En enda risk

Är du ute efter het och välskriven romance så är du ute efter Simona Ahrnstedt böcker helt enkelt. Hon kan verkligen det här med att skriva så det blir trovärdigt, men samtidigt lite sådär överjordiskt lyxigt att det är något att längta efter snarare än känna igen. Väldigt bra helt enkelt.

Jag var inte helt förälskad i förra boken i serien, den med hemligheten, men det kan lika gärna ha varit jag som var på dåligt humör. Jag gillade den, men inte lika mycket som allt annat jag läst av Simona Ahrnstedt. Nu med Ambra och Tom är jag med på tåget igen. Och jag vet inte om det inte är en av bifigurerna, Jill, som intresserar mig mest. Det finns många fascinerande berättelser och personer i utkanten och det är nog det jag tycker allra mest om med Simona Ahrnstedts alla böcker, att hon inte gör det lätt för sig. Det känns helt enkelt väldigt på riktigt just för att det finns så mycket strax utanför fokus…..

EN ENDA RISK
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Forum (2016)
Del 3 i en serie. Del 1 En enda natt, del 2 En enda hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

En enda hemlighet

en-enda-hemlighetJag är förtjust i Simona Ahrnstedts böcker, gillade de historiska och blev väldigt positivt överraskad (hon bytte ju tid helt och hållet, hur kunde jag vara annat än orolig) av förra årets En enda natt.

En enda hemlighet fortsätter berätta historien om familjen de la Grip, och gör det på ett lättläst och engagerande sätt. Isobel är huvudperson i den här berättelsen tillsammans med lillebror de la Grip, Alexander. Och Isobel är intressant med sitt patos och sin världsförbättrarönskan, den som leder till att hon lätt dömer. Och så gillar jag den där svåra relationen till mamman. Isobels mamma är verkligen smärtsamt horribel.

Det jag har svårt för är sexet, inte i sig men jag tycker att det blir för mycket. Sexet är välskrivet och dessutom problematiserat på ett sätt som det annars sällan är (och då tänker jag inte bara på Fifty shades), och det gillar jag. Men det är för mycket sex och för lite handling för min smak. Jag är helt med på att de behöver ligga lite med varandra, men de hinner inte göra så mycket annat tillsammans och jag saknar det. Jag vill känna dem lite bättre efter en hel bok.

En enda hemlighet är helt ok men inte lika bra som En enda natt. Att jag kommer läsa vidare i serien är dock en självklarhet.

EN ENDA HEMLIGHET
Författare: Simona Ahrnstedt
Förlag: Forum (2015)
Del 2 i en serie. Del 1: En enda natt
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.

En enda natt

Jag tyckte mycket om Simona Ahrnstedts två första böcker (Överenskommelser och Betvingade), mycket för att jag, som ni alla vet, älskar den historiska dimensionen. Den senaste historiska boken älskade jag inte fullt lika mycket av någon anledning, troligen att tidsperioden inte intresserar mig så mycket. Det var med viss bävan jag tog mig an Ahrnstedts första nutida romance.

Men det är bra det här, som berättelse betraktat är den i det närmaste oklanderlig. De 500 sidorna känns aldrig någonsin oöverstigliga ens för en tegelstensfobiker som mig. Språket flyter, karaktärerna växer och fördjupas och äntligen, äntligen, äntligen får Simona Ahrnstedt möjlighet att skriva jämställda relationer och kvinnopower. Att försöka göra det i en roman baserad i medeltiden är lovvärt men sjukt svårt, samhället öppnar inte riktigt för det i och med att den patriarkala strukturen var så stenhårt fastnaglad. Men i dagens samhälle, där inget är perfekt men där frågan ändå är väckt, fungerar det att mannen bryr sig om vad kvinnan vill och det är enklare att skildra en despotisk misogynist och rasist som en näst intill löjlig och otidsenlig despot.

Jag har nämnt förr att jag är lite pryd och jag drunknar lite i sexscener här ett tag, men de är i alla fall välskrivna så jag tycker de är ok också, för andra läsare 😉 Allt som allt kan jag säga att jag längtade hem till En enda natt när jag var tvungen att göra annat. Jag ser fram emot fortsättningen som jag käner mig lovad efter bokens epilog.

EN ENDA NATT, Simona Ahrnstedt
Forum, 2014

Andra som skrivit om boken: Carolina läser, En bok om dagen, Lottens bokblogg 

De skandalösa

20130715-140650.jpgSommar, semester, lustläsning och avslappning. Och historia i kombination med oemotståndlig kärlek. För mig är den kopplingen självklar, för andra kanske mindre så. Hur som helst så vill jag att du har den förutsättningen framför dig när du läser den här recensionen, inte så att Simona Ahrnstedts böcker inte kan läsas precis när som helst, men jag tror att de gör sig allra bäst så. Jag skulle helt enkelt vilja rekommendera dig att läsa De skandalösa precis just nu.

