Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay

Och sorgen sänkte sig över mig och omslöt mig som en tröstande famn.

Så känns det att ha läst den här boken. Särskilt speciellt blev det eftersom jag läste den samtidigt som jag förlorade någon viktig och älskad. Och tillfälligheten ville att jag skulle publicera den här recensionen just idag, när vi begraver mormor.

Att läsa Lise Tremblay är en lycka. Hennes Hägern handlade om glesbygden och dess människor och kändes som en perfekt tonträff. Huset på Saint Pauls väg handlar om att förlora sina gamla och att samtidigt hålla fast vid sitt själv och hantera allt vad besvikelse, minnen och arvssynd heter. Det är återigen en perfekt tonträff. Det gör ont.

Någonstans tänkte jag ett tag att den här recensionen skulle få handla lite om mig. Om hur jag kommit att inse att när de som varit en stor del av ens barndom och uppväxt försvinner förlorar man inte bara älskade, man förlorar en del av sig själv och den där barndomen. För att man är den enda som minns (eller som i mitt fall där minnen ätits upp av utmattningen, finns ingen kvar som minns). Jag tänkte skriva något om upplevelsen av att flera av mina gamla försvinner undan och snart inte finns mer, redan nu inte finns mer som sig själva, som de var. Jag har tänkt så mycket över livet, dess flyktighet, hur vi hela tiden skriver om det och att det är bra men också lite sorgligt. Men jag har landat i att jag inte vill fördjupa mig mer just nu. Tankarna är för otänkta, döden för nära och sorgen behöver sörjas inuti innan den kan formuleras. Det blir fel, tomt, det kommer alltid fattas något om jag inte ger det den där tiden.

Men Huset på Saint Pauls väg ger mig mycket att känna igen, mycket att reagera och sörja över, mycket att finna styrka i. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det här är Lise Tremblays berättelse om att förlora sina föräldrar (och hur hon egentligen förlorat sin mor hela livet, varje dag), där har jag inga beröringspunkter, och ändå blir det så relevant och viktigt att läsa. Det är stort när diametralt skildra upplevelser kan mötas och speglas och ge styrka.

HUSET PÅ SAINT PAULS VÄG
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Ramus (2017)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: Chemin Saint-Paul
Köp den t.ex. här eller här.

Hägern

hagernVissa böcker är så på ytan oansenliga att jag förstår ögonblickligen att innehållet måste vara magnifikt. Hägern är en sån bok. Liten till formatet, strax över 100 sidor tjock, vit med en ensam fågel på omslaget. Kan det bli annat än remarkabelt innanför de pärmarna? Nej, det kan det inte.

I fem kapitel, som känns som noveller, lär vi känna människor i en avfolkad by nära Quebec. Byn är namnlös, de flesta av människorna är namnlösa. Männen är tysta, kvinnorna reser sin väg, någon dör och allt är väldigt lugnt och stilla. Det är bara genom berättelserna vi anar att det kokar under ytan.

Det är så stillsamt vackert, det går att ana naturens skönhet i orden. Men det går också att ana släktskapet mellan den avfolkade byn och nära nog övergivna byar i min närhet, där jag bott och som jag flytt. Det är varsamt berättat, våldsamt och vindlande vackert och fult. En riktigt bra bok att läsa långsamt och tänka på länge.

HÄGERN
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2015)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: La Héronnnière
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser