Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.

Vi har ju inte ens pratat om Alias Grace än…

Vi har fördjupat oss så mycket i Handmaid’s tale det här året (jag kämpar fortfarande kan jag säga, långsamt, långsamt men jag ska ta mig igenom). Så mycket att jag inte ens reflekterat särskilt mycket över att en annan av mina absoluta favoriter (kanske till och med den favoritigaste av dem) av Margaret Atwood – Alias Grace – kommer som tv-serie på Netflix senare i höst. Men nu har jag börjat längta. Den lär ju inte bli ljusare än Handmaid’s tale, men den är tung på ett annat sätt. Jag hoppas på en stark filmatisering och får vi det kommer det bli alldeles, alldeles underbart.

30 bra saker: Maddaddam-trilogin

Nyår.JPG

Jag inledde läsåret 2015 med Margaret Atwood och Oryx & Crake. Och vilken inledning det var. Första boken är fenomenal i sitt karaktärsbygge och den där hemska världen som är så olik vår och ändå är densamma. Syndaflodens år som jag läste i februari och Maddaddam som blev aprils huvudnummer var inte riktigt lika bra men ändå bildar de tillsammans något som är så nära en perfekt trilogi en kan komma.

Margaret Atwood är en författare som aldrig gjort mig riktigt besviken, trots att jag nu läst ganska mycket av henne – Alias Grace, Rövarbruden (det närmaste en besvikelse jag kommit med henne, men ändå väldigt fascinerande), Kattöga, Penelopiaden, Tjänarinnans berättelse och nämnda Maddaddam-trilogi. Jag kommer definitivt läsa mer under 2016, frågan är bara vad jag ska välja…

Maddaddam

maddaddamMaddaddam-trilogin är avslutad och egentligen är det omöjligt att säga något om den här boken utan att säga något, kanske allt för mycket, om de andra delarna i serien. Men jag ska försöka.

Här får vi Zebs berättelse, crakerianerna utvecklas och blir något annat, något bortom Crakes vision. Och så blir det religiösa temat tydligare för mig. Hur det hela också är en skapelsemyt, genom förstörelsen som så ofta är fallet. Ragnarök framkallat och beskåda resterna.

En sak jag tänker mycket på är om Margaret Atwood brukar vara såhär rolig. Redan i Oryx och Crake briljerar hon med de blåa penisarnas dans (en oförglömlig bild som aldrig kommer förblekna). Men också i Maddaddam blir det roligt. Det är i samspelet med crakerianerna som komedin uppstår, i krocken mellan de som tar allt för givet och de som saknar stora delar av vokabulären och inte tar något för givet.

Jag tycker att Maddaddam är en riktigt bra bok och en mycket värdig avslutning på trilogin. Som helhet utgör den en av Atwoods allra mest briljanta verk. Vill du veta mer om vad jag tycker om helheten kan jag rekommendera att du läser min Kulturkollo-text av idag.

MADDADDAM
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Birgitta Gahrton
Den avslutande delen i Maddaddam-trilogin. Del ett: Oryx och Crake, del två: Syndaflodens år.
Köp den t.ex. här eller här.

Läs Oryx & Crake med oss!

Samlasning_Atwood

Facebookgruppen Kulturkollo läser har blivit en synnerligen livfull grupp där vi tycker och tänker kring böcker vi läst tillsammans. I maj är det dags för mig att hålla i vårens sista samläsning och det blir Margaret Atwoods Oryx & Crake som ska avhandlas. Jag läste boken i januari, fortsatte med Syndaflodens år tämligen omgående och tänker mig att jag ska läsa avslutande Maddaddam så snart den kommer ut på svenska i maj. Jag kan säga så mycket som att jag har ett helt papper fullt av frågeställningar kring första boken som jag hoppas få diskutera med er. Hoppas ni vill vara med!

24 maj inleds diskussionerna, det du behöver göra innan dess är att läsa boken och anmäla dig till gruppen. Sen kör vi!

Syndaflodens år

syndaflodens-arJag fullkomligt älskade Oryx & Crake och att få kliva in i och begravas i Jimmy Snömans värld. I Syndaflodens år får jag möta Jimmy igen, och Crake och några av de andra viktiga. Men jag får se dem ur nya synvinklar. I seriens andra bok får jag några fler ledtrådar till hur allt hänger ihop.

