45 Morbus Addison av Linda Skugge

Linda Skugges nya bok, 45 Morbus Addison, är en självbiografisk betraktelse i ordboksform. Det är en jobbig skildring av en hemsk sjukdom och den fasansfulla vägen mot en diagnos. Den väcker många, många tankar och faktiskt en frigörande ilska som jag inte skulle vilja vara utan. Precis som med 40 Constant Reader bråkar den med mig, och den här gången handlar det mycket om att jag får syn på det där balansslagsmålet mellan bitterhet och tacksamhet som ständigt pågår inuti mig.

Det finns dagar när jag inte orkar med mig. När jag säkert gjort något dumt, som att stressa upp mig, skrivit upp en sak för mycket på att göra-listan eller att dricka ett glas vin dagen innan. När livet bara bestämmer att jag ska tas ner. Då drar jag omkring i skogen och muttrar för mig själv, eller så ligger jag under en filt eller sitter och stirrar ut genom något fönster i hopp om att få syn på en lugnande ekorre. Vissa dagar är det bara så jävla vidrigt. Då gör jag listor, nu ska jag bespara er bitterlistan, men ni kan känna er trygga i vissheten att den finns och att den innehåller död, sorg, ångest, utmattning och all möjligt skit.

Bitter ska man inte vara och för det allra mesta är jag det inte heller. För det allra mesta är jag, tro det eller ej, tacksam för min utmattning. För att jag fick sån himla bra hjälp, aldrig behövde bråka med försäkringskassan som man hör att alla brukar, för att jag orkade ta mig tillbaka och med hjälp har lyckats skapa en ny jobbverklighet som funkar. För att jag fick chansen att börja om. För att jag ändå lärt mig. Men utan den där bitterheten skulle inte tacksamheten finnas. Jag tänker kräva rätten till bitterheten!

Men det här är ju inte mycket till text om en bok… Jag tycker om Linda Skugge, det vet ni redan, jag kopplar väldigt snabbt och lätt ihop hennes berättelse med mina känslor. Det är nog också därför det blir så här – att det handlar om mig här nu istället för om boken. Jag tycker om hur vass hon är, hur hon ser saker. Och så tycker jag mycket om hur hon lyfter andra, citerar och tipsar. När jag läser den här boken blir jag mest av allt arg, för att det hon beskriver är så genomhemskt. Att inte bli lyssnad på, vad det gör med en människa. Jag hoppas och tror att Linda Skugge kräver och använder sin bitterhet till fullo.

Och en gång skrattade jag mig nästan fördärvad ändå, trots ilskan. När jag läste den där beskrivningen av självhjälpsboken mot utmattning. Den där man ska lägga sin ångest i ett blad och skicka iväg det i någon å för att göra sig av med det. De där råden är ju fantastiska, funkar de för nån? Men på ett sätt var de ju hjälpsamma redan i utmattningshelvetet ändå, man fick ju skratta lite…

45 MORBUS ADDISON
Författare: Linda Skugge
Förlag: Piratförlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, C.R.M. Nilsson

Det här är inte en bok

Jag vet inte vad jag ska skriva i den här recensionen. Om en bok som handlar om hur konstigt folk beter sig bara för att Skugge skriver om sånt som berör dem. Det bär liksom emot att skriva att boken berör och känns igen. Jag får försöka något annat istället.

saker-under-hudendet-har-ar-inte-en-bokJag kanske kan säga att jag tycker så väldigt mycket om det, det där råa, tuffa, trasiga, påhittade och sanna. Språket, sättet hon leker med verklighet och sanning och påhitt. Sättet den liksom sträcker ut handen till min inre tjugoåring (som brottas med ångesten och rädslan för ångesten) och min inre 28-åring (som väntar sitt första barn). Sättet hon skriver feministisk kamp utan att skriva ut den (att feministisk kamp kan vara att kräva rätten att bära push up-bh eller att inte, och att alla ska strunta i vilket).

Jag tycker att Linda Skugge skriver fenomenalt bra helt enkelt. Hennes ord är skitjobbiga att läsa (pga igenkänning och allt det där), men det är klart värt det varje gång. 

SAKER UNDER HUDEN/DET HÄR ÄR INTE EN BOK
Författare: Linda Skugge
Förlag: Constant reader (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag har läst Det här är inte en bok i en nyutgåva där Saker under huden ingår, den boken läste jag för ganska länge sen men jag blev så tagen av den då att jag behövde andas lite innan jag fortsatte.

