Yttersta offret

Det här är inte bara recensionen av en bok utan av en hel serie och som sådan har Vampire Academy varit svajig men bra. De första böckerna i serien är superba och annorlunda (på ett mycket bra sätt) för den genre de befinner sig i (ungdomsvampyrgenren alltså). De senare delarna i serien har varit oförlåtligt sega och långsamma med en transportsträcka på flera hundra sidor vilket är allt annat än ok.*

I Yttersta offret befinner sig Rose i en knivig och ovan sits, inspärrad och utan möjlighet att styra upp situationen. Hon måste lita till Lissa och sina närmaste för att överleva. Samtidigt ger hon sig själv ett uppdrag att hitta en saknad länk i maktkedjan vid moroihovet.

Handlingen garanterar action från början till slut och trots, eller kanske snarare på grund av, att Rose befinner sig så långt från hovet och händelsernas centrum lyckas Mead göra det hela väldigt påtagligt. Genom det band de delar kan Rose vara hos Lissa och i drömmarna möter hon andra mer eller mindre oväntade gäster från det förflutna. Och äntligen får jag en bok som är spännande från första till sista sidan. Äntligen slipper jag de allt för långa transportsträckorna och äntligen får jag det bevisat att Mead aldrig ville skriva någon traditionell hjärta smärtahistoria med enkla lösningar. Det får skava i tonårshjärtan också och ibland får det vara för sent och över. Jag gillar, mycket. Synd att det var så saggigt på mitten av serien bara.

* Recensioner av andra böcker i serien: Vampire academyFrostbite, Shadow Kiss och Löftet (Spirit Bound har jag inte kommit mig för att skriva om men den är också seeeg ganska länge för att sedan ta fart mot slutet)

Löftet

Jag har skrutit* en del om Richelle Meads Vampire Academy-serie – att den är lite ovanlig i tonårsvampyrsgenren eftersom den handlar om starka vampyrkvinnor, att den inte enbart handlar om romantisk kärlek osv. Nu när jag kommit till del fyra i serien så stämmer det fortfarande att den handlar om starka vampyrkvinnor men den här gången har den romantiska kärleken (eller vad vi nu ska kalla den) fått en större plats. Det finns fortfarande en del att gilla här men också en hel del att irritera sig på…

Jag ska inte återge så mycket av handlingen eftersom jag helst inte vill förstöra för dem som inte läst och eftersom de som läst inte behöver någon återberättande. Men Rose, som är seriens huvudperson, tvingas att göra svåra val för att uppfylla ett löfte. Hon lämnar akademin och reser till Ryssland. Och där är det tyvärr ganska trist. Jag hade oerhört svårt att komma in i boken. När jag klagade över detta uppmanade Sara mig att skumma lite i början för att komma in i det. Jag skummade/läste inte så himla uppmärksamt i 300 sidor innan det tog fart… Sen var det helspännande i 200 sidor fram till det bittra slutet. Visst, kul med fartfyllt och gastkramande sluthalva av boken men det borde inte vara tillåtet att skriva en saggig inledning på 300 sidor. Särskilt inte i en ungdomsbok i en genre som kräver lite fart för att hänga ihop. Godtrogen som jag är så hoppas jag dock fortfarande på att detta var en engångsföreteelse (trots att antydan till tråkighet faktiskt förekommit också tidigare i serien…) och tänker fortsätta genom hela serien. De sista delarna måste helt enkelt vara roligare än Löftet. Eller? Är det någon som läst dem och vet?

*I Vampyrsamlingen hittar ni länkar till allt jag skrivit om Vampire Academy

Bra och mindre bra

Häromdagen skrev jag, i samband med att jag recenserade Sofia Nordins senaste, att det finns väldigt många bra ungdomsböcker just nu. Som exempel, utöver Nordin, kan nämnas Johanna Thydells och Ulrika Lidbos nya böcker som kommit ut nyligen. Och förstås Rachel Cohns fantastiska Du vet var jag finns som jag precis läst ut (recension kommer). Idag är det dags för en liten samlingsrecension av två böcker som representerar en annan sorts ungdomsböcker. Nordin, Thydell, Lidbo och Cohn skriver alla realistiska böcker om starka ämnen som berör djupt och längst där inne också på vuxna läsare. De böcker jag nu ska diskutera är något mer fantastiska (och då inte enbart i positiv mening).

