personligheter eller kanske snarare personas. Boken handlar om Joyce Smith som förlorat sin make och därigenom sin roll som hustru. Hon har blivit änkan. Boken är dock skriven av Joyce Carol Oates som enligt henne själv egentligen inte var inblandad i äktenskapet. Hon höll alla besvärligheter med recensioner och tryckningar borta från sin man och han läste inte hennes böcker (vilket gör mig lite ledsen, ok att han knappast skulle ha hunnit läsa allt men är det alltså så att han aldrig läste exempelvis Blonde? Det gör lite ont i hjärtat av flera anledningar). Det är som sagt en intressant diskussion JCO för men tillslut kan jag inte låta bli att bli lite yr – för vem är det som för diskussionen? Är det en biografi JCO har skrivit om Joyce Smith? Eller är det en självbiografi – av vem? Om vem? Som sagt: yr…

Jag har alltid haft intrycket att Joyce Carol Oates är ganska reserverad och privat. Hon verkar vara en sådan författare som mycket medvetet bestämmer vilka delar av henne själv som ska synas i intervjuer och romaner. Därför ter det sig först märkligt att just hon skrivit en bok om en så personlig sorg och vändpunkt i livet. Men sen förstår jag att hon också i Änkans bok är ganska distanserad. Den är på ett sätt utlämnande men det känns ändå att Oates hela tiden har kontrollen över den sorg hon visar i boken, hon låter oss aldrig följa med till de allra djupaste djupen av sin smärta. Vi får skymta men aldrig dyka med. Kanske skyddar hon inte bara sig själv utan också oss? Detta kan man naturligtvis tycka vad man vill om och det finns säkert de som tycker att hon är orealistisk eller okänslig i sin beskrivning av och i sin sorg efter maken. Jag tycker inte det och jag tycker att just det rationella och ibland en smula kyliga förtjänar sin plats i sorgeskildringar. För vad händer när plötsligt allt rasar omkring en och allt ansvar har hamnat hos en själv? Först bryter man med all säkerhet ihop men tillslut måste man ju samla ihop sig och vara rationell, eller..? Och att JCO lider råder det definitivt ingen tvekan om – om det nu är det vi vill veta.

Jag tycker att det är fascinerande att Mandarinstunder som skildrar förlusten av en katt och sorgeåret som följer på hans död är mer genomsyrad av sorg och förtvivlan än Änkans bok. Det handlar naturligtvis om sätt att skriva, sätt att förhålla sig och vad man vill få fram. Joyce Carol Oates vill berätta om förlust men hon vill inte göra det förblindad av känslor och hon vill inte göra det genom att släppa oss allt för nära. Sen hör det också till saken att ett av de fåtaliga tillfällen då änkan verkligen går sönder är när hennes katt plötsligt dör. Kanske är det så att djursorg så sällan beskrivs att vi där inte riktigt har redskapen för att beskärma oss, när sorgen efter en människa ska beskrivas har vi dock ord att gömma oss bakom – på gott och ont.

~Albert Bonniers förlag, 2011 / Recensionsexemplar~
Fler recensioner av Änkans bok: Dark Places, Böcker, böcker, böcker, Kulturdelen, Tidningen kulturen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten

Älskade syster

Nu har jag läst tre romaner av Joyce Carol Oates – en var ok,  en var helt formidabelt fantastisk och så nu en som är ok igen. Jag har förstått att många gillar Älskade syster väldigt mycket men mig griper den aldrig tag i på riktigt. Den är inte usel på något sätt och jag blir ju förstås berörd av den otroligt sorgliga skildringen av familjen och dess rätt sjuka dynamik men jag kan inte älska den.

En liten flicka, skridskoprinsessan Bliss, hittas död i familjens källare och det är kring denna händelse boken kretsar även om huvudsaken kanske är en annan. Frågan om vem som mördat henne är definitivt inte den viktigaste att få svar på utan det handlar snarare om de sönderfallande relationerna. Detta blir särskilt tydligt i och med att Bliss storebror Skyler utgör huvudsaklig och opålitlig berättare.

