Never let me go av Kazuo Ishiguro

Det här är väldigt svårt att förklara. Jag tycker jättemycket om Never let me go, verkligen jättemycket. Men på det sätt jag trodde att jag skulle gilla den är jag lite besviken. Det hänger säkert ihop med det jag förväntade mig av boken och jag vill inte avslöja för mycket eftersom jag som sagt tycker väldigt mycket om det jag tycker om. Alltså komplicerat.

Men om jag ska sammanfatta det jag inte gillar så blir det nog ganska enkelt. Jag har svårt för det här sättet att berätta, där en person hela tiden antyder en massa som hen sen ska återkomma till ”om en liten stund”. Jag känner ofta när jag läser såna böcker (det senaste exemplet jag kan komma på är Richard Fords Kanada som var nerlusad med sånt) att författaren för det första inte litar på mig som läsare och för det andra, vilket nog är värre, inte litar helt på sin egen berättelse. Så det är jag lite allergisk emot och det finns tyvärr i övermått här när Kathy berättar om Hailsham och livet där och därefter.

Med det sagt så älskar jag nog allt annat med berättelsen (vilket förstås gör det där ännu mer störigt, han hade kunnat lita på berättelsen och mig). Jag älskar Hailsham förstås, internatskola på engelsk landsbygd, hur fel kan det gå? Hela donationsgrejen är hjärtekrossande och jag är väldigt förtjust i att de är så irriterande och osympatiska hela högen. Möjligen med undantag för Tommy men jag har inte bestämt mig om honom riktigt än.

Never let me go är inte så fartfylld kan man säga, det händer inte jättemycket och ändå är djupet ibland sådär oändligt djupt att jag inte orkar andas. Stämningen är det som fångar mig mest tror jag, en känsla som övervinner allt annat, också det som stör mig.

NEVER LET ME GO
Författare: Kazuo Ishiguro
Förlag: Wahlström & Widstrand/Bonnier pocket (2005/2018)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, Johanna K på Bokhora

Månadens nya författare – Kazuo Ishiguro

Jag har som ambition att bekanta mig med lite nya författarskap. Jag har samtidigt som ambition att fördjupa mig i sådana som jag redan älskar och att läsa om gamla favoriter då och då. Men det behöver ju inte krocka eller så, det kan vara långsiktiga, långsamma ambitioner.

Jag har en tanke om att läsa minst en ny författare varje månad och att presentera hen här på bloggen i förväg för att kanske få tips om vad jag bör börja med och så. Som startskott i detta gör jag lite tvärtom och tänker att Kazuo Ishiguro kommer bli februaris nya bekantskap. Men jag vill absolut inte höra att jag borde börja någon annanstans än med Never let me go. Den är nämligen nästa bok- och filmcirkelbok på jobbet, så det måste helt enkelt bli den. Jag tänker mig att jag ska läsa och lyssna parallellt. Och sen blir det som sagt filmen också efter läsningen. Det känns bra såhär innan. Vänligen delge mig era mest entusiastiska tankar om att just Never let me go är allra bästa att börja med 😉