Och om det är något som stör mig så är det just det, att allt hänger ihop så väl. Att just de här människorna möts, överlever och möts igen. Samtidigt är det naturligtvis logiskt, men eftersom livet sällan är logiskt så gnager det lite, lite.

I övrigt tycker jag att Syndaflodens år är en bra bok i sig själv och som en del av Maddaddam-trilogin är den riktigt bra, jag tror att det här blir helt fantastiskt till slut. I maj är det dags för den avslutande delen på svenska. Jag längtar!

SYNDAFLODENS ÅR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2010)
Översättare: Birgitta Gahrton, originaltitel: The year of the flood
Del 2 i serien om Maddaddam. Del 1 Oryx & Crake
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

 

Oryx & Crake

oryx-och-crakeMargaret Atwood, som jag älskar henne! Oryx och Crake är förstås en utomordentligt fantastisk bok, som Alias Grace, som Kattöga, som Tjänarinnans berättelse och samtidigt som ingenting annat jag läst.

Crake är Jimmys vän, han som är lite för smart för sitt eget (och världens) bästa. Oryx är hon som Jimmy tänker på. Jimmy är Snöman, den som blev kvar. Den sista av alla… Jag vet att det låter förvirrande men läs så faller allt på plats. Läs!

Grundtemat i romanen är manipulationerna, människan som manipulerar med naturen för att hon kan, manipulation av gener, av relationer och av minnen. Det är en väldigt sorglig historia och samtidigt långt mycket mer skrämmande än en skräckroman. Det är en dystopi i sin renaste form, ett samhälle som faller sönder för att mänskligheten långsamt accepterat att det händer. Och det skrämmande är förstås det som händer, men också slutet, att allt inte tilläts ta slut i slutet.

I maj kommer tredje delen i trilogin ut på svenska och jag tänker definitivt läsa del två, Syndaflodens år, innan dess.

ORYX OCH CRAKE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Birgitta Gahrton
Del 1 i Maddaddam-serien
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

 

 

9. Till historiefantasten

alias grace

En kvinna anklagad för mord, en berättelse som måste berättas och allt utspelar sig i 1800-talets Kanada. Att boken är skriven av min absoluta favorit Margaret Atwood borgar för kvalitet. Så här tyckte jag om Alias Grace när jag läste:

Atwood har skapat fantastiska karaktärer och skrivit en djupt intressant, uppslukande och obehaglig bok. Grace är empativäckande såväl som skrämmande, läkaren som lockar fram och avhör hennes historia är tålmodigt intresserad men samtidigt drunknande i sitt eget kvinnoförakt. Ingenting är enkelt, ingen är ond eller god och världen är precis så komplicerad som världen är.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Rövarbruden

Hos Margaret Atwood är männen inte sällan ynkryggar och kvinnorna står ut med alldeles för mycket skit från dem. Visst är de ibland också sympatiska och fina men det är inte utan att jag blir riktigt arg på såväl Roz som Tony som Charis i Rövarbruden, för att de väljer dåliga relationer och för att de släpper in den förfärliga Zenia gång efter gång efter gång. Och samtidigt förstår jag dem förstås, hon visar ju också på en hel del sanningar Zenia och sånt behöver en kanske hjälp med ibland…

De tre kvinnorna berättar alla om sina möten med Zenia, hur hon svept in i deras liv och slitit upp allt med rötterna, hur hon haft sönder och dödat och sen försvunnit ut i dimman igen. Den enda som aldrig berättar är Zenia och det kan jag sakna. Vem och varför är hon? Är hon över huvud taget eller är hon möjligen ett fantasifoster?

Rövarbruden är en tankeväckande och gripande bok men inte riktigt på samma nivå som Alias Grace, Kattöga eller Tjänarinnans berättelse.

Rövarbruden av Margaret Atwood. Norstedts

Penelopiaden

Jag ska inte tjata om hur mycket jag älskar Margaret Atwood, eller hur fascinerande jag tycker det är att jag läst fyra (på väldigt olika sätt) fantastiska böcker av henne nu och ändå har i alla fall två haussade kvar (Oryx & Crake och Rövarbruden). Jag ska inte lägga mig i den där nobelprisdiskussionen igen men en allmän nyutgivning kunde väl i alla fall vara på sin plats, en del av böckerna börjar faktiskt bli lite svåra att få tag på…

Men min senaste Atwoodläsning då, Penelopiaden. En berättelse om Penelope som gifter sig med Odyssevs och sedan lämnas på Ithaka att vänta, vänta och vänta. Utlämnad åt de som inte känner henne, åt sonen som växer ifrån henne, åt friarna som inte vill henne något gott. Och aldrig kommer den där äventyraren hem, aldrig besöker han henne i en dröm och berättar att han är död, aldrig sänder han bud.

