Huset vid sjön

Det är märkligt med Kate Mortons romaner, jag tycker alltid om dem men har väldigt svårt att hålla isär dem och minnas vad de innehöll. Jag tror att jag skulle kunna läsa exempelvis Dimmornas lek på nytt utan att veta hur allt hänger ihop förrän rätt sent. Huset vid sjön däremot, den tror jag inte att jag kommer glömma.

Det har förstås att göra med att den utspelar sig kring ett barn som försvinner och sånt är jag väldigt känslig inför. Tack och lov är fokus nästan uteslutande på de vuxna och dessutom ligger händelsen långt tillbaka i tiden vilket hjälper, men det är ändå omöjligt att inte i alla fall vissa stunder sätta sig in i upplevelsen, även om en försöker att inte.

Jag tycker väldigt mycket om familjen Edevane på 1930-talet, de är en sån samling individer och allihop är de så underbart egensinniga och älskansvärda också när de inte är det. Och jag tycker mycket om Sadie som i nutid flyr från ett fall som gått fel och trasslar in sig i det gamla försvinnandet för att hon inte kan lägga polistakterna på hyllan, och för att hon plågas av sitt förflutna.

Eftersom jag inte minns mycket mer av Kate Mortons andra böcker än att jag tyckte mycket, mycket om dem kan jag inte jämföra dem med varandra, men Huset vid sjön är hur som helst mycket bra. Jag brukar mena att hennes böcker är perfekt höstläsning, men de är också perfekt julläsning och ypperlig sommarläsning. Det är böcker för alla lästillfällen helt enkelt. Jag längtar redan efter nästa. Och i väntan på den kan jag ju alltid läsa om, det kommer kännas nytt och fräscht och oväntat tack vare glömskan.

HUSET VID SJÖN
Författare: Kate Morton
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Louise Thulin, originaltitel: The lake house
Köp den t.ex. här eller här.

En välbevarad hemlighet

en-valbevarad-hemlighetEgentligen begriper jag inte hur det är möjligt. Att, som Kate Morton, skriva utifrån samma upplägg och tema och stämning gång på gång utan att det blir trist eller formelartat. Det är bara berättelsen om mänskliga tillkortakommanden igen, med en rejäl matsked svärta och det tröttnar en ju aldrig på.

Här är det Laurel som ställs inför det mysterium som är hennes mor. Det är 1940-talets London under blitzen, 1960-tal och nutid. Det är familjehemligheter och sånt som går oåterkalleligt fel. Och kärlek. Som vanligt. Och det är så väldigt bra, ännu en perfekt julläsning, precis som när jag läste Den glömda trädgården

Jag ser fram emot att läsa många kommande böcker av Kate Morton, men jag tänker fortsätta sprida ut dem över tid, jag vill inte riskera att uppnå mättnad. Eller att börja ifrågasätta formeln. Jag vill behålla magin, jag älskar att bosätta mig i Mortons värld för några dagar och att kunna smita ut när det blir alldeles för klaustrofobiskt. Är det någon som vet när vi kan vänta oss nästa Mortonroman?

EN VÄLBEVARAD HEMLIGHET
Författare: Kate Morton
Förlag: Forum (2012)
Översättare: Ann Björkhem, originaltitel: The secret keeper
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Feelgoodbibliotekarien

15. Till berättelse i berättelse-älskaren

den glömda trädgården

Det här skulle kunna handla om vilken av Kate Mortons böcker som helst. Anledningen att jag inte valde Dimmornas lek är att jag inte vill skriva ett inlägg till med det omslaget i… Anledningen till att det inte blev I det förflutna är… oklart. Anledningen till att det istället blev Den gömda trädgården är att jag skrev så här om den (vilket lämpar sig finfint som citat 😉 ) :

Jag brukar säga att Kate Morton är den optimala höstläsningen men nu får jag nog nästan ändra mig till att säga att Morton istället är den perfekta julläsningen.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Den glömda trädgården

Jag brukar säga att Kate Morton är den optimala höstläsningen men nu får jag nog nästan ändra mig till att säga att Morton istället är den perfekta julläsningen. Årets julhelg hemsöktes av förkylningar (all over the place) vilket betydde att jag mest slöade mig igenom det hela. Julafton firades traditionsenligt med mys och mat men resten av ledigheten gjorde jag typ inga knop. Jag slängde ihop lite rocky road-godis (vilket kan vara det bästa jag kom mig för under 2012) någon dag innan julafton men i övrigt slöades det hej vilt, med spel och med böcker. Jag julstädade inte ens huset, stressade inte över någonting och hade minimalt med dåligt samvete. Heja mig och förkylningen i ljuv förening!

Hur som helst, det blev en hel del läst under de sista veckorna i december och de flesta recensionerna här nu härstammar ur detta faktum. Den hemliga trädgården av Kate Morton blev en av de välsignade julsällskapen, och jag tror minsann att det kan vara hennes bästa, men då har jag förvisso inte läst den senaste som kom i höstas. Jag bryr mig ärligt talat mycket lite om det som händer i Australien men på de brittiska öarna händer nog för att jag ska ha fyllt actionkvoten för ett halvår. Minst.

