Le Guin, Butler och lite Auster

Igår satt jag under en tillfälligt lugn stund vid lånedisken och drog mig till minnes att jag väldigt gärna vill bekanta mig lite närmare med två i det närmaste legendariska författarinnor. Genast begav jag mig ut i bibliotekshyllorna för att se vad som kunde återfinnas, lånas och senare konsumeras. Det visade sig att av den ena författaren fanns intet och av den andra allt för mycket för att det ska gå att orientera sig. Alltså insåg jag omgående att jag måste konsultera expertisen. Så alltså, kännare av Ursula K. Le Guin och Octavia Butler – vart ska jag börja? Av Le Guin har jag läst På andra sidan drömmen för många år sen – hur går jag vidare (inte med Sagan om övärlden dock, den är jag inte så sugen på trots att min man äger alla delarna)? När det gäller Octavia Butler så har jag fortfarande inte läst ut Fledgling men den är helt ok och jag hoppas bli inspirerad under sommaren – finns det bättre böcker av henne (såna som är mer än helt ok alltså) och vilka är isåfall det?

Och så en sista fråga som dök upp under dagen – är det någon där ute som läst Paul Austers dystopi I de sista tingens land (In the country of last things)? Jag blev sjukt sugen på att läsa när jag insåg att den fanns, men är den verkligen så bra som den skulle kunna vara?

Illusionernas bok

Paul Auster och jag har en nära men sporadisk relation. När vi möts är det kärlek men under långa perioder vilar vi från varandra. Efter min utläsning av Illusionernas bok finns det dock ingen anledning att vila särskilt länge. Illusionernas bok är ju en av de där outlästa böckerna jag gav mig i kast med för ca en månad. Jag visste att jag skulle gilla den när jag bara gav den tid (jag hade hunnit 50 sidor in innan jag blev tvungen att prioritera bort den tidigare). Och det gjorde jag sannerligen. För att inte säga tokälskade*…

Berättelsen i korthet: en författare försöker ta sig fram genom den sorg som förlusten av familjen orsakar honom. Han skriver en bok om en gammal stumfilmsstjärna för att ha något att göra och undslippa undergången. Han dricker. Ett brev och en kvinna vänder upp och ner på verkligheten och han befinner sig plötsligt i ett förstklassigt drama. Det är handlingen. Huvudpersonen är som vanligt slumpen eller berättelsen i berättelsen. Allra mest älskar jag Auster för hans förmåga att med små medel krossa mitt hjärta varje gång tragedin nämns. Ett ögonkast, ett ord, ett enda minne berättar hela vidden av vad huvudpersonen går igenom. Och ändå får jag vara så oerhört tacksam för att jag inte kan förstå fullt ut.

Paul Austers främsta styrka är hans fantastiska förmåga att berätta en historia. De gånger jag sätter mig ner och tänker att jag vill veta mer om författaren och mindre om stumfilmerna så drar han in mig i en vindlande utforskning av detaljer i en fiktiv film som får mig att tappa andan och önska mig mer och mer och mer. Av Auster får jag inte alltid det jag vill ha utan jag får lära mig att jag kanske hela tiden ändå ville ha något annat. Det händer att jag känner mig manipulerad men aldrig på det där negativa och jobbiga sättet. Jag är hela tiden i trygg förvissning om att Auster gör det för mitt eget bästa…

Allra sist kan jag inte undra vad som är grejen med födelsemärken/märken i ansiktet i form av en liten hand. Det finns ett i Illusionernas bok (och i en novell i Illusionernas bok, förstås…) och ett i Fågeln som vrider upp världen. De har dessutom en framskjuten plats i handlingen. Inte så märkligt kan tyckas men för mig som läste dessa böcker efter varandra framstår det som aningens uppseendeväckande… Finns det fler märken där ute och är de också formade som händer? Vad vill de säga oss?

* En varning dock – planerar ni att flyga inom en snar framtid så tycker jag att ni kan vänta med boken tills efteråt. Den hjälpte inte direkt mot flygrädslan när jag flög till London…

Samlade dikter av Auster

Paul Auster är nog den författare som jag tycker mest om men samtidigt läst minst av. Jag älskade New York-trilogins vindlingar och språkliga ask i ask-känsla. Illusionernas bok är också en favorit – den halva jag läst…

Paul Austers samlade dikter gavs ut på svenska förra våren och är ett sammanplock av dikter som Auster skrev under tidigt 70-tal. Själv hade jag ingen aning om att Auster började sin författarbana just som poet och det är ju alltid lite spännande att möta nutida favoriter i deras ungdom och i andra roller.

Men. Dikterna griper inte tag i mig. Det kan delvis bero på att jag är en ovan poesiläsare nuförtiden men mest handlar det nog om att vi inte går ihop på poesiplanet jag och Auster. Jag vill ha dikter som är luftiga och gärna underfundiga, kanske lite svävande. Jag vill ha en grund att stå på i form av ett språk som gärna får vara detaljerat och påtagligt men inte bara. Jag är dessutom allergisk mot sånt som jag anser vara tomma meningar och ovackra ord. Auster är ganska hård och krass i sitt språk vilket skapar en prosa jag älskar men en poesi jag inte kan koppla mig själv till. Jag upplever inte heller att jag blir överraskad av denne Auster på samma sätt som jag blir av romanförfattaren. Det jag försöker säga är inte att Auster är en dålig poet utan att han inte är min poet.