Penelope berättar sin version av den klassiska sagan från andra sidan, från Hades, i nutid. Berättargreppet är väldigt effektivt eftersom Penelope använder sitt moderna språk för att beskriva vad som hände samtidigt som hon kan se vilka konsekvenser Odyssevs version av det hela fick. Till framställningen hör också pigornas kör som inte bara bidrar med indignerade beskyllningar och sorg utan också för in humor i tragedin.

Penelopiaden är suggestiv, spännande och intressant. Än en gång lyckas hon väva en historia som gör det feministiska anslaget självklart. Än en gång är det en riktigt god bok, det kortare formatet som kunde ha varit längre gör att jag inte riktigt vill höja den till skyarna som exempelvis Alias Grace men det är ändå en väldigt bra bok, en måsteläsning för alla som intresserar sig för myter, kvinnohistoria eller grekiska dramer. Ännu ett bevis för Atwoods förträfflighet helt enkelt.

~Albert Bonnier förlag, 2005~

Tjänarinnans berättelse

Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste ”småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Margaret Atwood är numera en av mina absoluta favoritförfattare, jag är lika passionerat förälskad i hennes böcker (av vilka jag bara läst Alias Grace och Kattöga före denna) som jag är passionerat förbaskad efter att ha läst Tjänarinnans berättelse… Det enda som egentligen skaver är den där diskussionen om huruvida hennes romaner, framförallt Tjänarinnans berättelse och Oryx & Crake är att beteckna som SF eller inte. Atwood menar att de inte är det och det måste hon ju få göra, det som stör är dock den förakt för genren hennes argumentation doftar av. Det är lite sorgligt också tycker jag att hon lagt ner så mycket energi på att distansera sig från SF-genren när faktum kvarstår att Tjänarinnans berättelse är en oerhört bra bok oavsett vilken etikett man sätter på den. Den borde istället tas som ett av många bevis för att det skrivs viktiga och fantastiska böcker inom alla genrer.

Kattöga

Vad säger man om en bok som är perfekt? Förutom att den är perfekt…

I Alias Grace som jag läste före jul skulpterar Atwood fram en mycket intressant och rätt skrämmande misstänkt mörderska som huvudkaraktär. I Kattöga handlar det om barn som blir vuxna. Och de är också djupt skrämmande och intressanta.

Elaine återvänder till barndomens Toronto för en retrospektiv utställning av sin konst. Det är inte med någon bra känsla hon återvänder och läsaren får snart veta varför när vi följer med i Elaines minnen från barndomen och framåt. Främst minns hon ”vännerna”, med stenhårda Cordelia i spetsen, och deras grymma utestängande. Deras lekar och nycker drabbar Elaine hårt och hon finner sig länge i sin roll innan hon slutligen lyckas bryta sig fri.

Det finns så mycket jag älskar med den här boken. Att den är en sorts skildring av kvinnorörelsen, feminismens utveckling eller resa under andra halvan av 1900-talet samtidigt som den diskuterar densamma. Bilderna av konstnärslivet som får mig att längta tillbaka till den tid då jag ägnade kvällarna åt att måla tavlor. Igenkänningen i hur grym barns vänskap kan vara, allt det där som händer under ytan som alla ser men vänder sig bort ifrån. Elaines relation till brodern Stephen – hur de inte kan veta vad som ska hända dem när åren går, hur de sitter tillsammans i bilbaksätet på 40-talet och hur de på något magiskt sätt fortfarande befinner sig där 40 år senare. Men mest av allt tycker jag om hur Atwood långsamt skriver fram att det här är Elaines minnen. De här sakerna hände men för andra kanske de hände annorlunda. Elaine själv kommer till insikt, varsamt och långsamt, om att Cordelia exempelvis inte nödvändigtvis var den hon trodde. Hon gjorde men drivkraften var kanske en annan än den uppenbara. Atwood låter oss ana och få glimtar av men hon berättar aldrig hela historien. Sånt älskar jag.

