Thin air av Michelle Paver

Rapport från när jag precis läst ut Thin air
Klockan är 21:49 och jag är naturligtvis oerhört medveten om det totalt genomdumma med att läsa ut den här boken precis innan läggdags. Nu kommer jag få hålla mig vaken med någon sorts lättsam underhållning och hoppas på det bästa om några timmar…

Thin air är riktigt, riktigt obehaglig. Inte totalt paralyserande som Dark matter (gud, ska jag behöva tänka på den nu också…), men långsamt, utdraget gastkramande. De där sista femtio sidorna med insikten om vad som hänt och händer, ensam i lägret och med vetskap om att något finns där ute. Atmosfären. Skräcken. Eller om det är galenskapen…

Dagen efter
Jodå, jag lever. Jag har sovit oroligt, men inte en enda gång har jag anat en närvaro av något annat, något ont. Bara katten och mannen och barnet. Puh.

Det är något särskilt med mig och de där böckerna som handlar om att utforska, nya marker och berg. Jag tänker på hur jag älskar att läsa Mot den glittrande snön vid världens ände, The TerrorExpeditionen, Evig natt och Thin air. Jag är ju verkligen, verkligen inte en sån som själv vill utforska. Jag vill knappt ens resa till Stockholm. Jag blir ofta superstressad av att packa för en semesterresa, jag skulle vara helt värdelös i upptäckarbranschen, för att inte tala om att jag är mörkrädd, svag och allmänt mesig. Ändå, eller just därför dras jag till de här böckerna. Och det är inte heller så att de skrämmer bort mig från äventyret, de får mig att förstå drivkrafterna, jag saknar dem totalt, men jag förstår människor som är helt olika mig. Och det är ju faktiskt en av de allra bästa sakerna med litteratur och läsning. Att få lära nytt och vidga sina förståelsevyer. 

Thin air är en riktigt bra bok, krypande obehaglig och märkligt klaustrofobisk. Jag skulle rekommendera en läsning i hyfsat dagsljus, men kvällen går också bra om du verkligen måste…

THIN AIR
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion books (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Dark Matter

Michelle Paver avslutar sin bok Dark Matter med att i efterordet tipsa om att arktis och polarnatten är väl värda en resa och ett besök. Eh… Finns det en enda läsare av den här boken som ens vill tänka tanken? Själv vill jag aldrig mer åka till en enslig stuga (tack och lov att vi sålt vår!), ens på sommaren. Jag fruktar vintern när jag måste dra upp huvan och förlorar sikten åt sidan, mer än vanligt. Att åka och uppleva norrsken och evig natt känns alltså aningens avlägset. För även om jag ju inte på allvar tror att påtaglig ondska väntar där ute så är det väl inte orimligt att anta att totalt mörker och isolering gör saker med det mänskliga psyket. Mörkret sprider sig inåt… Och helt säker på hur det verkligen förhåller sig kan jag inte vara längre.

Och ändå förstår jag deras entusiasm när de ger sig av. Deras längtan efter att få andas med hela lungorna, få finnas i trakter där ingen människa levat, få se och uppleva det obeskrivligt vackra som ingen människa egentligen kan ta in. Allt det där förstår jag liksom svårigheterna de har att jämka ihop sig där i vildmarken. Och närheten som uppstår och kanske till och med förvandlas till något ännu större. De där veckorna med Jack på slutet är så vidriga att jag egentligen vill kasta undan boken, men jag kan ju inte. Jag måste få veta hur det år, hur det slutar, hur och när den ska visa sig…

Som hyllvärmarläsningsframröstad var den här boken en ypperlig start. Nu betar jag mig neråt i novemberhögen och återkommer om någon vecka med en ny omröstning inför december.