Det går att spåra den fantastiske ordkonstnären också i dessa dikter men jag inser att jag tycker mycket bättre om det i romanform. Diktsamlingens allra största förtjänst är att den inspirerar mig ordentligt till att läsa ut Illusionernas bok och sedan ge mig i kast med resten av Austers författarskap.

~Lind & Co, 2009~

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Det där med poesi…

… är ju inte helt lätt. I tonåren läste jag så mycket poesi att det var ganska sjukt. Jag läste, skrev och levde poesi helt enkelt. Jag har ägnat terminer åt att försjunka i diktanalyser så djupa och snåriga att det varit svårt att hitta ut från dem.

Numera är diktsamlingarna ganska frånvarande i mitt liv. Det händer att jag tar ner en bok av Fröding eller Ferlin ur hyllan och återupplever de bekanta ordvändningarna men det är sällan jag försöker mig på något nytt. Men den senaste veckan har jag ändå tagit mod till mig (jo det behövs faktiskt lite mod för att våga igen) och öppnat mitt sinne för poesin igen. Först ut var Paul Austers samlade dikter (som jag ska skriva mer om nästa vecka) som väl inte direkt grep tag i mig mer än glimtvis. Jag måste säga att jag kände mig lite uppgiven där ett tag – rädd för att ha tappat förmågan att läsa poesi överhuvudtaget… Men så mötte jag Kristina.

Kristina Lugns Hundstunden visade sig vara något så fantastiskt som rolig, vacker och underfundig woman power i bokform. Jag älskar den och känner redan att jag nog måste läsa allt som Kristina Lugn någonsin skrivit. Och jag vill hitta allt annat som är lika briljant men på andra och alla möjliga och omöjliga spännande sätt. öppnade sig dörren till poesivärlden för mig – igen – och jag kan inte annat än förväntansfullt se fram emot vad som väntar mig därinne.

Kan ni hjälpa mig vidare? Vad är det bästa Kristina Lugn någonsin skrivit? Vilka andra poeter ska jag läsa? De uråldriga, de nya, de svenska, de engelskspråkiga – vilka, vad, varför?

Bokfrågornas ABC del 13

Denna vecka ställer lilla O frågor på bokstaven M och här kommer mina svar:

  • Berätta om en bok där mat har stor betydelse. Om man läser Fogelströms böcker Vita bergens barn, Krigens barn och Vävarnas barn så kommer man inte undan sillen. Herregud vad sill de äter. Eller egentligen äter de ju inte så mycket över huvud taget men när de väl äter så är det… sill. Berättelsen om potatisens ankomst till Sverige står också i fokus i dessa böcker och den är helt klart intressant också bortom Ahlströmmer.
  • Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa? Oj så svårt! Eftersom jag så sällan läser memoarer (oftare biografier) har jag svårt att komma på någon. Men eftersom jag är lite svag för författarmemoarer och jag samtidigt är nyfiken på Paul Auster så säger jag det. Memoarer av Paul Auster åt folket alltså.
  • Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit? Jag har två favoriter och en önskebok. Wolf Hall som vann i november är naturligtvis och föga överraskande en favorit. Detsamma gäller Den engelske patienten som är en av mina absolut största läsupplevelser (mer om det längre fram i min uppräkning av sådana). När jag gick igenom listan över pristagare hittade jag också A S Byatts Possession som jag ännu inte läst men gärna skulle vilja. Uppdatering: ok då, jag hittade den på nätet och den hade ett så vackert omslag och jag vill så gärna läsa den så jag beställde den nog lite…
  • Jag söker också en bok om makt. Här lämnar jag det skönlitterära och lyfter fram en av de böcker som jag läst och använt i min forskning. Det är Michel Foucaults skildring av fångvårdens framväxt och normer och tankar kring Övervakning och straff. Foucault ser makten som ständigt närvarande och menar den vara en produktiv kraft som inte enbart finns i härskarens makt över undersåtarna utan också i vardagliga relationer. Makt och maktlöshet diskuteras i denna intressanta bok som dessutom är, mestadels, ganska lättillgänglig.

Maskarna på Carmine Street

Så har jag lyssnat mig igenom min första cd-bok. Det har ju tagit sin lilla tid men jag har haft den i bilen vilket begränsar lyssningarna en del. Det ska ärligt erkännas att jag vissa dagar funderat på om det inte funnits någon extratur att ta för att få lyssna lite till…

maskarna på carmine streetJag har läst en av Håkan Nessers deckare tidigare och tyckte att den var helt ok och inte så mycket mer varför mina förväntningar på Maskarna… var rätt lågt ställda. Trots, eller kanske tack vare,  det tog det mig bara några meningar innan jag förstod. Det här är något helt annat och något väldigt bra. Jag kan inte säga hur jag skulle ha reagerat på den om jag läst boken istället för att höra Nessers röst men jag tror att jag blivit lika trollbunden. Jag tycker om Paul Auster och hans New York-skildringar och det finns många beröringspunkter här. Staden, stämningen, det outtalade, främlingsskapet mellan människorna men också mellan läsare och berättarjag, osäkerheten, privatdetektiven och de mystiska vändningarna. Jag trivs i Håkan Nessers New York trots att det är en hemsk saga han berättar. Jag har fått stanna bilen vid vägkanten för att torka tårarna ur ögonen och ändå har jag känt mig hemma där. Berättelsen om paret som flyr till New York för att undslippa minnet av det förlorade barnet, sig själva och varandra har bitit sig fast och jag har tänkt på dem mer än en kväll framför tvn.

Redan nu ser jag fram emot att läsa om boken om tio år – med nya ögon och erfarenheter.

Veckans tematrio – om språk

temasprakDen här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:

Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.

New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.