Ni som känner mig vet att jag gillar vampyrerna. Jag älskar Sookies vampyrer (utom möjligen Bill då…) och är helt ok kompis med Bella och hennes killar… Nu är ju inte Sookievärlden en ungdomsvärld varför den lämnas därhän idag och istället ska jag rikta in mig på undomsvampyrerna.*

Twilight-serien är som sagt ok, Vampire Diaries är bättre som tv-serie (nu ska erkännas att jag inte orkat läsa de två sista böckerna i originalbokserien än men det säger väl i sig själv en hel del då de står i bokhyllan och väntar sen rätt länge). Min favoritungdomsserie om vampyrer är istället Vampire Academy. Den enkla anledningen till det är att det finns ett djup i den som jag saknar på många andra vampyrbefolkade platser. I VA möter vi tjejer, tjejvampyrer som dessutom är starka, bemästrar sitt eget öde och utvecklas som ”människor” under seriens gång. Den tredje boken i serien, Shadow Kiss, läste jag ut för någon månad sen men den var så oerhört tung mot slutet att jag fortfarande funderar lite hur det ska gå med Rose, hur hon ska klara det… Och ändå orkar jag inte ge mig på den fjärde boken än – oklart om det beror på att det kommer att bli ännu tyngre ju längre historien löper eller om det är för att del tre faktiskt bjöd lite motstånd under första halvan, innan all action slog till. Vampire Academy är bra men det är inte lättlästa slukarböcker på samma sätt som exempelvis Twilight, de kräver något av mig och jag tror inte jag orkar med såna vampyrer nu… Som julläsning kan det nog däremot vara perfekt och vid den tiden har dessutom den sjätte och sista delen i serien, Last Sacrifice, kommit ut vilket bådar gott för sträckläsning och upplösning. Jag begriper inte hur det skulle kunna sluta lyckligt bara…

Och så till något nästan helt annat – älvorna… Jag läste ju Mer än ögat ser av Melissa Marr i våras och var inte särskilt begeistrad. Trots det måste jag ju förstås läsa ännu en bok i serien för att se om det blir bättre… Men det blir det tyvärr inte. Berusad av evigt liv är lika rörig som sin föregångare och känns inte särskilt intressant. Det är liksom tomt och ödsligt trots alla dessa väsen. Det är inte jättedåligt men inte heller särskilt bra varför jag tycker att man, om man inte hyser ett specialintresse för älvor, ska strunta i den här serien. Och nu tänker även jag släppa den och inse att om jag vill ha övernaturligt får jag nöja mig med vampyrerna och möjligen någon ängel då och då. Jag har ju exempelvis Trussonis Angelology stående, väntade i hyllan…

* För er som vill ha recensioner så hänvisar jag till ”recenserat” här ovan, leta reda på mina recensioner av författarna Harris, Meyer, Mead och Smith för fullständig ungdomsvampyruppdatering.

~Shadow Kiss, Razor bill, 2008. Berusad av evigt liv B. Wahlströms, 2010~

Frostbite

Jag tyckte ju rätt mycket om den första boken i Vampire Academy-serien och den andra gör mig faktiskt inte heller besviken.

Baksidestexten menar att detta är en serie i twilight-anda det vill säga en handling kretsande kring romantisk kärlek och sen ganska mycket punkt slut. Men så är det inte. Visst finns det en hel del romantisk kärlek men jag tycker exempelvis att huvudkaraktärens brottande med sin relation med modern är långt mer intressant och faktiskt också får ta plats i berättelsen.

Efter senaste bokens händelser och uppenbarelser sänker sig nu vardagen över vampyrakademin. Rose tränar, bekämpar sin förälskelse och försöker hantera sin komplicerade och, visar det sig, såriga relation till sin mamma. Men så bryts vardagslunken av en fruktansvärd massaker som får oförutsedda konsekvenser.

Jag tycker om blandningen av ren action och inre själsbrottning. Jag gillar att Rose får vara komplex – också inför sig själv och att det inte är självklart hur allt ska sluta. Dessutom tycker jag om att också fiender kan slåss för varandra och visa sig vara annat. Det är helt klart på liv och död men inte till vilket pris som helst vilket jag tycker är snyggt.

