Mats kamp

Jag läser egentligen inte serier/serieromaner/grafiska romaner av den enkla anledningen att jag är konservativ i min läsning och att jag inte hittat det där klockrena som fångar in mig. Jag har svepts iväg av vissa delar av Neil Gaimans Sandman men sen blir den sådär ojämn och tappar mig i nästa del. Tillslut har jag resignerat i känslan att jag nog inte kan läsa serier, att jag inte begriper, att jag inte har öga för det.

Men så dök det upp ett paket från Galago. Det var under den famösa sjukdomsperioden och allt jag orkade läsa var egentligen Maria Lang. Men så var det det där paketet med Mats Jonssons Mats kamp (och Hey Princess som jag egentligen inte önskat mig men fick som en fin present vid sidan av) och en serieroman ska man väl i alla fall orka läsa trots feber och luninflammation och oork..? Och som man orkar! Mats kamp är en av de bästa skildringar av vardag och föräldrablivande och varjedagsfamiljeliv jag någonsin läst.

Det är en självbiografisk skildring av ett synnerligen intensivt skede av ett liv. Det är vackert och förvirrande, ljust och svart, det skaver och är skitfult och jag känner igen mig i varenda ruta trots att jag aldrig bott i Stockholm och levt det liv som levs i boken.

Efter Mats kamp läste jag Hey Princess (jag vet att det är fel ordning men…) dom ännu mindre beskriver mitt liv som det någonsin varit. Det är singelliv och festivaler och förhållanden och depressioner (den tjejen skulle jag kanske kunna ha varit men inte riktigt ändå…). Det är självutlämnande och elakt och vackert och bäst.

Så nu är jag såld på serier, eller i alla fall bra, samhällskritiska serier. Och om en stund får ni veta vad jag tycker om Liv Strömqvists senaste.

~Galago, 2011 / Recensionsexemplar~