Glashuset

En vampyrserie. För ungdomar. Om tonårstjejer och mörka blodsugare. Kan det vara något? Igen?

Först måste jag börja med att deklarera att till och med jag börjar tröttna på dem nu, humanvampyrerna som infesterat ungdomslitteraturen de senaste åren – Stefan (Vampire diaries för dem av er som lever på den ljusa sidan av livet) och grabbarna. Det blir på gränsen till parodiskt när de ska trängas in och åtrås i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Med det sagt så är det dags att konstatera att jag läst första delen i Styxx (som fortfarande ger ut sjukt snygga böcker) nya skolvampyrserie Vampyrerna i Morganville (kunde kanske ha varit en tuffare serietitel där…) – Glashuset. Och jag hade relativt trevligt även om jag inte är helt nöjd (men när är jag det ärligt talat).

Claire har flyttat till Morganville för att plugga, något som hon gillar att göra med en på gränsen till orimlig frenesi. Hon blir dock trakasserad och hotad till livet på elevhemmet och söker sig utanför skolområdet för en fristad. Redan i bokens första kapitel flyttar hon in i Glashuset och blir roomie med gothtjejen Eve, slackern Shane och Michael som är ansvarstagande men ändå bär på någon sorts mörk hemlighet. Det blir förstås vampyraction av det hela när det visar sig att det i själva verket är blodsugarna som bestämmer över och sätter upp reglerna för hela Morganville.

Det jag gillar med boken är att vampyrerna får förbli elaka, även och det blir lite tvetydigt mot slutet. Läsaren slipper allt vad grubblande tonårshunkvampyrer heter, tack! Det vi istället får är rätt så irriterande omogna tonårstjejer – Claire är sjukt störig, möjligen hade det blivit bättre om man kommit närmare henne med hjälp av en jag-berättelse men jag är inte säker. Översättningen känns inte hundra, språket flyter inte och tonårsjargongen känns vid flera tillfällen både orimlig och daterad, men det kan ju vara originalet det är fel på i det fallet också.

Det är alltid enklast att relatera genreböcker till andra för att förklara vad man tycker om dem, och i det här fallet så skulle jag nog främst vilja föra dem till samma ålderskategori som Vampire Diaries (böckerna alltså) med den fördelen att Glashuset aldrig är långtråkig som VA ofta är och så finns det som sagt inga grubbliga humanvampyrer, och heller inga psykopatvampyrer som någon blir kär i. I en jämförelse med Vampire Academy (där huvudkaraktärerna sägs vara lika gamla som i Rachel Caines serie) så saknar jag nästa helt riktig svärta i Glashuset. Jag känner aldrig med Claire och kan aldrig identifiera mig med henne. Morganville känns helt enkelt som skapt för lite yngre läsare än vad jag med mina 33 år trots allt är… Det hindrar dock inte att jag troligen av ren nyfikenhet kommer att testläsa del två i serien på engelska när tid gives.

~Styxx 2011 / recensionsexemplar~

Döden i dina ögon

Döden i dina ögon är en ungdomsbok som jag har hört mycket positivt om. Detta har naturligtvis lett till att mina förväntningar blivit väldigt höga, kanske orealistiskt höga… Jag upplever det här som en helt ok, kanske till och med bra, ungdomsroman som inte alls griper tag i mig. Det är inte förrän i slutet som den börjar få betydelse för mig och då blir jag också berörd. Avslutningskapitlet är så långt från sega onödighetsslut man kan komma och de där sista sidorna gör det helt ok i mina ögon att det tydligen är en fortsättning på g.

Jem är en 17-åring som hamnat totalt snett i livet. Om detta beror på hennes förmåga att se människors dödsdatum i deras ögon eller det faktum att hon förstod att hon hade denna ”gåva” den dag hennes mamma dog av en överdos är oklart. Hon har flyttats runt i olika fosterfamiljer och passar inte riktigt in i skolan. Hon träffar och dras till Spider som också står utanför men ändå har tryggheten i sin mormor som han bor hos. Jem och Spider tvingas ge sig av och befinner sig under stora delar av boken på flykt.

Jag kan inte relatera till Jem och Spider och deras värld, överhuvudtaget. Jag kan inte svälja alla märkliga beslut de tar. Troligtvis säger det en del om att jag ändå har lämnat den där skitjobbiga tonårstiden bakom mig och att min tonårstid, trots vad jag trodde då, tack och lov aldrig var särskilt trasslig. Mitt största problem är nog att jag aldrig riktigt får en känsla för vare sig Jem eller Spider och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer dem – de lämnar aldrig den där bokkaraktärsvärlden för att bli verkliga för mig.

Det kan vara en åldersfråga det här. Jag är helt övertygad om att jag som tonåring skulle ha kunnat relatera mer till karaktärerna och handlingen. Då skulle det ha känts verkligt. Jag tänker med varm hand lämna över den här boken till min tonåriga kusin för ett mer rättvist utlåtande fällt av målgruppen. Jag är helt övertygad om att hon kommer att fatta poängen som jag missade.

~B.Wahlströms, 2010~

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.