Jag vidhåller att detta är den bästa ungdomsvampyrserien just nu (av dem jag läst i alla fall) och jag blir mycket gladare över att den här finns än över Twilightsseriens framgångar. Inte ett giftermål eller en märklig graviditet så långt ögat når…

~Razor Bill, 2008~

Läsrapport vecka 27

Veckan inleddes med läsning av del två i Vampire Academy-serien, Frostbite, som jag tycker fortsätter lika starkt som den började. Det är riktiga slukarböcker som jag har stort utbyte av men som jag verkligen önskar hade skrivits när jag var i 15-årsåldern. Som jag hade älskat dem!

Tanken var att läsa också del tre den här veckan och sedan fortsätta med Jane Eyre men så damp det där paketet med The Passage ner i brevlådan och jag kunde helt enkelt inte motstå den. Så nu läser jag 700 sidor apokalyptisk vampyrsmitta istället för 1700-talsromantik…

Hittills har jag följt sommarläslistan ganska dåligt. Det har blivit en hel del oplanerad läsning och egentligen är det väl bara Blonde jag prickat in. Men sommaren är lång och dessutom känns det rätt uppfriskande att bryta ”planeringen” och upptäcka alla andra bra böcker man inte tänkt på att läsa. Läsa ska man ju göra för att det är roligt och inte för att det står på en lista att man har planerat det 🙂

Vampire Academy

Nej men ser man på – om man kämpar sig igenom nog mycket ungdomsvampyrskildringar och sega humanvampyrvarianter ala Stefan* så dyker man till slut på något som är riktigt bra. I Richelle Reads första del av Vampire Academy-serien möter vi något så ovanligt som inte bara en utan en hel bunt vampyrtjejer. Och de är huvudpersoner. Och de är inte enbart trånande och väntande på sin tur. De tar för sig, är irriterande, bitchiga, svaga, små och larger than life.

Rose och Lissa befinner sig på flykt från skolan där de går men de fångas snart in och tvingas återvända. Det visar sig snart att tjejerna lever i en annan värld än vår och skolan skiljer sig också, i alla fall på vissa punkter, från den skola vi själva gick i eller går i. Rose är dhampir – en sorts halvvampyr vars uppgift är att skydda de kungliga moroivampyrerna, den sortens vampyr som Lissa är. Tjejerna har ett starkt band mellan sig som man får förklaringen till ganska långt fram i boken.

Naturligtvis finns det kärlek också och den starkaste och mest komplicerade är den mellan Rose och hennes mentor, dhampiren Dimitri. Och Dimitri är något så ovanligt som en vampyr som man förstår att huvudpersonen blir kär i. Han är inte mestråkig som exempelvis Stefan i Vampire Diaries eller Angel i Buffy men han är heller inte helt psykopatisk vilket annars brukar vara alternativet (ett exempel på det är ju Damon i VD som jag i och för sig är rätt förtjust i men som man verkligen inte skulle vilja ha att göra med ”i verkligheten”). Dimitri är snäll, proffsig, modig, stark och ibland till och med humoristisk. Naturligtvis finns det en hake men också den känns trovärdig. Jag hoppas att fortsättningen på serien bjuder på några scener där Rose får rädda honom undan trubbel bara för jämställdhetens skull.

Jag gillar att tjejerna i boken får vara som tjejer är mest – snälla, elaka, slampiga, försiktiga, manipulativa, ovetande, kära, skitförbannade och så vidare. Vampire Academy är ingen fantastisk bok men den är bra och i sin genre är den en frisk fläkt utan att ta steget bort från tonårsvärlden för att bli något annat.

* I Vampire Diaries

~Razorbill, 2007~

Vecka 21 Läsrapport

På grund av överhängande deadline för avhandlingstexten har den här veckan varit osedvanligt lugn på läsfronten. Jag har läst en avhandling om vampyrer som jag kommer att skriva lite om nästa vecka. Dessutom har jag läst några noveller i Joyce Carol Oates hittills alldeles underbara Dear Husband. Det är en biblioteksbok men jag vill aldrig, aldrig lämna tillbaka den så det blir nog till att köpa ett ex för att kunna återvända till novellerna efterhand som de ropar mig tillbaka.

Dessutom är jag ungefär en tredjedel in i Sarah Waters oerhört suggestiva Främlingen i huset – tala om lättläst men ändå full av djup. Så värst mycket djup finns det väl kanske inte i Richelle Meads Vampire Academy men jag njöt ändå rätt rejält av den och menar nog (återkommer med mer bensäker åsikt när jag hunnit smälta den lite mer) att den är bättre än de flesta tonårsvampyrböcker jag läst. Ett förträffligt sällskap på tåget i fredags var den hur som helst 🙂