Det är den fattiga sällskapsdamen och greven och slottet och en skandalöst lyxig sommarfest. Det är motstånd och lusta och kärlek och förvecklingar. Är det bra? Ja, jag tycker att det är bra underhållningsläsning. Jag tycker om Simona Ahrnstedts sätt att förhålla sig sådär avslappnat till historien. Visst kan jag förstå att vissa reagerar när hon låter en karaktär vara ”sexig” i en historisk roman (Betvingade), det är förstås anakronistiskt men det gör mig ingenting eftersom det är konsekvent och skulle jag nu efter tre böcker vilja bestämma medvetet. För mig handlar den goda historiska romanhantverket inte om att skriva det precisa historiska skeendet så som det verkligen var (lycka till, det går inte!), för mig är det viktigare att historien hänger ihop, är konsekvent och skapar illussionen av historia. Och det tycker jag att Simona Ahrnstedt gör. Sen är jag svag för att inte ta det historiska så himla allvarligt, möjligen en sidoeffekt av att ha varit akademisk historiker och tvingats ta det mesta oerhört allvarligt. För att bli lite djup så tycker jag dessutom om att Ahrnstedt i sitt sätt att skriva visar på det som är min grundläggande historiesyn, att människor då och nu inte är så förtvivlat olika precis som människor här och där inte är det. Vi är människor och förutsättningarna skiljer men så mycket mer är det inte med det. Möjligen gör Ahrnstedt det ibland på bekostnad av total historietrogenhet men det tycker jag må vara hänt, jag gillar det till och med.

Hur bra är det då? Ja, en ska ju rangordna, ska en inte? I så fall vill jag säga att Överenskommelser är väldigt, väldigt bra, Betvingade är väldigt bra och De skandalösa är bra. Det tar för lång tid för mig att komma in i boken, inledningen är lite seg, inte förrän huvudkaraktärerna möts runt sidan 70 börjar det röra på sig vilket är för sent för min del. Sen är det personligt tycke och smak som gör att jag föredrar de andra böckerna, 1600-talet är helt enkelt inte min favoritepok…

De skandalösa av Simona Ahrnstedt. Damm förlag

Överenskommelser

överenskommelserJag gillar Simona Ahrnstedt! Jag har förvisso alltid varit svag för romantik (hej tonårens Harlequin!) och historiskt (hej forskarutbildning) men de där intressena har varit väldigt svåra att kombinera. Det romantiska blir väldigt lätt och ofta mossigt när det kommer till könsroller och detsamma gäller det historiska mycket beroende på att könsrollerna var mossiga då också. Ahrnstedt lyckas ta sig förbi det där och är riktigt bra på att skriva starka kvinnor och män som älskar dem. Och det faller jag handlöst för.

Beatrice är en karaktär som jag tycker om från början, liksom Seth även om jag tycker att han är rätt trög ibland. Jag gillar att många personer introduceras och jag gillar att berättelsen är rätt stor och komplex. Och vissa av de saker som exempelvis Beatrice råkar ut för får mig att må illa på riktigt. Kvinnans utsatthet och vissa mäns maktmissbruk blir väldigt tydligt utan att för den skull skuldbelägga alla män och föra alla kvinnor till offerrollen. Snyggt!

Mina små invändningar rör slutet som hade kunnat kortas lite och att jag inte behövde riktigt alla sexskildringar men Ahrnstedt är å andra sidan bra på att skriva sex (vilket också är en ovanlighet) så det må absolut vara hänt 🙂

Nu ser jag fram emot nästa Ahrnstedtbok som enligt rapporter ska komma i sommar.

Ponto pocket (Tack Simona för läsexemplaret!)

Betvingade

Frågor och svar på det…

Är det här en historisk roman: skojar du, den är så historisk så jag blir alldeles lycklig i kroppen. Ända till 1300-talet får jag följa med och sånt gillas. I love riddare och tuffa jungfrur och kärlek som är lite skönt förutsägbar men med snygga förhinder.

Är det här en bra bok? Bra bok och bra bok, det är väl ingen nobelklassiker men det är riktigt bra underhållning. Det är en bok som i alla fall jag slukar och där finns en stor del vilja att ta tag i trista schabloner som att kvinnan måste underordnas bara för att vi befinner oss i förgången tid.

Stör jag mig på något? Ja, det är ju mig vi talar om, det är nog bara Hilary Mantel som kommer undan utan störning i min läsvärld… Jag stör mig på två saker. Det första är mängden korrekturfel, framförallt ord som blivit kvar när meningar skrivits om osv som stoppar upp min läsning. Det andra är anakronismerna. Jag kräver inte på något sätt att en roman ska överensstämma med dåtidens verklighet (det är vi historiker som ska kämpa med det) men jag vill gärna att författaren bygger upp en egen trovärdig historisk tid som hen sen är trogen och jag känner ibland att det brister där i Betvingade. Det är inget som ligger och stör min läsning hela tiden men då och då skaver det lite i mig.

Vem rekommenderar jag boken till? Alla som vill bli underhållna, fly undan den ibland regngrå höstvardagen och följa med in i en sagovärld av riddare och romantik.

Har jag genast skaffat Simona Ahrnstedts debut? Nej, den var nämligen försvunnen från mitt bibliotek… Men jag letar vidare och tänker absolut läsa den när den dyker upp på någon hylla i ett bibliotek nära mig…