Det är ett vågspel att använda en så labil person som Skyler som huvudberättare. Oates gör på samma sätt i Blonde men där Norma Jean är förvirrad så är hon också älskansvärd, Skyler är mest labil och störig (inte för att jag inte förstår varför men jag har ändå svårt för honom). Men jag tror att det är i denna jämförelse mitt problem ligger. Jag läste Blonde för inte så länge sedan och den är ju såpass fenomenal att ingen bok kan leva upp till den jämförelsen än på ett tag. Det finns dock paralleller mellan de båda böckerna, inte minst i hur Norma Jean omskapas till Marilyn och hur Bliss på samma sätt skapas och omskapas av framförallt sin mor. Skillnaden är att Bliss är ett barn och hennes öde, liksom Skylers, är så entydigt tragiskt att det inte finns några andningshål.

Det finns förstås extra fina ingredienser i Älskade syster också. Beskrivningen av och satiren kring skvallerpressen och medieklimatet är bra liksom vissa episoder där Skylers ensamhet och övergivenhet ekar och skär. Porträttet av mamman är också intressant, pappan problematiseras dock inte på samma sätt vilket är synd. Jag tror säkert att Älskade syster kan bli en favoritbok för många, men tråkigt nog inte för mig.

~Bonnier Pocket, 2010~

Blonde

Vad skriver man om en bok som är i det närmaste perfekt?

Joyce Carol Oates roman om Norma Jean Baker/Marilyn Monroe har länge stirrat uppfordrande på mig från bokhyllan. Den har ropat och jag har slagit dövörat till eftersom den är 800 sidor tjock och eftersom den är så oerhört hyllad av alla. Kan man bli annat än besviken på en sån bok? Jo, visar det sig, det kan man visst.

Blonde berättar hela Normas liv från uppväxten med den psykiskt sjuka modern via äktenskapen, Marilyns födelse, filmkarriären, sorgerna, personlighetsklyvningen och ända fram till det slut som känns mer eller mindre oundvikligt. Flera historiska personer nämns vid namn, andra är enbart bokstäver men i berättelsens centrum står hela tiden Norma.

Jag tycker om att Normas liv och Norma får vara precis så komplicerade som de måste ha varit. Oates förenklar inte. Vissa personer i berättelsen tycker jag instinktivt och starkt illa om (läs Kennedy) medan andra stannar kvar som varmare minnen (främst Henry Miller). Men närmast hjärtat bär jag ändå Norma genom vars ögon vi oftast ser skeendena – hon som minns fel, ändrar om, blandar ihop och flyter längre och längre in i dimman. Hennes sorg mot slutet är så påtaglig att det hugger i hjärtat.

Blonde är också en feministisk bok och en bok om klass. Det är en bok med miljoner tänkvärda rader och en bok som bara kommer att växa och betyda mer ju längre jag låter den sjunka in. Jag tror att det är  en sån bok jag kommer ”tvinga” mina barn att läsa och som jag själv återvänder till som pensionär. Jag är oerhört glad att jag äntligen tog mig tiden att ge den en ärlig chans.

~ Albert Bonniers Förlag, 2000~

Läsrapport vecka 26

Blonde som planerats bli utläst nu i helgen var färdigläst redan i tisdags… Det visade sig förstås vara en helt underbar bok som verkligen lever upp till varenda lovord den redan fått. Nu funderar jag som bäst på hur jag ska gå vidare i Oates författarskap. Allra först ska jag läsa ut Dear Husband förstås men sen vill jag läsa Fallen och Det var vi som var Mullvaneys tror jag.

Efter Blonde läste jag Mats Strandbergs Halva liv. Egentligen borde man väl ha en månads tankepaus efter en sådan mastodontbok och det tog mig också upp mot hundra sidor innan jag verkligen kom in i Halva liv. Men när jag väl var inne blev det väldigt bra och engagerande. Strandberg känns som en författare som får på tok för lite uppmärksamhet och som jag gärna stiftar närmare bekantskap med. Veckans sista utläsning var Elin Boardys fina men väldigt sorgliga Allt som återstår.

Nästa vecka blir det en hel del vampyrer igen…

Läsrapport vecka 25

Den här veckan har jag framförallt ägnat min läsuppmärksamhet mot Joyce Carol Oates Blonde. Den har stått på väntelistan i flera år och alla lovord den har fått kombinerat med dess tjocklek har gjort mig lite ovillig och orolig. Det är rätt lätt att bli besviken på en bok som man vet att alla andra älskar. Men Blonde är, en bit förbi halvvägs, verkligen så bra som det sägs. Glimrande faktiskt. Och jag kan knappt lägga den ifrån mig när det är dags att sova.

