Den sovande och sländan

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här korta sagan. Det är girl power och saga när det är som bäst. Det är Neil Gaiman när jag tycker som mest om honom, när han spinner på sånt som redan finns och gör det några snäpp bättre, mer genomtänkt och hjärtskärande vackert. Här är det extra vackert (sådär så det nästan skär genom sidorna) tack vare Chris Riddells fantastiska illustrationer. Jag tycker mycket om Den sovande och sländan, inte Coraline-mycket, men nära nog.

DEN SOVANDE OCH SLÄNDAN
Författare: Neil Gaiman & Chris Riddell
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: The sleeper & the spindle
Köp den t.ex. här eller här.

Några barnböcker

Jag är ju inte bara bokslukare för egen del, jag läser dagligen för två barn också och det här är vad vi ägnat sommaren åt:

spiderwick chronicles

Vi har läst hela Spiderwick-serien. Och Bortom Spiderwick-serien. Vi har sett filmen. Vi har lånat Fälthandboken på biblioteket, och hastigt återlämnat den när vi förstod att det inte alls var säkert att ha den i huset…

Vi har haft en alldeles underbar sommar och nu såhär i efterhand är det ingen som vill kännas vid att allt började med påtvingad läsning eftersom jag ville läsa Holly Black och ungarna inte förstod sitt eget bästa förrän första kapitlet var genomläst. Jag kommer låta det passera utan någon ”vad var det jag sa”-dans, men lita på att jag kommer använda det som argument nästa gång påtvingad läsning är nödvändig.

Annat jag och vi läst:
Herr Grums – honom börjar jag tröttna en smula på och möjligen barnen också…

Odd och frostjättarna – läste jag själv och den var verkligen inget utöver det vanliga. Jag tänkte att den skulle vara i klass med min bästa Gaiman – Coraline – men det var den ju inte. Han är fascinerande ojämn herr Gaiman.

2. Till den fantasifulla

Oceanen_vid_vägens_slut.JPG

Om en vill veta precis vad det är som händer så kanske inte Oceanen vid vägens slut är den optimala boken. Men i alla andra situationer så är den det. Jag läste den i sommar och bokcirklade om den för bara några veckor sen, den kommer aldrig ta slut. Så här skrev jag om den i min recension.:

Oceanen vid vägens slut är sagolik och varm och förvriden och lite sned och alldeles fantastisk fel. Barn som far illa och tvingas slåss mot något ont. Föräldrar som gör de mest förfärliga saker med sina barn utan att kanske veta om det. Och ändå den där värmen, den där tryggheten som vara barnets tillit kan ge. Fantasin flyger genom Oceanen vid vägens slut och jag blir varm av att allt det som jag visste att Neil Gaiman kunde vara får färdas fritt. Det finns inga gränser eller regler, allt går.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Konsten att bli vettskrämd av en barnbok

I verkliga livet och när jag ser på film så är jag synnerligen lättskrämd men när det kommer till litteratur är jag det inte alls. Jag blev riktigt rädd av Kvinnan i svart och första halvan av The Strain, och Dark matter. Och Neil Gaimans Coraline förstås. Nu har jag hittat serieversionen av den, bearbetad och tecknad av P. Craig Russell. Och den är skrämmande på en nivå som jag nästan inte kan hantera. Så fruktansvärt obehaglig, och bra. Läs den den som törs.

Oceanen vid vägens slut

Min relation till Neil Gaiman är mer komplicerad än jag skulle vilja. Jag älskar karln, han verkar vara en fantastiskt fin människa med alla de rätta värderingarna och infallen. Älskar! Han har dessutom skrivit två fina Doctor Who-avsnitt och det ska aldrig förringas. Jag tycker mycket om Sandman-serien som jag inte är riktigt färdig med än. Neverwhere tog jag mig aldrig in i, den ska få en ny chans snart, medan Coraline var en fantastisk läsupplevelse. Men sen har vi debaclet med Amerikanska gudar som jag verkligen inte gillade alls. Över huvud taget. Jag blev så förvånad där att jag blev osäker på mig själv. För jag vet att det ju inte är Neil det är fel på. Gissa om jag var lite småskakig när jag gav mig i kast med Oceanen vid vägens slut.