Eftersom handlingen är aningens snårig att redogöra för så gör jag inte det. Istället kan jag säga att jag drabbades av allehanda begär när jag läste den här boken. Jag vill numera resa till London, bosätta mig i Cornwall och kräver att omgående få ärva och äga en bortglömd och undangömd trädgård, helst dock minus några av de där mörka hemligheterna som den i boken ruvar över…

Forum bokförlag

I det förflutna

Till en början var den här boken ett stressmoment för mig. Den är ju så tjock och så hade jag tenta och gruppuppgift och samtidigt som jag inte hade tid att läsa så låg den där och liksom ropade att jag måste fortsätta framåt – jag måste besöka det där slottet igen och följa med Juniper till London och se hur det ska gå för tanterna med alla hemligheter och alla deras förkvävda drömmar. Tack och lov så kom fredagen, tentan och uppgiften lämnades in och jag fick kvällen till att plöja bokens sista 250 sidor. Och det var först då jag släppte taget och erkände mig besegrad och fullkomligt förälskad.

Kate Morton skriver intvinnade historier som man inte kan berätta så mycket om i efterhand då man riskerar att avslöja för mycket för dem som ännu inte läst. Men I det förflutna börjar det med ett bortkommet brev. Ett brev till Edies mamma som blir upptakten till Edies försök att förstå och lära känna sin mor. För läsaren blir det en tidsresa tillbaka till andra världskrigets England med förrädiskt lugn landsbygd och lockande London. Det blir omöjlig kärlek och oerhört olyckliga omständigheter i en salig och underbar blandning.

Det här är fulländad mys- och rysläsning, jag mös mestadels och förfärades och grät en hel del mot slutet. I det förflutna är en sån där bok som suger in en från första sidan och sen vägrar att släppa taget (även om man egentligen borde skriva tenta alltså). Man är till och med beredd att förlåta att författarinnan döper en karaktär till Juniper, och älska den just därför. För en sån som mig som älskar England, gamla slott, London, historia och förstås gamla dammiga böcker är det här inget annat än rent guld.

Ett sista ord om hur Mortons böcker behandlas i Sverige bara. Enligt O har redan berört det när det gäller den här boken och jag skrev om det i samband med att jag läste Dimmornas lek (som trots allt är värre i det hänseendet). Det handlar om omslagen, kolla originalomslagen och jämför med det svenska – hur kan det bli så fel? De svenska omslagen ger en bild av att Morton har skrivit en 700 sidors kioskroman och det tycker jag verkligen inte att hon har gjort (och tro mig jag har läst och i smyg älskat några sådana också…). Jag är lite nyfiken på varför man genomgående väljer dessa omslag framför de betydligt snyggare och mer ”rättvisande” engelska/amerikanska…

~ Forum, 2011 / Recensionsexemplar ~

Dimmornas lek

Först det ytliga. Jag måste erkänna att jag aldrig, aldrig, aldrig hade läst den här boken om jag inte tipsats av min boktipsguru Helena. Jamen titta på boken – allt är fel! Omslagsbilden, titeln. I original heter den The House at Riverton och ser ut som på bilden till höger här nedan. Den boken vill man ju läsa, den svenska Sidney Sheldonliknande (eller vad man nu ska kalla det) saken, inte så mycket… Men jag övervann min ytliga avsky (även om jag småskämdes över att boken liggande framme hela veckan) och är förstås mycket glad över det. Min boktipsguru har nämligen inte fel.

Dimmornas lek är namnet på den film som i nutid spelas in kring godset Riverton på den engelska landsbygden. Den handlar om en händelse eller rättare sagt en tragedi som utspelade sig där några år efter första världskrigets slut. Det är kring denna händelse och det som föregick den boken handlar. Huvudsakligt berättarjag är den före detta tjänsteflickan Grace som i samband med filminspelningen minns och berättar om de människor som delade Riverton med henne i början av 1900-talet. Att en filminspelning utgör ett av kugghjulen i berättelsen känns symptomatiskt då hela boken är oerhört filmisk. Såväl under som efter läsningen flög scener och bilder runt i huvudet på mig och en filmatisering av boken vore inte helt fel…

Greppet att låta Grace, som inte sällan befinner sig steget efter såväl romankaraktärer som läsaren är effektivt. Genom Graces ögon ser vi familjen som upphöjda, mystiska men sakta allt mer mänskliga. Det är inte alltid lätt att hålla reda på trådarna i berättelsen men jag tycker att Morton syr ihop det bra på slutet även om själva upplösningen kanske inte är den chock som den är tänkt att vara. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur det ska sluta men anar gör jag i alla fall. Det spelar dock ingen roll, mot slutet läste jag ändå febrigt för att få veta ”vad som verkligen hände”

Jag tycker ofta om böcker som utspelar sig i början av 1900-talet (Söderberg, Falkenland, Kolterjahn…) och den här boken utgör som ni ju redan förstått inget undantag. Att den sen utspelar sig i England och känns väldigt engelsk gör inte saken sämre i min värld. Det är väl kanske inget storartad mästerverk men den är så mysig och varm och fylld av fina saker att jag bara vill krama den länge och nära. Tack och lov har jag dessutom två romaner kvar att läsa av Morton innan jag ”är ikapp”. Det är Den glömda trädgården (som jag ska läsa i jul) och The Distant Hours som kommer på svenska i vår och som jag förstås också ska läsa. Frågan är bara om Morton-läsning kan kombineras med vårsol…

~Forum, 2006~