Alias Grace var sist med att få högsta betyg i min inofficiella betygsskala 2010, Kattöga får första fullpoängaren i år. Margaret Atwood måste med andra ord numera betraktas som en av mina absoluta favoritförfattare. Nästa Atwood-bok på läslistan är troligen Oryx & Crake och det kommer inte dröja länge…

Så sammanfattningsvis. Kattöga är underbar, fantastisk och oförglömlig! Alla måste läsa! Genast och bums! Marsch pannkaka till närmaste bibliotek!

Jag hjärta Margaret

Idag är den där kärleksdagen som vi inte firar så särskilt mycket här hemma. Visst har jag pussat en del på mina barn men det gör jag (nästan) varje morgon. Och maken och jag får väl ropa några kärleksbetygelser under den där kvarten när han kommer hem från jobbet och jag springer omkring som en yr höna för att få med allt som jag ska ha med till mitt kvällsjobb. Kärleken sprids alltså normalmycket idag och kanske till och med lite mindre eftersom vi knappt hinner ses. Jag är rätt övertygad om att vi tar igen det någon annan dag istället 🙂 Men lite extra litterär kärlek kan jag ju passa på att ösa ur mig här. Just nu är jag oerhört och virvlande kär i underbara, underbara Margaret Atwood. Herregud vilken författare hon är. I december läste jag Alias Grace och blev huvudlöst förälskad i språket, drivet, de skarpa och inte sällan obehagliga karaktärerna. Nu läser jag Kattöga och kan inte låta bli att falla i trans över hur oerhört skicklig hon är Margaret, utan att bryta illusionen. I vissa fall kan ju författare vara så duktiga på språket att historien kommer i skmundan men så är det aldrig med Atwood, det är liksom bara perfekt… Sen ska jag ju inte förtiga det faktum att jag ibland måste lägga undan boken och må lite dåligt. Det är så starkt obehagligt i vissa lägen att jag mår illa men jag längtar samtidigt tillbaka varje sekund jag har boken ihopslagen. Det är läslyx, och djup läsnördskärlek!

Alias Grace

Läsåret 2010 avslutades för mig med en av de bästa böcker jag läst. Det är inte alltid en bok griper tag så oerhört och tvingar in en i såväl sorg och glädje som rädsla. Full pepp för läsåret 2011 efter det alltså.

Margaret Atwood har länge varit en författare som jag velat stifta närmare bekantskap med och Alias Grace kändes som en bra ingång av många anledningar. Först och främst är det en historisk roman som utspelar sig under 1800-talets andra halva och det är ju något jag sen länge hyser en särskild kärlek till. Huvudkaraktären är dessutom en kvinna som anklagas för ett fasansfullt brott och tvingas leva större delen av sitt liv i fängelse vilket knyter an till mitt särskilda privata och yrkesmässiga historieintresseområde.

Som vanligt har jag svårt att formulera mig kring en (i min mening) fulländad bok. Atwood har skapat fantastiska karaktärer och skrivit en djupt intressant, uppslukande och obehaglig bok. Grace är empativäckande såväl som skrämmande, läkaren som lockar fram och avhör hennes historia är tålmodigt intresserad men samtidigt drunknande i sitt eget kvinnoförakt. Ingenting är enkelt, ingen är ond eller god och världen är precis så komplicerad som världen är. Och jag älskar det verkligen! Särskilt förtjust är jag i alla lösa trådar som inte binds ihop på slutet. Gåtan får aldrig sin lösning eftersom gåtor i verkliga livet sällan får det. Det är en verklighetsuppfattning som jag tycker väldigt mycket om. Bokhyllan är redan välbefolkad av Atwoodböcker så enda problemet är vilken jag ska läsa härnäst. Mest sugen är jag nog på Kattöga tror jag…

I brist på smarta superlativer avslutar jag denna recension med ytligt prat om omslag (ovanligt…). Boken på bilden är inte den bok som står i min bokhylla men det är inte omöjligt att den kommer att återfinnas där inom en snar framtid. Just nu äger jag en fläckig, knycklig och sliten pocketutgåva med så många stavfel att man kan bli aggressiv för mindre. Eftersom jag vet att jag kommer vilja läsa om Alias Grace så känns det mycket motiverat att investera i en snygg utgåva på originalspråk. Visst?