Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Kroppspanik

Denna höst av 5:2-dieter på alla löpsedlar och i hela jäkla bekantskapskretsen har jag längtat efter en bok som Kroppspanik. En bok att använda som utgångspunkt för en rant helt enkelt, en ganska ledsen rant. För det här kommer bli en text mer om mig än om Julia Skotts bok, vilket jag tror är helt i sin ordning eftersom en debattbok bör leda till reflektion. Så nu kör vi.

Jag såg ett program med Stephen Fry en gång, där han pratade om sitt liv, sina psykiska problem, sin historia. Det var mycket som var sorgligt i det programmet men det som grep mig allra mest var när han talade om dans. Jag dansar inte, sa han (ungefär), jag känner mig inte bekväm i min kropp. Det kan jag fortfarande börja gråta rätt spontant över eftersom det rör vid en punkt djupt inom mig som är sårig. Vi möts där i den detaljen Stephen och jag (och bara där är jag rädd, jag önskar mig många beröringspunkter med denne geniale man) och så många andra. Jag dansar inte heller, jag är inte bekväm i min kropp. Jag har ägnat så många år åt att hålla mig frisk och må bra inuti att jag missat att koppla ihop själ med kropp. Se på mig pre föräldraskap och du ser en människa som inte dansar, inte rör sig, inte kramas, inte vill bli rörd vid, inte sjunger, inte tycker om sin kropp, äcklas, tycker hon är ful. Det var jag och det är så sjukt hemskt. Hur många är vi inte som inte lever våra liv för att kroppen liksom är bortkopplad och avskydd? När jag sen blev gravid, fick ett missfall, fick två missfall, blev gravid och födde barn blev kroppen något annat. Vi blev ett, jobbade tillsammans för något och plötsligt blev jag en hel människa. Jag kan inte äcklas av en del av mitt själv som varit med så intensivt i upplevelser som förändrat mig, vi har ju varit så väldigt nära döden tillsammans… Jag vet att den där sammansmältningen kan komma till på andra sätt än genom graviditet och föräldraskap men jag är väldigt glad att jag fick det på köpet och slapp jobba på det, då hade det kanske aldrig hänt för mig. Nu har jag i åtta års tid burit barn, lärt mig kramas, röras. Men jag dansar fortfarande inte…

Den här hösten, det här tjatet om dieter (alla håller på med det; tidningar, föräldrar, släktingar, kompisar, alla!), om kaloriräkningsappar, om kroppshat, får mig faktiskt att må lite dåligt. Det får mig att vackla och jag hatar det. Jag har exempelvis ganska nyligt insett att jag inte ätit en enda sak sen kanske 15-årsåldern utan att tänka någonting om det. Jag äter aldrig oreflekterat. Det kan vara ”åh så bra att jag äter den här moroten”, ”den här bullen borde jag nog inte äta men”, och så vidare i oändlighet. Allt jag äter! Inga stora saker, inget som totalförmörkar mitt liv men något som tar energi och ständigt är en del av mitt tankemönster och mitt ätande. I tonåren och tidiga tjugoåren höll jag på med att undersöka hur lite jag kunde äta och ändå gå upprätt, hur tidigt jag måste lägga mig för att inte hinna känna den där malande hungern, leta efter den där hungerkänslan som är som droger i början. Det som var sjukt då men som nu är applåderat och normalt. I min värld är det fortfarande ätstörningar… Och när det sitter en människa framför mig och säger att hen tycker att det är värt två dagars svält, typ, i veckan för att bli smalare så blir jag så himla ledsen, och så blir jag för en sekund osäker. Kanske är det så en gör, kanske borde jag bry mig om de där kilona jag bär efter mina graviditeter… Kanske borde jag… Sen skärper jag till mig och fortsätter den där jäkla kampen jag kämpat sen då, ansträngningen för att acceptera och gilla den jag är. Ansträngningen för att fortsätta tycka att jag är ok trots att min BMI faktiskt signalerar övervikt (jag tycker inte när jag ser mig själv i spegeln att den siffran säger någonting som är sant, och jag är stolt över att jag kan tycka det efter år av märkligt ätbeteende), ansträngningen för att faktiskt sluta väga mig. Och då handlade ändå aldrig mina störningar (som jag förstås inte är av med, jag berättade ju nyss att jag aldrig, aldrig äter något oreflekterat, jag firar allt med mat också, och tröstar mig med mat…) om vikt. De handlade om kontroll och makt över tillvaron på det enda sätt jag kunde hitta. Kanske blev det vikt sen, men jag har ändå inte särskilt stora viktissues, mina vanföreställningar ligger på andra plan.

Julia Skott har skrivit en väldigt engagerad och engagerande debattbok som jag älskar från djupet av mitt hjärta. Hon predikar värdet av att få älska sig själv oavsett hur en väger eller ser ut. Och det är väl så självklart som det kan bli. Alla dessa diethysterierna, mår vi liksom bättre av dem? Även om vi alla skulle gå ner tio kilo, skulle vi må bättre sen, och under tiden? Jag är helt med Julia, och det känns skönt att ha en anförvant. Det här med det ätstörda samhället och hur vi dömer människor utifrån fördomar och vanföreställningar är väldigt intressant och Julia lyfter det på ett väldigt fint, ursinnigt sätt. Och hon skriver bra, har roliga exempel och ett bildspråk som sätter liv i texten. Heja Julia, och heja oss alla när vi till slut slår oss fria från det kroppshatande paradigmet. Snälla, vi kan väl frigöra oss!?!

Denna recension är nominerad till priset Årets bokrecension på Forma Books Blog Award
 

Kroppspanik av Julia Skott. Natur & kultur

Finns också som e-bok