Tematrio Långtbortistan

Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre böcker som utspelar sig långt bort – på främmande platser. Mina tre böcker och platser får bli dessa:

Den afrikanska öknen har aldrig känts så trolsk och magisk som i Den engelske patienten. Berättelsen om flygningarna över sanddyner och upptäckten av grottor fyllde mig med en intensiv sagokänsla när jag läste den här fantastiska boken. Filmen gillade jag inte alls lika mycket men den bjuder ju också på några fantastiska bilder.

Diana Gabaldon skriver underhållningslitteratur som jag, för det mesta, uppskattar. I hennes serie om Claire och Jamie (som inleds med Främlingen) för hon oss till Skottland. Nu är väl kanske inte just Skottland så avlägset men i och med tidsresan som utgör bokseriens centrum tycker jag nog att den i alla fall nästan kvalificerar sig 🙂

Ali Shaws Flickan med glasfötter (recension här senast på fredag) utspelar sig i det mystiska St. Haudas Land. Där finns varelser som ingen ser men som kan förvandla allt varelser till vitt och förstenat med bara en blick. Där brinner maneterna i havets djup och människor förvandlas till sten. Det är så långt bort att man inte kan komma längre bort från verkligheten men samtidigt är det väldigt, väldigt nära.

Veckans tematrio – om språk

temasprakDen här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:

Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.

New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.