Tack och lov tog det mig inte många minuter att inse att det här var mer min Coraline än min Amerikanska gudar. Oceanen vid vägens slut är sagolik och varm och förvriden och lite sned och alldeles fantastisk fel. Barn som far illa och tvingas slåss mot något ont. Föräldrar som gör de mest förfärliga saker med sina barn utan att kanske veta om det. Och ändå den där värmen, den där tryggheten som vara barnets tillit kan ge. Fantasin flyger genom Oceanen vid vägens slut och jag blir varm av att allt det som jag visste att Neil Gaiman kunde vara får färdas fritt. Det finns inga gränser eller regler, allt går. Gaiman är som allra bäst när han är barn och låter oss läsare också vara det. Jag bestämmer mig omgående för att läsa allt han skrivit för barn och unga innan jag ger Newerwhere en ny chans.

Som ett ps kan jag nämna att jag aldrig kommer glömma den där hemska masken, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Den är det ultimata beviset för att det är i detaljerna det sitter. Och i den där förmågan att sväva ut i fantasin med hjälp av det ytterst, jätteäckligt, påtagliga… 

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Bonnier Carlsen

Coraline

Ja! Nu, äntligen, förstår jag. Jag har förstås länge anat men saknat bevis för att Neil Gaiman är ett geni. I Coraline visar han det rakt igenom.

Coraline är en sorts gotisk skräckvariant av Alice i Underlandet, komplett med enigmatisk katt och allt. Huvudkaraktären är så modig att man imponeras och så blasse’ att jag blir både imponerad och ledsen. Underbara barn liksom. Coraline går dit hon inte borde gå, för att hon vill. Sen går allt åt skogen och då tar hon ansvar för det. Eftersom det är en barnbok så tror jag att det ska sluta lyckligt men jag är aldrig riktigt säker, och det älskar jag orimligt mycket.

Jag önskar att jag kunde dela det här med min sjuåring genast men det skulle inte funka för henne, jag hoppas dock att båda mina mörkrädda, storögda läslyssnare kommer att mogna till mörkerälskande individer vad det lider, så att vi kan högläsa Coraline tillsammans om något år.

Coraline Neil Gaiman. Bonnier Carlsen

Eli läser och skriver har också ganska nyligt läst och älskat.

Amerikanska gudar

Den här boken har verkligen allt jag önskar mig – den handlar om religion och tro (skulle kunna vara en del av mytserien), den är skriven av en författare jag inte läst ordentligt tidigare och som jag verkligen vill älska och slutligen är den djupt älskad och hyllad av några av mina främsta bokgurus. Det borde inte kunna gå fel, och ändå…

Shadow befinner sig i rörelse från början till slut i den är boken, utan att veta vare sig var han vill eller kommer att hamna. Och han bryr sig inte. Utan att ifrågasätta följer han med i berättelsens alla halsbrytande vindlingar och det tycker jag verkligen om i den här boken. Sen tycker jag om de historiska tillbakablickarna förstås, och de gånger jag skymtar den gudabenådade sagoberättaren Gaiman, han som skrivit de där fantastiska Sandman-albumen (inte de ojämna…).

Vad är det då som stör mig? Det allra värsta är att jag inte vet. Nåonstans känner jag att historien är lite för robust, kanske hårdkokt, för att jag ska gilla den ordentligt. Kanske vill jag ha något mer svävande och mindre handfast. Jag vet inte men något är det. Det är bara en medelbok för mig och när tv-serien från HBO kommer så förstår jag att den kan vara riktigt bra, det är en sådan bok, men jag är inte så värst sugen på att se den.

Nu vet jag inte vad jag ska göra med Gaiman, jag vill ju fortfarande älska honom… När jag försökte med Neverwhere tidigare fastnade jag ca 50 sidor in utan att förälska mig. Coraline? Jag är väldigt glad att jag i alla fall älskade det där Doctor Who-avsnittet han skrivit, men jag vet ändå inte riktigt vad jag ska ta mig till med honom och min ouppfyllda kärlek.