31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Tell me three things

Jag är helt golvad av den här boken. Jag skrev på instagram när jag precis läst ut att den är “Jandy Nelson-bra” och det står jag fast vid.

Temat, tjej i sjuttonårsåldern som förlorat sin mamma och försöker finna sig tillrätta i  ett helt nytt liv, känns Nelsonskt, och det gör också värmen, karaktärerna som man kan gilla, verkligen gilla, allihop. Men det här är också något alldeles eget, och Buxbaum skriver i sitt efterord att Tell me three things är hennes försök att sätta ord på hur hon upplevde att växa upp och samtidigt förlora sin mamma. Det kan vara därför det känns.

Jessie har inte bara förlorat sin mamma, hon förlorar på ett sätt pappan också när han blir kär i en kvinna som förlorat sin man, de gifter sig och flyttar ihop i Los Angeles och Jessie förväntas hänga på. Det finns så mycket ilska och sorg i Jessie och den beskrivs så fint. Som förälder (japp, jag har blivit så gammal nu tydligen att jag identifierar mig mer med föräldrarna än ungdomarna i YA-böcker) blir jag glad över hur de vuxna beskrivs, hur mycket förståelse som får finnas för att de också bara är människor .

Det finns en gåta som utgör en snirklig röd tråd genom boken. Någon mailar/smsar Jessie och kallar sig Somebody/Nobody, ger henne råd och blir hennes förtrogna. Gåtan är förstås vem hen är. Och att vi gissar det rätt snabbt också när Jessie fortfarande irrar runt som en yr höna gör inget, det är lite av grejen, att få gotta sig åt det som komma skall. Och jag är officiellt lite kär i den där Somebody/Nobody, både i hemlig och vardaglig form. Så helt föråldrad erkänner jag mig alltså inte än….

TELL ME THREE THINGS
Författare: Julie Buxbaum
Förlag: Delacourte Press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Boken kommer också på svenska vilken dag som helst, från alltid lika träffsäkra Lavender lit, kolla här!