Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskade Drömfakulteten (även om jag inte begrep hälften av den och den var väldigt jobbig) och jag älskade Darling river. Det gör det så svårt att beskriva vad jag känner inför Beckomberga: ode till min familj. Jag jätteälskar den?

Det som är så bra med Beckomberga är nog allt. Miljön är så fint beskriven, så längtande och vemodigt. Jackie och Jimmy darling, Sabina och alla andra. Jag känner dem i kroppen, även de som bara får några sidor och meningar, som Jackies mamma och Vita. Deras vikt för helheten framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

I dagar som dessa liksom alltid och hela tiden är det viktigt att det finns bra skildringar av vad depression, psykisk sjukdom och självmord är och gör. Beckomberga är en tung bok, men samtidigt också en bok om saker som är som de är. Det finns lyckostråk och skönhet också i det mörkaste. Kanske just särskilt där.

BECKOMBERGA: ODE TILL MIN FAMILJ
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag(2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Darling River

Årets första bok blev Sara Stridsbergs oerhört omtalade och (nästan sönder-) älskade Darling River som nu har kommit i pocket. Själva utgåvan med en sorts strukturerat omslag gjorde mig extrasugen att läsa den förutom alla andras hurrarop naturligtvis. Annars är jag ju barnsligt obstinat när det gäller överhyllade böcker. En sådan roman plockar jag vanligen upp med en stor dos skeptisism och en bestämd känsla av att ”jag ska minsann inte gilla det här” men det gör jag ju för det mesta. Man är ju inte så unik som man gärna vill tro… Och så inte heller i det här fallet. Såklart gillar jag Darling River.

Handlingen… Ja, det handlar om Lo som reser oändliga bilresor genom en brinnande skog med sin far, det handlar om Dolores som färdas i en bil genom Alaska på väg mot sin undergång, en mor reser genom världen i flygplan påväg bort och en man försöker få en apa i bur att rita. Allt hänger ihop även om jag inte ens såhär i efterhand är helt och hållet säker på hur…

När jag förra året läste Drömfakulteten kände jag mig som utslängd i ett okänt landskap. Stridsbergs sätt att skriva är ganska säreget och framförallt episodiskt och fragmentariskt vilket tog ett tag att komma in i och förstå sig på. Jag gillade den väldigt mycket när jag väl knäckte koden. Nu, inför Darling River är jag dessutom oerhört tacksam att jag läste Drömfakulteten först så att jag redan hade nycklarna i handen. Jag tycker om att inte få allt serverat, att inte få svaren och kopplingarna utan att själv tvingas och vilja skapa dem. Jag är väldigt svag för den sortens förtroende från en författare. Det är också det jag tycker allra bäst om med boken. Darling River är en sån där bok som växer med tiden, också efter att läsningen är avslutad. Ett förträffligt sätt att inleda läsåret 2011 med andra ord.

~Bonnier pocket 2010/ Recensionsexemplar ~

Drömfakulteten

När alla andra talar om Darling River läser jag den Sara Stridsberg-roman som alla talade om för fyra år sedan…

Det är så svårt att säga något om den här boken. Den är så märklig, så annorlunda och så oändligt gripande. Stridsberg skriver om Valerie Solanas – feministikonen som under 60-talet skrev SCUM (Society for Cutting Up Men)- manifestet och sköt Andy Warhol – bland annat. Hon tar oss på en resa till öknen där vi möter den mycket unga Valerie som våldtas av sin far, sviks av sin mor och lever i en allmänt trasig tillvaro. Vi följs åt till universitetet där Valerie är strålande intelligent men annorlunda. Hon älskar, förlorar, älskar, förlorar. Hon prostituerar sig och formulerar feministiska manifest med samma intensiva trotsighet.

Det är som sagt en märklig och väldigt, väldigt jobbig läsning. Att möta en så söndertrasad människa i en så skitig, kroppslig och fuck up-ad värld måste göra ont. Och Stridsbergs bok gör verkligen ont. Jag är glad att jag läste Drömfakulteten och jag kan varmt rekommendera den men jag är också tacksam för att ha tagit mig igenom den och för att den är slut (är den det?).

En fråga som jag blir stående med är – kommer jag att läsa Darling River? Just nu har jag inget svar men det troligaste är nog att jag kommer att göra det när jag fått lite tid att smälta den här läsupplevelsen.

Drömfakulteten är utgiven av Albert Bonniers förlag. Utgivningsår: 2006

Vecka 16: läsrapport

Jag ligger lite efter med recensionsskrivandet men här kommer i alla fall en uppdatering av vad jag läst under den gångna veckan.

Veckan har varit en aning splittrad ur lässynpunkt. Det kom ju ett efterlängtade pocketkedjepaketet innehållande två finfina böcker som jag helt enkelt inte kunde låta bli. Alltså slängde jag mig in i en av dem med full fart. Tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket om dem men jag kan säga så mycket som att den (det är den du inte läst Hanna) är väldigt fin och meditativ om det låter begripligt…

Dessutom har jag läsa en riktig boknördsbok som heter Böckerna som formade Hitler och som jag ska kommentera här i början av maj. Väldigt intressant och väldigt ovant nu när jag befinner mig mitt inne i ett ”skönlitteraturträsk”.

En bok som tog en dag att läsa men som kommer att finnas kvar i mig mycket längre är Christine Falkenlands Min skugga som jag läste i måndags. En 124 sidor lång favorit om en kvinna som inte riktigt är den man tror till en början.

En positiv överraskning är Svärmaren av Anna Bovaller som jag drogs till på grund av omslaget (!) men som visade sig vara en riktigt bra pusseldeckare – en riktig sidvändare. Kan nog inte hålla mig från att läsa klar den ikväll…

I veckan kom också den ivrigt efterlängtade Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har börjat läsa lite smått men vill spara lite på den för att kunna ge den full uppmärksamhet. Den lovar gott…

Sist men absolut inte minst har jag läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det var i sanning en märklig bok. Och gripande. Och bra. Men jag återkommer med recension av den om ett tag.

Höjdarvecka!

Förra veckan var en höjdarläsvecka. Jag läste Flickan med glasfötter av Ali Shaw vilket visade sig vara en bok att bära med sig länge, länge, länge. Ganska oväntat var det också eftersom jag väntat mig något annat och lite mer ordinärt.

Veckans andra bok, L J. Smiths The Awakening, bjöd också på överraskning eftersom den inte alls var så dålig som jag fruktat. Första boken i Vampire Diaries-serien visade sig vara helt ok och framförallt väcker den åtskilliga tankar kring tv-serien och fenomenet Twilight framförallt. Recensioner kommer snart. Nu hoppas jag på en ny höjdarvecka med bland annat Sara Stridsbergs Drömfakulteten som jag verkar vara den sista på jorden att läsa…