Saker under huden

När jag skriver det här (i slutet av maj) är jag så väldigt trött. In i märg och ben trött. Kanske för att det fortfarande är så mycket, och inte som när ni läser, semester och ledigt. Kanske är det för att jag är lite ledsen och arg fortfarande efter valet. Kanske är det helt enkelt att jag har hetsläst Saker under huden ikväll, och den gör ont på riktigt. 

Jag tror inte att all litteratur som säger en något måste vara igenkänning, jag tror inte att den måste spegla något i mig som jag känner igen. Jag tror på att fly in i och bort med litteratur och upptäcka det nya. Men när sakerna under huden är just den bok jag läser blir det lite mer påtagligt. Saker under huden tar sig under huden och jag förstår att jag inte är den första som skrivit den meningen men den är sann. Det här är en bitter bok om avsky och hat och utanförskap och fulhet och ren vidrig ensamhet. Och jag känner igen så gott som varje ord, har tänkt varenda tanke. Och just nu är det som den där timmen efter ett riktigt tungt åskoväder. Luften är så ren, så lätt att andas. Det finns någon mer som tänkt så, varit så, och skrivit ner det.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag älskar Linda Skugge och kan inte begripa varför jag hittat henne först nu… 

Saker under huden av Linda Skugge. Norstedts/Piratförlaget

40 – constant reader

Om ”Linda Skugge” har jag inget att säga, jag vet ingenting om henne, har inte läst henne, tycker inget om henne. Till Linda Skugge däremot vill jag säga – jag älskar dig! Du har skrivit den här boken om dig och hur jävla arg och ledsen du är och jag känner dig rakt i hjärtat. Du är inte jag men herregud det är nära nog.

Det här är några av de saker jag tänker, förutom att jag älskar att du läser så mycket bra och att jag måste läsa Houellebecq och några till typ igår.

Känslan av att vara osynlig. Att vara en av dem som aldrig ens blir sedd, som hela tiden sitter vid sidan och längst bak och hoppas att ingen ska se hur jävla ensam en är och samtidigt önska att en enda ska se. Jag har alltid varit den där osynliga eller jag var det och nu bär jag kvar känslan av att vara osynlig, ovärdefull och fel.

Att vara jättekonstig. Eller i alla fall att hela tiden tro att andra uppfattar mig som jättekonstig. Att vara kantig och konstig och udda och fel och inte ens börja förstå att det är ok förrän efter 35. Att hela tiden kämpa med hur en förväntas tilltala folk. Och att inte kunna fatta att det faktiskt är något som en bestämmer själv.

Att känna sig ful. Det finns en anledning till att det finns så få bilder av mig på nätet. Jag lever alltjämt i en otrygg förvissning om att jag är objektivt sett ful. Det är framförallt mitt ansikte (och håret!) som är grunden här, kroppen har ingen direkt roll i sammanhanget. Men ansiktet, det jag inte kan göra något åt, jag kan inte riktigt förlika mig med att det är mitt. Jag kan ibland inse, om jag kämpar, att jag har fel men det funkar bara korta stunder. Också här hjälper det att ha blivit äldre, jag tänker inte så mycket på det längre och när jag gör det är jag ändå lite snällare mot mig själv. Att jag efter alla dessa år av annat nu till och med låter en opixlad bild på mig finnas på fb är ett litet friskhetstecken och ett steg på väg mot mer acceptans och mindre självmedvetenhet. Med det inte sagt att det är en lätt sak, men terapi är ju inte det har jag förstått… 

Det här och mycket annat har jag tänkt på och bearbetat sen jag läste din bok Linda och jag är tacksam. Det är svinjobbigt men jag är tacksam. Jag tror att bara vetskapen om att du finns där och gör dig synlig gör mig lite mer stark och lite mindre benägen att fila ner min egen kantighet. Jag lever också ett sånt där vanligt liv, men jag trivs med det. Jag känner att det är mitt liv, men kanske är det för att jag har den där säkerhetsventilen som är läsningen, det kanske faktiskt är det som gör att jag känner mig rätt hemma i den här världen ändå. Men föräldraskapet skrämmer livet ur mig, det verkar det inte göra för dig. Kan du inte skriva en bok om det? Och jag hade älskat din Moran-bok!

40 – Constant reader av Linda Skugge. Piratförlaget

Boken finns här, här, här 

Andra har också skrivit om 40: BokbabbelBokhora