Mörkt vatten

Den här, min första bok av Joyce Carol Oates, valde jag ut främst för att den är behändig och kort, 16o sidor. Det kan tyckas vara ett märkligt urvalskriterium men efter att ha haft Blonde stående, uppfordrande stirrande, i bokhyllan i flera år så kände jag att jag måste bryta min Oates-barriär på något sätt. Först något kort, sedan Blonde helt enkelt.

Jag tycker att Mörkt vatten är en bra ingångsbok inte bara för att den är kort – den är också skriven med en bländande språkkänsla samtidigt som den lider av en viss ojämnhet. Så som jag förstått att många betraktar Oates författarskap.

I Mörkt vatten sitter vi tillsammans med unga Kelly och en respekterad senator i hans bil. Vi befinner oss i USA och Kennedyvibbarna är inte få. Det står snart klart att den gamla tragedin vid Chappaquiddick där en ung kvinna dog efter en bilfärd med Ted Kennedy 1969 inspirerat till historien. Bilen kör fel i en snäv kurva och hamnar i vattnet. I glimtvisa tillbakablickar får vi ett löst grepp om vem hon är och vem hon velat bli, hur hon mött senatorn samma kväll och hur han nu kämpar sig bort från henne och ut i det mörka vattnet. Kelly sitter fast och kan inte komma ut.

Genom författarens upprepningar, Kellys ofta naiva tankar som ger sken av att förtränga något större – en otäck vetskap – och den olycksbådande stämningen inser jag snart att Kelly kanske inte kommer att överleva samtidigt som jag blir båda arg och oerhört ledsen över detta faktum. Livet kan väl inte sluta så! Inte sådär mitt i. Hon som inte ens hittat sig själv och sina drömmar än, hon kan inte dö. Och så ensam. Så utelämnad, så otroligt maktlös – precis som hon levat sitt liv. Berättelsen är otroligt intensiv och jag kommer på mig själv flera gånger under läsningen med att hålla andan. Inte för att det nödvändigtvis är spännande utan för att det mörka, tunga vattnet hindrar mig.

Mörkt vatten är en mycket intensiv bok och en påtaglig läsupplevelse. Min enda egentliga invändning är att den, paradoxalt nog, kunde ha varit lite kortare. Mot slutet tycker jag att Oates upprepar sig i onödan och trampar vatten en stund innan den magnifika avslutningen får ta plats. Några sidor bort bara, inte mer.

~ Albert Bonniers förlag, 2007~

Vecka 21 Läsrapport

På grund av överhängande deadline för avhandlingstexten har den här veckan varit osedvanligt lugn på läsfronten. Jag har läst en avhandling om vampyrer som jag kommer att skriva lite om nästa vecka. Dessutom har jag läst några noveller i Joyce Carol Oates hittills alldeles underbara Dear Husband. Det är en biblioteksbok men jag vill aldrig, aldrig lämna tillbaka den så det blir nog till att köpa ett ex för att kunna återvända till novellerna efterhand som de ropar mig tillbaka.

Dessutom är jag ungefär en tredjedel in i Sarah Waters oerhört suggestiva Främlingen i huset – tala om lättläst men ändå full av djup. Så värst mycket djup finns det väl kanske inte i Richelle Meads Vampire Academy men jag njöt ändå rätt rejält av den och menar nog (återkommer med mer bensäker åsikt när jag hunnit smälta den lite mer) att den är bättre än de flesta tonårsvampyrböcker jag läst. Ett förträffligt sällskap på tåget i fredags var den hur som helst 🙂

Om en fasansfull novell

Jag är inte särskilt lättrörd längre, i alla fall inte när det gäller böcker. Men i slutet av förra veckan satt jag minsann på balkongen och grät lite småhysteriskt. Efter att ha mött den småtrevliga Joyce Carol Oates har jag nu fått stifta bekantskap med den smått fantastiska författaren och feministen Joyce Carol.

I den senaste (?) novellsamlingen Dear Husband. stories finns en novell som brinner och bränner från första ordet. Det är titelnovellen som ligger sist i boken. Och det var där jag började.

Obs! Om du ännu inte läst novellen och gärna vill göra det utan att veta något om innehållet bör du sluta läsa detta inlägg här.

