31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Syndavittnet

Jag är rädd att det här är en sån där liten oansenlig bok som lätt försvinner bort i nyhetsflödet, som kanske glimtar förbi men glöms bort. Jag får helt enkelt jobba hårt för att inte låta det hända här och annorstädes, för Syndavittnet är en alldeles fantastiskt förträfflig bok.

Den där ön i Ishavet som de bor på är så sjukt ogästvänlig och karg. Jag skulle aldrig i livet vilja sätta en fot i dess hamn, och ändå… Något lockar ändå, något med livet där och att vara så liten inför naturen, det händer att också jag, så skogsmänniska jag är kan längta sådana platser. Det som händer på ön spär verkligen inte på en sådan längtan, och ändå…

Det är svårt att sammanfatta Syndavittnet och dess teman, men jag tror att jag kan säga att det i grunden handlar om tro och tvivel och vad dessa storheter gör med oss som människor. Tron man kan gömma sig bakom och övergivenhetskänslan när man inte längre hittar en trygghet i vetskapen som är tro. Det handlar också om vad det kan innebära att vara människa, att allt är försent och inget. Vi är förutbestämda och fattar våra egna beslut. Det är hopplöst, men också så vackert.

Syndavittnet är en bok jag tänker mycket på, men inte riktigt kan hitta orden till att beskriva. Ändå försöker jag också på Kulturkollo där vi idag konfererar om boken. Och det slutar nog inte där, jag har ju min mission att sprida boken till rätta vederbörande. Jag lär nog tjata.

SYNDAVITTNET
Författare: Mattias Hagberg
Förlag: Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Konferens på Kulturkollo