Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Serieenkäten

Kulturkollos temautmaning den här veckan är en serieenkät, här kommer mina svar!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Skurkar är ju egentligen alltid roligare, men jag är nog för snäll för det. Jag är naturligtvis Superbibliotekarien med extrem organisationsförmåga som superkraft. Låter trist men är som vi alla vet ovärderligt i varje superhjältegrupp, någon måste ju planera hjälteinsatserna också.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Här skulle jag vilja ha en dubbelvolym med tolkningar av Liv Strömquist (för det argfeministiska och akademiska) och Åsa Grennvall (för mörkret). Som en blandning av Elfriede – en dystopi och Ja till Liv, låter perfekt i mina öron.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Läsa tror jag, men som vi alla kommer bli varse på söndag så är jag inte helt ovillig att titta på dem i filmformat heller.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag tycker mycket om nämnda Liv Strömquist, Åsa Grennvall och Nanna Johansson. Och Marjane Satrapi, hennes Persepolis är fantastisk! Men min verkliga inkörsport i serievärlden, och den grafiska roman som talat allra starkast till mig är nog ändå Mats Jonssons Mats kamp, läs den!

Monstren i skogen

monstren i skogenNär jag säger att Mats Jonsson (Mats kamp-Mats alltså) äntligen skrivit en barnbok och att den handlar om Mats Jonsson och hans rädsla för rotvältor så kanske du känner ett behov att fnissa lite och tänka att det låter ju för tokigt. Men så är det faktiskt inte. Monstren i skogen är ingen förminskande berättelse om en pojke med rädslor för fåniga saker. Det är en respektfull betraktelse av rädslans komplexitet. Och när jag läst klart boken har jag full förståelse för rotvältans skräckkraft, men också för hur den kanske kan hanteras.

Monstren i skogen handlar kanske mest av allt om monstren vi alla bär inuti. För visst är vi väl alla rädda för något? Visst kämpar vi för att inte låta rädslorna förminska oss. Jag är rädd för massor av små, konstiga saker – höjder, blod, fästingar… Min djupaste rädsla är nog ändå utanförskap, att inte få höra till. Gissa om det monstret varit en självuppfyllande profetia mer än en gång. Gissa om jag går omkring och är svinrädd att mina barn ska hamna utanför. I Mats Jonssons bok finns en vuxenvärld som tar ansvar och en barnvärld som för allt i världen är lite skrämmande på håll men som visar sig vara varm och inkluderande. Och så blir där ett lyckligt slut Mats Jonsson style, med svärtan i behåll och komplexiteten kvar. Jag tycker Mats Jonssons barnboksdebut är en riktigt modig barnbok, jag kommer läsa den mycket för mina barn, var sig de vill eller inte (skoja bara, de vill!).

Monstren i skogen av Mats Jonsson. Alfabeta

Mats kamp

Jag läser egentligen inte serier/serieromaner/grafiska romaner av den enkla anledningen att jag är konservativ i min läsning och att jag inte hittat det där klockrena som fångar in mig. Jag har svepts iväg av vissa delar av Neil Gaimans Sandman men sen blir den sådär ojämn och tappar mig i nästa del. Tillslut har jag resignerat i känslan att jag nog inte kan läsa serier, att jag inte begriper, att jag inte har öga för det.

Men så dök det upp ett paket från Galago. Det var under den famösa sjukdomsperioden och allt jag orkade läsa var egentligen Maria Lang. Men så var det det där paketet med Mats Jonssons Mats kamp (och Hey Princess som jag egentligen inte önskat mig men fick som en fin present vid sidan av) och en serieroman ska man väl i alla fall orka läsa trots feber och luninflammation och oork..? Och som man orkar! Mats kamp är en av de bästa skildringar av vardag och föräldrablivande och varjedagsfamiljeliv jag någonsin läst.

Det är en självbiografisk skildring av ett synnerligen intensivt skede av ett liv. Det är vackert och förvirrande, ljust och svart, det skaver och är skitfult och jag känner igen mig i varenda ruta trots att jag aldrig bott i Stockholm och levt det liv som levs i boken.

Efter Mats kamp läste jag Hey Princess (jag vet att det är fel ordning men…) dom ännu mindre beskriver mitt liv som det någonsin varit. Det är singelliv och festivaler och förhållanden och depressioner (den tjejen skulle jag kanske kunna ha varit men inte riktigt ändå…). Det är självutlämnande och elakt och vackert och bäst.

Så nu är jag såld på serier, eller i alla fall bra, samhällskritiska serier. Och om en stund får ni veta vad jag tycker om Liv Strömqvists senaste.

~Galago, 2011 / Recensionsexemplar~