Novellen är utformad som en hustrus brev till sin make. Det är en hustru som ber om ursäkt för sin otillräcklighet. För sin oförmåga att vara den perfekta som hon känner att han vill att hon ska vara, som samhället kräver av henne att vara och som hon tycker att de alla har rätt att kräva att hon ska vara. Hon ber om ursäkt för smutsen som hon inte förmått städa undan och för grytorna hon inte fått riktigt rena. Hon ber om ursäkt för att hon inte är den hon borde. Däremot ber hon inte en enda gång om förlåtelse för det hon har gjort. Hon oroar sig över vad polisen kommer att se av smuts i hemmet men hon oroar sig inte över att hon nyss dränkt sina fem barn och därefter lagt dem i sin säng. I den verklighet där hon befinner sig är hennes gärning snarare än förkastlig den direkta följden av och meningen med det liv som blev hennes…

Det är outsägligt sorgligt, smärtsamt och fysiskt tungt att läsa en novell som handlar om ett så vedervärdigt ämne och som är så otroligt bra skriven. Det är ytligt sett en text om en mor som i någon form av psykisk sjukdom dödat sina barn men främst är det berättelsen om ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor och människor. Det är feminism och humanism när det är som allra bäst och mest effektivt. Gissa om jag ser fram emot resterande noveller med stor läsglädje (och lite bävande oro).

De där författarna

Det finns vissa författare som intar någon sorts ikonstatus med hjältegloria i min bokhylla eller måste läsa-hög. Det är alltid författare som jag ännu inte läst. För när de sedan är lästa händer det märkliga att de transformeras till helt mänskliga varelser med fel och brister. Inte en enda av de författare jag läst har hjälteglorian i behåll…

Senast plockade jag glorian av Joyce Carol Oates. Hon är ju en sådan där författare som man bör ha läst och som alla tycker något om. De flesta tycker att hon är lite ojämn men stundtals fantastisk. Och jag har länge velat läsa men samtidigt brottats med ett motstånd. Dels för att jag ofta skyr det alla andra haussar (ja, det är sjukt men jag) och dels för att jag varit lite rädd att inte alls kunna stämma in i hyllningskören.

Att det blev just Mörkt vatten som tog min Oates-oskuld beror helt enkelt på dess omfång – det är en ca 160 sidor tunn bok. Den kändes med andra ord mer lättöverkomlig än tegelstenen Blonde som sedan flera år står i bokhyllan och stirrar uppfordrande (det känns faktiskt så ibland) på mig. Förhoppningen är att jag nu när jag börjat ska våga läsa den också… För Mörkt vatten ger mersmak. Den har mycket av det som jag gissar gör Oates till en fantastisk författare. Samtidigt som den också har vissa brister som visar på den där ojämnheten.* Oates har helt enkelt blivit mänsklig efter mitt första verkliga möte med hennes text. Så som det alltid blir. Tack och lov för att det alltid blir så…

* Recension av Mörkt vatten kommer om någon vecka – när jag hunnit skriva ikapp 🙂

Vecka 18: Läsrapport

Den här veckan inleddes med intensiv läsning av John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna – oj vad bra den är. Nu är det rätt många dagar sen jag la den ifrån mig men den stannar ändå kvar och gnager… För er som ännu inte läst den eller som vill ha mer så finns den här lilla trailern:

Det finns dessutom en officiell spotifylista till boken – sånt gillas: spotify:user:jennyb:playlist:6qIockUmjVVBnUe0EVe2Qa

Christoffer Carlssons Fallet Vincent Franke har jag också läst i veckan och haft extremt blandade känslor inför. Den är stark men någonting saknas också – ska försöka samla mig kring vad det är som saknas innan jag recenserar.

Jag har också läst min första Joyce Carol Oates den här veckan! Så långt inne det satt… Det blev Mörkt vatten som jag tyckte mycket om och jag fick verkligen mersmak på hennes böcker även om jag förstått att hon är ojämn.

Vid sidan av Lilla stjärna som är veckans höjdpunkt har jag läst en annan helt fantastisk bok – Båten av Nam Le. Jag hittade slutligen en novellsamling som man inte kan snabbläsa igenom utan som kräver sin tid. En novell om dagen har jag läst och vissa av dem tänker jag läsa om på direkten för att verkligen få fatt på dem. Fantastisk, fin – underbar.