Det här är inte en bok

Jag vet inte vad jag ska skriva i den här recensionen. Om en bok som handlar om hur konstigt folk beter sig bara för att Skugge skriver om sånt som berör dem. Det bär liksom emot att skriva att boken berör och känns igen. Jag får försöka något annat istället.

saker-under-hudendet-har-ar-inte-en-bokJag kanske kan säga att jag tycker så väldigt mycket om det, det där råa, tuffa, trasiga, påhittade och sanna. Språket, sättet hon leker med verklighet och sanning och påhitt. Sättet den liksom sträcker ut handen till min inre tjugoåring (som brottas med ångesten och rädslan för ångesten) och min inre 28-åring (som väntar sitt första barn). Sättet hon skriver feministisk kamp utan att skriva ut den (att feministisk kamp kan vara att kräva rätten att bära push up-bh eller att inte, och att alla ska strunta i vilket).

Jag tycker att Linda Skugge skriver fenomenalt bra helt enkelt. Hennes ord är skitjobbiga att läsa (pga igenkänning och allt det där), men det är klart värt det varje gång. 

SAKER UNDER HUDEN/DET HÄR ÄR INTE EN BOK
Författare: Linda Skugge
Förlag: Constant reader (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag har läst Det här är inte en bok i en nyutgåva där Saker under huden ingår, den boken läste jag för ganska länge sen men jag blev så tagen av den då att jag behövde andas lite innan jag fortsatte.

Saker under huden

När jag skriver det här (i slutet av maj) är jag så väldigt trött. In i märg och ben trött. Kanske för att det fortfarande är så mycket, och inte som när ni läser, semester och ledigt. Kanske är det för att jag är lite ledsen och arg fortfarande efter valet. Kanske är det helt enkelt att jag har hetsläst Saker under huden ikväll, och den gör ont på riktigt. 

Jag tror inte att all litteratur som säger en något måste vara igenkänning, jag tror inte att den måste spegla något i mig som jag känner igen. Jag tror på att fly in i och bort med litteratur och upptäcka det nya. Men när sakerna under huden är just den bok jag läser blir det lite mer påtagligt. Saker under huden tar sig under huden och jag förstår att jag inte är den första som skrivit den meningen men den är sann. Det här är en bitter bok om avsky och hat och utanförskap och fulhet och ren vidrig ensamhet. Och jag känner igen så gott som varje ord, har tänkt varenda tanke. Och just nu är det som den där timmen efter ett riktigt tungt åskoväder. Luften är så ren, så lätt att andas. Det finns någon mer som tänkt så, varit så, och skrivit ner det.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag älskar Linda Skugge och kan inte begripa varför jag hittat henne först nu… 

Saker under huden av Linda Skugge. Norstedts/Piratförlaget

40 – constant reader

Om ”Linda Skugge” har jag inget att säga, jag vet ingenting om henne, har inte läst henne, tycker inget om henne. Till Linda Skugge däremot vill jag säga – jag älskar dig! Du har skrivit den här boken om dig och hur jävla arg och ledsen du är och jag känner dig rakt i hjärtat. Du är inte jag men herregud det är nära nog.

Det här är några av de saker jag tänker, förutom att jag älskar att du läser så mycket bra och att jag måste läsa Houellebecq och några till typ igår.

Känslan av att vara osynlig. Att vara en av dem som aldrig ens blir sedd, som hela tiden sitter vid sidan och längst bak och hoppas att ingen ska se hur jävla ensam en är och samtidigt önska att en enda ska se. Jag har alltid varit den där osynliga eller jag var det och nu bär jag kvar känslan av att vara osynlig, ovärdefull och fel.

Att vara jättekonstig. Eller i alla fall att hela tiden tro att andra uppfattar mig som jättekonstig. Att vara kantig och konstig och udda och fel och inte ens börja förstå att det är ok förrän efter 35. Att hela tiden kämpa med hur en förväntas tilltala folk. Och att inte kunna fatta att det faktiskt är något som en bestämmer själv.

Att känna sig ful. Det finns en anledning till att det finns så få bilder av mig på nätet. Jag lever alltjämt i en otrygg förvissning om att jag är objektivt sett ful. Det är framförallt mitt ansikte (och håret!) som är grunden här, kroppen har ingen direkt roll i sammanhanget. Men ansiktet, det jag inte kan göra något åt, jag kan inte riktigt förlika mig med att det är mitt. Jag kan ibland inse, om jag kämpar, att jag har fel men det funkar bara korta stunder. Också här hjälper det att ha blivit äldre, jag tänker inte så mycket på det längre och när jag gör det är jag ändå lite snällare mot mig själv. Att jag efter alla dessa år av annat nu till och med låter en opixlad bild på mig finnas på fb är ett litet friskhetstecken och ett steg på väg mot mer acceptans och mindre självmedvetenhet. Med det inte sagt att det är en lätt sak, men terapi är ju inte det har jag förstått… 

Det här och mycket annat har jag tänkt på och bearbetat sen jag läste din bok Linda och jag är tacksam. Det är svinjobbigt men jag är tacksam. Jag tror att bara vetskapen om att du finns där och gör dig synlig gör mig lite mer stark och lite mindre benägen att fila ner min egen kantighet. Jag lever också ett sånt där vanligt liv, men jag trivs med det. Jag känner att det är mitt liv, men kanske är det för att jag har den där säkerhetsventilen som är läsningen, det kanske faktiskt är det som gör att jag känner mig rätt hemma i den här världen ändå. Men föräldraskapet skrämmer livet ur mig, det verkar det inte göra för dig. Kan du inte skriva en bok om det? Och jag hade älskat din Moran-bok!

40 – Constant reader av Linda Skugge. Piratförlaget

Boken finns här, här, här 

Andra har också skrivit om 40: BokbabbelBokhora