Pojken i skogen av Mats Jonsson

Pojken i skogen är Mats Jonssons uppväxtskildring (eller en av dem i alla fall). Den är helt och hållet centrerad kring Mats liv från barndom till högstadiet. Och det finns så mycket att känna igen. Om att upptäcka saker, uppleva saker, känna saker. Om att älska husdjur mer än allt annat och sen förlora dem och lära sig om döden, om stora barn som lockar och skrämmer, om den obegripliga vuxenvärlden.

Mats Jonsson är alltid bra, men här på ett annat sätt än i exempelvis Nya Norrland. Av naturliga skäl saknas långa, utbroderade politiska resonemang här. Det är skönt och saknat på samma gång. Jag tycker mycket om Mats, pojken och den vuxne som vågar dela pojken med oss utomstående. Det finns något ovanligt i skildringen av Mats, han är ett barn med alla skiftningar, osentimentalt skildrad med alla fördelar, fel och brister ohöljda. Det känns ovanligt att barn får framställas så, att de får vara hela och komplexa människor redan som små. Det är nog det jag främst tar till mig, att allt det där man känner och tänker och är som barn får finnas kvar, det är värt att bevara.

POJKEN I SKOGEN
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2005)
Köp den t.ex. här eller här.

31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Serieenkäten

Kulturkollos temautmaning den här veckan är en serieenkät, här kommer mina svar!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Skurkar är ju egentligen alltid roligare, men jag är nog för snäll för det. Jag är naturligtvis Superbibliotekarien med extrem organisationsförmåga som superkraft. Låter trist men är som vi alla vet ovärderligt i varje superhjältegrupp, någon måste ju planera hjälteinsatserna också.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Här skulle jag vilja ha en dubbelvolym med tolkningar av Liv Strömquist (för det argfeministiska och akademiska) och Åsa Grennvall (för mörkret). Som en blandning av Elfriede – en dystopi och Ja till Liv, låter perfekt i mina öron.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Läsa tror jag, men som vi alla kommer bli varse på söndag så är jag inte helt ovillig att titta på dem i filmformat heller.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag tycker mycket om nämnda Liv Strömquist, Åsa Grennvall och Nanna Johansson. Och Marjane Satrapi, hennes Persepolis är fantastisk! Men min verkliga inkörsport i serievärlden, och den grafiska roman som talat allra starkast till mig är nog ändå Mats Jonssons Mats kamp, läs den!

Monstren i skogen

monstren i skogenNär jag säger att Mats Jonsson (Mats kamp-Mats alltså) äntligen skrivit en barnbok och att den handlar om Mats Jonsson och hans rädsla för rotvältor så kanske du känner ett behov att fnissa lite och tänka att det låter ju för tokigt. Men så är det faktiskt inte. Monstren i skogen är ingen förminskande berättelse om en pojke med rädslor för fåniga saker. Det är en respektfull betraktelse av rädslans komplexitet. Och när jag läst klart boken har jag full förståelse för rotvältans skräckkraft, men också för hur den kanske kan hanteras.

Monstren i skogen handlar kanske mest av allt om monstren vi alla bär inuti. För visst är vi väl alla rädda för något? Visst kämpar vi för att inte låta rädslorna förminska oss. Jag är rädd för massor av små, konstiga saker – höjder, blod, fästingar… Min djupaste rädsla är nog ändå utanförskap, att inte få höra till. Gissa om det monstret varit en självuppfyllande profetia mer än en gång. Gissa om jag går omkring och är svinrädd att mina barn ska hamna utanför. I Mats Jonssons bok finns en vuxenvärld som tar ansvar och en barnvärld som för allt i världen är lite skrämmande på håll men som visar sig vara varm och inkluderande. Och så blir där ett lyckligt slut Mats Jonsson style, med svärtan i behåll och komplexiteten kvar. Jag tycker Mats Jonssons barnboksdebut är en riktigt modig barnbok, jag kommer läsa den mycket för mina barn, var sig de vill eller inte (skoja bara, de vill!).

Monstren i skogen av Mats Jonsson. Alfabeta

Mats kamp

Jag läser egentligen inte serier/serieromaner/grafiska romaner av den enkla anledningen att jag är konservativ i min läsning och att jag inte hittat det där klockrena som fångar in mig. Jag har svepts iväg av vissa delar av Neil Gaimans Sandman men sen blir den sådär ojämn och tappar mig i nästa del. Tillslut har jag resignerat i känslan att jag nog inte kan läsa serier, att jag inte begriper, att jag inte har öga för det.

Men så dök det upp ett paket från Galago. Det var under den famösa sjukdomsperioden och allt jag orkade läsa var egentligen Maria Lang. Men så var det det där paketet med Mats Jonssons Mats kamp (och Hey Princess som jag egentligen inte önskat mig men fick som en fin present vid sidan av) och en serieroman ska man väl i alla fall orka läsa trots feber och luninflammation och oork..? Och som man orkar! Mats kamp är en av de bästa skildringar av vardag och föräldrablivande och varjedagsfamiljeliv jag någonsin läst.

Det är en självbiografisk skildring av ett synnerligen intensivt skede av ett liv. Det är vackert och förvirrande, ljust och svart, det skaver och är skitfult och jag känner igen mig i varenda ruta trots att jag aldrig bott i Stockholm och levt det liv som levs i boken.

Efter Mats kamp läste jag Hey Princess (jag vet att det är fel ordning men…) dom ännu mindre beskriver mitt liv som det någonsin varit. Det är singelliv och festivaler och förhållanden och depressioner (den tjejen skulle jag kanske kunna ha varit men inte riktigt ändå…). Det är självutlämnande och elakt och vackert och bäst.

Så nu är jag såld på serier, eller i alla fall bra, samhällskritiska serier. Och om en stund får ni veta vad jag tycker om Liv Strömqvists senaste.

~Galago, 2011 / Recensionsexemplar~